Hej. Här bor jag.

Det har jag gjort i snart tio år nu, på just den här trevliga gatan. Det är inte min första adress i London – jag kom hit i augusti år 2000 – och bortsett från två kortare sejourer i Stockholm har jag suttit i den här stan och knackat ner artiklar på datorn. De första åren som allmän korrespondent med allt vad det innebar: krig och mord och politik och jordbävningar och intervjuer med världskändisar och sport och musik och film och allt annat som krävde sin man eller kvinna: det var ett eftertraktat jobb, men det tog på krafterna att sitta under tidspress på nätterna och leverera senaste nytt till Sverige. Vid närmare eftertanke var det omänskligt tufft, det tror jag fler korrar än jag kan vittna om, och mycket riktigt försvann tjänsten så småningom. Vilket i och för sig också sammanföll med den nya tidens mediarapportering: varför sitta i London och skriva hem till papperstidningen om sånt som redan går att läsa på nätet?

Nå, jag blev i alla fall kvar här. Fotboll, nämligen. Jag fick uppleva Sven-Göran Erikssons sex första år som förbundskapten för England, det var sannerligen som att skära guld med täljkniv. Sen blev plötsligt Henrik Larsson klar för Manchester United, sen kom Svennis tillbaka till landet som manager för Manchester City, sen tog det liksom aldrig slut på grejer att skriva om…intresset för Premier League i Sverige var redan enormt, men nu fanns det ingen hejd.

– Stanna där du är, sa cheferna hemma.

Så tio år nu med ”bara” fotboll. Och ungefär lika länge har cheferna sagt att jag borde börja blogga.

– Kommer inte att hända, har jag envist hävdat.

Men nu…fan också, jag orkar inte hålla emot längre. Jag startar alltså nån slags blogg, nu när andra vettiga människor tycker det är omodernt och lägger ner sina.

Det finns problem med detta projekt.

1) Jag vet inte riktigt var det här ska ta vägen. Jag har ingen klar linje att följa. Ingen röd tråd. Jag tänker INTE göra detta till en renodlad fotbollsblogg. Det får bli som det blir…en blandning av mitt liv på den här gatan, några anekdoter, en del minnen, spontana observationer – och givetvis ändå en inblick i livet som fotbollskrönikör.

2) De bloggar som redan finns på Sportbladet är så bra att de ger mig komplex. Jag kan aldrig bli lika pretentiös och nördig och insatt och fenomenalt skicklig som Bank och Niva, jag kan aldrig få samma fantastiska flyt i rapporterna som Per Bjurman. För att nämna några.

3) Vad är en blogg, egentligen? Jag har problem med att fastslå det. Det finns så många läsare idag som inte kan se skillnaden på en blogg och en krönika. I bland publiceras till exempel bloggar i papperstidningen, vilket skapar förvirring. En krönikör är en krönikör, som han/hon alltid varit. En bloggare, däremot, bör skriva nånting personligt. En som är bra på att hålla isär begreppen är till exempel Jennifer Wegerup. Annars kan det bli helt galet: var det inte nyss som en kille på Sportbladet röstades fram som Årets Krönikör av fansen – trots att han inte skrivit några krönikor? Och en krönikör röstades fram som Årets Bloggare – trots att han knappt skrivit några blogginlägg alls under året?

Hur som helst: jag trillade dit i alla fall.

Vi får se hur det går.

Jag återkommer.