Kan inte påstå att jag varit nån fanatisk David Bowie-fan. Jag har gillat en låt här eller där, framför allt ”Absolute Beginners”, men jag fattade aldrig riktigt den där Starman-perioden. Jag var väl för upptagen av Status Quo, eller nåt.

Fast en en del fastnade förstås. Som ”Heroes”. ”We can beat them, just for one day, we can be heroes, just for one day”.

Strax innan avspark mellan Arsenal och Chelsea i går eftermiddag drog de i gång ”Heroes” i de mäktiga högtalarna på Emirates Stadium. Men helvetes JÄVLAR.

Där strömmade rösten av Londongrabben Bowie (född David Jones) ut bland de 60 000 som satt där. Jag fick tårar i ögonen. Vilken fantastisk låt. Det var det bästa jag hört ur en högtalare på en fotbollsmatch i England.

Det var synd att den efterföljande matchen inte levde upp till förväntningarna. Men det jag tar med mig därifrån är musiken strax innan.

Jag ber om ursäkt för ovanligt kort blogginlägg den här gången, men jag kände bara att jag måste skriva om känslan och den uppflammande saknaden av David Bowie.

Vill ni läsa om fotbollsmatchen kan ni gå in på Sportbladets sajt. Eller köpa papperstidningen.