Först några månader efter att Jean Adebambo, nyligen fyllda 46, tog sitt eget liv i södra London fick jag reda på det. Detta är nu lite mer än två år sedan. Och jag fick redan på det via en liten affisch, bristfälligt upptejpad på en tegelvägg bredvid en pub högst upp på Portobello Road i västra London. Ingenstans, varken bland den traditionella musikpressens alla dödsrunor eller i några av alla de dagstidningar jag ändå läser ganska noggrant, har det nämnts att en av de finaste rösterna och kompositörerna i den så urengelska genre som kallas Lovers Rock hade gått bort under så tragiska omständigheter.

Det är egentligen väldigt märkligt men samtidigt så talande hur varenda obskyr rockbasist, countrysångare eller amerikansk jazztrombonist föräras med långa – oftast förhandsförfattade – hyllningar och fina bilder i, säg, The Guardian eller Mojo. Men den allra svartaste – om man får uttrycka sig så – och unikt brittiska musikgenre som en gång i mitten av 70-talet döptes till Lovers Rock hade fortfarande inte släppts in i vare sig historieböckerna eller i de kulturella finrummen.

De vita män i min ålder som oftast skriver musikhistorien har i sin autenticitetshets aldrig accepterat den här musikens storhet. ”Genuin” jamaikansk dub är förstås något av det viktigaste de vet, men de reggaeballader som spelats in här i Storbritannien av andra generationens karibiska invandrare lever fortfarande sitt eget liv på piratradiostationer, egna klubbar och på några få specialetiketter. Ändå är Lovers Rock det närmaste London har till en alldeles egen R’n’B; en varmt motståndslös reggae om kärlek i ett kallt klimat. Och kanske är det viktigaste av allt att de flesta sångerna framfördes av svarta tonårstjejer: Lovers Rock var deras musik, inte de vita manliga rockkritikernas. Som vanligt tog det dem – eller oss, kanske jag måste säga – tjugo år av inkubationstid innan vi förstod vad de här tonårstjejerna vetat hela tiden: att det inte finns någon finare eller uppriktigt innerlig musik än den som handlar om brustna tonårshjärtan.

Den där bristfälligt formgivna affischen på Portobello Road berättade att Jean Adebambo skulle hyllas med en helkväll på Hackney Empire där flera av de största rösterna sprungna ur denna unikt brittiska musikgenre skulle uppträda: Janet Kay, Carroll Thompson, Dennis Bovell, Peter Hunningale, Sylvia Tella och Lorna Gee. Först under det sista året har något hänt. En hyllad dokumentärfilm om Lovers Rock gick upp på brittiska biografer sent i höstas och alldeles nyss gav skivetitketten Soul Jazz ut ett utmärkt dubbelalbum, Harmony, Melody & Style: Lovers Rock and Rare Groove in the UK 1975-1992, som samlade mängder av mer eller mindre bortglömda Lovers-klassiker och en sommareftermiddag 2012 arrangerade Slow Blow Academy (i samarbete med Wimp) ett samtal om just Lovers Rock följt av ett pedagogiskt dj-set i Moderna Muséets Trädgård Synd att Jean inte fick uppleva det. Vid sin bortgång försörjde hon sig som hälsoinspektör.

Andres Lokko – Slow Blow Academy