Det är någonting med 1991. Jag kan minnas att det var varmt i augusti, att det var mörkt på vägen till replokalen i september. Jag minns smygrökning vid en container utanför min skola och jag minns att jag hade kängor och en engelsk lodenrock på mig. Jag minns att mellan våren och hösten 1991 suddades gränserna för vad som gjorde att man kanske klassats som en udda fågel ut något. På MTV kunde man dagtid se en video där en av dom tillsynes gaut-castade dansarna hade en anarkistsymbol på sin cheerleader-dräkt.  Jag minns att vi satt utanför Sjöhistoriska och lyssnade på just detta band spela. Teenage Fanclub var förband, tror jag. Jag minns att jag plockade ut riffet till Smells Like Teen Spirit på min gitarr och att vi spelade den i en bygghutt i skogen. Den och Paranoid och Back In Black. Låten fick omedelbart samma status som dessa odödliga paradnummer i vår bok. Tidningen Slitz (som på den tiden delvis drevs av en kvinna) skrev om musik och mode och gjorde modejobb på flanellskjortor. Jag hade väldigt många flanellskjortor. Och kängor. Och kortbyxor från Ghetto Wear.

Varför kommer jag ihåg allt det här när jag inte kommer ihåg saker som ligger mycket närmare tiden? Jag tror att en förklaring ligger i att musiken jag lyssnade på det året fortfarande är relevant och fortfarande spelas. Den fungerar som en Proustsk Madeleinekaka för mig. Musiken låter mig liksom inte glömma året då jag gick från att vara barn till att bli åtminstone något mer vuxen, och då alternativmusiken flöt ihop med mainstream, och musikvärlden ändrades i grunden.

Fredrik Zmuda, musikredaktör WiMP Sverige