Det här är pressrummet i Arsenals hemmaarena, Emirates Stadium. Som ni ser är det stort och fint och rymligt. Det är den bästa lokalen att jobba i bland alla engelska klubbar jag besökt. Ändå är det proppfullt av journalister från när och fjärran, nästan slagsmål om skrivplatserna. När Arsenal byggde nytt fattade de att den nya tidens media har svällt nåt vansinnigt, där är webbtidningar och och radio och tv och miljonupplage-reportrar från asiatiska tidningar man aldrig hört talas om, så ni kan ju tänka er hur det ser ut i de gamla vanliga små trånga pressrummen, skrubbarna som aldrig byggs ut trots att ägarna investerar miljoner och åter miljoner i VIP-boxar och spelare som…ja, pressen hjälper till att bygga upp intresset kring.

Jag kan dra många exempel på undermåliga pressrum i stora, rika klubbar, men vi ska inte babbla mer om det.

Låt oss bara säga att det var trevligt under Arsenal-Liverpool i går att äta från den fina buffén, att träffa goa gubbar som Glenn Strömberg och Niklas Holmgren och surra en massa skit som vanligt med Howard from The Sun, Skelettet, Torrbollen, Mr Först-i-kön och alla andra kända profiler från Drevet.

Det jobbiga är vägen dit, och den heter Piccadilly Line.

Det är T-banelinjen som går från min närmsta station Earls Court i västra London upp till Arsenals kvarter. Det tar 40-45 minuter att resa dit. Eller resa…det är ingen lek detta, det är som att trängas bland 20 kossor och 40 brölande älgtjurar i en boskapsvagn.

Det börjar redan när tåget anländer perrongen. Du ser vad det handlar om. Det är måndag i rusningstid – åh, jag hatar dessa sena matcher på måndagar – och västerifrån kommer redan hela fadderullan med gigantiska väskor, ryggsäckar och ett enormt antal människor som lämnat Heathrow, ändstationen, och är på väg åt samma håll som vi fotbollsbesökare.

Du tränger dig in, att sitta är inte att tänka på, luftkonditioneringen är noll, du svettas som en gris, och station efter station blir det bara värre. Du tror att du placerar dig strategiskt framför en äldre dam som definitivt måste gå av vid Knightsbridge, eller Leicester Square, eller allra senast vid Piccadilly Cirkus, och därefter störtdyka ner på hennes plats innan nån annan hinner göra det. Men det visar sig förstås att kärringen ska gå på fotboll hon också och sitter järnhårt kvar till stationen Arsenal.

Och du står där. Och du lider så in i helvitte. Det är kanske nåt man kan stå ut med om man åker till England och dricka bärs och titta på fotboll en gång om året, högst, men efter mer än tio år på samma linje förvandlas det till nåt annat.

Och det blir värre ju längre norrut man kommer. Som i går, när allt fler Arsenal-fans trängde sig in de bastuheta, syrefattiga vagnarna allt eftersom. De kom vrålande in på Piccadilly Station. Sen var det Kings Cross/St Pancras, den värsta stationen, sen fylldes det på ytterligare på Caledonian Road. Där stod jag inklämd som en korv med bröd bland dessa ölrapande, brakskitande monster till fotbollsfans och mitt i detta hade vi flygresenärernas resväskor, stora som små sommarstugor, i mittgången. Jag vet inte vad som är värst: att få en ölrap i örat, en smygare som luktar så illa att näsvingarna vibrerar eller en packning från en spansk turist som ska försöka gå av och träffar dig stenhårt med en ryggsäck mellan mellan benen, rakt på patatas bravas, så att säga.

Man kvider och lider. Mitt i alltihop sitter det förstås också folk som har släpat med sig mat in i vagnen och slafsar och slevar och det stinker kebab och hamburgare och det smackas och trängs i det minimala utrymmet med en plastgaffel i ens ena öga och eventuellt en liten smygsläppning till, från karln med shortsen strax bredvid.

Och sen…när man fullständigt sjöblöt av svett dråsar av vid Holloway Road – de gånger tåget stannar där, ibland måste du fortsätta till den större Arsenal-stationen – kommer nästa prövning. Där finns två gamla hissar som ska lyfta folk upp till gatunivån. Det går förmodligen snabbare att åka 63 våningar i Empire State Building, men köerna är långa i alla fall så det är bara att dra ett djupt andetag och ladda för trapporna.

De är inte de värsta – inget slår bergsbestigningen i Covent Garden – men för en fetknopp som jag är det mer än tillräckligt. Man tar ändå å trapporna – problemet är att det är folk som vill gå ner åt andra hållet också – och når till slut marknivån och låtsas oberörd.

Hehe. Det är man inte.

Ute på Holloway Road regnar det givetvis, du har självklart glömt paraplyet i t-banan, det brukar bli tio om året, men annars är det ett utmärkt arrangemang. När jag kommer till de trevliga receptionisterna inne i Arsenals mediacenter kollar dom min svettiga, stripiga frisyr som hänger som en Per Mertesacker-lugg efter en misslyckad nickduell och frågar:

– Åh, Peeeeter, regnar det så mycket därute nu?

– Ja, ljuger jag. Kan ju inte säga att det mesta är transpiration inifrån. Sen, efteråt, när man slungat ur sig några halvt begripliga bokstäver i brådskan från ett av båsen i Emirates, ska man ta sig hem också.

Sa jag hur det gick mellan Arsenal och Liverpool?  Det blev 0-0.