Detta är Lt Joe Kenda, Colorado Springs. Lt står för Lieutenant.

Jag skulle inte vilja ha honom mitt emot mig i ett förhörsrum. Inför den där iskalla, genomträngande blicken skulle jag erkänna allt, även sånt jag var totalt oskyldig till. Inklusive mordbrand, bigami, kidnappning, seriemord och sedelförfalskning. Till och med fusk med mitt golfhandicap.

Lt Joe Kenda är ett fenomen. Jag hoppas ni har sett honom på nån kanal hemma i Sverige, i programmet Homicide Hunter? Han har trots allt visats i 183 länder nu, det är femte säsongen sen debuten 2011 som hans mordfall dokumenterats av en kabel-tv-producent, och hans framträdande i rutan är en monumental succé.

Kenda har löst närmare 400 mordfall. När han gick i pension hade han en uppklarningsratio på otroliga 92 procent.

Man skulle kunna tro att han är skådespelare. Han låter som en levande version av romanfigurerna i Mickey Spillane eller Ed McBains deckare, man tänker att…nämen, den här mannen finns inte på riktigt, han har läst för många böcker…men han är alltså verklig.

Efter ständig uppvaktning från tv-producenterna tackade Joe Kenda till slut ja till att berätta om sina mordfall. Han hade ändå ingenting att göra efter pensionen, tyckte han:

– Numera betalar jag bara skatt och väntar på att dö. Så okej. Men det blir inget manus, inget skådespeleri, ge mig bara en halvtimme framför kameran ska jag berätta vad jag vet.

Och resultatet…oj, oj. Det är mitt absoluta favoritprogram just nu på grund av Lt Kendas fantastiska utstrålning – och språk, inte minst. Han får en sån sk expert som Leif GW Persson att framstå som en mumlande bondlurk i rutan.

Och varför tar jag upp det, förutom att jag nyss sett honom redogöra för ett komplicerat mordfall?

Tja, det råkar ju vara the small matter of 11 september. Vissa datum minns man ju exakt vad man gjorde. Jag kommer ihåg ögonblicket då jag såg blodfläcken efter Olof Palme på Sveavägen, den 28 februari 1986. Jag var i Norge då, bevakande Ingemar Stenmarks tävlande i utförsåkning. Jag har alltså alibi. Och jag är så gammal att jag minns den där kvällen 1963 när jag var barnvakt till mina yngre syskon, fick sitta uppe extra länge, och när föräldrarna kom hem meddelade jag att president Kennedy blivit mördad. Nyheterna färdades långsammare då.

Och 11 september, 2001?

Jag kravlade mig upp ur sängen i lägenheten i London, satte på tv:n på förmiddagen, och såg att nånting hade hänt med det ena av The Twin Towers. Allt var ännu så länge höljt i dunkel. Var det en olycka? Jag följde CNN:s rapportering.

Då ser jag det andra planet, som i slow motion, köra rakt in i den andra skrapan. Det var oerhört. Ungefär en minut senare ringer redaktionschef Silow till mig och säger, med torr röst:

– Ser du vad som händer? Du åker till New York. Nu.

Jag kastade mig på telefonen och försökte boka en flight över Atlanten och tänke att…men nu jävlar är det allvar, nu är det ingen lek, det här kommer att bli det svåraste du gjort i ditt yrkesliv.

British Airways meddelade dock att all flygtrafik till USA var cancellerad. Inte en chans. Luftrummet fritt därborta.

Så det slutade med att jag hamnade i Pakistan, i Islamabad och det hemska Peshawar ( på gränsen till Afganisthan) i stället, i väntan på den amerikanska hämnden. Jag var där i flera veckor och ska inte trötta ut er med dom berättelserna.

Det enda jag är säker på är att Lt Joe Kenda hade löst Palmemordet på nån vecka, eller så.