Ja, han sitter alltså där som en liten prick på takåsen, mellan grenarna, tvärs över gatan.  As a little prick, som vi säger i mina kvarter.

Han heter Jussi. Det bestämde jag när han började plåga mig för två somrar sen. Han öppnade nämligen med en paradroll ur Rigoletto. Sen gick han över till Don Ottavio i Mozarts Don Juan, och sen dess har egentligen ingenting varit sig likt på Marloes Road under månaderna februari-maj.

Jussi är koltrast. Just i dagarna läste jag att koltrasten blivit omvald till Sveriges nationalfågel i en stor omröstning bland fågelälskarna. Fair enough. De sjunger vackert, koltrastarna uppe på sina tak. Mina vänner på Facebook älskar att påminna mig om denna omröstning, eftersom de vet hur mycket fågelskit jag skrivit om Jussi på senare tid. Frågan är bara om Jussi själv vet att han är nationalfågel i Sverige. Jag tror inte det. Lika lite som liljekonvaljen vet att den är Gästriklands landskapsblomma.

Koltrasten vann rätt överlägset före diverse mesar och skator. Det förvånar mig inte, jag har umgåtts med bägge delarna.

Men den här jäveln…ni anar inte.

Saken är den att jag förmodligen skulle diagnoseras som ”oljudsallergiker” av läkarvetenskapen. Det borras. Det hamras. Det sågas upp asfalt. Det blåses löv. Det klipps gräs. Det grävs ner kablar. Det är som om alla nya moderna maskiner låter högre än föregående. Det går omkring människor med hörselskydd och obekymrat torterar omgivningen medan oljuden studsar och ekar mellan de höga byggnaderna.

Sommaren i Södertälje slog alla rekord när grävskoporna och gräsklipparna härjade och det lades ny asfalt vid KLOCKAN FEM på morgnarna under min balkong, enbart av den anledningen att de anställda jobbade på beting och ville börja tidigt och sluta tidigt, särskilt på fredagar. Jag höll på att bli tokig. Jag fick aldrig sova.

Och så har vi då London…här tutas det och buskörs och väsnas av sopbilar och är ett fruktansvärt genomträngande, högt signalerande av polis, brandkår och ambulans, för att inte tala om alla bilalarm och tjuvlarm och brandlarm som går stup i kvarten  (ett har hållt på i tre timmar nu, faktiskt) och detta genom ENGLASFÖNSTER som släpper igenom allt oväsen, mycket tydligare än i Sverige.

Men detta har jag vant mig vid. Det är som om det vore ett bakgrundsljud, bara. Man får acceptera det när man bor i en storstad.

Så vad det handlar om är att få några av de där tysta, sköna timmarna mitt i natten, mellan ungefär halv fyra och halv sju på morgonen. Det var underbart – fram till våren för två år sen.

Då gjorde Jussi entré. I början lät det fantastiskt. Sen fortsatte han sjunga i timme efter timme. Utan avbrott. Det fick gå ett tag innan jag blev allvarligt irriterad och började beklaga mig för vänskapskretsen. Sömnbrist är inte att leka med. Och alla förslag om öronproppar förkastades, jag har aldrig kunnat med dem, helt enkelt.

I våras kom han tillbaka, jag tror det var i februari, ty jag gjorde en notering i almanackan: ”Jussi tillbaka, tid 03.29”. Och han var i sitt livs form. Herregud så han sjöng, sittande däruppe.

Sen var jag redo att döda fanskapet, om jag ska vara ärlig. Det föddes planer på luftgevär, armborstar, pilbågar och annat och uppmuntrad av FB-vännerna fick jag massor av skruvade förslag på hur man skulle locka Jussi i fällan – alltså till mitt fönster tvärs över gatan – för att till exempel förgifta honom.

Just nu är det lugnt, Don Juan har väl fått napp kan man anta, men denna tydligen så underbara svenska nationalpippi  kommer väl tillbaka som ett säkert vårtecken så småningom. Jag har vintern på mig att lista ut ett motdrag.

Jag gick förresten runt kvarteret, 100 meter in på Cromwell Road bara,  och hittade den här blå skylten på ett tegelhus. Det förklarar ju varför han hade påsar under ögonen och såg så trött ut. Och varför han fick idén till skräckfilmen Fåglarna.