Denna onsdag, alltså…det kan ha varit en av de längre dagarna i mitt liv.

Vaknade vid halv sex i går morse av koltrasten Jussis konsert från taket mitt emot – det var ändå nån timmes senare väckning än normalt – och kände att…nej, nån omsomning blir det inte idag. För orolig i kroppen, för otålig, upp och hoppa, bara.

Vad jag egentligen, omedvetet, väntade på var den banala händelsen av en fotbollsmatch. Jag såg verkligen fram mot mötet mellan Paris SG och Manchester City i Champions Leagues kvartsfinal i tv klockan 19.45, lokal tid.

Så vad att göra under tiden?

Oh, my god. Tiden kröp fram. Jag åt en ohälsosam frukost. Jag stod i sovrumsfönstret och rökte och tittade på människorna som vacklat upp för att ta sig nerför Marloes Road och vidare till sina arbetsplatser. Sen rökte jag lite till (nu börjar det bli mycket), och lyssnade till sopbilarnas skramlande när de tömde tunnorna och säckarna från gatan nedanför.

Och framför allt: jag studerade vädret. Det regnade ena minuten, var solsken i nästa, kom snöblandat regn därefter – och så blev det sol igen. Allting gick i korta perioder. Antingen var det en svart kolbåt på himlen eller också klarblå himmel,

Det var helt enkelt alla aprilväders moderskepp jag såg framför mina ögon.

Vidare denna dag:

Jag vandrade som en luffare planlöst från affär till affär, från pub till pub, jag köpte tidningarna som jag läste långsamt två gånger,  betalade mina räkningar på posten, gjorde upp med banken, var till och med in i en turistbutik och kollade in souvenirgrejer, åt en ostbit på Whole Food Market på Kensington High Street, hamnade sen framför en entrecote med vitlökssmör av den polske kocken på Devonshire Arms, och nöp sen lite i ett par blåjeans som såg prisvärda ut på Gant.

När jag sen tittade på klockan hade det gått två timmar, typ. Ingenting bet. Tiden sniglade sig fram i väntan på den där fotbollsmatchen. Och på ena sidan gatan regnade det, på andra sidan var det solsken.

Medan jag stod och funderade på ett par nya jeans kom jag i alla fall att tänka på en närmast bisarr händelse. Häromdan, närmare bestämt i fredags, var jag nämligen på väg tillbaka till London efter en angenäm blixtvisit i Stockholm.

Jag satt på nåt som heter Bacardi Bar på Arlanda och väntade på flyget när de plötsligt gjorde entre från höger:

Tom Cruise 1, Tom Cruise 2, Tom Cruise 3 och Tom Cruise 4.

Jag hade aldrig sett nåt liknande. De var absolut perfekta exemplar. De beställde varsin öl av medelstorlek, ty en stor rackare kostade 115 spänn. Och en Jägermeister därtill kostade 150. Så 265 kronor för en stor öl och en Jäger tyckte även de här gossarna var liiiite too much.

De hade tydligen samlats för nåt trevligt under kommande helg. Och de väntade fler. Tom Cruise nummer 5, 6, 7, 8 och 9 kom strax efter till samma bar under kindpussar och kramanden, det var sannerligen en samling svärmorsdrömmar som hade mötts här på ett och samma ställe, för att inte tala om de drömmar svärmödrarnas döttrar måste haft.

Om vi säger då här då:

Du kunde inte gått ut på Stureplan och samlat ihop ett gäng unga män i 30-årsådern som sett bättre ut. De hade alla jeans som satt perfekt. De hade skjortor i de lämpligaste nyanserna, lätt rosa eller ljust ljusblått. De hade kritvita leenden. De hade frisyrer som var på millimetern perfekta, lite halvlångt så där som Tom Cruise, och lite busigt runt öronen och med luggen kastad åt sidan, och de hade mörkblå pullovers som de slängde runt nacken i en slags inövad manöver.

De var nio av de mest utsökta stockholmsexemplar av den vita manliga sorten jag nånsin sett – även om jag sällan studerar män särskilt noggrant –  och sen kom den tionde:

Han var uppenbarligen huvudpersonen, han kanske fyllde år eller nåt, men när jag betraktade sällskapet på avstånd insåg jag att han fick dubbelt så många kindpussar och kramar som de andra. Han kanske var nån slags chef.

Till slut var de alltså tio. The Perfect Ten.

Där satt jag avundsjuk och fet och trött och undrade vad de skulle göra, vilken plats de skulle resa till. Skulle de spela golf? Segla? Eller bara hålla svensexa för chefen?

Ju mer jag kollade, desto mer förbryllad blev jag. Hur kan tio unga män i samma ålder hitta varandra på det här sättet? De kan ju inte rimligtvis jobba på samma ställe. Har de funnit varandra på Stureplan? Eller var de medlemmar i ett hemligt sällskap?

The Perfect Ten  var de i alla fall…ända tills:

En av de berörda i denna av allt att döma ytterst heterosexuella församling tog plötsligt upp en löspenis ur sitt handbagage och satte den med gummisnodd på sin panna. Han hade då druckit en halv öl. Gapskratt utbröt, det togs selfies till höger och vänster och löspenisen vandrade mellan yuppisarna medan rodnande barbesökare försökte titta åt ett annat håll.

De var alltså ena barnsliga jävlar, när allt kommer omkring.

Jag behöver nog inte bekymra mig om vilka politiska åsikter de hade. Jag undrar mer vad de ville, var de var på väg, vad som hände sen under resan med dessa perfekta übermenschen.

Själv fingrade jag på ett par jeans för 700 spänn, men tänkte till slut att…äh, de kommer att sitta illa ändå.