Denna skärtorsdag gör jag nåt ovanligt: jag höjer en pint Guinness, den svarta brygden, i svart fotbollssorg för legendaren Johan Cruyff, 68.

Jag har inte druckit Guinness på en herrans massa år. Jag dricker en jädra massa annat när andan faller på, men Guinness har alltid fått stå tillbaka för en mustig lager eller varför inte en London Porter.

Men nu är alltså Cruyff död i lungcancer efter ett liv som slav under cigaretterna. Han slutade väl röka så småningom antar jag, men då tycks skadan redan ha varit skedd.

Märkligt nog klädde jag mig denna dag i en orange pikétröja som färgmässigt kunde ha platsat i vilket holländskt landslag som helst. Det gör jag inte heller normalt. Jag seglar inte under holländskt flagg, särskilt inte när jag besöker den hollandsägda puben The Kings Head lite längre bort i kvarteret.

Jag har aldrig haft ett särskilt kärleksfullt förhållande till holländare, som jag alldeles för ofta funnit gapiga, arroganta och nedvärderande mot annat folk. Naturligtvis sprunget ur egna erfarenheter av sportevenemang runt världen och diverse turistande semestersabotörer. Åker man till Amsterdam eller nån annanstans i landet är det hur charmigt som helst. Men så fort den oranga armén lämnar landet är det plötsligt Herrefolket framför alla andra. Sen får ni kalla mig fördomsfull bäst fan ni vill.

Cruyff är i alla fall död och här sitter jag i orange tröja och dricker svart Guinness.

Det är många fotbollsminnen som dyker upp. Jag var trots allt 20 år under VM 1974, så hans finter och enorma auktoritet på planen sitter stenhårt fast. Redan tidigare, när Cruff spelade i Ajax, hade jag förstås valt tröja nummer 14 i IFK Gävles juniorlag. Och vilken fotbollsamatör har inte nån gång i sitt liv försökt sig på den där Cruyffinten som han så totalt trollade bort Janne Olsson med?

Det räcker kanske med att säga att det nog inte är många fotbollsexperter världen över som INTE har Johan Cruyff med i sitt världslag genom tiderna.

Ett litet sammanträffande till bara:

I går kom det order från Stockholm att vi journalister inte längre får skriva ”holländare” i tidningen. Det ska, enligt TT:s normer, heta ”nederländare”. Det är samma regler som ändrade ”doping” till ”dopning”, bland mycket annat.

Vilka dumheter!

Det kommer aldrig att ske i mitt fall. En holländare är en holländare. Jag kommer aldrig att skriva ”den flygande nederländaren”. Redigerarna hemma kommer att tvingas ändra varje gång jag skriver Holland.

Vad är nästa steg i TT:s språkkurs? Får det heta Guinness? Eller är det Påskmust som gäller?