Startsida / Inlägg

Dan Backman om Beach Boys ’Smile’

av Wimp-redaktionen

The most famous unreleased record in rock ’n roll history
– Rolling Stone

Det är skönt, men också lite sorgligt, att det sista kapitlet i den uråldriga, utdragna och något bisarra historien om Beach Boys-albumet Smile nu skrivits. För nog måste man betrakta det som en slutpunkt när skivbolaget Capitol nu äntligen – 44 år efter det att Brian Wilson gett upp projektet och gått in i dimman – samlat ihop och dammat av de till största delen outgivna mytomspunna tejperna och fått mästaren och hans nya lärjungar att återskapa den ”teenage symphony to God” som Smile ursprungligen var avsedd att bli.

Naturligtvis har stora delar av det inspelade materialet varit tillgängligt för den som orkat leta, även om det dröjde ända till mitten av 80-talet innan bootlegs gick att få tag på utanför de inre kretsarna. Förvirringen har varit stor rörande låtordning och vad som varit färdiga versioner och vad som varit repetitioner. Samtidigt är det just där som en stor del av lockelsen med de läckta inspelningarna legat: känslan av att ha kommit över något hemligt och mystiskt, skapat av ett drogat musikaliskt popgeni i en sandlåda på gränsen till totalt nervsammanbrott.

Själv hittade jag fram till det någon gång i början eller mitten av 90-talet. Vet inte riktigt vad som satte mig på spåret. Det kanske var Nick Kent-antologin The dark stuff, där några av den brittiska rockjournalistens artiklar samlats, bland annat en om Brian Wilsons utflippat kreativa år mot slutet av 60-talet i allmänhet och om Smile i synnerhet.

Eller så var det High Llamas och Stereolab, som var så uppenbart influerade av Brian Wilsons post-surfpop. Jag hade ju köpt Smiley Smile på vinyl när den kom (eller om det var min syster) men hade aldrig förstått att det egentligen var en bantad och kompromissad restprodukt från Smile. Nu lyssnade jag återigen in mig på den knarkigt eteriska musiken och påbörjade en färd mot vad som låg bakom.

Domenic Priores underbart nördiga klippbok Look! Listen! Vibrate! Smile!, biografier om Beach Boys och Brian Wilson, otaliga artiklar i brittisk musikpress (Uncut, Mojo och Word) och dokumentären The Beach Boys: An american band fick pusselbitarna att falla på plats. Upptäckten av Smile-låtarna som fanns gömda på de album som kom efter (Smiley Smile, 20/20, Sunflower och Surf’s up) ledde till en insikt om att Beach Boys 70-talsalbum hade sina kvaliteter (trots att Wilson knappt bidragit med något).
Jag var knappast ensam om dragningen till allt som kunde relateras till Smile. Med det stigande intresset blev det intressant för Capitol att släppa lite av materialet. De första exemplen kom på Beach Boys-boxen Good vibrations (1993), följt av spridda skurar på några av de Beach Boys-album som återutgavs 2001.

Åren gick, Smile låg där och puttrade som ett av de mest fascinerande kapitlen i rockmusikens ockulta historia. Sedan hände det otroliga. Den av droger och mediciner stukade Brian Wilson började komma tillbaka till världen. Stöttad och hjälpt av familj, vänner, musiker och skivbolagsfolk kom spellusten tillbaka. Nya album spelades in och gamla godingar framfördes från estrader världen runt. Visserligen med en Brian Wilson som ibland såg mer död än levande ut (eller åtminstone hämtad med färdtjänst från ett äldreboende för senildementa) och med musiker som såg smärtsamt ohippa ut. Men ändå: första gången han var i Stockholm och spelade Pet Sounds från början till slut var det något av en religiös uppenbarelse.

När originalinspelningarna nu ges ut förbleknar den ambitiösa och korrekta nyinspelning som gjordes av Wilson & co 2004 (jämför gärna, båda finns ju på Wimp). Det är något med den galna tidsandan, studiomusikernas perfektionism och den analoga inspelningsutrustningen i de panelklädda Los Angeles-studiorna som gör inspelningarna från 1966/67 så magiska. Inte minst handlar det om Beach Boys-grabbarnas överjordiska vokalstämmor och, inte att förglömma, deras coola dresscode som ju modemedvetna indiemän i Williamsburg, Berlin och lilla Stockholm bara älskar att kopiera. Det är nästan så att Beach Boys-grabbarnas skepsis mot Wilsons radikalt nyskapande och eteriskt vackra musik, som ligger ner i en vattensäng istället för att stå bredbent, och Van Dyke Parks surrealistiska americana-texter skapar en spänning som berikar den drömsk melankoliska musiken.

Är man inte inläst på den esoteriska sidan av Brian Wilsons konstnärsskap kan det ta sin tid att förstå storheten med den motsägelsefullt fragmentariska helhet som Smile utgör. Men det är ett arbete som blir rikligt belönat. Det här är ju – precis som Pet sounds – stor popkonst i ordets egentliga betydelse.

– Dan Backman, musikkritiker och skivredaktör på Svenska Dagbladet

  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Sandra Wejbro
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB