Jag har fått ett rivjärn i halsen så jag jobbar hemifrån för att inte smitta arbetskompisarna. Gör mitt bästa för att ignorera att solen skiner och att det är 12 grader ute. Visst blåser det väldigt mycket? Ja, det är säkert storm och isiga sidovindar. Eller? 

Det är alltid likadant. Jag blir så förbaskat sugen på att träna när jag inte kan. Trots att jag sprang i både i fredags och lördags sprätter det i benen. Äsch, vad är väl en bal på slottet…

Ni som får springa tycker jag ska slå till på den här övningen efteråt – fällkniven. Jag gjorde cirka 40 stycken i helgen och blir påmind om hur bra den här varje gång jag nyser eller hostar. 

Foto: Börje Thuresson

När jag springer längs skogsvägar och åkrar här i Dalarna skiljer det sig rätt rejält från mina vanliga rundor på söder.

Här är det knäpptyst och det finns inte en kotte att trängas med (möjligtvis ett par rådjur). 

Och här ser ingen i fall jag får för mig att slänga in några burpees eller armhävningar. Eller idiotkuta upp och ner för en backe några gånger. Man känner sig typ så här.

Jo, som sagt, typ.

Trevlig helg folket!

Alltså! Att efter två veckors uppehåll äntligen få köra yoga igen. Oh. my. God. Det var ett par frustrerande stela 55 minuter, men när jag knatade ut därifrån kände jag mig snarare 180 centimeter lång i stället för knappa 166.  

Nu lämnar jag dessutom skrivbordet för den här veckan och tar min lilla resväska packad med löparskor, underställ, favvo-tishan, skönaste mysbyxorna samt senaste numret av Det Goda Livet (efterfrågad av mor) samt rykande färska Wellness (i butik på måndag) och hoppar på ett tåg. 

Mycket mer än så här behöver man inte för den typen av helg som jag tänker ha hemma i Dalarna. 

Men hörrni nu finns det inga ursäkter längre. Har ni inte redan insett det är det hög tid – ge er ut och spring. 

För det första: ljuset! Om man har tur och inte slutar jobbet allt för sent hinner man ut innan det blir mörkt. Dessutom bjuds vi nu på de vackraste solnedgångarna. Såna där som man måste stanna och titta på för att slippa snubbla över sina egna fötter. 

För det andra, luften! Lungorna älskar den här svala krispiga luften som gör löpningen så mycket lättare.  

Men det här med att klä sig för löpning när temperaturen ligger kring nollan eller någon grad under är halvklurigt. Gränsen mellan bastuvarm och irriterande kall är hårfin.

Det allra viktigaste är att knoppen är varm. En mössa där inga isande vindar letar sig in under tyget, samtidigt som svetten försvinner på något magiskt vis är ett måste. Och ja, min är aningen för stor, men hellre det än för liten.

Och har man slarvat bort sina underställsbyxor får man leta upp ett par shorts för att inte förfrysa rumpan. Och så kan man alltid missmatcha de knallrosa detaljerna med röda. 

Ja, snygg var jag inte under gårdagens runda men vem bryr sig… Redan i kväll springer jag faktiskt igen. Det går inte att låta bli just nu!

Chefen får stå för bildbeviset jag lovade i går, eftersom hon gick hem och yogade medan jag intog ett par glas flytande antioxidanter. 

Men nu behöver jag en ny utmaning. Hit me!

Medan jag laddar för en helhelg med tjejkompisar, familj och firande i dagarna tre bjuckar jag på två favoritövningar – en för mage och en för rumpa.

Pump it!

Stå som i armhävningsposition med fotryggarna vilande på en balansboll. Spänn bålen och håll ryggen rak. Rulla in bollen mot överkroppen genom att böja knäna och använda magmusklerna. Rulla sakta tillbaka – hela tiden med anspänd mage. 

Ligg på rygg med hälarna vilande på balansbollen. Spänn bålen, lyft höften och ryggen från golvet. Rulla in bollen mot rumpan genom att spänna och fokusera på att använda rumpmusklerna. Vänd sedan tillbaka till start. 

Foto: Magnus Liam Karlsson

Globen är just nu är fylld av ungefär 2000 personer som tränar, dansar och svettas under The Nike Blast, som verkligen har blivit ett maffigt träningsevent. Tidigare år har känslan varit mer hej hurtis och gympasal, men nu är det fokus på gigantiska scener, discobelysning, konsertvolym, loungehäng och dj:s. 

Redan under första passet i morse dansade folk så att mattorna flög åt höger och vänster.

Medan andra skyndar mellan salarna för att hinna med så många pass som möjligt har jag själv tagit det ganska lugnt. Kört något pass, gjort någon intervju, spanat in lite moves och övningar, tjattrat med bekanta och kramats med finingar. Minst lika inspirerande som själva träningen.

Kvällen ägnar jag åt Tompa, men i morgon är det dags igen. Ses vi i Globen?

I dag har jag varit och lyssnat på ett gäng författare (inom genren kost och träning) som alla släpper böcker i vår.

Det var väldigt mycket snack om LCHF och ironiskt nog satt många och mumsade på frallorna som bjöds när första författaren berättade om sin syn på kolhydrater. För den som vill fördjupa sig i kombinationen träning och lågkolhydratkost kommer det att finnas möjlighet i vår. Själv är jag skeptisk, men nyfiken.

Efter någon timmes sittande och lyssnande klev yogaläraren och författaren Ulrica Norberg fram och gav oss en stunds aktiv paus. 

Träffade också Malin Ewerlöf och vi pratade bland annat om Lidingöloppet. Det var ju hennes träningsprogram som hjälpte mig (och flera Wellness-läsare) att springa milen under 50 minuter i somras. Malin menar så klart att alla kan bli löpare och i april kommer boken ”Blir en bättre löpare”. Efter att ha sneglat i utkastet känns den given i min bokhylla. 

Ett av mina träningsmål 2012 har inget med några pressade tider eller ett visst antal kilometer att göra. Det handlar om något helt annat (som dock kan göra att jag faktiskt blir en snabbare löpare så småninom också). Nämligen, att bli rörligare. Lite flummigt och svårmätt så där.

Jag vill få ett mindre framåtroterat bröst och bättre hållning. Jag vill bli smidigare på baksidan av benen. Jag vill komma ner med hälarna i golvet när jag står i hunden. Jag vill kunna göra djupa knäböj med perfekt teknik – armarna ovanför huvudet och rak upprätt rygg.

Ungefär så, tänker jag. 

Ett steg mot målet har varit att lägga in minst ett yogapass i veckan och resultaten har börjat visa sig så sakteligen. Det är faktiskt otroligt att det går så fort att bli smidigare. Jag har yogat varje vecka i lite mer än en månad nu och njuter av att känna kroppen utvecklas. Baksidan av kroppen samarbetar allt mer och det känns som att jag inom en inte allt för avlägsen framtid kommer att få ner de där hälarna i golvet. Sen gäller det så klart att bibehålla rörligheten också. Men jag tar en sak i taget. 

Här, här och här finns det några olika yogavideor. Jag slog på en av dem i går när jag körde ett kort pass, men i ärlighetens namn så följde jag den inte. Jag gillar att ha något på i bakgrunden, för att snegla på då och då – som inspiration i fall jag får hjärnsläpp, för stämningen och för ”sällskapet”. Men allra bäst tycker jag att det är att gå på ett riktigt pass, låta någon annan tänka ut positionerna och kunna koppla av och koppla bort allt runtomkring. Det är svårt hemma i vardagsrummet.

Någon dag det här året ska jag få ihop händerna helt.

Foto: Margareta Bloom Sandebäck

Okej, jag gillar träningsvärk. Det gör jag. Men det här är nästan löjligt. Jag kan verkligen inte gå utan att det ser helt galet ut. Det ömmar hela vägen från ryggslutet ner till vaderna så fort jag lyfter rumpan från konstorsstolen. 

Anledningen: omkring 150 riktigt djupa knäböj (ja, inte på raken då).

Jag hade egentligen tänkt springa i dag efter jobbet. Hmm. Jag gillar ju utmaningar men vi får väl se hur det här går. 

Men först och främst har jag lovat att dela med mig av thaigrytan jag mumsade på härom kvällen. Here goes.

Strimla fyra kycklingfiléer. Bryn i stekpanna med rapsolja och pressad vitlök (2-3 stycken). Salta, peppra och tillsätt finhackad chili samt en strimlad röd paprika och en gul. Fräs i några minuter och krydda med spiskummin, ingefära och gurkmeja efter smak. Häll på en burk kokosmjölk, cirka 3 dl turkisk yoghurt, en hönsbuljongtärning och finhackad koriander. Låt puttra i fem minuter. 

Servera med råris och bladspenat.