Todd Terje har under flera års tid varit ett av de hetaste namnen inom norsk electronica, och tillsammans med Lindstrøm och Prins Thomas räknas han som en av grundarna till ”Oslo-discon”. Terje har dessutom fått äran att avsluta lördagskvällen på årets upplaga av Norges största musikfestival – Øyafestivalen, med det som med all säkerhet kommer bli en storslagen show.

Tio år efter förstasingel ”Eurodans” och som uppföljare till Ragysh (2011) och It´s The Arps (2012) – med den mycket omtalade klubbhitten ”Inspector Norse”, är nu ”Todd” Terje Olsen aktuell med sitt första riktiga album. Den Oslo-baserade DJ:n, producenten och låtskrivaren ger oss en lekfull och färgrik samling disco-influerade låtar, som passar lika bra på dansgolvet som för soffhänget. Under veckan har många kritiker världen över hyllat plattan: ”The beauty of his music is the beauty of a neon sign outside a cheap motel: It’s kitschy but it knows it” skrev musiksajten Pitchfork och lade till albumet till sin aktade kategori ”Best New Music”. Samtidigt delade norska Dagbladet ut en femma och menade att Todd Terje har en publik dragningskraft ”som sträcker sig från hipsters och creddiga nördar till partydjur och rikemanssöner”.

Vi har valt ut ”It´s Album Time” till den här månadens HiFi-album, och i samband med detta tog vi oss också en kort pratstund med artisten.

Under by:larm hade vi ett event som vi kallade för WiMP Stories, där vi en av dagarna fokuserade på den norska electronican. Diskussionen handlade mycket om att genren fått mycket mer uppmärksamhet i utlandet än i Norge. Känner du också att det är så, och i så fall, varför tror du att det är så?

– Det ligger nog en del sanning i det, ja. Saker och ting har dock fallit på plats här i Norge eftersom, men vi har definitivt varit sämre på att uppskatta underground-electronica jämfört med i utlandet. Röyksopp är självklart stora, och det finns några andra akter som också klarat sig ganska bra. Men de små, mindre kommersiella artisterna, som ofta är mindre rädda för att göra något ”galet” rent musikaliskt, får kämpa väldigt hårt för att få uppmärksamhet.

Det är ingen hemlighet att den musikmiljön är ganska introvert. Vad tror du det beror på?

– Det håller jag faktiskt inte med om. Musiken vi skapar kommer inte alltid upp till ytan, men det är ju inte heller målet. Människorna som gör musiken är dock långt ifrån introverta skulle jag vilja säga, och på den här sidan av 00-talet är det lättare att undvika fack som ”nu-disco” eller ”deep-house”. Alla känner alla och utväxlar idéer med varandra. Det är rätt vackert.

Hur kom du i kontakt med samarbetspartners som Bryan Ferry och Robbie Williams?

– Bryan Ferry kom jag i kontakt med via hans son Isaac Ferry. Han är ganska uppdaterad på vad som händer i Oslos underground-sväng då han under flera år spelat skivor i London. Robbie Williams har jag egentligen aldrig pratat med, det var mer ett passivt samarbete. Jag blev uppringd av hans advokat, som undrade om det var okej att Williams använde min låt ”Eurodans” på hans ”Candy”. Och de tog hand om hela produktionen själva, vilket var helt okej för mig.

Om du fick välja helt fritt, vem skulle du då helst samarbeta med?

– Jag är ett stort fan av soundet som Island Records hade på 70- och 80-talet, och studion de använde – Compass Point. Om jag kunde få en endaste dag där med deras ljudtekniker och möjligtvis ett knippe av musikerna – som bland annat Wally Badarou, Sly & Robbie och Tom Tom Club – hade jag kunnat dö lycklig.

Du spelar på klubbar och konsertscener världen över. Har du en favoritstad eller klubb, och i så fall vilken?

– Trouw i Amsterdam är en otroligt kul klubb. Lokalen är ganska stor, men de lyckas ändå alltid få det att kännas intimt. Amsterdams klubbscen kan ibland kännas ganska stressig, men Trouw är en lite oas. Dessvärre slår de igen vid nyår.

Du skapar så kallad klubbmusik, eller dansmusik. Hur är du själv på dansgolvet?

– Jag brukade dansa runt mycket i Oslo förut, men det kan ju ha berott på att jag var singel, hehe. Nuförtiden är jag ganska dålig på att klubba. Jag står som regel och surar i ett hörn och klagar över att det är för mycket eller för lite bas.

Dålig är i varje fall inte rätta ordet för musiken Terje själv skapar. För att än en gång citera Dagbladet: ”Han är kompromisslös – ibland närmast irriterande mycket – men med en befriande avsaknad av självgodhet. Musiken (och låttitlarna!) genomsyras av humor och en sprudlande musikalisk glädje, utan att det på något sätt går ut över den hantverksmässiga finessen”.

I samband med månadens HiFi-album har vi också skapat en spellista som ger en översikt över den norska electronican, från Bel Canto och Röyksopp till senare talanger som Cashmere Cat och Lemaitre.