Det är inte lätt att älska Pink Floyd. En eller två epoker från den långa karriären kan man väl hänga med på, men jag tvivlar på att någon kan omfamna alla aspekter av den brittiska gruppen med den sällsynt dåliga personkemin. Jag menar, hur skulle man kunna gilla både den första LSD-trippande psykedeliska inkarnationen och den sista epokens sömnigt svulstiga arenarock. Eller så här: går det att gilla både den excentriska Syd Barrett och surdegen Roger Waters?

Själv drar jag ett tjock stoppstreck efter Wish you were here. Ibland är jag så hårdnackad att jag till och med drar det efter The dark side of the moon, ett album som trots odiskutabla kvaliteter tillhör de mer överskattade i rockhistorien. Fast det är klart, den drömskt dimmiga stämmning som framkallas i spår som Breathe (in the air), Time och den helt ljuvligt atmosfäriska Us and them (och fortsättningen med Any colour you like) utövar samma magiska dragningskraft varje gång man råkar på dem.

Men alltså, så här är det: fram till TDSOTM och WYWH var Floyd en grupp att räkna med, en kreativ och psykedeliskt oförutsägbar progrockgrupp man inte riktigt visste var man hade. Efter det blev det bara Roger Waters-misär, gigantiska stadium-turnéer och interna bråk för hela slanten.

Texten fortsätter under spellistan

Gruppens mest attraktiva tid – inte minst visuellt – var förstås den korta men extremt utflippade epoken med Syd Barrett. De två album med input från Barrett, The piper at the gates of dawn och A saucerful of secrets, är psykedeliska milstolpar man inte kommer undan, men de efterföljande tre – More, Ummagummma och Atom heart mother – är faktiskt minst lika bra. Fast på ett annat sätt. Meddle och Obscured by clouds har definitivt sina stunder de också men lever kanske inte riktigt upp till de fina omslagen.

Ett lite undanskymt album som förtjänar att lyftas fram är Atom heart mother. Dels för det fullkomligt lysande Hipgnosis-omslaget med kossorna, dels för det underbart märkliga titelspåret. Alldeles extra underbart är det suggestiva körpartiet som är så mycket excentriskt brittiskt 70-tal att man känner hur skägget och håret börjar växa och gamla gulnade nummer av Melody Maker och New Musical Express virvlar omkring för den inre synen samtidigt som den flummiga doften av gräs sprider sig i rummet.

Annat att lyfta fram är Careful with that axe, Eugene, från Ummagumma (med ett av världens snyggaste vinylomslag), och The Nile song, från soundtracket till filmen More. Båda två kan ses som tidiga exempel på de postrockiga ljudmattor som Mogwai och andra band i samma skola skulle komma att utveckla tre decennier senare.

Syd Barrets två märkliga soloalbum kan förstås inte räknas till Floyd-katalogen men är ändå sammanbunden med gruppens turbulenta historia. Med sin märkliga blandning av psykedeliskt vansinne och stunder av avklarnad musikalisk genialitet bör de ingå i varje anständig skivsamling.

När det gäller David Gilmours senaste soloalbum, On an island från 2006, kan man konstatera att det med sin drömskt baleariska stämning låter som det bästa Pink Floyd-albumet sedan Wish you were here.

 – Dan Backman

Dan Backman är musikkritiker och skivredaktör på Svenska Dagbladet. Hans främsta Pink Floyd-meriter är att han såg dem på Konserthuset 1970 och att han en gång blev förväxlad med Rick Wright på den grekiska ön Syros. Kusinerna i Ludvika, som var riktiga hardcore-fans redan i mitten av 60-talet, hjälpte till att boosta intresset. De hade bland annat en fransk ep-utgåva med Arnold Layne, Candy and a currant bun och Interstellar overdrive. Den är extremt sällsynt och eftertraktad idag.

När punken svepte över mig 1977 gjorde jag misstaget att sälja en massa strålande plattor i genrer som jazz och symfonirock. Pink Floyd klarade lyckligtvis utrensningen. Möjligen eftersom de var så svåra att kategorisera. Tidiga Pink Floyd, med den älskvärde galningen Syd Barrett som sångare, godkändes av de som i slutet av 1970-talet föll för punk och ny våg. Senare tiders Pink Floyd, med Roger Waters som älskvärd svårmodig despot, hatades av merparten av de som nu plötsligt bara godkände Ebba Grön och Patti Smith.

Jag var inte lika säker. ”Floyd”, vi sa så hemma i Norrlandsbyn, hade trots det episka anslaget också något nervigt, hjärnskrynklat, engagerat. ”Dark Side Of The Moon” och de andra mästerverken fick bli kvar i hyllan.

Men en platta åkte all världens väg. Eller om jag inte ens köpte den. ”The Wall”. Ett dubbelt konceptalbum när jag kunde lyssna på Joy Division och Ramones? Med en låt, ”Another Brick In The Wall”, som lekte fuskdisco? Nej, det kändes inte aktuellt.

Trevligt nog ledde den ignoransen många år senare till att jag drabbades av Pink Floyd i en attack som ännu sitter i. När bandet 2001 släppte samlingen ”Echoes” insåg jag vilken fatal miss jag gjort. Spår från ”The Wall” – som ”Comfortably Numb” och ”Hey You” – tillhör de bästa psykoanalyser som rockmusiken skänkt oss. Dessutom: skolkören i ”Another Brick In The Wall” gör att jag ryser bara jag tänker på den. Tur man växte upp.

– Lars Nylin