Vi lever alltså i en tid då folk dör som flugor i cancer och annat elände. Vi ser ond, bråd död överallt på filmsnuttar i tv och på nätet och översköljs av nyheter om naturkatastrofer och politiskt, religiöst eller meningslöst våld. Vi ser korruption och falska makthavare i tidningsrubrikerna.

Hur kan man då vara så dum att man dagligen beklagar sig över små obetydliga vardagsproblem som driver en halvt till vansinne?

Är det för att man har det för bra? Och lever för skyddat för att förstå hela bilden?

Jag är en sån som retar mig på småsaker. Jag måste försöka bättra mig. Det här går inte. Jag får ständiga tokspel på grejer som egentligen inte betyder nåt. Man kan säga att jag faktiskt går omkring bittert mumlande och vill uppfostra folk i min omgivning.

Ta bara en sak som gratis tidningsläsande. Varje dag när jag går in på Sainsburys stora snabbköp står det en klunga människor och gratisläser dagstidningarna. De har matkassar som kostat hundratals kronor, men de kan inte betala 5 kronor för en tidning. De står och bläddrar från pärm till pärm och läser igenom allt helt obekymrat, sen lägger de tillbaka tidningen i högen igen och går därifrån. Allt sker mitt framför ögonen på butiksföreståndare och vakter.

Jag tål det inte! Det kan möjligen ha med mitt jobb att göra, men om om du vill läsa nyheterna kan du väl för f-n betala för den tjänsten! Det som sker här är utan motsvarighet i till exempel Sverige, där nån i affären troligen skulle påpeka att ”ska du köpa tidningen, eller…”

I den här stan sker snålfusket helt öppet. Det är som om du skulle gå in i en skoaffär, prova ett par skor och gå på fest med dem, sen gå tillbaka och lämna in dojorna begagnade. Du har ju redan stillat din nyfikenhet. Du har gratis utnyttjat en försäljningsidé. Du är en snål skitstövel som inte gör rätt för dig.

Och jag kan förstås inte hålla truten. Varje gång när jag kommer in i affärerna där folket står och smygläser för att spara nån krona här eller där mumlar jag och väser. De tittar på mig som om jag vore från en annan planet.

En gång åkte jag på en svidande prestigeförlust i sammanhanget:

En stor, saftig kille stod och läste Daily Mirrors sportbilaga i evigheter, utan att betala för den, och jag kläckte förstås ur mig:

– Somliga betalar ju för sina tidningar.

Han tittade upp och sa med en fnysning:

– Oh, what a hero, what a hero.

Aj, den tog. Måste erkänna att jag torskade den matchen.

Men det förhindrar inte min irritation i sin helhet. Och det räcker ju inte med det, här är fler exempel på småsaker som kan få mig att svära över alltings jävlighet:

• Folk med gällivarehäng.

• Folk med kepsen bak och fram.

• Folk med fula, slarviga tatueringar.

• Folk som nyser utan att hålla för munnen.

• Folk som rapar högt.

• Folk som släpar med sig alldeles för mycket handbagage på flyget.

• Folk som absolut måste flyga med nyfödda bäbisar.

• Bjäbbande små jävla hundar.

• Folk som hånglar offentligt.

• Folk som pratar för högt i mobilen.

• Folk som smackar när de äter.

• Folk som ägnar halva kvällen åt att dela upp notor.

• Folk på fotbollsmatcher som står och gör onanirörelser åt domaren inför sina egna barn.

• Folk som håller barnen vakna till efter midnatt och låter dem springa så taket gungar.

• Folk som går i kortbyxor när det är två minusgrader.

• Folk som kastar sig över dig och säger ”öh, vad tror du om AIK, då” utan att presentera sig.

• Lövblåsare och allt annat jävla oväsen som väcker mig.

• Koltrastar på takåsar.

• Folk som börjar artiklar med ordet ”jag”.

• Anonyma hatmejl.

• Servitörer som tror de är guds gåva till mänskligheten och går med näsan i vädret (träffade nyligen ett par såna på Tennstopet).

• Grannar med högljudda samlag.

• Folk som inte tvättar händerna när de varit på toa.

• Folk som skrattar för högt.

Ja, ni hör ju själva. Det finns mycket att reta upp sig på. Jag skulle tro att det finns nån som retar sig på min blogg också, men det kan vi ta en annan gång.