Quick, fast, in a hurry? Orkar du inte ta dig igenom den omfattande 50-tals-boxen du beställde för ett par år sedan? Känns det tungt att ge sig på komplex musik som kräver timmar av intensivt lyssnande? Nu kommer vi till din undsättning och ger dig 10 fantastiska plattor som inte tar dig mer än en halvtimme att lyssna på från början till slut.

Den här veckan blåstes vi av stolen av Tony Molinas eminenta album ”Dissed and Dismissed” som inspirerar med sitt 12-minuter långa fuzzpop-anthem. Ett par stopp med bussen – sen har du lyssnat på hela plattan. Vi har även valt ut ett par till 30-minuters-plattor, och vill även passa på att tipsa om några som landar precis över gränsen: Pixies ”Surfer Rosa” och Weezers ”Pinkerton” är båda några minuter för långa men likväl väl värda en genomlyssning.

 The Dwarves: Blood, Guts & Pussy (Sub Pop, 1990)

Längd: 13:11

En kontroversiell och modern punkklassiker! The Dwarves var (och är) välkända för sina superkorta och intensiva konserter, och de använde inte heller albumformatet för att sväva ut i onödiga krusiduller. Blood, Guts & Pussy är packad med infantil humor, trashig punk och ett gäng supercatchiga låtar som snabbt etsar sig fast i huvudet – och stannar där. Bandet fick inte helt oväntat ta emot mycket kritik för omslaget och valet av titel, och det var nog precis vad de ville uppnå. Lyssna även på praktverken The Dwarves Are Young And Good Looking och den mer självkritiska (?) The Dwarves Must Die”. Men lyssna först på den här.

Minutemen: The Punch Line (SST, 1981)

Längd: 15:00

18 låtar som klockar in på kvarten – det säger sig självt att Minutemens första fullängdare inte präglas av dödtid. The Punch Line är inte deras bästa platta, men den är talande för en karriär som – i likhet med albumet – skulle bli både kort och inflytelserik. Minutemen fick en naturlig plats på västkustens hardcorescen, men hade samtidigt ett ganska annorlunda uttryck än de samtida banden, med komplexa låtar där funk, jazz och post-punk samspelade på ett finurligt sätt. Det soundet kom de att renodla på sina följande plattor, men de förtjänar också att höras i sin tidigaste form.

Descendents: Milo Goes To College (SST, 1982)

Längd: 22:32

Descendents är ett roligt band som det är svårt att värja sig emot. Skön poppunk med soliga melodier möter tonårsångest, pubertal humor och träffande satir. Descendents är lika delar hjärta och hjärna, och debutalbumet rymmer hela essensen av Kalifornia-punk från tidigt 80-tal. De var unga och omogna, men det finns ju något särskilt med band som är just unga och omogna. Ta i alla fall med dig höjdpunkten ”Suburban Homes” med den klassiska frasen “I want to be stereotyped/I want to be classified!”. Uppföljaren  I Don’t Wanna Grow Up var nästan lika bra.

Serge Gainsbourg: Histoire De Melody Nelson (Mercury, 1971) 

Längd: 27:53

Ett konceptalbum på under halvtimmen? Jodå, det är möjligt. Serge Gainsbourgs sensuella närhet centrerad runt en Lolita-liknande gestalt kan vid en första anblick verka något tveksam – men hans musikaliska underhållning är aldrig av tvivelaktig karaktär. Melody Nelson spelas förövrigt av Jane Birkin – hans dåvarande kärlek. Histoire De Melody Nelson har haft stort inflytande på flera andra musiker – Beck, De La Soul och Portishead, för att nämna några. Det är helt enkelt ett odiskutabelt mästerverk som Paste Magazine ganska bra summerat som ”morally reprehensible, musically enthralling”.

Nick Drake: Pink Moon (Island, 1972)

Längd: 28:01

När Pink Moon släpptes hade Nick Drake redan återvänt till skymningen. Hans tredje album är avskalat, men har en brinnande själ som med sin skälvande nerv knappt gått att överträffa av någon annan artist. Det blev Nick Drakes musikaliska testamente, och i likhet med hans två tidigare album – milstolpar inom brittisk folkrock – ja, inom alla övriga genrer också för den delen. Det här är musik som inte går någon förbi.

 The Byrds: The Notorious Byrd Brothers (Columbia, 1968)

Längd: 28:28 (detta är en utökad version).

På 1960-talet kunde de sannerligen konsten att göra ”komprimerade” album. The Byrds var ett av de band som sällan gav ut ett album på längre än en halvtimma, men som samtidigt lyckades få plattorna att kännas fylliga på grund av deras musikaliska rikedom och tidlösa komplexitet. Deras femte album spelades in precis innan bandets sammanbrott, och det är kanske därför det har en så speciell anda över sig. Sedan är också låten ”Goin´Back” något av de finaste gruppen åstadkommit.

Slayer: Reign In Blood (American, 1986)

Längd: 28:56 (här i en utökad version på totalt 34 minuter). 

Oh lord, vilka ord är kraftfulla nog för att beskriva det här albumet? Reign In Blood är självklart ett viktigt album för Slayer, en milstolpe för metal som genre, och mycket viktigt för utvecklingen av speed- och death metal. Det är Slayers tredje platta, det första som producerades av Rick Rubin, och blev när det kom ut omtalat som ”världens hårdaste album”. Det är det kanske inte länge, men i alla fall bland de tuffaste? Otvivelaktigt.

Simon & Garfunkel: Parsley, Sage, Rosemary and Thyme (Columbia, 1966)

Längd: 29:14 (detta är också en utökad utgåva).

Här har vi den totala motsatsen till Slayer – på alla tänkbara sätt. Bortsett då från att det här också är en riktig klassiker. Duons tredje album är befriat från skarpa kanter och dissonans. Inledande ”Scarborough Fair”  känns i stället som att lägga sig på mjuk kudde där man med stämsångens hjälp blir hypnotiserad bort till gröna blomsterängar och vidsträckta åkrar. Känn groovet på 59th Street och låt nostalgins tårar rinna till under ”Homeward Bound” – detta är New York-duons första riktiga albumpärla.

Ramones: Ramones (Sire, 1976)

Längd: 29:21 (detta är också en utökad utgåva). 

1-2-3-4, grabba grabba hey! En av tidernas bästa albumdebut. ”Ramones” är en sådan platta som inte bara kom att definiera ett band, utan också en tidsepok och en era. Och det är en sådan platta som endast är möjlig att kopiera, men aldrig att överträffa. För att kort konstatera det uppenbara: musikhistorien skulle ha sett helt annorlunda ut om det inte hade varit för dessa limsniffande ynglingar från Queens. Och den hade varit ack så mycket tråkigare.

Originaltext: Bjørn Hammershaug