SOTJI. Kanada slår USA med 1-0 i OS-semi 2 och det blir Sverige-Kanada i OS-finalen på söndag.
En drömfinal som jag ser det.
Jag har inte glömt Fredrik Petterssons avgörande straff mot Kanada i VM-kvartsfinalen i Globen förra våren, som skickade hem kanadensarna i förtid.
Och jag har inte glömt utklassningen i öppningsmachen i OS i Salt Lake City 2002, då svenskarna krossade Kanada med 5-2 och spelade drömhockey.
Sedan slutade det inte så lyckligt den gången. Men ändå.
Eller ta senaste gången de här nationerna spelade OS-final.
I Lillehammer 1994 och en svensk idrottsklassiker när svenskarna vann i straffläggningen.
En turnering som födde två svenska hjältar – Peter Forsberg och Tommy Salo.
Nej, svenskarna har många positiva minnen att ta fram.
Och Kanada skrämmer ingen av spelarna i Tre Kronor, där alla utom en spelar i NHL och möter de här kanadensarna vecka ut och vecka in i seriespelet.
De är vana vid den här typen av motstånd och det är ju inte så att kanadensarna kommer att komma ut och köra över svenskarna i finalen.
Nej, jag tycker att Tre Kronor har en jättechans.
Och vilken final.
Sverige-Kanada.
Europa mot Nordamerika.
Jag tycker att det var det bästa som kunde hända.
Jag hade varit mer orolig för USA, som svenskarna alltid haft hopplöst svårt för av någon anledning och både på junior- och seniornivå.
Nu blir det fest på söndag.
Henrik Lundqvist v/s Carey Price.
Erik Karlsson v/s Sidney Crosby.
Kan det bli bättre.
Synd bara att man ska behöva vänta i två dagar…
• • •
Men det är ett starkt Kanada vi för möta.
Även om det blev knappa 1-0 hade USA inte en chans i den här matchen.
Kanadensarnas försvarsspel höll världsklass och de släppte in in någon framför mål. Det kommer att göra ont att vinna den här OS-finalen.
Men det är långt ifrån omöjligt.

SOTJI. Tre Kronor slår Finland med 2-1 och är i en ny OS-final.
Sverige som aldrig förlorat en OS-final i ishockey.
Jag tror inte vi gör det den här gången heller.
Det här är ett svenskt lag som kan slå vilka motståndare som helst och oavsett om de heter Kanada eller USA.
Oavsett vilka det blir så kommer Sverige inte att vara favoriter i finalen.
Det tackar jag för.
Ett perfekt utgångsläge för ett svenskt landslag.
jag känner också igen tendensen i den här OS-turneringen med både den i Turin och Lillehammer.
En knagglig start och tung väg fram till slutspelet och sedan – pang.
Jag tror inte att svenskarna gjort sin bästa match i turneringen än.
Mot Finland handlade det mer om hårt jobb än skönspel.
Men förstakedjan med Daniel Sedin, Nicklas Bäckström och Loui Eriksson har börjat leverera och backen Erik Karlsson är en matchvinnare alla coacher i världen drömmer om.
Karlsson i taket som han kallas.
Det är ju där puckarna från blå brukar sitta.
Nej, jag drömmer redan om en historisk svensk hockeydag på söndag.
Sverige har ju bara haft två placeringar i OS sedan 1994.
OS-guld eller femma.
Raden är 1-5-5-1-5.
Och de kan ju omöjligen komma femma den här gången.
• • •
Finland spelade äckligt disciplinerat som gamle Mif-tränaren Timo Lahtinen brukade uttrycka det.
Bland det äckligaste jag sett.
Och när de sedan fick 1-0 efter 6.17 trodde jag nästan att det var kört. Olli Jokinens skitmål på en sargretur. Ett skott från dålig vinkel som Henrik Lundqvist släppte vid sin närmsta stolpe. Just sådana där mål som brukar avgöra den här typen av matcher.
Och minuterna efter det ledningsmålet blev en pärs, då finländarna fick en energiboost och gick för 2-0
Finland gjorde inte ett enda misstag förrän de tappade pucken i egen zon drygt tretton och en halv minut in i andra perioden.
Daniel Sedin snodde pucken, Niklas Bäckström skickade den vidare till backen Jonathan Ericsson som hittade en öppen Loui Eriksson vid Kari Lehtonens vänstra stolpe.
Ett skolboksexempel på hur man gör mål i ishockey.
Och oj, vad skönt det målet var.
Och sedan Erik Karlssons 2-1 i power play kappa fem minuter senare.
Vilket viktigt mål av Sveriges mål- och poängkung.
Sedan är det en annan sak att Kari Lehtonen skulle tagit den pucken, hur hårt skottet än var. Han hade fri sikt och styrde själv in pucken med klubbhandsken.
Men det var 1-1 i målvaktsmissar, so what?
Men kanske, kanske föll finländarna på att Tuukka Rask blev sjuk och tvingades stryka sig i den här matchen.
Men det kommer vi aldrig att få veta.

Sitter här timmarna innan nedsläpp och går igenom statistisken mellan Sverige och Finland genom tiderna. Från första officiella landskampen 1949 till den senaste.
Då ser raden ut så här:
75 43 15 17 279-180
Det är utklassningssiffror.
Av 75 spelade matcher har Sverige bara förlorat 17 i EM, VM och OS genom åren.
De har vunnit 43 och spelat oavgjort i 15.
Det är 58 matcher utan förlust vid full tid mot detta Finland.
Det är nästan 80 procent.
Jag inbillar mig att det har sin betydelse även idag.
Sverige var ännu mer överlägset de första årtiondena av lagens möten, då Finland var på väg upp och länge räknades till blåbären.
Det var den tiden som skapade det lillebrorskomplex som fortfarande lever kvar hos finländarna.
Som gör att de måste håna Henrik Lundqvist före matchen och likna honom vid en schweizerost.
Men något måste det vara, då Finland bara vunnit två av de elva senaste mötena med Sverige i VM och OS.
Två segrar på tolv år.
Det måste sitta i bakhuvudet på alla Finländare.
Det är ju ganska talande siffror, då det inte är så stor skillnad mellan Sverige och Finland numera. Det SKA inte vara så stor skillnad på papperet.
Men det som skrämmer mig lite den här gången är Teemu Selänne.
Jag satt i Nagano 1998, då Selänne ensam sänkte Sudden och Foppa och de andra svenska NHL-stjärnorna i kvartsfinalen.
Han gjorde båda målen när Finland vann med 2-1.
Men det var en annan Selänne.
En Selänne då han var som bäst.
Idag är han långt ifrån samma världsspelare och målskytt.
Men som ledare är han ovärderlig för det här finländska OS-laget.
Alla vet att det här är hans sista stora mästerskap och alla lagkompisar är beredda att offra en arm för sin kapten.
Det är det som talar för Finland den här gången.
Och det är en stark drivkraft som inte ska underskattas.
Till sist.
Här har ni Sveriges senaste elva matcher mot Finland i VM och OS.
Talande siffror.

SOTJI. Jag kunde inte låta bli att titta på damfinalen mellan Kanada och USA, eftersom jag vet vilket drama det brukar bli.
Det blev det också.
Och så gick kanadensiskorna och vann på övertid med 3-2.
Bittert, bittert.
Jag unnade ju USA:s coach Katey Stone att vinna. Den enda kvinnliga huvudcoachen här i Sotji och den första i USA:s bås i ett OS.
Annars är det bara gubbar i båsen som huvudansvariga.
Kanada har gamle NHL-spelaren Kevin Dineen och i svenska båset är det som alla vet rena gubbväldet.
Katey Stone jobbar normalt på Harvard-universitetet i Boston och har tagit tjänstledigt för att leda amerikanskorna i VM.
Hon stod verkligen ut på presskonferens efter att USA utklassat Sverige med 6-1 i semfinalen och fick Leif Boork att framstå som någon som inte visste ett smack om damhockey.
Det hedrar honom att han erkände det också.
Nu hade USA 2-0 med bara 3.26 kvar att spela mot ärkerivalen Kanada.
De var på väg mot sitt första OS-guld sedan de vann 1998, första gången damerna var med på OS-programmet. Då slog de Kanada i finalen och skrev historia.
Nu verkade allt klart med 2-0 och ledning när klockan började ticka ner mot slutsignal.
Men så skickade Brianne Jenner in 1-2 för Kanada efter 16.34.
Och så kom 2-2 när Marie-Philip Poulin stötte in 2-2 bara 55 sekunder från slutet. Då hade Kanada tagit ut målvakten och kommit med sin vanliga forcering.
Beundransvärt. Vilken inställning.
Och så kanadensiska OS-hjälten Marie-Philip Poulins andra mål då hon tryckte in 3-2 till Kanada i power play 8.10 in i förlängningen.
Typiskt Kanada.
Och jag har en känsla av att det kommer att bli samma slut i herrarnas semifinal i morgon. Det finns ett storebrorskomplex i USA gentemot hockeygrannen i norr. Som mellan Sverige och Finland.
Men jag kan inte komma ifrån att det hade skrivits historia om en kvinnlig coach hade fått vinna damhockeyturneringen.
• • •
Sedan går det ju inte att undvika att jämföra den här finalen med btonsmatchen mellan Sverige och Schweiz.
Det såg ut som två olika sporter.
Men det visste vi redan.

SOTJI. Åh, vilket ras det blev i sista perioden för Damkronorna mot Schweiz.
De hade gjort den perfekta matchen i två perioder.
Då rasade allt.
Jag vet inte vad som hände där i tredje perioden, om det var nerver eller orutin som förvandlade 2-0 till 2-4, men plötsligt fick de schweiziska tjejerna göra vad de ville framför Valentina Wallner i det svenska målet.
Och när Wallner lämnade kassen i slutet dröjde det sju, åtta sekunder innan en sjätte svensk utespelare kom in på isen.
Det ska inte få hända på den här nivån.
Nej, ett tråkigt slut på något som var på väg att bli en bragd i det tysta.
Och en revansch för svensk damhockey.
Det var ju snack om att de inte ens skulle få åka till OS här i Sotji.
Nu kommer de hem som OS-fyra och det är det inte alla som gör.
Det här var ett av de yngsta lag som Sverige skickat till en OS-turnering.
Och det här äventyret är deras enda belöning för all tid och allt slit de lägger ner för att spela sin ishockey.
Det väntar inga dollarbuntar för en damspelare i ishockey. Äran är det enda de spelar för.
Jag hade unnat dem ett brons.
De kändes värda det på något sätt.
Och jag gillar att det fortfarande finns utrymme för sanna amatörer i ett OS.
Jag har varit kritisk mot det enorma avståndet mellan USA och Kanada och de övriga nationerna, men vi får inte glömma att både amerikanskor och kandensiskor har enorma resurser i ryggen. Ja, nästan obegränsat med stöd från sina förbund och universitet.
Svenskorna får till viss del betala ur egen plånbok för att kunna satsa på den sport de älskar.
Nu slutar backen Emma Eliasson och tidigare meddelade Finlands målvaktsstjärna Noora Räty att hon slutar i landslaget. Hon har inte råd att fortsätta.
Sådan är verkligen för de här tjejerna.
Jag tycker ändå den här turneringen väckt hopp om framtiden.
Målvakten Valentina Wallner blev omskriven redan innan turneringen startade, då hon tvingade ta bort porträttet av förebilden Stefan Liv från hjälmen.
Nu fick hon ett internationellt genombrott, även om det gick lite tyngre i den här matchen mot Schweiz. Men det var svåra lägen och det går inte att lasta Valentina för förlusten.
Michelle Löwenhielm, satte 1-0 i första perioden, är bara 18 år och Sveriges största talang på damsidan.
Det finns hopp.
• • •
Jag trodde svenskorna skulle vara knockade av smällen mot USA, där amerikanskorna vann matchen med 6-1 och skotten med hemska 70-9.
Men jag fick se några helt andra Damkronor idag.
Ett lag som bestämt sig för att ge allt.
Ett lag som bestämt sig för att sätta sig på planet hem till Sverige i ottan med varsin bronsmedalj runt halsen.
Nu blev det inte så.
Det blev tårar och besvikelse.
Men en fjärdeplats är ändå två placeringar upp från var svenskorna ligger på världsrankingen just nu.
Det har alla satt personliga rekord.
Glöm inte det.

Min kollega och vän Jarkko Päiväniemi har bett att få vara gäst på bloggen.
Ämnet?
Hans älskade Finland.
Det går självklart inte att säga nej till.
Så läs och njut:

3–1 mot Ryssland. I Ryssland.
Jo, tack – det var en okej onsdag.
Att fälla ryssen är ju det näst bästa som finns i hockey.
Nu väntar en chans på det bästa. Det blir ett möte som det kommer att snackas och skrivas om långt in i framtiden.
För så är det. De stora matcherna lever vidare med oss.
”Masken” gånger två i Moskva 1986, Sundin gånger två i Åbo 1991, Tupu–Hupu–Lupu i Globen 1995, Selänne gånger två i Nagano 1998, tornedalingen Tornberg i Zürich ett par månader senare, den vidriga vändningen i Helsingfors 2003, Foppa–Sudden–Lidas i Turin 2006 och SEX-ETT i Slovakien 2011 är bilder som dyker upp direkt.
Nu ska OS-semin i Sotji 2014 pressas in i samma minnesbank.
Men i vilket fack?
För en dryg vecka sedan var jag, liksom de flesta andra, övertygad om att Finland inte hade något med topp fyra att göra.
Samma dag som OS-elden tändes tycktes hoppet slockna. Då kom beskeden att lagkapten Mikko Koivu och den fagre Valtteri Filppula inte skulle ansluta.
De två viktigaste centrarna. Båda vristskadade.
Nästa smäll kom i 6–1-segern mot Norge. Junioren Aleksander Barkov – den nye förstecentern – knäskadad precis när han, Mikael Granlund och Teemu Selänne funnit varandra.
Men tydligen fattar inte det här laget, likt myten om humlan, att det borde störta.
Barkov bort. Immonen in.
Det gav en poäng mot Kanada och en direktplats till kvarten.
Och i går 3–1 mot Ryssland. I Ryssland.
Det är förstås – i ordets rätta bemärkelse – en bragd.
Att vinna de två sista matcherna vore det största som hänt finländsk idrott alla kategorier och en fulländad final för ”The finnish flash”.
För om det finns en hockeygud någonstans som är god och rättvis (jag har haft mina tvivel) ser han till att Teemu Selänne, 43 år, för andra gången (Anaheim 2007) gråter glädjetårar på söndag eftermiddag.

***

Det finns bara ett aber med fredagens match.
Jag kommer inte att se den.
Eftersom jag (korkat nog) bokat flygbiljett redan i september utan att först kollat OS-schemat sitter jag på flight TG961 på väg till Bangkok då.
Nedsläpp i Sotji 13.00. Takeoff från Arlanda 13.30.
Jag landar på Suvarnabhumi midnatt svensk tid helt ovetande om hur matchen slutat.
Några sekunder senare öppnar jag ett sms från en vän som fått uppdraget.
Jag tror det står: ”Ruotsi–Suomi 2–3”.
Jarkko Päiväniemi

SOTJI. Lettland höll på att ställa till med ett nytt ”Miracle on Ice” mot Kanada.
Århundradets skräll var på väg då letterna hade 1-1 bara sju minuter från slutet.
Men då talade Shea Webers bössa igen – och det blev 2-1 till slut.
Backen som betytt lika för Kanada som Erik Karlsson gjort för Sverige i detta VM.
Nashvillespelaren som är NHL:s bäst betalde spelare den här säsongen med sina 14 miljoner dollar i årslön.
Ungefär vad jackpoten är på Lotto hemma i Sverige just nu.
Och han har samma lön nästa säsong. Och nästa. Sedan sjunker den till 12 miljoner dollar om året på ett fallande kontrakt.
Men just den här dagen tycker hela Kanada att han är värd de pengarna.
För.
Oj, oj, oj, vad nära det var ett ”Vitryssland” för Kanada.
Nej, där tog jag i.
Det här hade varit mycket värre än Tre Kronors förlust den där mörka dagen i Salt Lake City 2002.
Det hade varit en katastrof.
Det hade konkurrerat med USA:s riktiga ”Miracle on Ice” 1980, då ett gäng amerikanska collegespelare lurade Sovjetunionen på OS-guldet.
Och tänk om både Ryssland och Kanada försvunnit ur OS-turneringen samma kväll?
Vilket antiklimax.
Då nedvärderar jag inte Sverige eller Finland eller några andra. Men då hade luften gått ur den här turneringen internationellt sett.
Nu blir det Kanada-USA i den andra OS-semin.
USA som krossade Tjeckien med 5-2 och fortsätter att imponera.
Jag trodde inte på USA och omställningen till stor is.
Men de har bevisat motsatsen.
De spelar som de aldrig varit på liten rink.
De minutiösa förberedelserna och det precisa valet av varje enskild spelare verkar ha betalat sig.
Nu är det verkligen Nordamerika mot Europa i den är OS-turnering.
Sverige och Finland gör upp på ena halvan.
USA och Kanada på den andra.
Tänk en OS-final mellan Sverige och Kanada.
Ett 20-årsjubileum av OS-finalen 1994, då Foppas straff avgjorda men då inga NHL-spelare fanns med i turneringen (mer än de blivande och de hemkommande).
Hjärtat säger det.
Hjärnan säger USA-Finland.
Jag hoppas hjärtat får styra den här gången.

.

SOTJI. Ja, vilken chock för Ryssland.
Utslagna ur OS-hockeyn efter 1-3 mot Finland och jag gissar att coachen Ilja Biljaletdinov gjorde sin sista dag på jobbet.
Det brukar sluta så för ryska förbundskaptener som misslyckas i landets mest älskade sport..
Ryssland skulle ha firat ett OS-guld här i Bolsjoj Ice Dome på OS sista dag på söndag. Det trodde alla. Det hade inte spelat någon roll om Ryssland misslyckat i alla andra 97 OS-grenar. Ett OS-guld i hockey hade frälst hemma-OS.
Istället:
De fick lämna turneringen i förtid, utbuade av sin egen hemmaplublik.
Och det blir Finland för Sverige i OS-semifinalen på fredag.
Finland som imponerat enormt här i OS, spelat oavgjort vid full tid mot Kanada och sedan slagit ut hemmanationen Ryssland.
Ett Finland som var utdömt inför OS, värre skadedrabbat än Sverige.
Själv trodde jag aldrig de skulle klara sig så här långt efter alla återbud.
Men jag har sett Finland i alla OS sedan 1994 och de har varit bra varje gång.
Hur laget än sett ut på papperet.
Teemu Selänne ser ut som om han vore 20 igen och Tuukka Rask där i målet verkar nästan omöjlig att göra mål på.
Det krävdes en rackarrökare till direkskott för att spräcka hans nolla här idag, då Ilja Kovalchuk direktsköt från nära håll i power play.
Ingen målvakt i världen hade tagit det skottet.
Jag lovar.
Det betydde också 1-0 till Ryssland 7.51 in i första perioden.
Då trodde jag, Vladimir Putin där uppe på läktaren och alla andra här inne i Bolsjoj Ice Dome att ryssarna skulle köra över Finland.
Det blev tvärtom.
Finländarna spelade smart, var kyligare och högg på de chanser de fick.
När perioden var över hade Juhamatti Aaltonen gjort 1-1 på egen hand och finländske folkhjälten Teemu Selänne, 43, gjort 2-1 smart framspelad av Mikael Granlund.
När sedan samme Granlund gjorde 3-1 efter 5.37 i andra perioden hade finländarna fått den här matchen precis dit de ville.
Ryssarna började som vanligt köra på egen hand och blev alltmer desperata. Och kom bara längre och längre ifrån att kunna vända den här matchen.
• • •
Jag kan intyga att publiken tågade ut chockad från arenan alldeles nyss.
Hockeyn var det ryska huvudnumret här i Sotji.
Det var så OS skulle avslutas på OS på söndag.
Med ett ryskt ishockeyguld.
Nu blir det inte så.
Det blev inte ens ett brons.
Nej, den här OS-turneringen har tagit en helt annan riktning än den väntade.
Sverige-Finland i en OS-semifinal.
Vem hade trott det?

SOTJI. Ja, blir Ryssland i en semifinal är det ingen drömmotståndare som Sverige får.
Ett Ryssland svenska landslag haft hopplöst svårt för i mästerskapen.
Jag får går tillbaka till VM i Ostrava 2004 för att hitta senaste segern mot ryssarna i ett VM eller OS.
Då blev det 3-2 och jag har blivit tio år äldre sedan dess.
På de åren har mötena med Ryssland slutat så här de gånger de mötts i mästerskapen:
3-6 VM i Wien 2005
0-5 OS i Turin 2006
3-3 VM i Riga 2006
2-5 VM i Moskva 2007
1-3 VM i Moskva 2007
2-3 VM i Quebec 2008
5-6 VM i Bern 2009 (sd)
3-7 VM i Globen 2012
Åtta möten, sju förluster och en oavgjord.
Och en total målskillnad på 19-38.
Nej, Ryssland har inte passat svenskarna ganska bra och själv minns jag stjörnsmällen i Globen för snart två år sedan och 0-5 i gruppspelet i OS i Turin 2006.
Den turneringen som svenskarna ändå vann till slut.
Men då slapp vi ryssarna i slutspelet.
Även vid VM i Wien 2005 blev det en tung förlust.
Det var under lockoutsäsongen, då i stort sett alla NHL-spelare var tillgängliga. Den gången handlade det om bronsmatchen.
Nu är trender till för att brytas och jag gillar att Pär Mårts rakt ut säger att han hoppas på Ryssland och inte Finland.
Det är normalt inget coacher säger i ett mästerskap, där diplomatin ska styra och man inte ska ge några lag extra tändvätska.
Jag ser också hellre ryssarna i en semi.
Det vore underbart att få uppleva en utsåld match mot Ryssland på deras hemmaplan.
Sverige skulle ha noll press på sig.
Och en jättechans att vända den där mörka trenden.
• • •
Men jag har inget emot Finland i en semi heller.
Det luktar Turin lång väg.

SOTJI. Ja, det blev som jag gissade.
En klar seger för Sverige mot Slovenien, även om det inte såg lika lätt ut som de 5-0 det blev till slut.
Jag hade tippat 5-1 innan matchen, men Henrik Lundqvist höll inte med om det.
Det är smällar man gärna tar.
Och ännu mer positivt:
Äntligen mål för Daniel Sedin.
Efter 22 matcher och det första 2014.
Snyggt framspelad av kedjekompisen Loui Eriksson, två av de stora VM-hjältarna i Globen i våras.
Det kan ha varit OS viktigaste svenskmål om det här laget nu tänker gå hela vägen.
Efter det där 2-0 i början av tredje märktes det direkt vilken energikick och självfötroende det gav både Daniel och Loui.
Efter 8.04 gjorde Loui Eriksson sitt första OS-mål då han snärtade upp pucken i Robert Kristans vänstra kryss.
Målkungarna har vaknat – i sista minuen.
Det kan betyda allt i en OS-turnering där jag fortfarande ser Tre Kronor som en guldkandidat.
• • •
I de två första perioderna var det annars lätt att bli uppgiven.
Då visade svenskarna upp ett spel som aldrig kommer att räcka i en semifinal mot Ryssland eller Finland.
Jag har sällan sett så många svenska NHL-stjärnor vara så dåliga samtidigt.
Då såg jag bara mörker.
Och ändå var det så förväntat. Slovenerna stred och kämpade så länge de hade kontakt, men när målen började trilla in så försvann energin. Nästan exakt samma matchbild som när Ryssland slog Norge med 4-0 i går.
Det är alltid lätt att luras av den här typen av måstematcher, för att sedan få se ett helt annat Tre Kronor när de möter topplagen.
Då kan de spela ut på ett helt annat sätt och möter lag som inte backar hem och ställer upp en köttmur på egen blå.
Och alla spelare kan ha de roller de är vana vid från NHL.
Men det känns inte som Pär Mårts fått ihop sina kedjor än. Det är bara fjärdekedjan med Carl Hagelin, Jimmie Ericsson och Marcus Krüger som pumpar på och spelar som förväntat. Två mål av Carl Hagelin understryker det.
Men det är ju inte meningen att de ska leda det här laget, även om de gärna för göra det när andra sviker.
Men det var skönt att målskyttet lossnade för både Daniel och Loui. Det kan bli starten på något stort för den kedjan med Nicklas Bäckström som center.
Och så har Sverige Henrik Lundqvist i målet.
Han är vårt stora hopp just nu.
Han höll nollan mot slovenerna och han gjorde en enormt viktig räddning när Tomaz Razingar kom fri i första perioden och hade en jättechans göra 1-0 för Slovenien.
Han gjorde flera andra fina räddningar och var skärpt från första nedsläpp.
Han visade vilken kung han kan vara
Nej, jag har inte gett upp hoppet om det här laget.
Nu får vi snart veta vilka vi möter i semifinalen på fredag.
Finland eller Ryssland.
Då jäklar.
Jo, en sak till.
Sedan 1994 har det ALLTID blivit OS-guld då Sverige överlevt sin kvartsfinal.
Ta det som ett tecken i skyn.