Örebro vinner klubbens första slutspelsmatch någonsin och det känns som ett mirakel.
Närkingarna vänder 0-2 till 3-2 i sista perioden mot Växjö och Daniel Viksten avslutar med ett göra segermålet bara 47 sekunder från slutet.
En av de mest märkliga svängningar jag sett i ett SM-slutspel.
Och jag undrar fortfarande hur det gick till.
Växjö körde över Örebro i de två första perioderna i Vida Arena.
Statistiken säger allt:
21-8 i skott och 2-0 i mål.
Skottstatistiken ljuger ibland, men här gången var det nästan tvärtom. Det kändes som det var målchans varje gång de sköt på mål.
Det fanns bara ett lag på plan.
Bäst i Örebro så långt?
Målvakten Julius Hudacek.
Så vände allt i tredje perioden.
Ett tag trodde jag att lagen bytt tröjor i pausen, Julius Hudacek var arbetslös och Växjös totala dominans i de två första perioderna var som bortblåst. Stjärnorna förvandlades till statister.
Nu kommer Örebros reducering till 1-2 efter 4.14 i tredje perioden att diskuteras.
Det som gav Örebro all den energi de behövde och fick Växjö att tappa allt.
Johan Adolfsson blev historisk målskytt för Örebro, då han tryckte in pucken i tom kasse efter en mycket omdebatterad händelse. Växjös målvakt Cristopher Nihlstorp plockade en enkel puck och krockade samtidigt med Örebros Henrik Löwdahl. Pucken for ur handsken och det såg ut som det var han själv som tappade den, mer än att Löwdahl slog den ur plocken.
Men jag kan inte svära på att det var så.
Normalt tappar inte en målvakt som Nihlstorp så enkla puckar.
• • •
Det spekulerades ju en del när Örebro förlorade mot Djurgården i sista omgången av grundserien, då 4-2 blev till 4-5 efter straffar. Att de hade plusstatistik mot Växjö i grundserien och hellre tog smålänningarna i kvarten, istället för Linköping som det blivit om de vunnit.
Nu tror jag inte ett smack på det, men misstanken växer onekligen efter den här matchen.
Nu har de ännu bättre plusstatistik, nästa match i Behrn Arena och hemmafördelen är plötsligt Örebros.
• • •
Ja, Örebro fixade SM-slutspelet första knall.
Ingen jätteknall, då det är två hyfsat jämna lag, men som de två första perioderna såg ut kändes det som en jätteknall till slut. Ja, nästan ett mirakel trots att Örebro vänt sådana här underlägen förr.
Ny match i Örebro på söndag.
Och nu är det Växjö som har pressen på sig.

Det började med att Frölundas back Erik Gustafsson körde över Luleås Cam Abbott i första perioden.
Sedan körde hela Frölunda över norrbottningarna i början av den andra.
Men precis som de flesta räknat med blev det tjurigt och småfult och heta känslor.
Framförallt då just Erik Gustafsson tacklats i huvudet senast lagen möttes i sista omgången. Chris Abbott blev senare avstängd båda PlayIn-mötena med Djurgården.
Nu var kanadensaren tillbaka och det small direkt.
Erik Gustafsson klev upp i egen zon och proppade ”fel” Abbott, brorsan Cam Abbott, som fick lämna isen med blodet rinnande från ett sår i ansiktet.
En solklar checking to the head som gav fem minuter och automatiskt matchstraff.
Efter matchen ändrade domarna till det grövre match penalty, som innebär en matchs avstängning och granskning i disciplinnämnden. De menade att den mesta kraften riktades mot huvudet och jag håller med. Det handlar om att visa varandra respekt, som jag varit inne på så många gånger förr.
Och det kan kosta. Gustafsson är i mina ögon Frölundas bästa back.
Nu kunde Luleå inte utnyttja det numerära överläget, som bara blev tre minuter långt då Jonathan Granström onödigt pratade till sig en tvåa.
I stället avgjordes det här i början av den andra.
Två mål på lite drygt tre minuter gav både 2-0 och 3-0 och den här kvartsfinalen var avgjord efter mindre än halva matchen.
Då hade poängkungen Mathis Olimb spelat fram till alla tre målen och Max Görtz gjort sitt andra – det som betydde 3-0 – efter 5.48 i period två.
Nu blev det lite spänning i slutet då Johan Harju styrde in en reducering till 3-2 med 1.48 kvar att spela.
Men tiden för var knapp för att få till en kvittering.
Jag tycker Frölunda vann rättvist, även om matchen svängde och att göteborgarnas 1-0 efter första perioden knappast speglade det som hänt de första tjugo minuterna.
Men det här kommer bli en glödhet kvartsfinal.
Det kommer att bli en tuff matchserie, där det finns mycket i ryggsäcken sedan tidigare.
Inget är avgjort än.
Jag tror det här handlar om att vinna hemmaplan och sedan försöka stjäla en bortaseger.
För Luleå är det en nödvändighet, eftersom Frölunda har hemmafördelen just nu.
• • •
Nej, jag tror norrmannen Mathis Olimb kan avgöra det här.
Redan efter en kvartsfinal har han gjort fler poäng än han gjorde på alla sju mot Linköping i fjol. Då försvann han nästan helt när det verkligen gällde och stannade på ett mål och en assist.
Men han är en nyckelspelare som kan avgöra det här på egen hand. Den extra spets som Frölunda har mot Luleås tyngd.
Den kan avgöra hela den här matchserien.
• • •
Det var långt ifrån utsålt i Scandinavium – bara 7.625 åskådare.
Inte heller i Skellefteå var det fullt. Där var det nästan 900 tomma platser.
Kvartsfinalerna har precis som vanligt svårt att locka publiken så här i början.

Jag var inne på att brutala tacklingar skulle bli SM-slutspelets stora snackis.
Och det small direkt.
Frölundas back Erik Gustafsson proppade Cam Abbott redan efter 12.34 i första perioden och fick fem minuter och automatiskt matchstraff.
Och Cam Abbott lämnade isen blödande.
Och som vanligt är snacket är igång.
Inte ens utvisning hävdar de hårdhudade.
Solklart matchstraff tycker jag.
Erik Gustafsson kan mycket väl hålla igen när Cam Abbott kommer åkande i anfallszon med kliver upp och träffar kanadensaren i huvudet.
Och även om kanadensaren tittar i isen, så tar smällen klockrent i huvudet.
Det är checking to the head och jag tycker domarna gjorde helt rätt som delade ut en femma.
Om det sedan ska bli ytterligare avstängning får disciplinnämnden avgöra. Men då måste domarna antingen ändra det mildare ”game misconduct” till det grövre ”match penalty”, som automatiskt skickar ärendet till disciplinnämnden. Andra alternativet är att han anmäls i efterhand.
Men tonen är satt i den här matchserien, där Chris Abbott precis är tillbaka efter en avstängning för att ha sänkt just Erik Gustafsson i ett tidigare möte.
Det gör väl att en del redan spekulerar om en ren hämnd, även om det var ”fel” brorsa som fick smällen den här gången.
Å andra sidan är det inte lätt att skilja på tvillingarna när de kommer rakt framifrån och numret på ryggen inte avslöjar vem som är vem.
Nu vill jag inte tro det, men jag tycker att den här typen av tacklingar går att undvika.
Det går att hålla igen.
Det betyder INTE att det inte går att tacklas längre.
Men man kan visa varandra betydligt mer respekt än vad som är fallet många gånger.
Och Cam Abbott får vara glad att han inte åkte på en ny hjärnskakning, utan ett det räckte med ett antal stygn.

Det blir mycket hockey de närmaste veckorna, med SM-kvartsfinaler varje dag och play off-serierna för Modo och Leksand som drar igång.
Allt avgörs på en och samma gång.
I kväll är det dags för starten av de första två kvartarna.
Här är mina funderingar:
Frölunda-Luleå
Kommentar: Luleå har ett lite mentalt övertag efter att ha vunnit CHL-finalen och senaste mötet i Scandinavium. I fjol vägde Frölunda lite för lätt och åkte ut direkt mot Linköping, efter att ha kommit tvåa i grundserien precis som nu. Den här matchserien känns helt öppen, men mitt tips går ändå till Frölunda. De vinner med 3-2.
Skellefteå-Brynäs
Kommentar: Den mest ”givna” kvarten på papperet. Men jag tror att ”nya” Brynäs kan ställa till det, även om Skellefteå är jättefavoriter även hos mig. Det är bara en känsla jag har. Brynäs är faktiskt det senaste lag som slagit Skellefteå i ett SM-slutspel, då de vann SM-finalen 2012. Men tipset blir ändå att Skellefteå vinner. Säg 4-2.
• • •
I morgon avgörs även Slutspelsserien och det klart vilka lag Modo och Leksand får möta.
Jag kanske dömde ut Malmö chanser lite för hårt i mitt senaste blogginlägg. De har fortfarande chansen och slår de Mora hemma, samtidigt som Rögle slår Björklöven så är det klara för play off.
Trots alla förluster.
Men det ska göras också och då har inte saken i egna händer.
Och glöm inte att Björklöven var var ett av allsvenskans formstarkaste lag på slutet. Senast de mötte Rögle borta stod det 3-3 vid full tid innan skåningarna vann på straffar. Och en poäng räcker förmodligen för Löven, då Malmö har nio mål att plocka in i målskillnad.
Men då ska de slå Mora också.

Just nu ser hockeyns play off om de tre platserna i SHL nästa säsong ut så här:
Västerås-Rögle
Leksand-Björklöven
Modo-Vita Hästen
Hur sjukare kan det bli?
Vem hade gissat den utvecklingen av hockeyns Slutspelsserie?
Inte jag i alla fall.
Och så Malmö som är på väg att missa chansen att gå upp i SHL igen.
Hur är det möjligt?
Nu ska jag inte såga skåningarna vid fotknölarna, men det krävs ett mirakel för att de ska överleva Slutspelsserien och ta en plats i play off.
De måste i första hand slå Mora hemma i sista omgången.
Samtidigt får Björklöven inte ta poäng borta mot Rögle, som redan är klara för play off. Då krävs att Malmö slår Mora med nio mål och det tror jag inte kommer att hända.
Nej, jag tror det är kört för Malmö, men större under har skett.
Men den stora sensationen så här långt är Vita Hästen, som slog Björklöven borta med 2-1.
Nykomlingen som i nuläget möter Modo i bäst av sju matcher.
Vem hade trott det när säsongen började?
Inte jag i alla fall.
Men Vita Hästen känns helt klara för play off, då Mora måste vinna borta mot Malmö i sista omgången för att ha en chans att gå förbi.
Jag älskar den här dramatiken.
Jag älskar de här skrällarna.
Tänk om Vita Hästen följer Karlskrona upp i SHL?
Det skulle i så fall vara den största skrällen någonsin i svensk hockey. Det skulle till och med slå Vilda Väsbys avancemang 1987.
• • •
Men det stora fiaskot stavas Malmö, som vann sin första match i Slutspelsserien på straffar borta mot BIK Karlskoga i kväll. Värmlänningarna som är helt borta nu. De har inte ens en teoretisk chans att gå vidare.
Så att det blev 2-2 vid full tid var det sämsta som kunde hända båda lagen.
Och allt pekar på att det inte blir någon SHL-hockey i Malmö Arena nästa är heller.
Percy Nilssons fantastiska bygge som invigdes hösten 2008, men ännu inte få se en enda SHL-match spelas.
Det verkar vila förbannelse över den arenan.

KARLSKRONA. Ja, inte bara Karlskrona, men de är det senaste exemplet på vad idrott handlar om.
Inte rent kommersiell idrott som i Nordamerika, utan det fundament all idrott i Europa handlar om.
Chansen att gå upp, drömmen om något större.
Det som föder och göder hela idrottsrörelsen.
Jag var med när Linköping gick upp första gången, när Örebro slog Rögle borta och blev klara för SHL och åkte hem i ett lyckorus.
Eller när Växjö äntligen tog steget.
Vem trodde på de lagen?
Inte många.
Nu cirkulerar det bilder på internet när förbundets Mikael Lundström och SHL-bossen Jörgen Lindgren besöker Karlskrona idag och ser ut som de är två haveriutredare efter en svår flygolycka.
Jag flög med samma plan hem som de båda hockeypamparna och kan väl säga att bilderna inte ljuget. Det var inte så att de direkt dansade ut genom gaten direkt. De hade inga KHK-tröjor på sig, som delar av personalen som checkade in oss.
De såv allvarstyngda ut. Bekymrade.
Jag förstår dem till viss del.
De basar för en kommersiell liga och ur det perspektivet var väl Karlskrona ungefär det sämsta som kunde hända.
En liten arena och en osäkerhetsfaktor.
Visserligen föddes klubbar som Linköping, Växjö och Örebro ur samma knappa förhållanden, men där fanns en färdig handlingsplan och förberedelse för spel i SHL.
Men Malmö och Västerås var vad de hoppades på.
Utan tvekan.
• • •
Men det är inte vad europeisk klubbidrott handlar om. Det är mycket större än så.
Drömmen om att kunna gå upp i ett seriesystem som tillåter det. Att alla har chansen.
I Europa är den drömmen ständigt levande tack vara systemet med upp- och nedflyttning.
Varenda division 4-klubb i landet kan åtminstone drömma om att vandra uppåt i seriesystemet.
Jag tror det är oerhört viktigt både för spelare och ledare att känna den möjligheten. Stängda ligor i Sverige skulle vara förödande för hela idrottsrörelsen. Jag skulle till och med vilja dra det så långt att det vore döden för många klubbar.
Karlskrona låg i division 3 när det föddes en vision att nå SHL genom långsamt och tålmodigt arbete.
Inte för att det var realistiskt vid den tiden, utan mer för att det är vad drömmar vävs av.
Och så växer det en svan ur den fula ankungen precis som det gjordes av Karlskrona och HC Andersens saga hade aldrig blivit en världssuccé utan det slutet.
Nej, inte ens brittiska Premier League skulle överväga att krossa den drömmen därför att de vet hur den ideella idrotten fungerar i Europa.
Det påverkar inte heller det kommersiella värdet särskilt mycket.
Storklubbarna består och nykomlingarna kommer och går.
Men fanns inte drömmen skulle det sluta i katastrof.
Det är jag helt övertygad om.
Att alla slutna ligor i Nordamerika överlever är av helt andra skäl.
Där finns inte samma tradition, men samma dröm även den är högst personlig.
Ligor som NHL, NBA, NFL och MLBA har ett helt system som försörjer dem via collegeidrott och juniorligor i USA och Kanada.
Och NHL är fortfarande den ultimata drömmen för alla hockeyspelare i världen, förutom ett fåtal ryska stjärnor som nu har möjligheten att spela i KHL.
Men det är alltid en strävan uppåt som för idrotten framåt.
Möjligheten att förverkliga sina drömmar.
• • •
Men kan Karlskrona överleva som SHL-lag?
Det är frågan.
Alla lag som etablerat sig i SHL och varit i samma situation har haft ett betydligt stabilare utgångsläge. Det är i alla fall min erfarenhet. Plus en väldigt stark man – för det är nästan alltid män i den här branschen – i bakgrunden.
Jag hittar inte riktigt den organisationen i Karlskrona.
När jag vandrade runt på mid dagliga promenad i morse hittade jag inte minsta tecken på att stadens hockeylag gått upp dagen innan. Det var naturligtvis fullt firande på torget senare på kvällen, men den där riktiga extasen saknade jag. Det där liv eller död som alltid varit fallet i Skellefteå, som ju inte heller är särskilt gamla som SHL-lag.
Det är där det stora jobbet måste göras. Det måste samlas samma kraft och enighet som fanns i Linköping, Växjö och Örebro.
Annars överlever inte Karlskrona särskilt länge som SHL-lag.

KARLSKRONA. Karlskrona står för årets hockeybragd när de vinner den allsvenska finalen mot Västerås med 2-1.
En av de största överraskningarna någonsin i svensk hockey.
Och vilket drama det blev när blekingelaget vände och vann på lite drygt två och en halv minut i tredje perioden.
Att 3 500 kan låta så mycket.
När slutsignalen gick trodde jag isen skulle spricka av ljudvågen.
Jag gick hem lomhörd.
Det finns naturligtvis många hjältar i Karlskrona i dag, men ingen större än forwarden Joel Kellman.
Hemmaspelaren som avgjorde med ett hat trick i Västerås senast, då han även avgjorde den maratonmatchen i andra förlängningsperioden.
Nu var det samma Kellman som satte det så viktiga 1-1 med knappa sju minuter kvar att spela.
Det mål som vände matchen och gav Karlskrona den energi de behövde.
En klassisk hjälte.
Jag tror det är bra för svensk hockey att ett lag som Karlskrona går upp.
Det breddar hockeykartan och för första gången spelar ett lag från Blekinge i SHL.
Vem hade trott det?
Nu hopppas jag bara att Karlskrona och kommunen kan komma överens om en satsning på en utbyggd arena, som uppfyller SHL:s krav.
Karlskrona måste lägga fram en handlingsplan som licensnämnden ska godkänna någon gång i maj.
Då får de dispens nästa säsong och jag kan inte tänka mig något annat.
Jag har inte varit med om en större knall sedan Vilda Väsby gick upp i dåvarande elitserien 1987.

Jag trodde Karlskrona haft sin tid i rampljuset, då man var ett topplag i fjol.
Efter den säsongen försvann både tränaren Janne Karlsson och sportchefen Stefan Bengtzén, men Bengtzén hann bygga laget innan han stack till Brynäs.
Nye tränaren Pelle Hånberg tog upp Vita Hästen i allsvenskan i fjol, men fick inte stanna i Norrköping.
Nu borde det vara han som tar hem titeln ”Årets Tränare”.
• • •
Publiken stod kvar långt, långt efter slutsignalen och hyllade sina hjältar.
Det var en makalös stämning i Telenor Arena.
Det kom till och med ett guldregn från taket, som är vanligt efter SM-finaler.
Nu hoppas jag att Karlskrona både har ekonomiska muskler och framtidstro för att etablera sig i SHL.
Det är dagens viktigaste fråga när det är slutfirat.
Det fanns redan en ”Vision 2020” i klubben, ett dokument där det uttalade målet att Karlskorna skulle vara ett SHL-lag 2020.
Det blev sanning fem år tidigare än planerat.

PRAG. EM slutade precis så som jag hoppats.
Med det unga Sverige som stormar fram.
Angelica Bengtssons magnifika avslutning med svenskt rekord (4.70) och EM-brons i stav.
Andreas Almgrens fjärdeplats på 800 meter.
Och det känns bara som det är början.
Angelica Bengtsson har äntligen tagit det där klivet alla väntat på den här vintern.
Hon satte juniorvärldsrekord redan som 17-åring då hon hoppade 4.63, men sedan har skador och tekniska problem gjort att hon stått ganska still.
Fram till nu.
Här i Prag visade att hon är redo för att spela i en division högre upp.
Angelica är fortfarande bara 21, men har redan skaffat sig så mycket mästerskapsrutin att hon kan hantera alla möjliga och omöjliga sittuationer som kan uppstå.
Att sätta svenskt rekord i en mästerskapsfinal är kanske det som imponerar mest.
Att hon är bäst när det gäller.
Hon tog 4.70 utan minsta darr på ribban och för någon minut var hon uppe på en guldplats innan ryskan Anjelika Sidorova klarade även hon i sitt första försök.
Sedan tog både ryskan och grekiskan Ekaterini Stefanidi 4.75 och då var chansen till ett guld eller silver minimalt.
Då hade Angelica varit tvungen att ta 4.80 för att avancera.
Nu rev Angelica ut sig på 4.75 men det här är den klart bästa vinter hon haft. Ja, säsong överhuvudtaget, ute som inne.
Jag tror att den kommande sommaren blir ännu bättre.
Alla tidigare problem är borta som när hon knappt vågade hoppa stav under en period. Eller då skador saktade in utvecklingen.
Nu finns inga sådana hinder.
Framtiden är din, Angelica.
• • •
Jag vill också hylla Andreas Almgren som blir fyra på 800 meter i en final där inget gick som han ville.
Det enda lopp där hans taktik inte höll.
Nu blev han omsprungen av den vilda holländaren Thijmen Kupers efter halva loppet och holländaren passade samtidigt på att sätta spikarna i svenskens högersko.

Andreas Almgrens högersko efter loppet.
Jag tror det påverkade honom mer än han själv ville erkänna.
Det såg ut som han tappade fokus och när det var dags för spurten, så kroknade han.
Men framtiden tillhör även honom
Han är bara 19 år och det här är bara början på något som kan bli riktigt, riktigt stort.

PRAG. Det var ett monsterhopp.
Michel Tornéus fick hela O2 Arena att tystna när han landade på 8.30 i första omgången av längdfinalen.
Anledningen:
Tjecken Radek Juska hade gett hemmapubliken hopp genom att landa på 8.10 i tävlingens första hopp.
Svaret – en käftsmäll.
Jag har nog aldrig sett en värre än de som Tornéus delade ut i sitt första hopp.
Det var som att vinna på knockout i första ronden.
Men Michel Tornéus tog inte ut någonting i förskott.
Han jublade inte ens.
Han klev bara upp ur gropen och rörde inte en min efteråt.
Men ingen kunde naturligtvis hota svensken. Inte den här kvällen.
Jag har sällan sett honom så sammanbiten som inför tävlingarna här i Prag och då ser han det ändå bara som en bit på vägen mot det stora målet – OS i Rio nästa år.
Det är där han ska ta revansch för det som hände i London 2012, då han missade OS-bronset med en ynka centimeter.
Tornéus hoppade 8.11 den gången och britten Greg Rutherford hoppade hem OS-guldet med ett hopp på 8.32.
Det känns som Michel Tornéus är uppe i samma nivå nu.
Och jag tror aldrig jag unnat någon att vinna mer än just honom
Hans ständiga strävan att bli bra, bättre – bäst.
En förädlingsprocess som pågått i flera år nu. Och idag hoppade han rakt in i den verkliga världstoppen.
Michel har inte bara växt sig stark som längdhoppare.
Han har växt sig stark mentalt också.
Han är så säker på sin teknik, på sin ansats och allt runtomkring att han går omkring som tryggheten själv när han tävlar i mästerskapen.
Nu har han även nått en nivå där vi inte bara talar medalj i de stora mästerskapen.
Vi talar guldchanser.
Greg Rutherfords 8.32 räckte till OS-guldet i London 2012 och då var han hela nitton centimeter före tvåan.
Samma final där Michel Tornéus hoppade 8.11 och och var en centimeter från amerikanen Will Clayes brons.
Och två centimeter från australiern Mitchell Watts silver.
Förmodligen en av hans karriärs tyngsta kvällar.
Han tyckte att fjärdeplatsen var det värsta som kunde hända och sa att han hellre kommit i åtta och sluppit lukten av det där OS-bronset.
Det var ju så nära.
Jag har följt honom ända sedan genombrottet och det har varit ett tålmodigt jobb i massor av år nu. Både tekniskt, fysiskt och mentalt.
Lite starkare för varje år, lite vassare i tekniken, hela tiden starkare i psyket som en följd av den rutin alla mästerskap ger.
Jag tror inte han ser 8.30 som sitt max.
Han vill vidare. Han vill längre.
Han verkar lika fokuserad på OS i Rio 2016 som Stefan Holm var inför OS i Aten 2004.
Och alla vet hur det slutade.
• • •
Och som om inte Michel Tornéus guld vore nog.
I samma tävling skapar Andreas Otterling en oerhörd dramatik, då han blir av med sin bronsplats med en centimeter och svarar med 8.06 i sitt sista hopp.
Och även EM-bronset var svenskt.
Två längdhoppare på pallen i samma tävling.
Det är unikt.

Daniel Brashear återvänder till Modo inför play off och klubbens kanske mest avgörande matcher någonsin.
Hur tänkte man där?
Visst fanns det ett visst nyhetsvärde när han kom, visst drömde en del Modo-fans om en frälsare som skulle skrämma och få motståndarna att vika ner sig.
Men Donald Brashear är så här långt antecknad för tolv matcher och en speltid på i snitt 2.49 minuter per match.
Det är en bänknötares siffror.
Jag trodde att Modo skulle välja att låta 43-åringen fortsätta sitt liv som hockeypensionär, men tydligen är det någon eller några i den sportsliga ledningen som fortfarande anser att Brashear har något att tillföra.
Jag förstår det inte.
Jag kan inte bli klok på att så många hockeykunniga människor på fullt allvar fortfarande tror att Donald Brashear gör Modo bättre.
Det tror jag i och för sig inte är tanken heller.
Jag kan bara se en anledningen till att han återvänder och det är att ha honom på bänken som den avskräckande kraft han användes som från början.
Ett ständigt hot om att våld inte lönar sig då man möter Modo i playoff.
Eftersom våld i så fall möts med hotet om ännu större våld.
På isen har han ingenting att tillföra.