Äntligen vet jag vad jag ska göra när jag blir pensionär. Det blir inte bingo. Det blir inte bridge. Det blir fotboll.

Det är natt mellan fredag och lördag nu och egentligen hade jag viktigare saker att göra under gårdagen, till exempel förhandsmaterial till superderbyt Tottenham-Arsenal idag och en lustigkurre-sida till London Calling. Jag vill inte gärna svika mina gamla Calling-fans som fortfarande än idag går ut och köper papperstidningen för min skull (säger de i alla fall). Men nu hade jag ett gammalt löfte att infria.

Så jag reste med fotografen Peter van den Berg till ett stort sportkomplex utanför London City. Där spelas det cricket, rugby och fotboll i alla dess former på planer så långt du kan se, ömsom konstgräs, ömsom vanligt.

Vi var där, i Hillingham House Farm Sports Grounds, för att träffa ett väldigt speciellt fotbollslag vid namn Uxbridge Silverfoxes FC. Silverrävarna, alltså. De kom trea i den nationella cupen med 94 deltagande lag senast.

Vad det handlar om är nåt som växer lavinartat i engelsk fotboll. Det är för män mellan 50 och 70 år. Medelåldern ligger på 62-63, ungefär. Det är prostataproblem som står som spön i backen och gamla höftledsoperationer och vid sidlinjen står en läkare beredd med defibrillator (hjärtstartare).

Det kallas Walking Football. Alltså ett spel där man får gå – och en del ”går” väldigt snabbt – men inte springa. Om du springer blir det frispark till de andra. Du kan till och med bli utvisad.

Gå-fotbollen har så vitt jag vet inte nått Sverige än, men det kan verkligen vara nåt att ta vara på i den tid då människor i pensionsåldern inte riktigt vet vad de ska göra…de är pigga och friska men får inte jobba, så vad att hitta på?

Åh, det var så roligt att stå där i den råkalla kylan och titta på gubbarna. Några av dem – man kunde lätt se vilka som var gamla storlirare från förr – hade underbar touch på bollen fast de närmade sig de 70. Och coachen Mick var lika seriös som om han tränat ett lag i engelska seriesystemet.

Jag kommer att rapportera mer om detta i en tidning nära dig framöver. Låt oss bara säga att det här är nånting jag kan tänka mig att göra med min usla kondition i åtanke. Bollsinne har jag hyfsat, så three-touch-fotboll är nånting jag bör klara.

Och framför allt: när deras seriösa träningstimme var över samlades gubbarna för en gemensam fredagskväll på den lokala curry-restaurangen. De skrattade och drog gamla minnen. Det lät så härligt. Det var ett socialt paradisumgänge.

Nåt för mig, helt klart.