Min löpning har inte riktigt följt schemat den senaste tiden så jag ligger lite efter, men här är tredje veckans upplägg. Lätt enligt coachen. Jo jo, vi får väl se…
Pass 1: Intervaller 10 x 2 min i växlande fart.
Löp de 4 första i ca 70 procent fart. Vila: jogga 1 min.
Löp nästa 4 i 80 procent fart. Vila: gå 1 min.
Avsluta de 2 sista i 85-90 procent. Vila: stå stilla 1 min.
Pass 2: Lugn distans 30-40 min + rörlighet.
Pass 3: Lugnt långpass 60-70 min i 6.00-6.30 fart.
Fem lediga slöa dagar är himla skönt, men tydligen ingen vidare uppladdning inför ett långpass. Eller så hade jag bara en dålig dag i dag.
Det lovade så gott, att endast iförd shorts- och t-shirt, springa 13 kilometer. Men det blev snarare lufsa. När munnen dammar efter tre kilometer och höfterna är så trötta att det känns som att rumpan ska trilla av efter nio är det inte roligt. Flera gånger tänkte jag, äh nu går jag i stället, men på något vis motade jag bort de tankarna och lyckades tuffa på hela vägen hem. Tur att det alltid känns lika bra efteråt, kanske till och med extra bra en sån här gång.
Träningen den här veckan har gått i motvind. Kroppen har varit trött och segstartad. Jag har varit snäll mot den och tillåtit mig själv att ta det lite lugnare. I går ställde jag in ett gympass och tog en promenad i stället.
Men i dag blir det andra bullar. Nu är kroppen på hugget igen. Så planen är att ge den vad den ber om – i dubbel dos. Först yoga på lunchen (sedan en yogaplåtning direkt efteråt då jag är uppvärmd och smidig) och i kväll hänger jag med fästmannen på hans favoritpass – crosstraining.
Tur att jag har laddat med spenatlasagne i dagarna två. Nu ska här byggas muskler!
Jag har turen att känna en fantastisk löpcoach, LG Skoog. Han har sytt ihop ett träningsprogram till mig som så småningom ska ta mig hela vägen till Lidingöloppet. Förra veckan ägnade jag mig mest åt återhämtning men nu växlar jag upp. Så här ser veckan ut:
Pass 1. Distanslöpning 12 km i stegrad fart (börja på 6.00- avsluta i 4.50).
Pass 2. Intervall 6 x 4 min i 4.20-4.30 fart. Vila 2 min gå/ jogg.
Pass 3. Långpass på kuperad bana 70-80 min. Fart ca 5.50-6.00.
Redan nu får jag pirr i magen av tanken på att stå vid starten och ladda för 3 mil. Tur att jag har fem månader på mig att toppa både form och envishet.
Nu kör vi!
Foto: Magnus Sandberg
De senaste månaderna har min hall svämmat över av löpardojjor då jag har testsprungit och synat vårens nyheter i sömmarna.
Med vissa uppstod kärlek vid första ögonkast, medan andra behövde mer tid. Och somliga var tjusiga och sköna men hade en del irriterande egenskaper…
Resultatet samt tips och råd hittar du i senaste numret av Wellness.
För dig som funderar på ett par nya skor – som du inte främst tänkt springa i har vi också radat upp vårens snyggaste pjucks. Här har mina fötter och ben också ett finger med i spelet. Läckert…
Kärlek vid första ögonkast uppstod även här – en kulla har svårt att motstå ett par färgsprakande träskor.
Jag har ju klurat på en utmaning av det längre slaget ett tag. Vägt för och emot. Finns tiden? Finns lusten? Och så det här med att jag inte gillar lopp egentligen.
Men det här har känts som en sån där grej man (jag) bara borde göra.
Så när vännen, vars gymkort vädras ungefär var tredje månad (förlåt Emma), tog sig an en annan utmaning blev jag inspirerad. När det dessutom inföll på min morfar, krutgubbens, födelsedag, såg jag det som ett tecken.
I september springer jag Lidingöloppet 30 kilometer. Gulp…
Att vara morgonmänniska är något jag uppskattar nio gånger av tio. I morse hade jag gärna sovit längre, men nej. Strax efter klockan slagit sex är jag tokvaken. Suck.
Men jag klagade inte när jag fick söders gångvägar nästan för mig själv. Några få joggare, ett par glada hundar och skönsjungande fåglar var också vakna före sju. Och när solen kikade fram och gjorde vattnet spegelblankt tog jag mig tid att stanna upp i stegen och njuta. Magiskt!
Och till den äldre joggande herren på typ 70+ i färgglad keps och hörlurar som fyrade av ett stort leende mot mig i sista tunga backen – tack, du gjorde min morgonrunda ännu bättre!
Nu tycks molnen ha dragit in, men för er sjusovares skull hoppas jag att det blir lika fint som i går. Själv rymmer jag snart från stan med mannen min.
… då vill man inte sitta inomhus. Som tröst tänker jag på vad som väntar om åtta dagar: sparesan till Turkiet. Förhoppningsvis blir det dubbelt upp på termometern då.
Jag ägnar i alla fall den här dagen åt att knåpa på klasserna jag ska instruera på plats. Ett par corepass och ett slags crossfitinspirerat fyspass. Övningar är inget problem att komma på, har snarare för många. Det svåraste är helt klart musiken. Vad är bra träningsmusik liksom?! Jag är dålig på att lyssna på något speciellt när jag tränar, även om musik helt klart kan vara peppande så gillar jag tystnaden och mina egna tankar.
Jag ska gå på en klass i kväll och få inspiration. Men som alltid, tips mottages gärna, här eller på johanna.bjorklunds@aftonbladet.se
Så här ser i alla fall schemat ut på ett ungefär. Det blir en skön mix av lugna, mjuka pass och hårdare träning. Underbart!
Aj. Aj. Aj. Varje steg jag tar gör ont. Särskilt i låren, vaderna och rumpan. Ja okej, överallt i benen.
Backintervallerna sved, men det gjorde även det här gympasset.
Uppvärmning: 3000 meter rodd.
Sedan endast fem övningar, i tabataform, och träningsvärken är ett faktum.
• Hopprep
Efter mitt förra inlägg började jag fundera lite, älskar jag verkligen backar? Sedan fick jag en fråga från flera håll och blev jag tvungen fundera ännu mer… hur gör du för att älska backar?
Jag var tvungen att ge mig ut och testa om jag fortfarande älskar dem.
Och svaret är ja. Efter 20 backintervaller är det bara kärlek jag känner i kroppen. Den där känslan när jag pressar mig själv upp, upp, upp, när mjölksyran hålls på perfekt avstånd och benen är härligt lätta, när blodsmaken anas i gommen och när endorfinerna exploderar i varenda del av kroppen, ja då är det kärlek jag upplever.
Hur man gör för att känna så? Tja, svaret är nog olika beroende på person. Jag är tävlingsmänniska och envis som en gammal get. Hinner jag sätta upp målet, 20 vändor, i mitt huvud innan jag börjat springa och innan det blivit jobbigt då kan jag inte banga tidigare. Det vore ju att ge upp och det finns inte i min värld. Sen är jag lite av en nörd också som kan snöa in totalt på det tekniska. Till exempel jaga en viss tid uppför varje backe, att försöka hitta det perfekta steget, att jobba med höga kliv ena gången för att i nästa bara springa uppe på tårna. Ja, det finns massor av sätt att variera på.
Till syvende och sist handlar det nog bara om att ge sig ut och göra det. Bita ihop och springa. Det är inte säkert att alla upplever kärlek vid första ögonkast, men jag är helt säker på att den kan växa fram med tiden.
Men nog träning för i dag, nu byter jag löparkläder mot kalasklänning och drar i väg på festligheter. Trevlig kväll!
Här har du fått följa med på Wellness träningsresor! Johanna Björklunds, Wellness PT och träningsprofil, var på plats i solen och tog dig med på svettiga pass, inspirerande föreläsningar och skönt häng vid poolen.