Stackars Stenson, höll jag på att säga. Man får ju inte glömma att Henrik drog in sisådär 25 miljoner spänn på sin andraplats i FedEx Cup, men herregud så sportsligt knäckt han måste vara.

Kommer han nånsin att komma åt den överjordiske puttmaskinen Jordan Spieth efter det här?

Jag fick Björn Borg-vibbar. Och då tänker jag på den Björn Borg som aldrig vann US Open, utan istället sprang in i en vägg av ATTITYD från såna som Jimmy Connors och John McEnroe. Borg hade slagläge ett par gånger, men det hjälpte inte. Han gnagdes ner själsligt, bröts ner psykologiskt, ty vad han än gjorde, hur bra han än spelade, hade motståndaren de där klassiska marginalerna på sin sida. Vem kan glömma Borgs uppgivna blick upp till Lennart Bergelin på läktaren när McEnroe höll på att koppla greppet?

Bergelin försökte säga nåt uppmuntrande, men Borg svarade med en fnysning och nåt som kan ha varit:

– Håll käften, för fan.

Så…såg ni Henrik Stensons ögon efter att Spieth hade sänkt putten på elfte hålet? Denne unge hårding från Texas hade först satt svåra puttar på åttan och nian. Sen när Stenson la upp sig för en tap in-birdie på elvan hade Spieth ett svårläst monster, från långt bak på greenen. Surely, han kunde väl inte sätta den OCKSÅ?

Jodå. Och Henriks blick sa allt. Han var professionell och gav Spieth en fistbump, men det var som om allt rann ur honom…all koncentration, all laddning, allt det han hade byggt upp under tre och en halv dags jakt på tio miljoner dollar:

– När jag inte ens får betalt för såna här slag, hur ska jag då kunna vinna? Ungefär.

Stenson är som Björn Borg en gång var, rätt oberörd till det yttre, en iceman, men även såna kan alltså brytas ner mentalt. Henrik kollapsade efter detta. Gav upp, nästan.

Jag har väl aldrig sett en människa med större självförtroende – men samtidigt ödmjukhet och visdom – som denne blott 22-årige Jordan Spieth. Jag tror han har satt sån långvarig skräck i Stenson nu att…ja, vi kan väl säga så här: hoppas de två inte ställs mot varandra om de får gå i ledarboll i OS i Rio nästa år.

Och därmed säger några av er, golfhatarna:

Vad har golf i OS att göra?

Det är bara dumhuvuden som ställer den frågan. Såna som inte fattar hur svårt det är. Såna som aldrig försökt spela själva.  Såna som inte har en susning om vad som krävs av träning, bollsinne, koncentration och – faktiskt – fysik. De är så skickliga de här killarna och tjejerna att man blir mörkrädd.

Till golfhatarnas förtvivlan – alltså de som tycker att inga SPEL har med riktig IDROTT att göra – följer härmed dåliga nyheter.

Det engelska bridgeförbundet (EBU) har gått till domstol för att få detta kortspel erkänt som riktig sport av den bestämmande instansen, Sport England. De vill därmed få del av lotterifonderna – och till yttermera visso: de vill komma i fråga för deltagande i OS 2020.

Internationella Olympiska Kommittén är inte främmande för att släppa in både schack och bridge, som de betraktar som en form av hjärngymnastik. Och EBU säger att om dart, ballongflygning, sportfiske, poolbiljard och snooker kan få del av lotteripengarna…så varför inte bridgen?

Sport England hävdar dock att ”bridge inte är mer sport än att sitta hemma och läsa en bok”.

The High Court kommer att meddela sitt utslag senare under hösten.

Bonustillägg: Holland, Irland och Polen har redan gett sportstatus till bridgen. Och både Kina och Frankrike anser att tävlingar med BREVDUVOR är en sport.

A bridge too far?

Det här är fantastiskt roligt.

Här kommer den store Wayne Gretzky, THE GREAT ONE, till White Hart Lane och får en Tottenham-tröja med felstavat namn på ryggen. Underbart!

Kolla hur han ler mot kamerorna och håller masken. Jag undrar vad han tänkte, denne bortskämde stjärna som  hyllades som en gud av alla hockeyfrälsta i Nordamerika och hela Europa.

– Det där händer hela tiden, påstod Gretzky efteråt.

Det tror jag väl inte. Är det nånstans det händer så är det på en fotbollsarena i London.

Det säger en del om ishockeyintresset i den här stan. Förresten, det säger det mesta om hela idrottskulturen. Engelsmännen har aldrig rusat till i några större skaror för att se lagsporter inomhus, särskilt om de är importerade utifrån (som basketen). Även om det finns uppgifter som säger att ishockeyn faktiskt uppfanns i England, vad nu Kanada har att säga om den saken. Nämner man hockey här tror mina kollegor att det handlar om landhockey.

Som när Englands fotbollslandslag låg på läger i Miami före VM i Brasilien förra året:

Det spelades samtidigt Stanley Cup med New York Rangers Henrik Lundqvist i huvudrollen, och när mina fyrbenta vänner i Drevet ville ha ut mig på galej en kväll tackade jag nej med motiveringen: Great game of hockey tonight.

Så det slutade med att de hängde med mig på sportbar i stället, och där glänste Henke med den ena prakträddningen efter den andra på tv-skärmen.

När den amerikanske kommentatorn gallskrek ”LUNDQVIST!” tittade cricket-, rugby- och fotbollsnördarna Mr Först-i-kön och Howard from The Sun på mig och sa:

– Lundqvist? Det låter svenskt? Spelar det svenskar i NHL?

– Men va fan, är ni dumma i HELA huvudet eller, fnös jag.

Så ishockey är alltså no, no. Det har pratats om att Wembley Lions, den gamle föregångaren till Detroit Red Wings-experimentet London Lions (med Honken Holmqvist, Tord Lundström och Uffe Sterner) ska återuppstå igen och spela sina matcher i Wembley Arena, men det projektet tycks ha kraschat. Ska man se hockey i stan nu får man ta sig till puben The Famous 3 Kings, som ligger i West Kensington och ägs av en hockeygalen kanadensare. Där brukar svenskar, finländare och tjecker samlas framför storbildsskärmarna när det är VM på gång.

I början av 2 000-talet fanns det i alla fall ett lag som hette London Knights. Jag tog mig till London Docklands Arena ett par gånger för att se svenskar spela, bland annat Robert Nordmark som tillhörde Nottingham Panthers. Mycket till hockey var det inte, mest slagsmål mellan avdankade kanadensare (till publikens oerhörda förtjusning). Det var ändå synd att det tog slut så snabbt, laget är nedlagt och till och med arenan är riven.

Nå, tillbaka till Gretzky:

Jag har aldrig varit särskilt förtjust i honom som person, och jag tror att jag vet vad jag talar om efter mer än 20 års bevakande av VM, Canada Cup/World Cup och OS. Som spelare var han emellertid fenomenal, det är bara att läsa statistikböckerna.

Men: han spelade bara framåt. Han hade fantastisk service. Och han var feg.

Jag glömmer aldrig World Cup 1996, semifinalen i Philadelphia mellan Tre Kronor och Kanada. Mikael Nylander – med samma spelstil som Gretzky – utklassade The Great One, och till slut blev kanadensaren så irriterad att han gav sig på Nylander med klubban bakifrån. När domaren tittade bort, givetvis. Nyllet var väl den ende han vågade sig på.

Jag glömmer inte heller när Uffe Samuelsson jagade Gretzky ner mot ena sarghörnan under OS i Japan 1998 (medan Uffe fortfarande fick spela), och skrek:

– Nu kommer jag!

Gretzky struntade i pucken och kastade sig åt sidan, livrädd att åka på en propp.

Så det där med att han är världens bäste genom tiderna, det köper jag inte riktigt. Ni andra får tycka vad ni vill, men jag kan bara lita på mina egna ögon.

Den som förtjänar det epitetet bättre har också stått på White Hart Lane och fått en Spurs-tröja. Med rättstavat namn. Den mannen heter Peter Forsberg.

Jag har aldrig sett nån bättre, eftersom han var så fruktansvärt bra över HELA banan. Han är den ende som skulle kunnat vinna priset som skyttekung och bäste defensive forward och bäste tacklare och VIP under en och samma säsong. När han dominerade som värst i Colorado Avalanche var han fullständigt ostoppbar. Och stentuff. Det är bara att kolla in hans highligts på Youtube, eller nåt.

Och det väcker frågan: om Foppa hade spelat i ett Edmonton Oilers med Gretzky i spetsen, när de båda var som bäst – vem hade varit kung?

För min del är svaret självklart.

Minsann är det inte José Mourinho som springer där nere.  På min gata. Denne räv.

Jag har nyss varit och sett Chelsea slå Arsenal med 2-0 på Stamford Bridge och Mourinho kan sägas ha överlistat alla. En falsk och ständigt ljugande fan, må vara – men smart.

Inte undra på att Arsene Wenger är galen på honom. Han blir ständigt lurad. 15 gånger har de mötts och Arsenal har bara vunnit en gång – i den rätt betydelselösa Community Shield.

– Det var den enda gången Wenger inte hade några dåliga ursäkter att komma med efteråt, flinade retstickan José i pressrummet efteråt.

Ska HAN säga!

Jag vill ändå berätta att han inte är ensam räv i området. Stadsdelen Kensington/Chelsea, där jag bor, meddelar att befolkningen minskar här beroende på att folk köper dyra lägenheter i vinstsyfte, lämnar dem tomma och flyttar nån annanstans.

Men rävstammen ökar desto mer.

Ni tror mig inte, men det finns nu 10 000 – tiotusen! – rävar i London. Det är bara att googla, så får ni se. Urban Foxes, kallas de.

Flera av dem, åtminstone tre, bor på Marloes Road. Jag brukar gå upp om nätterna när jag som vanligt inte kan sova och ställa mig i sovrumsfönstret och spana efter dem. I bland hinner jag ta upp mobilen och ta en bild, som den här ovan, men de är snabba som satan.

Första gången jag noterade dem var det bara en mager hona som bodde i det lilla snåret bakom parkeringen tvärs över. Sen kom det en bitigare hanne med yvig svans. Han hittade feta råttor runt sjukhusområdet bakom mig som han tydligen matade sin nya familj med. Så nu är det alltså flera små rackare  som raskar runt här på gatorna mellan 03.00 och 06.00, ungefär.

Det är charmigt, tycker kanske ni och de flesta engelska djurvännerna. Däribland jag, som fönstertittare på andra våningen. Men för många andra har det blivit en plåga, en pest rent av. Rävarna är nu fler till antalet än dubbeldäckarna i London.

Två småbarn har blivit attackerade i hemmet under senare år sedan rävar till exempel bitit fingrarna av dem och föräldrarna rusat in i sovrummet för att finna galna rävar som är hungriga. Och de sprider sig som en farsot , eftersom djurvännerna också väljer att mata dem på nätterna. För att inte tala om alla soppåsar som på engelskt manér står utställa för hämtning innan sopbilarna kommer – mums!

Men London börjar få nog. Det är för mycket nu. Vissa områden i stan börjar betala snipers – speciella krypskyttar – för att skjuta ihjäl djuren. En av dem, 62-årige Brian, berättar i en tidning att han tappade tålamodet och började jaga dem sedan en räv bitit huvudet av hans dotters marsvin.

Han får nu 75 pund för den först skjutna räven, sen 50 för de andra som han knäpper.

Man kan nu tala om en slags fox-kartell runt om i stan där människor försöker med snaror och fällor och gifter  för att bli av med odågorna.

Själv har jag inga problem, jag står där bara i fönstret och spanar och försöker ta bilder av dem. Den enda jag tänker på är José Mourinho. Översteräven himself.

Det är torsdag och det är min favoritdag. Särskilt under veckor när det spelas mycket fotboll och det är en del att göra. Som nu: London Calling i fredags, tågresa och jobb i Sunderland i lördags, Sunderland-Spurs i söndags, tågresa hem till London i måndags, nytt tåg och ny hotellnatt upp till  Manchester (City-Juventus) i tisdags, tåg hem igen för Chelsea-Maccabi i onsdags – och så börjar det om igen med Premier League och nya skriverier idag fredag. No problems.

Men däremellan kläms det alltså in en liten fin torsdag som endast har att erbjuda några engelska lag i Europa League och möjligen ett par njutbara tallrikar Soldatens Ärtsoppa på burk.

Irritationsmoment finnes dock:

Folket på min lokala pub längre ner på gatan, Devonshire Arms (se bilden), har också upptäckt fördelen med torsdagar. Det är nåt fruktansvärt med folk som väller in där efter klockan 18.00, ungefär. Jag tror det har nånting med After Work att göra, och det är olidligt. Man får ju inte vara i fred. Det är ett ständigt gapflabbande, och är det nåt jag avskyr så är det människor som skrattar överdrivet och övertydligt högt, ungefär som om de just har sitt livs bästa tid. F**k them.

Sen det allra värsta:

Diana är försvunnen.

Hon har varit en trogen och pålitlig följeslagerska i många år, ända sen jag fick överta henne från f d London-korren Stefan Holm i min gamla  lägenhet på Abingdon Road. Diana är alltså städerska. Hon är från Colombia och i övre medelåldern.

Denna städtant, som jag lite slarvigt brukar kalla henne, är kanske den mest bortskämda och välbetalda av alla städerskor i området Chelsea/Kensington. Holm brukade till och med laga fläskpannkaka särskilt åt henne. Och jag kör med öppet kylskåp, ta vad du vill, drick vad du vill, och sen när hon ska köra igång med städningen försvinner jag ut i tre timmar, jag klarar helt enkelt inte att se en annan person skrubba mina golv. Jag brukade göra det själv under lång tid innan jag fick reda på att Aftonbladet faktiskt kunde ha råd att betala för denna tjänst.

Och vad mera är:

Innan Diana brukade dyka upp här vid halv två varje torsdag såg jag till att ”förstäda” lite. Plocka undan, diska upp det värsta, se till att spisen inte var äcklig…och så vidare. Det är ungefär vad jag orkar numera, konditionsmässigt.

Så nu sitter jag här efter sommarsemestern och ser dammtussarna lägga sig på varann, och ingen Diana finns i sikte. Hon har inte varit här på månader. Jag är allvarligt oroad.

Jag vet ju att hon gillar mig, hon har aldrig haft en snällare och frikostigare arbetsgivare, men Diana är alltså försvunnen. Jag ringer och ringer, men telefonen är avstängd. Vad fan kan ha hänt?

Snart måste jag söka en ny städerska, vilket känns en smula motbjudande. Ungefär som en sån där spelare Hammarby värvat efter att endast ha sett honom på video.

Och apropå motbjudande:

Här sitter jag och klagar på en tydligen bortsprungen städerska medan halva världen står i brand och det är elände vart man än vänder sig. Men det är ju min lilla personliga sfär detta…jag måste ändå be om ursäkt.

Come back to me!

Detta är ju en personlig blogg. Ni måste lära er skilja på en sån och en vanlig, riktig och rent av halvseriös krönika i tidningen. Jag slår an en annan ton här. Ni får sluta blanda ihop begreppen, you boys and girls.

Jag har ju sagt att det här inte får bli en renodlad fotbollsblogg. Det finns tillräckligt många såna redan, såna som är absolut överlägsna mig i kunskapsfrågor om dagens fotbollsstjärnor. Jag skulle inte ställa upp i en frågesport om modern fotboll mot kollegor som Sjögren, Karlsson, Laul, Bank, Niva, Wegerup, Frändén, Alfelt och en massa andra som – eventuellt – på fritiden sitter och spelar tv-spel (eller vad det heter) och lär sig varenda moderklubb, bakgrund och skonummer hos världens alla stjärnor.

Men jag hänger med. Jag tar den där frågesporten nu på stubben om det handlar om lite äldre fotbollshistoria, sånt som hände innan hela denna helvetes pengakarusell och märkliga övergångar och noll klubbkänsla tog över alltihop. När allt kommer omkring skrev jag min första fotbollsartikel, utsänd från Gefle Dagblad, år 1972. Jag var 18 år. Det var Sverige mot Ungern (0-0). I pressrummet satt Putte Kock, bland andra giganter, och jag höll på att skita i byxorna.

Jag tar frågesporten om ishockey också, efter alla år i den branschen. I år är det 40 år sen jag gjorde min första av…vad är det…åtta, tio Izvestijaturneringar? 1975 var jag där i det chockerande annorlunda Sovjetunionen för första gången och såg två svenska debutater: Kenta Nilsson och Thomas Gradin.

Sen intervjuade jag legendaren Alexsander Maltsev, en av tidernas bästa spelare, när han kom trippande på skridskospetsarna över cementen mellan Luzjnikihallen och omklädningsrummet. Hans handslag är det stålhårdaste jag upplevt.

Och sen…vilka minnen med Sovjet/Rysslands fantastiska hockeylag. Jag kommer att återkomma till dem. Jag vill bara nämna det eftersom jag i går på SvT Play såg dokumentären om det sovjetiska lagets grymma, skoningslösa uppbyggnad. Så bra de var! Så otroligt skickliga! Vilka artister!

Men vad har detta med fotbollsmatchen Manchester City-Juventus att göra?

Inte ett dugg.

Jag vet bara att när jag skrivit färdigt min krönika i Manchester på tisdagskvällen ringde det på mobilen. Det var Steven Howard, sportchef på The Sun, som sa…nej, BEORDRADE:

– Kommer du över, eller?

Så visst, jag släntrade tvärs över gatan till deras Hilton-hotell, där var också kolumnisterna Paul Hayward från Daily Telegraph och Oliver Holt från Mail On Sunday, och de var inbegripna i en lång och krånglig diskussion om:

1) Kommande VM i rugby, 2) Det nyss avslutade crickethelvetet mot Australien.

Och där stod jag således och gapade och fattade ingenting. Absolut nada. Man är inte så jävla smart som man tror, och det gäller nog oss alla.

Lördagkväll i Sunderland. Inte det sämsta, ska jag säga. Havsutsikten är bedårande.

Men det är ändå en ensam lördagkväll i Sunderland.

Ni hajar.

Tog tåget upp längs östkusten,  tre och en halv timme, och hamnade på ett hotell som inte var märkvärdigt men som levde på just denna vidunderliga utsikt över vågorna.

Jag hade egentligen tänkt se Manchester United-Liverpool först och sen hitta en tåglinje därifrån upp till det nordöstra hörnet, men det funkade inte särskilt bra. Det hade blivit uppstigning vid halv sex på morgonen och tre-fyra tågbyten senare skulle jag ändå missa första halvlek av Sunderland-Tottenham.

Men det är alltså därför jag är här. För att se Ola Toivonens högst eventuella hemmadebut från start. Och Sebastian Larsson, också hans startplats osäker. Allt är en chansning.

Jag anlände till hotellet vid tio i fem, checkade in och slog mig ner i nån slags sportbar vid receptionen för att följa matchen på Old Trafford. Det var mycket bekvämt. Där satt jag och mådde gott i en skinnfåtölj och antecknade lite matchdetaljer på ett papper.

Så small det till i dörren.

Bröllopsfest på gång.

In i lokalen stormade brittiska kvinnor i de mest fantastiska kreationer. Inte ens mössen och fåglarna i den där filmen om Askungen hade kunnat sy upp nåt fantasifullare. Ovanpå det hade de uppsprayade håruppsättningar som trotsade tyngdlagen. Några av dem var med i VM i åderbråck.

Och så männen…jag kom att tänka på en sån där Finlandsfärja där medelålders män i slarvigt knutna slipsar, mjälliga kavajer och fula skjortor tycker att de är skitläckra så fort de fått ett par snapsar innan för västen. Det finns väl inget mer patetiskt än män i min ålder som i samma tillstånd försöker imponera på något yngre damer.

Så där tog alltså sällskapet baren i besittning, likt en tjutande pöbel, det blev STAMPEDE fram till ölkranarna, och så var det slut med det må-gottandet i skinnfåtöljen.

Jag kände mig som den där gamle majoren i Fawlty Towers, helt förvirrad och halvdöv och bortkommen, och väntade bara på att Basil skulle hojta:

– Morning, Major!

– Jaså, stod det i The Times?

Jag drog mig tillbaka till mina rum, som det heter, och kollade igenom alla sammandrag från lördagens matcher. Sen började jag gruva mig inför söndagens match, ty den innehåller ett avsnitt som inte är att leka med:

På Stadium of Light finns fotbollsvärldens värsta trappa. Den går från pressrummet, i källaren nånstans, upp till taket. Det är så brant och jobbigt och jävligt att senaste gången jag var här fick jag sätta mig ner halvvägs och kippa efter andan. Benen skakade. Jag har min yngre kollega på Expressen, Juborg,  som vittne.

Så det blev stilla förberedelser denna lördagnatt, lite boxning på tv, bara. Och en sorgligt seg lammkotlett med ett glas rött på rummet.

När det ljusnar i morgon bitti har jag i alla fall en underbar utsikt.

Detta är Lt Joe Kenda, Colorado Springs. Lt står för Lieutenant.

Jag skulle inte vilja ha honom mitt emot mig i ett förhörsrum. Inför den där iskalla, genomträngande blicken skulle jag erkänna allt, även sånt jag var totalt oskyldig till. Inklusive mordbrand, bigami, kidnappning, seriemord och sedelförfalskning. Till och med fusk med mitt golfhandicap.

Lt Joe Kenda är ett fenomen. Jag hoppas ni har sett honom på nån kanal hemma i Sverige, i programmet Homicide Hunter? Han har trots allt visats i 183 länder nu, det är femte säsongen sen debuten 2011 som hans mordfall dokumenterats av en kabel-tv-producent, och hans framträdande i rutan är en monumental succé.

Kenda har löst närmare 400 mordfall. När han gick i pension hade han en uppklarningsratio på otroliga 92 procent.

Man skulle kunna tro att han är skådespelare. Han låter som en levande version av romanfigurerna i Mickey Spillane eller Ed McBains deckare, man tänker att…nämen, den här mannen finns inte på riktigt, han har läst för många böcker…men han är alltså verklig.

Efter ständig uppvaktning från tv-producenterna tackade Joe Kenda till slut ja till att berätta om sina mordfall. Han hade ändå ingenting att göra efter pensionen, tyckte han:

– Numera betalar jag bara skatt och väntar på att dö. Så okej. Men det blir inget manus, inget skådespeleri, ge mig bara en halvtimme framför kameran ska jag berätta vad jag vet.

Och resultatet…oj, oj. Det är mitt absoluta favoritprogram just nu på grund av Lt Kendas fantastiska utstrålning – och språk, inte minst. Han får en sån sk expert som Leif GW Persson att framstå som en mumlande bondlurk i rutan.

Och varför tar jag upp det, förutom att jag nyss sett honom redogöra för ett komplicerat mordfall?

Tja, det råkar ju vara the small matter of 11 september. Vissa datum minns man ju exakt vad man gjorde. Jag kommer ihåg ögonblicket då jag såg blodfläcken efter Olof Palme på Sveavägen, den 28 februari 1986. Jag var i Norge då, bevakande Ingemar Stenmarks tävlande i utförsåkning. Jag har alltså alibi. Och jag är så gammal att jag minns den där kvällen 1963 när jag var barnvakt till mina yngre syskon, fick sitta uppe extra länge, och när föräldrarna kom hem meddelade jag att president Kennedy blivit mördad. Nyheterna färdades långsammare då.

Och 11 september, 2001?

Jag kravlade mig upp ur sängen i lägenheten i London, satte på tv:n på förmiddagen, och såg att nånting hade hänt med det ena av The Twin Towers. Allt var ännu så länge höljt i dunkel. Var det en olycka? Jag följde CNN:s rapportering.

Då ser jag det andra planet, som i slow motion, köra rakt in i den andra skrapan. Det var oerhört. Ungefär en minut senare ringer redaktionschef Silow till mig och säger, med torr röst:

– Ser du vad som händer? Du åker till New York. Nu.

Jag kastade mig på telefonen och försökte boka en flight över Atlanten och tänke att…men nu jävlar är det allvar, nu är det ingen lek, det här kommer att bli det svåraste du gjort i ditt yrkesliv.

British Airways meddelade dock att all flygtrafik till USA var cancellerad. Inte en chans. Luftrummet fritt därborta.

Så det slutade med att jag hamnade i Pakistan, i Islamabad och det hemska Peshawar ( på gränsen till Afganisthan) i stället, i väntan på den amerikanska hämnden. Jag var där i flera veckor och ska inte trötta ut er med dom berättelserna.

Det enda jag är säker på är att Lt Joe Kenda hade löst Palmemordet på nån vecka, eller så.

Detta, mina damer och herrar, är ett par Graningestövlar.

De är av märket Bekina Steplite X, utan stålhätta. De kostar 699 kronor inklusive moms, och sägs enligt reklamen vara ”smidiga och följsamma även vid minus 20 grader”.

Jag vet inte hur kallt det var på Friends Arena under tisdagskvällen, men de där skaften såg stela ut av bara helvete. Särskilt smidigt var det ju inte.

Hur som helst, det pågår en kampanj nu hos de som säljer stövlarna, ett så kallat kundklubbserbjudande:

Om du köper två par så får du en STÖVELTORK på köpet. Kampanjen pågår till den 30 september, och enligt nätet så är det EN person som nappat på det lockande erbjudandet.

Kan det ha varit Andreas Granqvist som köpt ett par till sig själv och ett till Mikael Antonsson – redan före 1-4-fiaskot mot Österrike?

Det var kanske lite snålt, det. Han kunde köpt fler när han ändå höll på. Han kunde fått fler stöveltorkar. Gräset var ju nyvattnat, eller hur? Och sämre fotboll hade de aldrig kunnat spela under alla omständigheter.

Jag trodde aldrig jag kunde bli mer upprörd i min lya på Marloes Road än denna tisdagsförmiddag. Då fortsatte först ett gäng gatuarbetare att långsamt såga upp hela gatan till ett obeskrivlig oväsen, sen när de var färdiga började en pudel bjäbba oavbrutet på balkongen mitt emot. Bjäbbande pudlar, som ska försvara nåt slags territorium, är bland det värsta jag vet.

Men sen började alltså matchen. Man vill ju så väl, man önskar och hoppas och drömmer och till och med satsar spelpengar på Sverige och ser gamla stormatcher framför sig (även om det var länge sen) och tänker att…nu ska vi väl i alla fall fixa det här, nu ska vi vinna och ta oss till EM.

Men detta skit jag fick se slår alla rekord. Det var i och för sig ännu sämre mot Ryssland i matchen före, men nu var det ju hemmaplan…inför svenska folket, inför publikstödet, inför alla tänkbara förväntningar…det var för bedrövligt.

Hur länge ska detta pågå?

Där stod Erik Hamrén och såg hjälplöst IQ-korkad ut i sin väst, ungefär som en oförstående Kung Carl Gustaf  inför frågan ”vad betyder förkortningen TV?” Hamrén svarade snabbast av dem: ”Tills vidare”.

Hur denne man kan vara fortsatt anställd som Sveriges förbundskapten – TILLS VIDARE! – är inte bara obegripligt, det är genant.

Jag är så arg och besviken nu att jag måste sluta. Jag får överlämna de individuella svenska spelarbetygen till folk som tagit valium och kan behärska sig.

Det enda jag vill tillägga är att min kollega Erik Niva lämnade en klockren totalsågning, direkt på deadline, som var absolut mitt i prick. Han stövlade in bland dyngan, med stålhättor på.

Ja, han sitter alltså där som en liten prick på takåsen, mellan grenarna, tvärs över gatan.  As a little prick, som vi säger i mina kvarter.

Han heter Jussi. Det bestämde jag när han började plåga mig för två somrar sen. Han öppnade nämligen med en paradroll ur Rigoletto. Sen gick han över till Don Ottavio i Mozarts Don Juan, och sen dess har egentligen ingenting varit sig likt på Marloes Road under månaderna februari-maj.

Jussi är koltrast. Just i dagarna läste jag att koltrasten blivit omvald till Sveriges nationalfågel i en stor omröstning bland fågelälskarna. Fair enough. De sjunger vackert, koltrastarna uppe på sina tak. Mina vänner på Facebook älskar att påminna mig om denna omröstning, eftersom de vet hur mycket fågelskit jag skrivit om Jussi på senare tid. Frågan är bara om Jussi själv vet att han är nationalfågel i Sverige. Jag tror inte det. Lika lite som liljekonvaljen vet att den är Gästriklands landskapsblomma.

Koltrasten vann rätt överlägset före diverse mesar och skator. Det förvånar mig inte, jag har umgåtts med bägge delarna.

Men den här jäveln…ni anar inte.

Saken är den att jag förmodligen skulle diagnoseras som ”oljudsallergiker” av läkarvetenskapen. Det borras. Det hamras. Det sågas upp asfalt. Det blåses löv. Det klipps gräs. Det grävs ner kablar. Det är som om alla nya moderna maskiner låter högre än föregående. Det går omkring människor med hörselskydd och obekymrat torterar omgivningen medan oljuden studsar och ekar mellan de höga byggnaderna.

Sommaren i Södertälje slog alla rekord när grävskoporna och gräsklipparna härjade och det lades ny asfalt vid KLOCKAN FEM på morgnarna under min balkong, enbart av den anledningen att de anställda jobbade på beting och ville börja tidigt och sluta tidigt, särskilt på fredagar. Jag höll på att bli tokig. Jag fick aldrig sova.

Och så har vi då London…här tutas det och buskörs och väsnas av sopbilar och är ett fruktansvärt genomträngande, högt signalerande av polis, brandkår och ambulans, för att inte tala om alla bilalarm och tjuvlarm och brandlarm som går stup i kvarten  (ett har hållt på i tre timmar nu, faktiskt) och detta genom ENGLASFÖNSTER som släpper igenom allt oväsen, mycket tydligare än i Sverige.

Men detta har jag vant mig vid. Det är som om det vore ett bakgrundsljud, bara. Man får acceptera det när man bor i en storstad.

Så vad det handlar om är att få några av de där tysta, sköna timmarna mitt i natten, mellan ungefär halv fyra och halv sju på morgonen. Det var underbart – fram till våren för två år sen.

Då gjorde Jussi entré. I början lät det fantastiskt. Sen fortsatte han sjunga i timme efter timme. Utan avbrott. Det fick gå ett tag innan jag blev allvarligt irriterad och började beklaga mig för vänskapskretsen. Sömnbrist är inte att leka med. Och alla förslag om öronproppar förkastades, jag har aldrig kunnat med dem, helt enkelt.

I våras kom han tillbaka, jag tror det var i februari, ty jag gjorde en notering i almanackan: ”Jussi tillbaka, tid 03.29”. Och han var i sitt livs form. Herregud så han sjöng, sittande däruppe.

Sen var jag redo att döda fanskapet, om jag ska vara ärlig. Det föddes planer på luftgevär, armborstar, pilbågar och annat och uppmuntrad av FB-vännerna fick jag massor av skruvade förslag på hur man skulle locka Jussi i fällan – alltså till mitt fönster tvärs över gatan – för att till exempel förgifta honom.

Just nu är det lugnt, Don Juan har väl fått napp kan man anta, men denna tydligen så underbara svenska nationalpippi  kommer väl tillbaka som ett säkert vårtecken så småningom. Jag har vintern på mig att lista ut ett motdrag.

Jag gick förresten runt kvarteret, 100 meter in på Cromwell Road bara,  och hittade den här blå skylten på ett tegelhus. Det förklarar ju varför han hade påsar under ögonen och såg så trött ut. Och varför han fick idén till skräckfilmen Fåglarna.

Men så ytterst näpet, en torsdagsnatt som denna. Ni ska ju inte tro att jag står i köket varje dag och lagar till delikata svenska husmansrätter av allehanda slag – ibland går jag jag faktiskt ut på gatorna som en helt vanlig knubbis för att fem-i-tolv köpa nåt som man egentligen är skittrött på. Men som man inte kan motstå när man nyss sett ett tv-program där nån slafsat i sig ett par kycklingklubbor. Alltså MÅSTE man bara ha en kycklingklubba. Det är som spaghetti- och tomatsås-scenen i Gudfadern…det liksom luktar gott ut genom tv-rutan och det är bara att springa ner till närbutiken och slå in rutan för att få ett paket spaghetti, ett knippe basilika och en burk krossade tomater.

Nu var det sent, strax före midnatt, och jag klämde in mig på den brasilianska kedjan Nandos, den kolgrillade kycklingspecialisten som numera tycks finnas i varenda kvarter i London. Jag ville bara ha fyra drumsticks, medium hot, och ett glas Merlot. Mer behövdes inte.

Så döm om min förvåning när den charmerande servitrisen ger mig dubbel ranson – åtta kycklingklubbor – och dessutom DRAR AV 5,70 pund (över 60 spänn på notan).

Jag var tvungen att gå fram till kassan och fråga vad den där förkortningen (se bilden ovan) egentligen betydde:

Rnd act of kindness.

Alltså: random act of kindness. Slumpmässigt vald vänlighet.

Jag har fan aldrig trott på slumpmässigt vald vänlighet. Det enda random jag upplevt är när man kommer till Heathrow eller Arlanda och plockar av sig bältet, stoppar mynt och klocka och nycklar och mobil  i kavajen, tar av sig skorna eftersom det råkar finnas en pytteliten metallsymbol på sidan av dina dojor, vidtar alla möjliga åtgärder för att inte kunna ge personalen njutningen av att höra ett pip när du går genom metalldetektorn. Du tänker att…nu jävlar kan dom inte ta mig på nånting.

Ändå piper det, och när man frågar varför säger dom:

Random checks.

Du står halvnaken med brallorna nere på låren som en sån där vedervärdig kalsongmänniska och inser att du förlorat matchen. Igen. Och man misstänker att det sitter nån vid nån slags skärm, trycker på en knapp och tänker: så lätt ska han inte komma undan, gubbfan.

Så varför nu denna slumpmässiga vänlighet i en kycklingrestaurang vid Earls Court?

Var det datorn som slog till, ungefär som när man läser om folk som vinner jackpot efter att ha satsar 50 öre på data-casino? Eller var det som jag hemskt gärna skulle vilja tro…att jag var så artig och vänlig och snäll och vackert leende mot servitrisen att hon  tryckte på en hemlig knapp i kassan?

Jag vet inte. Jag gav henne i alla fall en gammal hederlig high-five. Numera heter det visst knuckles.

Sen när jag gick hemåt såg jag på nytt de senaste upplagorna av Mirror, Mail, Sun, Star och alla de andra, alla de som hade den fruktansvärda bilden av den lille drunknade, ilandspolade flyktingpojken på förstasidodorna.

Jag har varit med om en del, men aldrig sett nåt mer gripande. Lillkillen. Stackarn. Det kunde varit mitt barnbarn.

Man får vara tacksam för det lilla – men vad sägs om lite random act of kindness där det verkligen räknas?