Punken är ju så mångfacetterad. Det är svårt att överhuvudtaget skriva något om det. I sann postmodern anda så har allt redan sagts om denna en gång så upprörande genre.

En ofta använd förklaring av punken är ju att den var så demokratisk. Alla kunde. Till skillnad från dåtidens progressiva rockband eller discolåtarna på topplistorna. Men då snackar vi 1970-tal. Under följande årtionde och framåt så blev det ju minst lika komplicerat att spela punkrock som symfonisk eller annan tekniskt utvecklad rockmusik. Tänk bara på band som Gang Of Four som är så typiska för new-wave, eller Pretenders pophybrid eller Gorilla Biscuits helnyktra Washington-hardcore. Punken har så många olika sidor. Vad som binder ihop dessa är rötter och känsla. En känsla som är svår att definiera. Det är liksom bara punk.

I den här listan finns alla dessa sidor representerade. Olika länder och årtal likaså. En sak är klar; Det som binder dessa låtar till varandra är att dom är väldigt bra. Kan vi inte bara lämna det där?

Fredrik Zmuda – WiMP Sverige

Järntorget. Avenyn. Linnéplatsen. Hela Göteborg kommer präglas av den stora musikfesten, Way Out West. Knivsöder i Stockholm vallfärdar, Göteborgspoparna är redan på plats, precis som Sveriges resterande musikentusiaster med koll. Way Out West har aldrig varit för den stora massan. Det har alltid handlat om kärleken till musiken. I år är inget undantag.

Turnerande artistpaket reser runt i Europa. Men man väljer guldkornen. Kraftwerks mycket sällsynta 3D-spelningar är inget annat än en fjäder i hatten. Men det är inte Blurs kanske sista tacktal i hipsterborgen aka Slottsskogen som får mitt hjärta att bulta. Inte är det mastodonter som The Black Keys heller. Hur hårt ”Lonely Boy” än kommer piska oss i mörkret. Även om jag personligen kommer äta ur Alexis Taylors händer. Det finns så mycket mer än dollartörstiga jättar. Det är klass rakt igenom.

Jag menar, även betydligt mindre namn som Vondelpark, Jacuzzi Boys och Factory Floor är klassbokningar. Även om många är omedvetna om det. För den nyfikne är det här paradiset. Det här buffebordet för musikälskare är fyllt med våfflor och sylt. Toppat med grädde. Ingen jävla mellanmjölk. Och det känns så jävla bra att allt handlar om musiken.

Och för guds skull, missa inte John Maus.

Magnus Olsson – Festivalrykten

Lyssna på Festivalrykten.se Way Out West-lista här.

WiMP hade nöjet att träffa och prata lite med systrarna Klara och Johanna i bandet First Aid Kit strax innan dom äntrade scenen på Roskilde Festival tidigare i sommar. Du hittar klippet här:

WiMP träffar First Aid Kit på Roskilde Festival 2012

Vi har lärt känna de svenska festivalerna, Roskilde är något helt annat. Den danska jätten tillika nordens största festival är festivalernas festival. Även om det på senare dagar inte varit lika givet för svenskar att pallra sig över sundet som på 90-talet.

Den där åkern i Danmark som under en veckas tid blir Danmarks fjärde största stad bjuder in till mer än jag tidigare vågat hoppas på. Det är ett land där Tuborgen flödar och musiken härskar. Mitt i allt detta återfinns campingfesternas campingfest. Kan vi ens begära mer?

Programmet följer inte likt Coachella och Primavera Pitchforks utstakade vägar. De gör inte heller en brittisk invasion för NME-kidsen. Roskilde går sin egen väg, så har man alltid gjort. Till skillnad från många andra festivaler, är Roskilde en av få som själva lyckas hitta guldkorn till besökarnas fördel. Men bortom alla dessa fantastiska upptäckter hittar vi giganter. Ett namn som Bruce Springsteen känns lika givet som The Cure.

Festivalens drottning är ingen annan än Björk. Innan turnén var spikad uttalade hon sig att det var Roskilde hon ville lira. Är det inte fantastiskt, den romans mellan Roskilde och Björk? Och givetvis är det Björk som sätter punkt för årets festival. Inget annat.

I morse tänkte jag på Fally Ipupa. Det har jag ofta gjort på sistone, egentligen ända sedan Roskildefestivalen förra året. Men inte bara på honom utan även på ett fantastiskt band, en varm natt och som jag minns det ett tjugotal dansare på scen. Kanske minnet överdriver, men det spelar ingen roll. Så fort jag tänkt tankar kring eufori, eller helt enkelt bra konserter, har ögonblicket dykt upp för mig.

Nu var det Roskildes spilleplan som publicerades. Jag läste den precis så selektivt som jag brukar. Skummade huvudnumren och hoppade över välbekanta och europeiskt klingande namn. Men antecknade artister som Conjunto Angola 70 och Jupiter & Okwess International.

När jag hittat tillräckligt många pustade jag ut. Det kändes tryggt, allt skulle bli som vanligt. Och så kom Fallys spelning för mig igen.

Roskilde är inte längre den enda stora festivalen i Skandinavien och programmet skiljer sig allt mindre från konkurrenternas. Med ett undantag. Fortfarande är chansen att få se band som Hamadcha Sufi Tariqa of Essaouira eller Jagwa Music betydligt större mitt på Själland än på valfri annan åker, park eller torg. Det som var en sidoverksamhet är numera det som gör  Roskildefestivalen speciell, och som rent faktiskt gör den till norra Europas bästa afrikanska festival.

Fast jag har också mer personliga skäl att läsa programmet på ett så insnöat vis. Det var först nyligen jag förstod det, men den moderna afrikanska musiken har mer och mer börjat fungera som en tillflykt för mig. Inte undan informationsstressen, paniken över att vara ständigt vara uppkopplad eller något annat 2010-talssyndrom. Utan tvärt om det förflutna, eller rättare sagt längtan till det förflutna. Det som Simon Reynolds i boken med samma namn kallar retromania. Nostalgin som ingen i västvärlden, allra minst jag, verkar veta hur man ska ta sig runt.

Kontrasten mot det urbana Afrika är slående. I coupé-décalé från Elfenbenskusten refererar sound och estetik inte hela tiden till en sedan länge försvunnen guldålder. Kanske för att det nära förflutna var så uppenbart mycket sämre. I Angolas kuduro görs alltid den bästa musiken precis just nu. Och är kongolesisk ndombolo gammal är den per definition dålig, trots att låtarna i sig ofta bygger på traditonella rytmer. Ghanas moderna hybridgenre hiplife har till och med lånat delar av sitt namn från den tidiga nittonhundratalsgenren highlife. Men är strikt modernistisk.

Det är också därför jag återkommer till Roskilde år efter år, i texter och rent faktiskt. För det är inte bara bredden på programmet som gör festivalen bra, utan minst lika mycket att de lyckas boka artister som är relevanta inte bara i Europa utan även i sina hemländer.

Lite senare läser jag namnen jag antecknat en gång till och försöker uppbåda samma entusiasm. Men kan inte riktigt. För det är något som saknas just i år. Kanske har jag hört Amadou & Mariam och Baloji lite för många gånger. Kanske hade jag velat se någon artist som DJ Arafat eller Sarkodie, någon ung och smärtsamt samtida. Kanske tar jag bara det hela för personligt.

Och så tänker jag på Fally Ipupa igen. Det är inte alls omöjligt att någon av årets spelningar blir precis lika tranceframkallande. Kanske Jupiter & Okwess internationals, gatubandet från Kinshasa.

Men just den där svårfångade känslan av framtid, den kommer nog inte att infinna sig. Och om det nu beror på mig eller på Roskilde, så hoppas jag att det är något övergående.

– Lars Lovén

LADYHAWKE: »It’s silly to think it’s weird for girls to do music«
Ladyhawke takes her name from the 1985 movie starring Michelle Pfeiffer but talking to her she evokes quite a different character portrayed by that same actress two years earlier. Specifically, Elvira Hancock, who bluntly tells Tony Montana to fuck off with that memorable line delivered on the dance floor in ’Scarface’: »Don’t call me ‘Baby’. I’m not your ‘Baby’«.

Back in 2008 when Pip Brown debuted she felt widely misunderstood mainly due to how the music business and audiences view female artists. She explains:

»When it all started somebody wrote that I was the Cyndi Lauper of the American Apparel generation. That couldn’t be further from me! That’s not who I am at all. I’m not that girly pop type; I have a long history of playing in punk bands. I really felt like I had a lot more to prove because I am girl.«

Three years on and she’s released her second album, ‘Anxiety’, which came out this month and features a slightly more distorted and guitar driven sound compared to its predecessor.

We talked to Pip Brown aka Ladyhawke about Russian distortion pedals, why she refuses to wear high heels and getting private messaged on Twitter by her idol Courtney Love.

What is about that distorted guitar sound you like?
»When I was thinking about the second record, I knew exactly what guitar sound I wanted to use. As a teenager I had this big green industrial pedal from Russia called Big Muff – it was the pedal you used when you wanted to have that grungy sound – and I wanted to recreate that.«

What inspired you to push the guitars forward?
»Actually it was from staying in my old room in New Zealand. I hadn’t lived there for seven or eight years, but a while back I went there to stay at my parent’s house, which was really awesome, because I ended going through all my old music. I listened to a lot of old stuff, a lot of guitar music.«
»Hole, Nirvana, a lot of Soundgarden, Stone Temple Pilots, Hendrix, David Bowie, Joan Jett, Garbage, Beck. Basically a mixture between guitar music from the seventies and nineties. It was really cool.«

Your album got pushed back due to strategy concerns and generally there’s a lot of stuff going on in the business that has nothing to do with music. As an artist how do you feel about that?
»It’s weird. I really do try to maintain my personality and be exactly who I am. I keep myself quite separate. But it’s weird when labels start talking about my music as we. Our album is coming out and we need to shift units. It’s really weird when people talk about me as product. And they do it right in front of me! I’m a human being, you know«

When you came out you were categorized with other female artist like La Roux, Little Boots and Florence + the Machine even though the perhaps the only real thing you had in common were being solo artists and female. How did you feel about that?
»My first album was definitely different to all of those people so I was frustrated. I wasn’t the person the articles said I was. People didn’t know anything about me and I feel like it took me two years of touring to correct that. I think I was quite different from what people expect. I’m actually a bit of a tomboy. I never fit in that category. The same for others though. We’ve all proven otherwise«

Do you ever feel like you are being treated different because you’re a female artist? What are the stereotypes?
»It feels like I have to prove myself a little harder than a guy would. When a male artist making the same music comes out, people naturally assume he does it himself. With me everyone assumes the opposite. So yeah, I feel like I have to go the extra mile. I am a songwriter! I do write my own music!«
»It gives me drive. I always have this drive to prove myself. But it makes me work hard and it’s like a fire in my belly that keeps me going. Once people see me they realize I can actually play«

Do you feel like female artist are more subject to stereotyping than male?
»If there’s an all girl rock band then it’s: ‘Oh my gosh! They’re girls!’ If it’s an all boys band, it’s taken for granted, that’s a band. That needs to change. People’s mindset need to change. It’s silly to think it’s weird for girls to do music, it gone on for long enough.«

I’ve read that stylists often want to put you in high heels but you refuse. Why?
»I would never ever dress in high heels. The person I’m comfortable being is me. My stage clothes are my own. Doc Martens, jeans and a leather jacket. The last dress I wore was my school uniform. I don’t feel comfortable in dresses«
»It insults me when people try to dress me up. I’m a strong enough character that I don’t have to wear fancy clothes. I feel like I can make a strong statement without dressing up.
»Besides it’s my own image, and I only represent only myself. Not the stylist, not the record label or the magazine. It’s going to be me who’s letting myself down. You shouldn’t let other people boss you around!«

Three albums that inspired ‘Anxiety’

The Zombies – Odessey & Oracle
»It’s quite psychedelic and it has beautiful harmonies. It’s a really cool record. I got it on vinyl maybe a month before I started doing the album.«

Jefferson Airplane – Surrealistic Pillow
»I really love Grace Slick’s voice. She has intensity but still she sounds nonchalant. It’s really trippy and cool music.«

Hole – Pretty on the Inside
»This album’s always been on rotation. I’ve listened to it since I was a teenager. Courtney Love actually told me, that she liked my old album. She private messaged me on Twitter. I was like OMG, I’m such a big fan!«

Sveriges största festival står runt hörnet. Peace & Love i Borlänge. Festivalen som varit med och målat om festivalkartan förväntas återigen bli årets största allsång. Ja, ni vet de där magiska topparna, eller den fasansfulla falsksången som på något konstigt vis blir oslagbart.

Årets startfält är brett och spretigt. Allsången är den gemensamma nämnaren. Det spelar ingen roll om du väljer Rihannas sprakande We Found Love eller Björnstammens kalas. Och däremellan hittar vi klassiker som Roxette och Magnus Uggla.

Årets program är inte lika självklart som tidigare år. Festivalen själva kallar sig steget före, jag själv är inte lika säker när man kastar sig utanför festivalpubliken. Kanske är jag bakåtsträvande eller trångsynt, men det är inte samma publik som åker för Rihanna och Skrillex som för Bob Dylan och The Strokes. Kanske är det en av förklaringarna till varför årets festival ännu inte är slutsåld.

Men bortom dessa allsånger hittar vi festivalens guldkorn, undangömda. De plaskar runt i bakvattnet, jämfört med de publikhav som P3-popens rotationer framkallar. Ja, det fullkomligen glimrar, inte enbart kring The-Dreams guldkedja, utan även om Kurt Viles stämma. Eller varför inte Other Lives singel Tamer Animals?

De där ögonblicken jag helst samlar på mitt smultronstrå stavas inte Skrillex, även om hans popularitet gör honom till en av festivalens huvudnummer. Minns ni fjolårets spelning med Charles Bradley på Hultsfred? Det är ögonblick likt dessa jag väntar på. De som överraskar och bjuder in. Att halten genuinitet och kärlek översteg det mesta för Charles Bradley gjorde det inte sämre. Och bara vi får lite av hans kärlek i Borlänge är jag mer än nöjd.

Jag ska inte heller glömma namn som Mumford & Sons, The Shins, My Morning Jacket, The Pains Of Being Pure At Heart, Regina Spektor eller Bloc Party för att inte få mördarblickar på mig.

Men om vi nu ska ha allsång, då är det i Borlängenatten till Mannen I den vita hatten jag ska skrika mig hes. Inget annat.

– Magnus Olsson, festivalrykten.se

Först några månader efter att Jean Adebambo, nyligen fyllda 46, tog sitt eget liv i södra London fick jag reda på det. Detta är nu lite mer än två år sedan. Och jag fick redan på det via en liten affisch, bristfälligt upptejpad på en tegelvägg bredvid en pub högst upp på Portobello Road i västra London. Ingenstans, varken bland den traditionella musikpressens alla dödsrunor eller i några av alla de dagstidningar jag ändå läser ganska noggrant, har det nämnts att en av de finaste rösterna och kompositörerna i den så urengelska genre som kallas Lovers Rock hade gått bort under så tragiska omständigheter.

Det är egentligen väldigt märkligt men samtidigt så talande hur varenda obskyr rockbasist, countrysångare eller amerikansk jazztrombonist föräras med långa – oftast förhandsförfattade – hyllningar och fina bilder i, säg, The Guardian eller Mojo. Men den allra svartaste – om man får uttrycka sig så – och unikt brittiska musikgenre som en gång i mitten av 70-talet döptes till Lovers Rock hade fortfarande inte släppts in i vare sig historieböckerna eller i de kulturella finrummen.

De vita män i min ålder som oftast skriver musikhistorien har i sin autenticitetshets aldrig accepterat den här musikens storhet. ”Genuin” jamaikansk dub är förstås något av det viktigaste de vet, men de reggaeballader som spelats in här i Storbritannien av andra generationens karibiska invandrare lever fortfarande sitt eget liv på piratradiostationer, egna klubbar och på några få specialetiketter. Ändå är Lovers Rock det närmaste London har till en alldeles egen R’n’B; en varmt motståndslös reggae om kärlek i ett kallt klimat. Och kanske är det viktigaste av allt att de flesta sångerna framfördes av svarta tonårstjejer: Lovers Rock var deras musik, inte de vita manliga rockkritikernas. Som vanligt tog det dem – eller oss, kanske jag måste säga – tjugo år av inkubationstid innan vi förstod vad de här tonårstjejerna vetat hela tiden: att det inte finns någon finare eller uppriktigt innerlig musik än den som handlar om brustna tonårshjärtan.

Den där bristfälligt formgivna affischen på Portobello Road berättade att Jean Adebambo skulle hyllas med en helkväll på Hackney Empire där flera av de största rösterna sprungna ur denna unikt brittiska musikgenre skulle uppträda: Janet Kay, Carroll Thompson, Dennis Bovell, Peter Hunningale, Sylvia Tella och Lorna Gee. Först under det sista året har något hänt. En hyllad dokumentärfilm om Lovers Rock gick upp på brittiska biografer sent i höstas och alldeles nyss gav skivetitketten Soul Jazz ut ett utmärkt dubbelalbum, Harmony, Melody & Style: Lovers Rock and Rare Groove in the UK 1975-1992, som samlade mängder av mer eller mindre bortglömda Lovers-klassiker och en sommareftermiddag 2012 arrangerade Slow Blow Academy (i samarbete med Wimp) ett samtal om just Lovers Rock följt av ett pedagogiskt dj-set i Moderna Muséets Trädgård Synd att Jean inte fick uppleva det. Vid sin bortgång försörjde hon sig som hälsoinspektör.

Andres Lokko – Slow Blow Academy

På sistone har jag tänkt väldigt ofta på David Toop och tidningen The Face.
Toop är en av västvärldens mest respekterade musikjournalister och fundamentet för sin position byggde han på den så inflytelserika brittiska mode- och musiktidningen The Face.

The Face hade inga album- eller konsertrecensioner – de hade istället David Toop.

I varje nummer under ett antal år i mitten och slutet av 1980-talet hade han en egen och ytterst tätskriven sida där han skrev fritt om vad han ansåg vara just den här månadens bästa och intressantaste musik. Men han gjorde det på ett sätt som ingen annan kunde eller kanske ens fick.

Toop tog avstamp i någon ny skiva med, säg, The Isley Brothers som han skrev en (nästan) regelrätt recension av för att – och nu tog man som läsare ett djupt andetag – i det ögonblick han jämförde den med någon annan artist genast förlorade sig i ett fascinerande garnnystan av idéer, tankar och, för Toop, till synes helt logiska trestegshopp in i annan musik, in i andra parallella världar.

Som om vore det så att vi andra skulle ha råd och möjlighet att lyssna på musik så som han gjorde och kasta oss från ett album med Luther Vandross in i en nyutgåva av den uråldriga countryduon The Louvin Brothers Satan is real, sidleds vidare i en tankevelodrom om Redskins passionerat plakatpolitiska manifesterande på Neither Washington Nor Moscow till tidiga houseexperiment med Larry ”Mr Fingers” Heard och så på något oftast ganska imponerande vis tillbaka till The Isley Brothers för att stiligt knyta ihop hans teoretiska tes om musikens tillstånd i i alla fall hans hem om inte nödvändigtvis utanför det.
Man var – som min kollega Kristin Lundell så skarpt skrev om en konsert med Dexys nyligen – gisslan i hans hjärna.

Jag älskade att vara gisslan i David Toops (och, för den delen, Kevin Rowlands) huvud.
Men 1987 var det för de flesta av oss var det ett relativt utopiskt – eller ska det kanske vara utoopiskt? – sätt att lyssna på musik. Jag gick i skolan och hade helt enkelt inte råd, hur gärna jag än ville vara exakt som David Toop. Men det intressanta är hur dessa musikkrönikor som han skrev för mer än ett kvarts sekel sedan framstår som så extremt moderna idag.

Varje gång – vilket är ganska ofta – någon vill tala med mig om musikjournalistikens framtid tänker jag på – och nämner – just David Toop. Till slut fick han ju rätt. Den (läs: jag) som för bara tio år sedan betedde sig som David Toop betraktades som en elitisk snobb utan verklighetsförankring utanför sitt eget vardagsrum. Idag?
Idag är du din egen personliga avsändare.
Även om det, märkligt nog, inte riktigt märks i vare sig den traditionella musik- eller kulturjournalistiken ännu så har vi alla blivit David Toop.

De tvära kasten i de spellistor vi gör eller i en text som den här tar vi för givet. Ingen tycker det är det minsta vare sig ansträngt eller ens snobbigt med att rusa från en elektronisk vals med Peaking Lights till Lord Kitcheners London-calypso via Frankie Valli & The Four Seasons underbara You’re A Song fram till valfritt spår från Actress fantastiska album R.I.P.

– Andres Lokko

Det närmar sig Hultsfred. Ni vet den där festivalen i Småland där smålandsrullen är helig och festivalen som bokat The Cure. Orten där det inte händer något på 362 dagar, men som under 3 dagar omvandlas till en oas för musikälskare. The Stone Roses återförenas och det doftar brittisk invasion samtidigt som morgondagens stjärnskott ser dagens ljus. Jag tänker på Mikal Cronin, grabben är garagerockens nya pärla, och varför inte Au Palais, den bästa gothpopen på år och dagar.

Det är nästan så att jag inte kan minnas när det såg såhär bra ut på pappret. Förvisso är det i princip omöjligt att toppa 2005, men årets festival har en helt annan profil. Det är ett startfält som heter duga om man fastnat för brittisk musik av alla dess slag. Men det ryms även andra nationaliteter, så ett renodlat brittiskt imperium med Union Jack i topp är det inte, även om det doftar lite fish & chips. Det innehåller bredd och kredd, giganter och miniatyrer. Men framförallt: massvis med bra musik.

Festivalernas festival gör lite mer än vad jag förväntar mig. Ur ett brittiskt perspektiv hade det varit för bra för att vara sant, men även för svenskt vidkommande, går det inte att blunda för det startfält som under dagarna tre kommer förgylla den småländska skogen. Vackrare blir det kanske inte än när The Cure stänger Hawaii, även om jag personligen försvinner bort i LSD-molnen som Stay+ skapar.

Magnus Olsson – Festivalrykten.se