Inlägg av Peter Wennman

Piccadilly Line

av Peter Wennman

unnamed   unnamed-1Det här är pressrummet i Arsenals hemmaarena, Emirates Stadium. Som ni ser är det stort och fint och rymligt. Det är den bästa lokalen att jobba i bland alla engelska klubbar jag besökt. Ändå är det proppfullt av journalister från när och fjärran, nästan slagsmål om skrivplatserna. När Arsenal byggde nytt fattade de att den nya tidens media har svällt nåt vansinnigt, där är webbtidningar och och radio och tv och miljonupplage-reportrar från asiatiska tidningar man aldrig hört talas om, så ni kan ju tänka er hur det ser ut i de gamla vanliga små trånga pressrummen, skrubbarna som aldrig byggs ut trots att ägarna investerar miljoner och åter miljoner i VIP-boxar och spelare som…ja, pressen hjälper till att bygga upp intresset kring.

Jag kan dra många exempel på undermåliga pressrum i stora, rika klubbar, men vi ska inte babbla mer om det.

Låt oss bara säga att det var trevligt under Arsenal-Liverpool i går att äta från den fina buffén, att träffa goa gubbar som Glenn Strömberg och Niklas Holmgren och surra en massa skit som vanligt med Howard from The Sun, Skelettet, Torrbollen, Mr Först-i-kön och alla andra kända profiler från Drevet.

Det jobbiga är vägen dit, och den heter Piccadilly Line.

Det är T-banelinjen som går från min närmsta station Earls Court i västra London upp till Arsenals kvarter. Det tar 40-45 minuter att resa dit. Eller resa…det är ingen lek detta, det är som att trängas bland 20 kossor och 40 brölande älgtjurar i en boskapsvagn.

Det börjar redan när tåget anländer perrongen. Du ser vad det handlar om. Det är måndag i rusningstid – åh, jag hatar dessa sena matcher på måndagar – och västerifrån kommer redan hela fadderullan med gigantiska väskor, ryggsäckar och ett enormt antal människor som lämnat Heathrow, ändstationen, och är på väg åt samma håll som vi fotbollsbesökare.

Du tränger dig in, att sitta är inte att tänka på, luftkonditioneringen är noll, du svettas som en gris, och station efter station blir det bara värre. Du tror att du placerar dig strategiskt framför en äldre dam som definitivt måste gå av vid Knightsbridge, eller Leicester Square, eller allra senast vid Piccadilly Cirkus, och därefter störtdyka ner på hennes plats innan nån annan hinner göra det. Men det visar sig förstås att kärringen ska gå på fotboll hon också och sitter järnhårt kvar till stationen Arsenal.

Och du står där. Och du lider så in i helvitte. Det är kanske nåt man kan stå ut med om man åker till England och dricka bärs och titta på fotboll en gång om året, högst, men efter mer än tio år på samma linje förvandlas det till nåt annat.

Och det blir värre ju längre norrut man kommer. Som i går, när allt fler Arsenal-fans trängde sig in de bastuheta, syrefattiga vagnarna allt eftersom. De kom vrålande in på Piccadilly Station. Sen var det Kings Cross/St Pancras, den värsta stationen, sen fylldes det på ytterligare på Caledonian Road. Där stod jag inklämd som en korv med bröd bland dessa ölrapande, brakskitande monster till fotbollsfans och mitt i detta hade vi flygresenärernas resväskor, stora som små sommarstugor, i mittgången. Jag vet inte vad som är värst: att få en ölrap i örat, en smygare som luktar så illa att näsvingarna vibrerar eller en packning från en spansk turist som ska försöka gå av och träffar dig stenhårt med en ryggsäck mellan mellan benen, rakt på patatas bravas, så att säga.

Man kvider och lider. Mitt i alltihop sitter det förstås också folk som har släpat med sig mat in i vagnen och slafsar och slevar och det stinker kebab och hamburgare och det smackas och trängs i det minimala utrymmet med en plastgaffel i ens ena öga och eventuellt en liten smygsläppning till, från karln med shortsen strax bredvid.

Och sen…när man fullständigt sjöblöt av svett dråsar av vid Holloway Road – de gånger tåget stannar där, ibland måste du fortsätta till den större Arsenal-stationen – kommer nästa prövning. Där finns två gamla hissar som ska lyfta folk upp till gatunivån. Det går förmodligen snabbare att åka 63 våningar i Empire State Building, men köerna är långa i alla fall så det är bara att dra ett djupt andetag och ladda för trapporna.

De är inte de värsta – inget slår bergsbestigningen i Covent Garden – men för en fetknopp som jag är det mer än tillräckligt. Man tar ändå å trapporna – problemet är att det är folk som vill gå ner åt andra hållet också – och når till slut marknivån och låtsas oberörd.

Hehe. Det är man inte.

Ute på Holloway Road regnar det givetvis, du har självklart glömt paraplyet i t-banan, det brukar bli tio om året, men annars är det ett utmärkt arrangemang. När jag kommer till de trevliga receptionisterna inne i Arsenals mediacenter kollar dom min svettiga, stripiga frisyr som hänger som en Per Mertesacker-lugg efter en misslyckad nickduell och frågar:

– Åh, Peeeeter, regnar det så mycket därute nu?

– Ja, ljuger jag. Kan ju inte säga att det mesta är transpiration inifrån. Sen, efteråt, när man slungat ur sig några halvt begripliga bokstäver i brådskan från ett av båsen i Emirates, ska man ta sig hem också.

Sa jag hur det gick mellan Arsenal och Liverpool?  Det blev 0-0.

När får man sova?

av Peter Wennman

Flämt, jag känner mig rätt mosig. För det första har det varit en alldeles strålande stekhet dag i London – plus 30 grader! – och för det andra handlar det om sömnbrist.

När jag pillat ihop mina London Calling-sidor på fredagskvällen borde jag förstås ha stängt av tv:n. Istället tänkte jag att lite PGA-golf från USA kan man väl kolla på nån halvtimme, men börjar jag titta på golf på Sky Sports fastnar jag där. Särskilt nu när Tiger Woods är med och slåss om förstaplatsen igen och svenskar som Jonas Blixt och Carl Pettersson avancerar på leaderboarden.

Men det räckte ju inte med det. Ett kanalbyte senare visade det sig att friidrotts-VM i Peking strax skulle börja, så där satt jag fram till tre-fyra på morgonen och kollade herrarnas maraton och damernas sjukamp. Man är inte riktigt frisk.

Så när lördagsförmiddagen kom och solen bara vräkte in genom fönstren och det vanliga gatumullret på Marloes Road gjorde det omöjligt att somna var det…på´t igen, bara. Kvart i ett, brittisk tid, var det avspark för Manchester United-Newcastle. Tv:n igen. 0-0, men rätt underhållande ändå.

Därefter blev det långpromenad till Kensington Gardens och en liten bit in i Hyde Park. Inköp av tidningar. Blaskigt kaffe. Men jag kunde ju fan inte sitta inomhus i det här vackra vädret, inte efter en svensk sommar som  till större delen regnade bort.

Nå, eftersom jag hade tv-bevakning av fotbollen denna lördag (det fanns inga direkta kanonmatcher att besöka live, man kan inte gå på allting) var det i alla fall hem igen för att höra Jeff Stelling, Paul Merson, Phil Thompson, Charlie Nicholas och Matt Le Tissier referera matcherna i rutan. De är verkligen ett samspelt gäng, helt underbara att lyssna på.

Tyvärr var fotbollen inte lika stekhet som London i övrigt denna dag. Fyra kryssmatcher…shit, jag hade det på känn att det skulle bli så. Bra utdelning på svenska stryktipset också, hör jag. Fast så där säger man ju alltid.

Skrällen var lilla Bournemouths bortaseger mot West Ham, 4-3. En liten skön present efter den snöpliga förlusten mot Liverpool senast.

Och nu:

Golfen har börjat igen. Blixt och Pettersson går bra. Kan inte sluta titta. Sen ska det jobbas lite. Och ni kan förstås ge er djävulen på att jag kollar in friidrotten i natt. Tills jag somnar i fåtöljen.

Klockan är 19.05 här. Väderappen på mobilen visar plus 29 grader.

Jag trillade dit

av Peter Wennman

IMG_2743Hej. Här bor jag.

Det har jag gjort i snart tio år nu, på just den här trevliga gatan. Det är inte min första adress i London – jag kom hit i augusti år 2000 – och bortsett från två kortare sejourer i Stockholm har jag suttit i den här stan och knackat ner artiklar på datorn. De första åren som allmän korrespondent med allt vad det innebar: krig och mord och politik och jordbävningar och intervjuer med världskändisar och sport och musik och film och allt annat som krävde sin man eller kvinna: det var ett eftertraktat jobb, men det tog på krafterna att sitta under tidspress på nätterna och leverera senaste nytt till Sverige. Vid närmare eftertanke var det omänskligt tufft, det tror jag fler korrar än jag kan vittna om, och mycket riktigt försvann tjänsten så småningom. Vilket i och för sig också sammanföll med den nya tidens mediarapportering: varför sitta i London och skriva hem till papperstidningen om sånt som redan går att läsa på nätet?

Nå, jag blev i alla fall kvar här. Fotboll, nämligen. Jag fick uppleva Sven-Göran Erikssons sex första år som förbundskapten för England, det var sannerligen som att skära guld med täljkniv. Sen blev plötsligt Henrik Larsson klar för Manchester United, sen kom Svennis tillbaka till landet som manager för Manchester City, sen tog det liksom aldrig slut på grejer att skriva om…intresset för Premier League i Sverige var redan enormt, men nu fanns det ingen hejd.

– Stanna där du är, sa cheferna hemma.

Så tio år nu med ”bara” fotboll. Och ungefär lika länge har cheferna sagt att jag borde börja blogga.

– Kommer inte att hända, har jag envist hävdat.

Men nu…fan också, jag orkar inte hålla emot längre. Jag startar alltså nån slags blogg, nu när andra vettiga människor tycker det är omodernt och lägger ner sina.

Det finns problem med detta projekt.

1) Jag vet inte riktigt var det här ska ta vägen. Jag har ingen klar linje att följa. Ingen röd tråd. Jag tänker INTE göra detta till en renodlad fotbollsblogg. Det får bli som det blir…en blandning av mitt liv på den här gatan, några anekdoter, en del minnen, spontana observationer – och givetvis ändå en inblick i livet som fotbollskrönikör.

2) De bloggar som redan finns på Sportbladet är så bra att de ger mig komplex. Jag kan aldrig bli lika pretentiös och nördig och insatt och fenomenalt skicklig som Bank och Niva, jag kan aldrig få samma fantastiska flyt i rapporterna som Per Bjurman. För att nämna några.

3) Vad är en blogg, egentligen? Jag har problem med att fastslå det. Det finns så många läsare idag som inte kan se skillnaden på en blogg och en krönika. I bland publiceras till exempel bloggar i papperstidningen, vilket skapar förvirring. En krönikör är en krönikör, som han/hon alltid varit. En bloggare, däremot, bör skriva nånting personligt. En som är bra på att hålla isär begreppen är till exempel Jennifer Wegerup. Annars kan det bli helt galet: var det inte nyss som en kille på Sportbladet röstades fram som Årets Krönikör av fansen – trots att han inte skrivit några krönikor? Och en krönikör röstades fram som Årets Bloggare – trots att han knappt skrivit några blogginlägg alls under året?

Hur som helst: jag trillade dit i alla fall.

Vi får se hur det går.

Jag återkommer.

Sida 6 av 6
  • Tjänstgörande sportredaktör: Christoffer Glader
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB