Det händer titt som tätt numera att jag sätter mig käpprak upp i sängen vid sisådär tre-fyra på morgonen och förvirrat stirrar ut i mörkret och tänker: har jag skrivit nåt? Har jag lämnat texten? Eller har jag sovit över?

Det är klart att jag har lämnat. Annars skulle dom ju ha ringt. Det där är bara ett utslag av nån slags panik i ett stressat tillstånd. Och ett sömnmönster som lämnar mycket i övrigt att önska – två timmar här, en timme där, tre timmar här.

Nu är det så där igen. Klockan är kvart i fyra på morgonen här på Marloes Road, jag har just kommit underfund med att jag verkligen skrivit en krönika om matchen mellan Dynamo Kiev och Manchester City, och känner mig klarvaken.

I såna lägen brukar jag gå in på Youtube och lyssna på nåt som får mig att njuta. Förutom att det rensar skallen kan det uppnås ett tillstånd som bringar mig ro på kudden.

Alldeles nyss spelade jag till exempel Comfortably Numb med David Gilmore och David Bowie. Det är en upptagning från Royal Albert Hall – min granne i nästa kvarter – och är ett alldeles underbart mästerverk. Jag tror det måste vara en av världens bästa låtar. Pink Floyd-Dave spelar det vackraste gitarrsolo ni nånsin kan föreställa er, och när han kommer in och sjunger efter Bowies inledning är det så man vill svimma. Gilmore fyller förresten 70 i mars. Det ger hopp för gamla kämpar.

Jag har gjort en del solointervjuer med kända musiker på olika hotell i London, såna som Michael Stipe i REM, Blink 182, Judas Priest, Eros Ramazotti, Ozzy Osborne, Eric Clapton och den supertrevlige Lionel Ritchie och några till. Men jag har aldrig varit särskilt uppdaterad i musikbranschen, det känns som om jag alltid ligger några steg efter.

Så när jag är ute och åker med buss med det engelska pressdrevet, till exempel, sitter det yngre fotbollsjournalister med hörlurar i öronen och diggar vilt och gungar med huvudet och man vill nyfiket fråga: vad fan lyssnar du på, som gör dig så lycklig?

Det är sällan nån svarar ”Där näckrosen blommar” med Flamingokvintetten.

Nå, min gamle vän Eleganten, numera på The Times, gillar att piffa upp ett par döda busstimmar genom att fråga om min 6-bästalista. Det är aldrig 5, alltid 6, och det kan handla om vad eller vem som helst som man vill ta med sig till en öde ö. Filmer, böcker, kvinnor, tv-serier, you name it.

Och musik, förstås.

Jag har haft en del grubblerier om det där genom åren…jag menar, bara sex låtar?…och sagt till Eleganten: ta bort nummer fyra på den där listan, jag vill ha in en ny där.

Nästa gång går  Comfortably Numb med Gilmour/Bowie in.

För övrigt får ni inte skratta ihjäl er när jag väljer de andra fem som en omodern människa tar med sig till Robinson-ön:

1. Bring It On Home To Me, Animals
2. Wuthering Heights, Kate Bush
3. Moonlight Shadow, Mike Oldfield
4. Oh Holy Night, Mahalia Jackson.
5. Streets of Philadelphia, Bruce Springsteen.

Plus ungefär 100 till då av samma kvalité, jag har redan ändrat mig, men nu måste jag försöka sova lite igen.