Inlägg av Peter Wennman

Fantomen söker Diana

av Peter Wennman

unnamed-10Det är torsdag och det är min favoritdag. Särskilt under veckor när det spelas mycket fotboll och det är en del att göra. Som nu: London Calling i fredags, tågresa och jobb i Sunderland i lördags, Sunderland-Spurs i söndags, tågresa hem till London i måndags, nytt tåg och ny hotellnatt upp till  Manchester (City-Juventus) i tisdags, tåg hem igen för Chelsea-Maccabi i onsdags – och så börjar det om igen med Premier League och nya skriverier idag fredag. No problems.

Men däremellan kläms det alltså in en liten fin torsdag som endast har att erbjuda några engelska lag i Europa League och möjligen ett par njutbara tallrikar Soldatens Ärtsoppa på burk.

unnamed-11

Irritationsmoment finnes dock:

Folket på min lokala pub längre ner på gatan, Devonshire Arms (se bilden), har också upptäckt fördelen med torsdagar. Det är nåt fruktansvärt med folk som väller in där efter klockan 18.00, ungefär. Jag tror det har nånting med After Work att göra, och det är olidligt. Man får ju inte vara i fred. Det är ett ständigt gapflabbande, och är det nåt jag avskyr så är det människor som skrattar överdrivet och övertydligt högt, ungefär som om de just har sitt livs bästa tid. F**k them.

unnamed-12Sen det allra värsta:

Diana är försvunnen.

Hon har varit en trogen och pålitlig följeslagerska i många år, ända sen jag fick överta henne från f d London-korren Stefan Holm i min gamla  lägenhet på Abingdon Road. Diana är alltså städerska. Hon är från Colombia och i övre medelåldern.

Denna städtant, som jag lite slarvigt brukar kalla henne, är kanske den mest bortskämda och välbetalda av alla städerskor i området Chelsea/Kensington. Holm brukade till och med laga fläskpannkaka särskilt åt henne. Och jag kör med öppet kylskåp, ta vad du vill, drick vad du vill, och sen när hon ska köra igång med städningen försvinner jag ut i tre timmar, jag klarar helt enkelt inte att se en annan person skrubba mina golv. Jag brukade göra det själv under lång tid innan jag fick reda på att Aftonbladet faktiskt kunde ha råd att betala för denna tjänst.

Och vad mera är:

Innan Diana brukade dyka upp här vid halv två varje torsdag såg jag till att ”förstäda” lite. Plocka undan, diska upp det värsta, se till att spisen inte var äcklig…och så vidare. Det är ungefär vad jag orkar numera, konditionsmässigt.

Så nu sitter jag här efter sommarsemestern och ser dammtussarna lägga sig på varann, och ingen Diana finns i sikte. Hon har inte varit här på månader. Jag är allvarligt oroad.

Jag vet ju att hon gillar mig, hon har aldrig haft en snällare och frikostigare arbetsgivare, men Diana är alltså försvunnen. Jag ringer och ringer, men telefonen är avstängd. Vad fan kan ha hänt?

Snart måste jag söka en ny städerska, vilket känns en smula motbjudande. Ungefär som en sån där spelare Hammarby värvat efter att endast ha sett honom på video.

Och apropå motbjudande:

Här sitter jag och klagar på en tydligen bortsprungen städerska medan halva världen står i brand och det är elände vart man än vänder sig. Men det är ju min lilla personliga sfär detta…jag måste ändå be om ursäkt.

unnamed-13

Come back to me!

Och där satt Putte Kock

av Peter Wennman

unnamed-9Detta är ju en personlig blogg. Ni måste lära er skilja på en sån och en vanlig, riktig och rent av halvseriös krönika i tidningen. Jag slår an en annan ton här. Ni får sluta blanda ihop begreppen, you boys and girls.

Jag har ju sagt att det här inte får bli en renodlad fotbollsblogg. Det finns tillräckligt många såna redan, såna som är absolut överlägsna mig i kunskapsfrågor om dagens fotbollsstjärnor. Jag skulle inte ställa upp i en frågesport om modern fotboll mot kollegor som Sjögren, Karlsson, Laul, Bank, Niva, Wegerup, Frändén, Alfelt och en massa andra som – eventuellt – på fritiden sitter och spelar tv-spel (eller vad det heter) och lär sig varenda moderklubb, bakgrund och skonummer hos världens alla stjärnor.

Men jag hänger med. Jag tar den där frågesporten nu på stubben om det handlar om lite äldre fotbollshistoria, sånt som hände innan hela denna helvetes pengakarusell och märkliga övergångar och noll klubbkänsla tog över alltihop. När allt kommer omkring skrev jag min första fotbollsartikel, utsänd från Gefle Dagblad, år 1972. Jag var 18 år. Det var Sverige mot Ungern (0-0). I pressrummet satt Putte Kock, bland andra giganter, och jag höll på att skita i byxorna.

Jag tar frågesporten om ishockey också, efter alla år i den branschen. I år är det 40 år sen jag gjorde min första av…vad är det…åtta, tio Izvestijaturneringar? 1975 var jag där i det chockerande annorlunda Sovjetunionen för första gången och såg två svenska debutater: Kenta Nilsson och Thomas Gradin.

Sen intervjuade jag legendaren Alexsander Maltsev, en av tidernas bästa spelare, när han kom trippande på skridskospetsarna över cementen mellan Luzjnikihallen och omklädningsrummet. Hans handslag är det stålhårdaste jag upplevt.

Och sen…vilka minnen med Sovjet/Rysslands fantastiska hockeylag. Jag kommer att återkomma till dem. Jag vill bara nämna det eftersom jag i går på SvT Play såg dokumentären om det sovjetiska lagets grymma, skoningslösa uppbyggnad. Så bra de var! Så otroligt skickliga! Vilka artister!

Men vad har detta med fotbollsmatchen Manchester City-Juventus att göra?

Inte ett dugg.

Jag vet bara att när jag skrivit färdigt min krönika i Manchester på tisdagskvällen ringde det på mobilen. Det var Steven Howard, sportchef på The Sun, som sa…nej, BEORDRADE:

– Kommer du över, eller?

Så visst, jag släntrade tvärs över gatan till deras Hilton-hotell, där var också kolumnisterna Paul Hayward från Daily Telegraph och Oliver Holt från Mail On Sunday, och de var inbegripna i en lång och krånglig diskussion om:

1) Kommande VM i rugby, 2) Det nyss avslutade crickethelvetet mot Australien.

Och där stod jag således och gapade och fattade ingenting. Absolut nada. Man är inte så jävla smart som man tror, och det gäller nog oss alla.

 

 

 

 

Sunderland by night

av Peter Wennman
unnamed-8

Lördagkväll i Sunderland. Inte det sämsta, ska jag säga. Havsutsikten är bedårande.

Men det är ändå en ensam lördagkväll i Sunderland.

Ni hajar.

Tog tåget upp längs östkusten,  tre och en halv timme, och hamnade på ett hotell som inte var märkvärdigt men som levde på just denna vidunderliga utsikt över vågorna.

Jag hade egentligen tänkt se Manchester United-Liverpool först och sen hitta en tåglinje därifrån upp till det nordöstra hörnet, men det funkade inte särskilt bra. Det hade blivit uppstigning vid halv sex på morgonen och tre-fyra tågbyten senare skulle jag ändå missa första halvlek av Sunderland-Tottenham.

Men det är alltså därför jag är här. För att se Ola Toivonens högst eventuella hemmadebut från start. Och Sebastian Larsson, också hans startplats osäker. Allt är en chansning.

Jag anlände till hotellet vid tio i fem, checkade in och slog mig ner i nån slags sportbar vid receptionen för att följa matchen på Old Trafford. Det var mycket bekvämt. Där satt jag och mådde gott i en skinnfåtölj och antecknade lite matchdetaljer på ett papper.

Så small det till i dörren.

Bröllopsfest på gång.

In i lokalen stormade brittiska kvinnor i de mest fantastiska kreationer. Inte ens mössen och fåglarna i den där filmen om Askungen hade kunnat sy upp nåt fantasifullare. Ovanpå det hade de uppsprayade håruppsättningar som trotsade tyngdlagen. Några av dem var med i VM i åderbråck.

Och så männen…jag kom att tänka på en sån där Finlandsfärja där medelålders män i slarvigt knutna slipsar, mjälliga kavajer och fula skjortor tycker att de är skitläckra så fort de fått ett par snapsar innan för västen. Det finns väl inget mer patetiskt än män i min ålder som i samma tillstånd försöker imponera på något yngre damer.

Så där tog alltså sällskapet baren i besittning, likt en tjutande pöbel, det blev STAMPEDE fram till ölkranarna, och så var det slut med det må-gottandet i skinnfåtöljen.

Jag kände mig som den där gamle majoren i Fawlty Towers, helt förvirrad och halvdöv och bortkommen, och väntade bara på att Basil skulle hojta:

– Morning, Major!

– Jaså, stod det i The Times?

Jag drog mig tillbaka till mina rum, som det heter, och kollade igenom alla sammandrag från lördagens matcher. Sen började jag gruva mig inför söndagens match, ty den innehåller ett avsnitt som inte är att leka med:

På Stadium of Light finns fotbollsvärldens värsta trappa. Den går från pressrummet, i källaren nånstans, upp till taket. Det är så brant och jobbigt och jävligt att senaste gången jag var här fick jag sätta mig ner halvvägs och kippa efter andan. Benen skakade. Jag har min yngre kollega på Expressen, Juborg,  som vittne.

Så det blev stilla förberedelser denna lördagnatt, lite boxning på tv, bara. Och en sorgligt seg lammkotlett med ett glas rött på rummet.

När det ljusnar i morgon bitti har jag i alla fall en underbar utsikt.

 

 

Homicide Hunter

av Peter Wennman

unnamed-7Detta är Lt Joe Kenda, Colorado Springs. Lt står för Lieutenant.

Jag skulle inte vilja ha honom mitt emot mig i ett förhörsrum. Inför den där iskalla, genomträngande blicken skulle jag erkänna allt, även sånt jag var totalt oskyldig till. Inklusive mordbrand, bigami, kidnappning, seriemord och sedelförfalskning. Till och med fusk med mitt golfhandicap.

Lt Joe Kenda är ett fenomen. Jag hoppas ni har sett honom på nån kanal hemma i Sverige, i programmet Homicide Hunter? Han har trots allt visats i 183 länder nu, det är femte säsongen sen debuten 2011 som hans mordfall dokumenterats av en kabel-tv-producent, och hans framträdande i rutan är en monumental succé.

Kenda har löst närmare 400 mordfall. När han gick i pension hade han en uppklarningsratio på otroliga 92 procent.

Man skulle kunna tro att han är skådespelare. Han låter som en levande version av romanfigurerna i Mickey Spillane eller Ed McBains deckare, man tänker att…nämen, den här mannen finns inte på riktigt, han har läst för många böcker…men han är alltså verklig.

Efter ständig uppvaktning från tv-producenterna tackade Joe Kenda till slut ja till att berätta om sina mordfall. Han hade ändå ingenting att göra efter pensionen, tyckte han:

– Numera betalar jag bara skatt och väntar på att dö. Så okej. Men det blir inget manus, inget skådespeleri, ge mig bara en halvtimme framför kameran ska jag berätta vad jag vet.

Och resultatet…oj, oj. Det är mitt absoluta favoritprogram just nu på grund av Lt Kendas fantastiska utstrålning – och språk, inte minst. Han får en sån sk expert som Leif GW Persson att framstå som en mumlande bondlurk i rutan.

Och varför tar jag upp det, förutom att jag nyss sett honom redogöra för ett komplicerat mordfall?

Tja, det råkar ju vara the small matter of 11 september. Vissa datum minns man ju exakt vad man gjorde. Jag kommer ihåg ögonblicket då jag såg blodfläcken efter Olof Palme på Sveavägen, den 28 februari 1986. Jag var i Norge då, bevakande Ingemar Stenmarks tävlande i utförsåkning. Jag har alltså alibi. Och jag är så gammal att jag minns den där kvällen 1963 när jag var barnvakt till mina yngre syskon, fick sitta uppe extra länge, och när föräldrarna kom hem meddelade jag att president Kennedy blivit mördad. Nyheterna färdades långsammare då.

Och 11 september, 2001?

Jag kravlade mig upp ur sängen i lägenheten i London, satte på tv:n på förmiddagen, och såg att nånting hade hänt med det ena av The Twin Towers. Allt var ännu så länge höljt i dunkel. Var det en olycka? Jag följde CNN:s rapportering.

Då ser jag det andra planet, som i slow motion, köra rakt in i den andra skrapan. Det var oerhört. Ungefär en minut senare ringer redaktionschef Silow till mig och säger, med torr röst:

– Ser du vad som händer? Du åker till New York. Nu.

Jag kastade mig på telefonen och försökte boka en flight över Atlanten och tänke att…men nu jävlar är det allvar, nu är det ingen lek, det här kommer att bli det svåraste du gjort i ditt yrkesliv.

British Airways meddelade dock att all flygtrafik till USA var cancellerad. Inte en chans. Luftrummet fritt därborta.

Så det slutade med att jag hamnade i Pakistan, i Islamabad och det hemska Peshawar ( på gränsen till Afganisthan) i stället, i väntan på den amerikanska hämnden. Jag var där i flera veckor och ska inte trötta ut er med dom berättelserna.

Det enda jag är säker på är att Lt Joe Kenda hade löst Palmemordet på nån vecka, eller så.

 

Att dö med stövlarna på

av Peter Wennman

unnamed-6Detta, mina damer och herrar, är ett par Graningestövlar.

De är av märket Bekina Steplite X, utan stålhätta. De kostar 699 kronor inklusive moms, och sägs enligt reklamen vara ”smidiga och följsamma även vid minus 20 grader”.

Jag vet inte hur kallt det var på Friends Arena under tisdagskvällen, men de där skaften såg stela ut av bara helvete. Särskilt smidigt var det ju inte.

Hur som helst, det pågår en kampanj nu hos de som säljer stövlarna, ett så kallat kundklubbserbjudande:

Om du köper två par så får du en STÖVELTORK på köpet. Kampanjen pågår till den 30 september, och enligt nätet så är det EN person som nappat på det lockande erbjudandet.

Kan det ha varit Andreas Granqvist som köpt ett par till sig själv och ett till Mikael Antonsson – redan före 1-4-fiaskot mot Österrike?

Det var kanske lite snålt, det. Han kunde köpt fler när han ändå höll på. Han kunde fått fler stöveltorkar. Gräset var ju nyvattnat, eller hur? Och sämre fotboll hade de aldrig kunnat spela under alla omständigheter.

Jag trodde aldrig jag kunde bli mer upprörd i min lya på Marloes Road än denna tisdagsförmiddag. Då fortsatte först ett gäng gatuarbetare att långsamt såga upp hela gatan till ett obeskrivlig oväsen, sen när de var färdiga började en pudel bjäbba oavbrutet på balkongen mitt emot. Bjäbbande pudlar, som ska försvara nåt slags territorium, är bland det värsta jag vet.

Men sen började alltså matchen. Man vill ju så väl, man önskar och hoppas och drömmer och till och med satsar spelpengar på Sverige och ser gamla stormatcher framför sig (även om det var länge sen) och tänker att…nu ska vi väl i alla fall fixa det här, nu ska vi vinna och ta oss till EM.

Men detta skit jag fick se slår alla rekord. Det var i och för sig ännu sämre mot Ryssland i matchen före, men nu var det ju hemmaplan…inför svenska folket, inför publikstödet, inför alla tänkbara förväntningar…det var för bedrövligt.

Hur länge ska detta pågå?

Där stod Erik Hamrén och såg hjälplöst IQ-korkad ut i sin väst, ungefär som en oförstående Kung Carl Gustaf  inför frågan ”vad betyder förkortningen TV?” Hamrén svarade snabbast av dem: ”Tills vidare”.

Hur denne man kan vara fortsatt anställd som Sveriges förbundskapten – TILLS VIDARE! – är inte bara obegripligt, det är genant.

Jag är så arg och besviken nu att jag måste sluta. Jag får överlämna de individuella svenska spelarbetygen till folk som tagit valium och kan behärska sig.

Det enda jag vill tillägga är att min kollega Erik Niva lämnade en klockren totalsågning, direkt på deadline, som var absolut mitt i prick. Han stövlade in bland dyngan, med stålhättor på.

O Helga Natt

av Peter Wennman

unnamed-4Ja, han sitter alltså där som en liten prick på takåsen, mellan grenarna, tvärs över gatan.  As a little prick, som vi säger i mina kvarter.

Han heter Jussi. Det bestämde jag när han började plåga mig för två somrar sen. Han öppnade nämligen med en paradroll ur Rigoletto. Sen gick han över till Don Ottavio i Mozarts Don Juan, och sen dess har egentligen ingenting varit sig likt på Marloes Road under månaderna februari-maj.

Jussi är koltrast. Just i dagarna läste jag att koltrasten blivit omvald till Sveriges nationalfågel i en stor omröstning bland fågelälskarna. Fair enough. De sjunger vackert, koltrastarna uppe på sina tak. Mina vänner på Facebook älskar att påminna mig om denna omröstning, eftersom de vet hur mycket fågelskit jag skrivit om Jussi på senare tid. Frågan är bara om Jussi själv vet att han är nationalfågel i Sverige. Jag tror inte det. Lika lite som liljekonvaljen vet att den är Gästriklands landskapsblomma.

Koltrasten vann rätt överlägset före diverse mesar och skator. Det förvånar mig inte, jag har umgåtts med bägge delarna.

Men den här jäveln…ni anar inte.

Saken är den att jag förmodligen skulle diagnoseras som ”oljudsallergiker” av läkarvetenskapen. Det borras. Det hamras. Det sågas upp asfalt. Det blåses löv. Det klipps gräs. Det grävs ner kablar. Det är som om alla nya moderna maskiner låter högre än föregående. Det går omkring människor med hörselskydd och obekymrat torterar omgivningen medan oljuden studsar och ekar mellan de höga byggnaderna.

Sommaren i Södertälje slog alla rekord när grävskoporna och gräsklipparna härjade och det lades ny asfalt vid KLOCKAN FEM på morgnarna under min balkong, enbart av den anledningen att de anställda jobbade på beting och ville börja tidigt och sluta tidigt, särskilt på fredagar. Jag höll på att bli tokig. Jag fick aldrig sova.

Och så har vi då London…här tutas det och buskörs och väsnas av sopbilar och är ett fruktansvärt genomträngande, högt signalerande av polis, brandkår och ambulans, för att inte tala om alla bilalarm och tjuvlarm och brandlarm som går stup i kvarten  (ett har hållt på i tre timmar nu, faktiskt) och detta genom ENGLASFÖNSTER som släpper igenom allt oväsen, mycket tydligare än i Sverige.

Men detta har jag vant mig vid. Det är som om det vore ett bakgrundsljud, bara. Man får acceptera det när man bor i en storstad.

Så vad det handlar om är att få några av de där tysta, sköna timmarna mitt i natten, mellan ungefär halv fyra och halv sju på morgonen. Det var underbart – fram till våren för två år sen.

Då gjorde Jussi entré. I början lät det fantastiskt. Sen fortsatte han sjunga i timme efter timme. Utan avbrott. Det fick gå ett tag innan jag blev allvarligt irriterad och började beklaga mig för vänskapskretsen. Sömnbrist är inte att leka med. Och alla förslag om öronproppar förkastades, jag har aldrig kunnat med dem, helt enkelt.

I våras kom han tillbaka, jag tror det var i februari, ty jag gjorde en notering i almanackan: ”Jussi tillbaka, tid 03.29”. Och han var i sitt livs form. Herregud så han sjöng, sittande däruppe.

Sen var jag redo att döda fanskapet, om jag ska vara ärlig. Det föddes planer på luftgevär, armborstar, pilbågar och annat och uppmuntrad av FB-vännerna fick jag massor av skruvade förslag på hur man skulle locka Jussi i fällan – alltså till mitt fönster tvärs över gatan – för att till exempel förgifta honom.

Just nu är det lugnt, Don Juan har väl fått napp kan man anta, men denna tydligen så underbara svenska nationalpippi  kommer väl tillbaka som ett säkert vårtecken så småningom. Jag har vintern på mig att lista ut ett motdrag.

Jag gick förresten runt kvarteret, 100 meter in på Cromwell Road bara,  och hittade den här blå skylten på ett tegelhus. Det förklarar ju varför han hade påsar under ögonen och såg så trött ut. Och varför han fick idén till skräckfilmen Fåglarna.

unnamed-5

 

 

Slumpmässig vänlighet

av Peter Wennman

unnamed-3Men så ytterst näpet, en torsdagsnatt som denna. Ni ska ju inte tro att jag står i köket varje dag och lagar till delikata svenska husmansrätter av allehanda slag – ibland går jag jag faktiskt ut på gatorna som en helt vanlig knubbis för att fem-i-tolv köpa nåt som man egentligen är skittrött på. Men som man inte kan motstå när man nyss sett ett tv-program där nån slafsat i sig ett par kycklingklubbor. Alltså MÅSTE man bara ha en kycklingklubba. Det är som spaghetti- och tomatsås-scenen i Gudfadern…det liksom luktar gott ut genom tv-rutan och det är bara att springa ner till närbutiken och slå in rutan för att få ett paket spaghetti, ett knippe basilika och en burk krossade tomater.

Nu var det sent, strax före midnatt, och jag klämde in mig på den brasilianska kedjan Nandos, den kolgrillade kycklingspecialisten som numera tycks finnas i varenda kvarter i London. Jag ville bara ha fyra drumsticks, medium hot, och ett glas Merlot. Mer behövdes inte.

Så döm om min förvåning när den charmerande servitrisen ger mig dubbel ranson – åtta kycklingklubbor – och dessutom DRAR AV 5,70 pund (över 60 spänn på notan).

Jag var tvungen att gå fram till kassan och fråga vad den där förkortningen (se bilden ovan) egentligen betydde:

Rnd act of kindness.

Alltså: random act of kindness. Slumpmässigt vald vänlighet.

Jag har fan aldrig trott på slumpmässigt vald vänlighet. Det enda random jag upplevt är när man kommer till Heathrow eller Arlanda och plockar av sig bältet, stoppar mynt och klocka och nycklar och mobil  i kavajen, tar av sig skorna eftersom det råkar finnas en pytteliten metallsymbol på sidan av dina dojor, vidtar alla möjliga åtgärder för att inte kunna ge personalen njutningen av att höra ett pip när du går genom metalldetektorn. Du tänker att…nu jävlar kan dom inte ta mig på nånting.

Ändå piper det, och när man frågar varför säger dom:

Random checks.

Du står halvnaken med brallorna nere på låren som en sån där vedervärdig kalsongmänniska och inser att du förlorat matchen. Igen. Och man misstänker att det sitter nån vid nån slags skärm, trycker på en knapp och tänker: så lätt ska han inte komma undan, gubbfan.

Så varför nu denna slumpmässiga vänlighet i en kycklingrestaurang vid Earls Court?

Var det datorn som slog till, ungefär som när man läser om folk som vinner jackpot efter att ha satsar 50 öre på data-casino? Eller var det som jag hemskt gärna skulle vilja tro…att jag var så artig och vänlig och snäll och vackert leende mot servitrisen att hon  tryckte på en hemlig knapp i kassan?

Jag vet inte. Jag gav henne i alla fall en gammal hederlig high-five. Numera heter det visst knuckles.

Sen när jag gick hemåt såg jag på nytt de senaste upplagorna av Mirror, Mail, Sun, Star och alla de andra, alla de som hade den fruktansvärda bilden av den lille drunknade, ilandspolade flyktingpojken på förstasidodorna.

Jag har varit med om en del, men aldrig sett nåt mer gripande. Lillkillen. Stackarn. Det kunde varit mitt barnbarn.

Man får vara tacksam för det lilla – men vad sägs om lite random act of kindness där det verkligen räknas?

En riktig mjukstart

av Peter Wennman

Hösten kom tidigt i år. Jag har märkt det på de stora, lummiga träden i allén utanför mitt fönster. Jag kan inte minnas att det nånsin varit så mycket fallna löv på Marloes Road vid den här årstiden. Jag vadar i dem.

Det borde definitivt föra in mig på ämnet lövblåsare och diverse oljud, men den djävulskapen ska vi ta itu med senare. Just nu tänkte jag mest på att det är den 1 september.

Deadline Day i brittisk fotboll, tänker ni, men se det skiter jag fullständigt i.

En trend, en väldigt fin trend, är att en del intelligenta och välskrivande  sportjournalister på nåt sätt har vuxit ikapp världens verkliga problem, tar dem seriöst, inte bara sticker huvudet i sanden och rycker på axlarna och skyller på att ”jag skriver ju bara idrott, mig kan man inte ta på allvar”. Jag ser allt fler av dessa kloka och insiktsfulla män och kvinnor i min omgivning. Läsarna vet vilka jag menar, de läsare som åtminstone kan skilja på en död flykting, en statsminister och en vänsterback i Liverpool.

Så, till september år 2000:

Jag hade nyss anlänt till London, fixat en kanonlägenhet på Holland Park Avenue, och jag hade knappt hunnit flytta in skrivbordet och bädda sängarna innan det ringde:

– Du, det har kraschat en Concorde mellan London och Paris. Åk direkt!

Så det blev Eurostar-tåget under kanalen, jag kom upp i Paris under sena kvällen, stod där som ett fån utanför avspärrningarna och förstod inte…vad gör jag nu? Hundratals döda därborta, en enorm katastrof, men hur skriver man sånt som otränad?

Det löste sig, men det var ju ingen mjukstart, direkt. Och fortsättningen var inte sämre: så fort jag kom hem ringde  Lena K Samuelsson från tidningsledningen och sa: drottningmodern Elizabeth fyller 100 år nu. Vi behöver ett DOKUMENT om henne.

Och strax efteråt brakade det loss med krig mellan israeler och palestinier och chefen Niklas Silow gav order: åk dit, vi vill ha ett DOKUMENT om Jerusalem!

Jag hade ingen aning om vad den där konflikten handlade om, egentligen, men som Londonkorre fick man ta den delen av världen också på den tiden, så det var bara att bita ihop. Sen kom Galna Ko-sjukan, sen Mul- och Klövsjukan, sen Sveriges försök att ta över den brittiska aktiebörsen, sen Sven-Göran Erikssons introduktion som förbundskapten, sen alla intervjuer med kända filmskådisar och musiker, sen spännande svenska namn på West Ends teaterscener, sen…ja, det var ett inferno av jobb. Och till råga på allt åkte jag varje natt till Marble Arch för att köpa morgondagens tidningar och blixtsnabbt rewrita de bästa nyheterna till nästa dags tidning. Till exempel att Britney Spears fortfarande var oskuld, typ.

Obegripligt att det det fungerade så bra.

Det hände oerhört mycket mer, och det ska jag skriva om senare.

Just nu vill jag bara att de sopar upp de där förbannade löven härnere.

unnamed-2

Och där går Mats

av Peter Wennman

Det hände sig i dag, när jag promenerade till Chelseas match mot Crystal Palace, att nån på andra sidan Fulham Road ropade mitt namn. Sånt tillhör inte vanligheterna. Men nu råkade det vara tre svenska grabbar som i sina blå tröjor fick syn på den gamle tjockisen från Sportbladet. De vinkade glatt.

Jag vinkade tillbaka och tänkte på hur det en gång var:

På 80- och 90-talet reste jag som en galning fram och tillbaka mellan de norrländska hockeymetropolerna. Jag var så kallad hockeyanalytiker och for mellan Umeå, Luleå, Skellefteå, Örnsköldsvik (och Gävle) – när jag inte följde stockholmslagen och åkte söderut, förstås – och det var en tid då jag var ett så kallat orakel: jag kände alla spelare i alla omklädningsrum, kunde varje tröjnummer, varje skridskostorlek, varje moderklubb, hade suttit på varje plats på varje inrikesflyg – och visste vilka hotell som INTE hade nån minibar på rummet. Hotell Focus i Ö-vik, till exempel.

Det satte sina spår i Luleå, om inte annat. Jag skrev mycket om Luleå Hockey. Gary Engman, den inte så väldigt lyckade chefredaktören för Aftonbladet (frid ändå över hans minne) placerade mig som Luleå-korrespondent under ett par månader när det var som mörkast 0ch svartast och jävligast, jag tackade otroligt nog ja, och sen var det mest en hockey-karusell mellan olika städer uppe i norr. Vi satt oftare än nyttigt i bilen. Fotografen Thor Lindgren körde…och jävlar vad han körde!

Storgatan mitt i stan krävde förstås sin tribut. Jag gick en lördag förmiddag från Systembolaget till min lya en bit bakom Stadshotellet, jag hade fyra Pripps Blå starköl i en kasse. Kunde ju bli smaskens framåt kvällen. Då uppenbarar sig från ingenstans två jättelika människor strax innan  SAS-hotellet, stoppar mig och säger:

– Det är tull här.

– Vaddå tull?

– Ja, ölen du har där…två ska vi ha.

Så var det med det. Ingen räddning i sikte. Darrande underläpp. Två öl förlorade.

Nå, sköna lirare på nåt sätt, och jag blev liksom polare med Luleå. Jag tyckte om staden, om människorna, om hockeyspelarna. Det var fantastiskt att först få uppleva klubbens avancemang till Elitserien, sen vägen till SM-guldet. Det känns så märkligt nu att jag en morgon klockan 07.00 som reporter följde en av Luleå Hockeys hjältar – Lars-Göran Niemi – när han cyklande delade ut posten runt kvarteret. Säsongen efteråt var brevbärarn  med i Izvestijaturneringen i Moskva och spelade  mot såna som Makarov, Krutov och Larionov.

Hur som helst:

Varför påminns jag om Luleå mitt i fotbollsvandringen till Stamford Bridge?

Jo:

I efterglansen av min fantastiska popularitet som hockeyreporter (visst, serru), trodde jag kanske det fanns nån kvar som kom ihåg mig. Jag kom tillbaka till Luleå för att skriva en match för typ tio år sen. Jag gick förbi en lång kö till en nattklubb på väg till Statt, och plötsligt hör jag en röst vråla från denna kö:

– Titta, där går Mats Wennerholm!

 

Digger Barnes

av Peter Wennman

Det blev tydligen sommar hemma i Sverige till slut, men här på ön har den senaste månaden varit rätt bedrövlig. Nån enstaka soldag emellanåt då det sprungit upp till 30 grader, annars mest regn och blåst.

Men man får ju som alltid minnas de trevliga ögonblicken. Jag hade en kanonkväll i London i slutet av juli med mediaproducenten Thomas Pettersson och hans gäng, inte minst tack vare Anders Limpar.

Jag känner ju Limpan sen gammalt och visste att det skulle bli underhållande. Först var det de obligatoriska sportfrågorna, framför allt om ishockey (Anders håller stenhårt på Brynäs) för att liksom minnas gamla hockeystjärnor och testa våra kunskaper om gamla laguppställningar och resultat. Han slår mig inte på den biten, framför allt inte när det gäller 70- och 80-tal, men han kan fråga vad som hänt de senaste säsongerna och jag har ingen koll alls.

Och sen, när vi kom loss:

Vilka stories! Anders dricker inget starkare än kaffe, men jag hade semester och intog förstås ett antal glas pratvatten – och sen var det ingen hejd på babblandet vid restaurangbordet på Regent Street. Jag skrattade så jag fick kramp.

Jag har försökt låta bli, men jag kan inte undanhålla er en Limpar-story från mitten av 1980-talet. Den är inte riktigt rumsren eftersom den innehåller ett mindre lämpligt uttryck, men alla som känner den godtrogne Anders vet att han, under omständigheterna, inte menade nånting illa.

Saken var den att Anders fick provträna med Liverpool, jag skulle tro att det var 1986. Han var så bra på träningarna att Liverpool ville skriva kontrakt med honom, men reglerna på den tiden sa att svensken måste ha spelat tio landskamper först. Anders hade spelat sju. Så det blev inget Liverpool, Limpan lämnade Brommapojkarna och skrev på för Örgryte – innan det så småningom blev Young Boys, Cremonese, Arsenal, Everton, Birmingham, AIK och Colorado.

Men som sagt, på Liverpools träningar imponerade han. Kung i den klubben då var John Barnes, den förste svarte spelaren i Liverpools historia, storstjärnan som gjorde 79 landskamper för England och två gånger blev utsedd till årets spelare i England.

Det gick en populär tv-serie då, nämligen Dallas. En av huvudfigurerna där var Digger Barnes, pappa till den notoriske losern Cliff Barnes. Så med omklädningsrumshumorns logik blev John Barnes allmänt kallad ”Digger” av lagkamraterna.

Anders Limpar hörde det, men han hörde lite fel. Under en träning när John Barnes trixade med bollen ute på kanten var det alltså unge Limpan som ropade:

– Nigger! Passa då! Här är jag, Nigger!

Det blev förstås uppståndelse, om man säger så. Barnes kom rusande som en galning och undrade ”vad fan säger du”, men Limpan var helt oförstående: ”Du kallas ju det, säger dom?”

Alan Hansen fick gå emellan och förklara: Han kallas Digger. Med D.

Då utbröt gapskratt bland resten av spelarna och allting klarades upp i bästa samförstånd. När Anders drog den där historien höll jag på att dö.

Sen var det den där med Maradonas tröja…men den kan vi spara till en annan gång.

IMG_2710
Sida 5 av 6
  • Tjänstgörande sportredaktör: Christoffer Glader
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB