Den här veckan är det HiFi-vecka på WiMP, vilket vi både firar med att ge alla ett 30 dagars gratis prov på vår tjänst WiMP HiFI (gäller tills på söndag 11/5) samt att vi tävlar ut finfina ljudpriser på vår Facebook-sida. Dessutom lyssnar vi så klart på mycket musik, för det är ju trots det WiMP HiFi handlar om – att lyssna på sin favoritmusik med riktigt bra ljud! Här har vi därför tagit fram 10 aktuella album som vi tycker låter lite extra bra! Lyssna och njut!

Tycho – Awake

Det andra soloalbumet från kaliforniska Scott Hansens (även känd som producenten ISO50) soloprojekt Tycho är en 37 minuter lång musikalisk njutning. Med samplade gitarrer, drömska synthar och tunga beats ger Hansen oss perfekt musik att reflektera och slappna av till. Ett perfekt soundtrack för resan, eller för att boosta kreativiteten. Bästa spår: ”See”.

Todd Terje – It´s Album Time

Tio år efter förstasingel ”Eurodans” och som uppföljare till Ragysh (2011) och It´s The Arps (2012) – med den mycket omtalade klubbhitten ”Inspector Norse”, släppte ”Todd” Terje Olsen i april sitt första album. Den Oslo-baserade DJ:n, producenten och låtskrivaren ger oss en lekfull och färgrik samling disco-influerade låtar, som passar lika bra för dansgolvet som för soffhänget. It´s Album Time blev även månadens HiFi-album i WiMP i april. Bästa spår: ”Strandbar”.

Lykke Li – I Never Learn

Med en märkbar sårbarhet i rösten och låtar om krossade förhållanden, bjuder Lykke Li på ett nio spår långt album i hjärtesorgens tecken. Med en raspig, levande produktion från Björn Yttling och Greg Kurstin och knivskarpa, personliga texter är det här en av vårens höjdpunkter såväl ljud- som musikmässigt. Bästa spår: ”Gunshot”.

Neneh Cherry – Blank Project

Få artister har förmågan att blanda genrer, stilar och uttryck lika lätt och följsamt som Neneh Cherry. På ”Blank Project” – Cherrys första soloalbum på 17 år, har hon samarbetat med den Londonbaserade producenten Kieran Hebden (Four Tet) och electroduon RocketNumberNine och skapat ett album som osar lika mycket av jazz, rock, electro och pop. Det är ömsom industriellt och hårt, ömsom mjukt och vackert. Framförallt har Cherry lyckats med att skapa något som känns helt eget. Bästa spår: ”Spit Three Times”.

Phronesis – Life To Everything

Den dansk-brittisk-svenska jazztrion Phronesis har kommit att kallas för de främsta arvtagarna av den moderna och melodiösa jazz som växte fram med Esbjörn Svenssons Trio. Men även om det finns likheter, har gruppen hittat sitt egna sound, där hög energi och intensitet varvas med det avskalade och minimalistiska. Hör hör vi nio spår från en av deras bejublade livespelningar på EFG London Jazz Festival i november 2013 – ett måste för alla jazzälskare. Eller som The Guardian skrev i sin recension av plattan: ”A live album is exactly just the way to get the current Phronesis message across, and this is a powerful one.” Bästa spår: ”Wings 2 The Mind”.

Woven Hand – Refractory Obdurate

Det Denver-baserade rockbandet Woven Hand, med David Eugene Edwards (föredetta sångare i 16 Horsepower) har gjort sig kända för sin förmåga att blanda olika genrer. Metal, country, punk, folkrock – på något sätt lyckas de kombinera olika sound till en helhet som låter lika naturlig som sandkornens position i den torraste av öknar. Trots att många ifrågasatt bandets klart religiösa approach, där Edwards snarare kan ses som en predikant än en traditionell sångare, är det här musik som berör på många olika punkter. Det är mörkt, mystiskt, hårt och helt enkelt fantastiskt. Bästa spår: ”Salome”.

MØ – No Mythologies To Follow

Danmarks stora popexport har gjort sig känd för sin sköna blandning av dancehall-rytmer, luftiga körer, ”heeya”-rop och quirky stil. På debutalbumet håller MØ en allt igenom hög nivå som når sitt klimax på låtar som ”Fire Rides”, ”XXX88” och ”The Sea”. Producenterna Ronni Vindahl (No Wav), Diplo (Major Lazer) och James Dring låter Karen Marie Ørstads röst (en av de bästa sångerskorna för tillfället?) ta plats samtidigt som de leker med rytmer, blås och vokaler. Fantastiskt! Missa inte heller de fina ”nattversionerna” av låtarna i slutet av albumet. Bästa spår: ”Fire Rides”.

Damon Albarn – Everyday Robots

Den föredetta Blur/Gorillaz-medlemmen Damon Albarn har många gånger försett oss med förstklassig musik – men först nu känns det som det bränner till ordentligt. ”Everyday Robots” är, förutom en uppvisning av producenten Richard Russels förmåga att skapa något som känns lika tidlöst som modernt, också Albarns mest personliga album. Eller vad sägs om låttexter som: ”We are everyday robots on our phones/ In the process of getting home/ Looking like standing stones/ Out there on our own”. Bästa spår: ”Lonely Press Play”.

The Bad Plus – The Rite Of Spring

Jazztrion The Bad Plus, med sin bas i Minneapolis, Minnesota, är kända för sina intressanta val av covers där de bland annat tolkat artister som Black Sabbath, Nirvana, Pink Floyd och Ornette Coleman. Nyligen släpptes deras mest ambitiösa projekt så här långt: en omarbetning av Igor Stravinskys The Rite Of Spring. Att höra denna innovativa jazztrio tolka ett sådant komplext klassiskt verk måste sägas vara en ljudupplevelse utöver det vanliga. The Rite Of Spring blev även månadens HiFi-album i WiMP i mars. Bästa spår: Det här albumet bör lyssnas på från början till slut.

EMA – The Future´s Void

Bakom det något hemliga namnet EMA döljer sig den amerikanska sångerskan och låtskrivaren Erica M. Andersson som redan hunnit med att släppa tre album samt bilda bandet Gowns. På nya plattan ”The Future´s Void” får vi en suggestiv, mörk och hypnotisk ljudupplevelse där noiserock möter electronica och pop. Anderssons sätt att jobba med loud/soft-dynamik, och hennes känsla för melodier, gör detta till en av vårens gladaste överraskningar. Bästa spår: ”3Jane”.

Det har gått drygt ett år sedan debutalbumet ”Luna Green” släpptes och hon blev omnämnd som ”årets nykomling”. Under det gångna året har den svenska artisten spelat runt om i landet och medverkat vid Peace & Loves Havana-festival på Kuba. Idag släpper hon sitt andra album ”Swedish Strawberries”, som producerats av A Camp-gitarristen Niclas Frisk. Vi blev lite sugna på att få veta hur Luna helst njuter av musik och bad henne svara på ett par frågor.

När lyssnade du senast på ett album från början till slut, och vilket album var det?

– Jag är en hemsk musiklyssnare! När jag väl lyssnar på musik så gör jag det väldigt intensivt. Det senaste albumet jag lyssnade på var ”Strange Mercy” av St. Vincent.

Hur lyssnar du oftast på ett album från A till Ö och är formatet som CD, vinyl, nedladdat eller streamat viktigt för dig?

– Det varierar men ofta laddar jag ner musik eller lyssnar på streamad musik. Jag reser ganska mycket och har mer eller mindre bott i en väska, så jag har inte haft någon skivspelare på flera år – förrän nu!

Anser du att det är viktigt med låtordningen i ett album och hur tänker du när du väljer ordningen?

– Det beror på vilket album och vilken artist det handlar om. Jag tycker man kan hoppa  och byta spår hur som helst. Men å andra sidan, om man vill sätta sig in i konstverket kan det ju vara kul att lyssna från början till slut åtminstone en gång!

Vilket album (av valfri artist) skulle du vilja rekommendera våra läsare att lyssna på från A-Ö?

Visions album ”Grimes” är det senaste albumet jag upptäckte och jag tycker det är sjukt fint! Ett sådant album kan jag drömma mig bort tillsammans med. Ett annat album jag rekommenderar är Fever Rays självbetitlade album. Det känns som det trycker på någon knapp som berör mig! Det är så skönt och jag blir lyrisk! Jag tycker speciellt mycket om ”If I Had a Heart” och ”Triangle Walks”.  Jag gillar när det känns hemligt med blandningar av mjukt och mörkt!

Den 23 april intog Simon Norrsveden WiMP Live Sessions på Story Hotel i Stockholm. Med ett helt nytt band körde de låtar från nya albumet ”Gå, bli bra. Det kan nog ta ett tag”. Under sista låten lämnade bandet scenen och Simon plockade fram gitarren för att på egen hand framföra ”Dolores”, en låt från första albumet. Avslutningsvis premiärvisade popartisten musikvideon till låten ”Kär i vem som helst”.

Konserten filmades så nu kan du återuppleva kvällen gång på gång. Du kan nu även se den videointervju som gjordes innan spelningen. Där pratar vi om hur Twilightstjärnan Robert Pattinson inspirerade till singeln ”Bloodsucker Boy” och vi får berättelsen bakom låtens obehagliga och provocerande musikvideo.

Den amerikanska hiphoptrion CunninLynguists släppte nyligen albumet Strange Journey Volume Three, där de valt gäster, låtkoncept och artwork helt i samarbete med sina fans, och i maj kommer de äntligen tillbaka till Sverige. Sen deras första spelning här på Hultsfredsfestivalen 2006 har det blivit en hel rad återbesök med allt från utsålda klubbspelningar till festivaler som Peace & Love och Malmöfestivalen.

Den 14:e maj spelar de på Nalen i Stockholm och den 16:e maj på KB i Malmö.

Nu har du chansen att vinna biljetter för dig och en kompis till någon av spelningarna! Allt du behöver göra är att svara på frågan:

Hur långt är CunninLynguists senaste album Strange Journey Volume Three?  (spelllängden på hela plattan)

Skicka svaret på frågan tillsammans med en motivering på varför just du ska vinna + kontaktuppgifter till tavla@wimpmusic.com. Skriv även om du vill gå på spelningen i Stockholm eller i Malmö. Lycka till!

OBS! I Stockholm är det 18-årsgräns på spelningen och i Malmö är det 13-årsgräns.

Tävlingsregler: 1. Arrangör. Tävlingen arrangeras av WiMP i samarbete med Bad Taste Events.  2. Vem kan vara med? Tävlingen är öppen för alla. Anställda inom Bad Taste Events, WiMP Music AB och dotterbolag och deras familjer får inte delta i tävlingen. 3. Tävlingsperiod: Tävlingen avslutas den 8 maj. 4. Vinnare. Vinnarna utses av en jury efter tävlingens slut och kontaktas. 5. Priser. Biljetter till CunninLynguists konsert i Stockholm eller Malmö. Priset kan inte bytas mot kontanter. Boende i eller resa till och från Stockholm/Malmö ingår ej. 6. Tryckfel, oavsiktliga missförstånd och förändringar. WiMP och andra partners i denna tävling ansvarar inte för eventuella tryckfel eller andra fel i samband med tävlingen.

Det legendariska rockbandet Pixies är äntligen tillbaka – 20 år efter deras senaste album. Vi tog oss en pratstund med gitarristen Joey Santiago som berättade om konflikterna inom bandet samt om arbetet med nya plattan ”Indie Cindy”.

– Hur jag vill beskriva Pixies sound anno 2014? Ja herregud…tja, vi är äventyrslystna. Och nostalgiska. Och gamla, lägger Joey Santiago till med ett rungande skratt.

Vi har fått några minuters telefontid med den eminenta Pixies-gitarristen. Joey Santiago är ute och turnerar med bandet och befinner sig passande nog i Santiago, Chile. Bakgrunden till vårt samtal är självklart bandets efterlängtade album-comeback. 2004 begravde kvartetten allt gammalt groll, och har under de senaste åren turnerat flitigt världen över. Men de tog tid på sig att producera nytt material. 10 år efter återföreningen och 20 år efter släppet av sitt senaste album är de nu aktuella med nya plattan Indie Cindy.

– Jag kan egentligen inte beskriva exakt hur vi låter, men jag tycker att vi har en slags ”äventyrslysten aura” över oss. Jag vet inte om det är ett definierat sound, men ja, det är det närmaste jag kommer om jag ska beskriva det, säger Santiago.

Historien om Pixies färgas både av triumf och tragedi. 1985 var startskottet för bandet, som bildades i hemstaden Boston, och som snart fick en given plats på den alternativa rockkartan. När de släppte debut-EP:n Come On Pilgrim, hade de redan signat med brittiska 4AD – ett av dåtidens viktigaste skivbolag, och som också kom att ha stort inflytande på bandets ”arty” image. Albumen Surfer Rosa och Doolittle räknas till några av 80-talets mest inflytelserika plattor, och hade en direkt påverkan på indierockens explosiva framfart under 90-talet.

Pixies förenade poppens omedelbara kraft med punkens energi på ett sätt som sällan föll in under det ordinära. Med sin effektiva växling mellan start/stopp-uppbyggnad och loud/quiet/loud-dynamik skapade de ett karismatiskt, och sedan dess – ofta kopierat sound. Blandningen mellan Black Francis raljerande tonfall, Kim Deals coolness, de finurliga och innovativa gitarrerna från Joey Santiago och de atypiska rytmmönstren från trummisen David Loverings bidrog till att Pixies satte en säregen signatur på rocken i en viktig brytningstid.

Under den första delen av karriären gav de ut fyra album, och även om Bossanova (1990) och Trompe Le Monde (1991) inte blev lika stora som de tidigaste plattorna, var Pixies fortfarande ett band på toppen. Under 1992 gick medlemmarna skilda vägar – ungefär samtidigt som musikstilen de legat grunden för, kom att få ett stort publikt genomslag. Black Francis startade upp en solokarriär som ”Frank Black” , medan Kim Deal gjorde succé med sitt nya band The Breeders. David Lovering gästade olika projekt och satsade senare på en karriär som magiker (ja, magiker), medan Joey Santiago jobbade en del med Frank Black och senare gick över till att göra musik för TV och film.

Efter tio år började dock de forna medlemmarna gradvis att närma sig varandra igen. Först började de jamma lite, och efter ett tag drog de ut på vägarna och spelade. Slutligen började de så att producera nya låtar tillsammans.

Det har gått många år sedan ni senast släppte något, varför bestämde ni er för att spela in nytt material nu?

– Det har aldrig funnits något riktigt bra tillfälle för oss. Det hade varit helt fel att göra något i början av vår återförening, då ingen brydde sig om nya låtar. Då förväntade sig de flesta att vi skulle resa runt och spela gammalt material. Men åren har gått, och vi har faktiskt varit ett band under en längre period nu än vad vi var ”första gången”. Så nu blev det på något sätt vår tur – vår tur att inte bara underhålla andra, utan att också ha lite roligt, förklarar Joey Santiago.

Vägen mot comebacken har kantats av tre EP-släpp, vilket är ett grepp som Santiago menar var en tillfällighet. På frågan om deras syn på albumformatet i dag, svarar han att bandet egentligen inte har någon koll på vad de håller på med.

– Vi prövar oss fram. Vi släppte EP:s för att vi ville testa nya sätt att ge ut musik på. Av en eller annan anledning bestämde vi oss sedan för att ge ut dem som ett album. Nästa gång kanske vi bara släpper singlar, det är omöjligt att säga. Ingenting är fel i dag, man måste bara göra det som känns rätt. Jag tippar på att albumformatet också kommer tillbaka i en eller annan form, men jag vet inte vilken.

Har du några egna favoriter från den nya skivan?

– Jag gillar ”Indie Cindy” med sina konstiga vändningar, element av proggrock och vackra partier. Och så är jag väldigt förtjust i ”Magdalena 318”, som också blivit en publikfavorit.

Pixies lämnade scenen som ett av sin tids mest inflytelserika och lovprisade band. De turnerade med U2 och hyllades av bland andra David Bowie. Kurt Cobain ska ha sagt att ”Smells Like Teen Spirit” mest av allt var ett försök att kopiera Pixies, medan Radiohead uttalade sig om ”Paranoid Android” och sa att de ville att plattan skulle vara en mix av Queens ”Bohemian Rhapsody” och Pixies. Bandets förgreningar sträcker sig långt och djupt in i den moderna rocken. Men till vilken grad har bandets egen förhistoria påverkat deras sound i dag? Och kände de att de hade mycket att bevisa för omvärlden med den nya plattan?

– Vi gjorde egenligen bara det vi själva ville göra, säger Santiago vänligt, och fortsätter:

– Det enda vi ville bevisa var att det är möjligt att göra bra, vital musik som fortfarande är spännande och relevant trots att den kommer från ett band som varit borta från scenen så länge. Vi har turen att vi kan göra nästan vad vi vill, men att det ändå fortfarande låter som Pixies. Men vi försökte nog att närma oss ett mer futuristiskt uttryck – en ambition som vi förhoppningsvis lyckats med. När man om några år ser tillbaka på albumet tror jag att folk kommer tänka att ”jo, det är faktiskt jävligt bra”.

Tror ni att det är möjligt för er att påverka unga människor i dag, på samma sätt som ni gjorde för 25 år sedan?

– Nej, det tror jag inte. De unga människor som lyssnar på oss i dag gör nog det för att de gjort sin egna musikhistoriska research, och snubblat över oss. Men vi är lyckligt lottade att vi har en slags oförutsägbar och fräsch vibe som jag tror medför att nya generationer av musikintresserade kan komma att stöta på oss.

När Pixies gästade Sentrum Scene i Oslo tidigare i år var bandet som ett välsmort maskineri. Det förekom inget mellansnack, något flirtande med publiken eller någon synlig kommunikation mellan bandmedlemmarna. De lät musiken tala för sig själv, och det gjorde den – med minst lika mycket övertygelse som för 20 år sedan. Då spelade de några av de nya låtarna men det var, inte särskilt överraskande, det äldre materialet som fick störst respons. Även om Santiago inte är bandets huvudsakliga låtskrivare, är vi ändå nyfikna på hur bandet bar sig åt för att skriva de nya låtarna.

Försökte ni upptäcka ett nytt musikaliskt territorium eller ville ni hitta tillbaka till ert tidigare sätt att skriva låtar?

– Vi försökte nog hitta något nytt. Vårt mål var att få musiken att låta mer futuristisk, och det tycker jag att vi lyckades med. Jag har aldrig tidigare använt så mycket effekter, förutom när jag jobbat med filmmusik, så det var en ny upplevelse för mig. Men själva processen såg likadan ut som förut. Charles (Charles Thompson IV aka Black Francis aka Frank Black) skrev grunden till låtarna och jag lade på gitarrer. Dave hittade på en rolig atypisk rytm – och så var vi igång. När vi är i studion som jobbar vi, och det är 5 % skoj och 95 % arbete. Så har det alltid varit för oss.

Ni är ett ”arbetarklassband”?

– Yes, det är verkligen vad vi är, säger Santiago och fortsätter:

– Du förstår, det är mer jobb med ett album än vad folk tror. Men det är bara bra om det verkar som att vi bara dricker och härjar runt. Det är en del av tricket – det skall verka som att det är kaos, men det är självklart bara något som vi själva har iscensatt.

Pixies har klarat av att hålla en anmärkningsvärt stabil uppsättning genom årens lopp med undantag från Kim Deals avsked från bandet förra året. Hennes ansträngda förhållande till Black Francis finns väl dokumenterat och ska ha medfört mycket stress för bandet. Deal var också den som var minst intresserad av att skriva nytt material. Efter avskedet blev hon först ersatt av en annan Kim – Kim Shattuck från The Muffs, och sedan av Paz Lenchantin (A Perfect Circle, Zwan) som nu är en permanent medlem i bandet.

Hur påverkades ni av att Kim slutade?

– Vi påverkades otroligt mycket. Vi gick på en riktig smäll när hon bestämde sig för att dra sig ur. Det var mycket ”shit” och ”fuck”, och jag tror att Charles drog till puben för några ”ales”, berättar Santiago och fortsätter:

– När vi kom tillbaka till studion väntade Gil (producenten Gil Norton, som jobbat med alla Pixies plattor efter Surfer Rosa, red.anm) på oss och sa att vi borde göra färdigt låtarna. De fanns där – och de väntade på oss. Vi hade ett jobb som vi var tvungna att göra klart helt enkelt. Här kom våra arbetarklass-egenskaper väl till hands, men vi visste inte vad vi skulle göra, så vi funderade först på att släppa plattan under ett annat namn än Pixies. Men vi hade jobbat så länge för detta och vi kände att en sådan grej bara skulle bli löjlig. Vi låter ju som Pixies, för fan. Det var stora skor som skulle fyllas, men andra band har varit med om värre saker. AC/DC blev ju till exempel av med sin sångare, men de fortsätter ändå göra sin grej.

Det finns en spänning och friktion i er musik, och jag antar att det också finns en del spänningar inom bandet. Hur har ni klarat att upprätthålla relationerna inom gruppen och inte bara bli ett tillbakalutat, förnöjt band som gör covers på sina egna låtar?

– Ja det finns alltid någon form av spänning inom Pixies. När det kommer till mig själv så koncentrerar jag mig mest på mina uppgifter i bandet: att spela ordentligt och göra min del av jobbet. Jag tänker mest på vad jag vill göra med min gitarr – och så gör jag det. Det är spänningen för mig, svarar en diplomatisk Joey Santiago – som inte heller är känd för att vara någon bråkstake. Han lägger till:

– Det finns självklart även spänningar i inspelningssituationen – vissa dagar kommer vi helt enkelt inte överens. Men jag tror att det måste finnas någon sorts spänning för att göra något bra. En bro behöver spänning, annars faller den samman. Detsamma gäller för oss, både individuellt och som grupp.

Vårt samtal går in på dagens digitala musiksamhälle och streaming – en verklighet som Santiago själv talar väldigt varmt om.

– Allt det här har gjort det mycket lättare att introducera ny musik för folk. Det är något som vi i Pixies gillar väldigt mycket, och är också en av orsakerna till att vi begränsat vår fysiska utgåva. Det blir mindre kostnader för artisterna och tillgängligheten för fansen är mycket större än tidigare – en ”win-win”-situation för alla parter.

Från ett bands perspektiv, på vilka andra sätt har musikindustrin förändrats sedan ni började?

– Vi har turen att vi redan är ett etablerat band. Vi har vår egen marketing-apparat, och vår egen distribution. Det är de två viktigaste elementen i ett skivbolag. I den digitala tidsåldern behöver vi egentligen inte någon label. Om jag säger så här: you can call your own shots a lot better these days.

Efter så många år, vad är det roligaste med att spela gitarr i Pixies?

– Först och främst att jag får friheten att göra precis vad jag vill. Charles litar på att jag gör så att gitarrerna passar bra för Pixies, och jag vet ju ungefär vad bandet går ut på, säger Santiago och fortsätter:

– Jag har hittat min egen stil, och lyckligtvis är den accepterad av Pixies. Så det är väl det viktigaste för mig. Det är deras sound, och det är min stil.

Text: Bjørn Hammershaug. Översättning: Nora Lindkvist. 

WiMPs redaktör Nora Linkvist presenterar bandet som ett stort, härligt kompisgäng och bandet håller med. ”Någon ledare har vi inte och vi jobbar som en grupp. Det är demokrati av något slag.”

Last Lynx har redan blivit stora utanför Sveriges gränser och har turnerat i bland annat England och Frankrike. Själva tror de att sin framgång beror på att brittiska bloggar gillar bandet som i sin tur bidragit till en större efterfråga från klubbar. Den 9 april  tog de en paus från turnén i London och Manchester och kom hem till Sverige för att göra en spelning på WiMP Live Sessions. Nu kan du se hela spelningen på Aftonbladet. Där kan du även se den intervju som Nora Lindkvist gjorde med Camilla, Robin och Marcus från bandet. Där berättar de om kommande EPn, samarbetet med Adrian Lux och om sin drömspelning på månen.

Se intervjun med Last Lynx här.

Se konserten från WiMP Live Sessions här!

Brittiska Metronomy, med låtskrivaren och sångaren Joseph Mount i spetsen, har sedan debuten med Pip Paine (2006) levererat förstklassig elektronisk indiemusik, och även gått från att vara ett instrumentalt band till att bli mer vokalbaserat. Med låtar som ”She Wants” och ”The Bay” har Metronomy länge varit en av våra favoriter bland de brittiska grupperna inom genren. Många kanske också känner till Metronomys remixer, där de bland annat gjort tolkningar på Lykke Li, Lady GaGa och Goldfrapps låtar.

För ett par veckor sedan släppte bandet sitt fjärde album ”Love Letters” och gjorde i samband med det ett besök i Stockholm. Vi mötte upp medlemmarna (och kusinerna) Joseph Mount och Oscar Cash innan spelningen på Strand, och fick bland annat veta mer om deras egna kärleksbrev samt om hur det kändes att spela förband till Coldplay.

Redan tidigare i år lade vi öronen på den unga talangen från Bristol. Nu är 20-åriga George Ezra aktuell med EP:n Cassy O´och han spås en lysande karriär. När Ezra för ett tag sedan besökte Oslo passade WiMPs reporter Andreas Milde på att möta upp honom för en liten pratstund. WiMP fick dessutom ett exklusivt liveframträdande av den ännu osläppta låten ”Budapest”.

För Andreas Milde berättar George bland annat om vad han själv lyssnar på, och nämner Bob Dylan som en av sina stora förebilder.

– Innan jag hade upptäckt honom var musik bara som en ”sak” – något i bakgrunden. Men när jag hittade honom kändes det plötsligt som att jag var en del av någonting.

Annan musikalisk inspiration har kommit från artister som Tom Waits, Paul Simon och Woody Guthrie – som Bob Dylan själv hämtade mycket från. George menar också att texterna är avgörande för vilken musik han ”faller för”, något som också varit viktigt för hans eget låtskrivande.

Till Oslo kom George Ezra ensam med sin gitarr som enda sällskap, men på hemmaplan håller han just nu på att bygga upp ett band.  Tanken är att turnera resten av året, och festivalsommaren är redan fullbokad (med de flesta spelningarna i Storbritannien).

– Jag tror att mitt album passar bra för festivaler, säger Ezra.

Här nedan ser du hela versionen av låten ”Budapest” som George Ezra framförde akustiskt för WiMP.

Blott 22 år gammal har han hunnit bli en väletablerad hiphopartist som både lyckats sälja platina och kammat hem en grammis. 2012 släppte han tillsammans med sin äldre bror Sakarias albumet ”Himlen är som mörkast när stjärnorna lyser som starkast”, ett album som blev älskat av såväl kritiker som fans. Nu har Lorentz bestämt sig för att ta en paus från syskonduon Lorentz & Sakarias och släppte i slutet av mars sin första singel som soloartist: ”Visa mig vägen”.

Jobbet med den första singeln från hiphoparens kommande album påbörjades för nästan ett år sedan. Själv menar Lorentz att ”antingen känner man rätt för den, eller inte”. Han berättar om den visuella bild som han själv ser när han hör låten.

– För mig handlar låten om någon som åker motorcykel, i motorcykelkläder, igenom en tunnel och sedan kommer upp till en asfaltsstad med stora byggnader och grus.

Han fortsätter berätta om en sol som går upp och värmer luften, som ett tecken på att våren är här. Han menar att debutsingeln handlar om en tid då den mörka perioden bryts av och något spännande och oväntat tar vid.

Kör du själv motorcykel?

– Nej, jag har ingen koppling till den visuella bilden. Däremot har jag ”släppt taget om något” – vilket är samma känsla som målas upp i låten. Jag vet inte vad jag släppt taget ifrån men det är själva frihetskänslan jag ville komma åt.

Tidigare har Lorentz jobbat med sin äldre bror Sakarias, och även om Lorentz nu står på egna ben har de inte helt och hållet avslutat sitt samarbete. Valet att gå sin egen väg och satsa på sitt eget projekt handlar i grund och botten om att han inte vill sätta upp några ramar och begränsningar. Lorentz berättar att det var viktigt att få göra något nytt. Men även om han skrivit varenda textrad på albumet själv, finns alltid hans bror där som stöd. Lorentz har även fortsatt jobba med samma människor som förr. Tidigare har han samarbetat med bland annat jj, Newkid och Marcus Price och Lorentz menar att det är givande att experimentera med nya människor som kan bidra med något nytt. Tidigare har han avslöjat ett drömsamarbete, som faktiskt gick i uppfyllelse till den nya skivan.

– Jag har fått samarbeta med nästan alla jag vill. Say Lou Lou är grymma så det var fantastiskt att få ha med dem på den här plattan. I framtiden vill jag jobba med Lil Wayne och Nicki Minaj, men ”that makes no sense” just nu. Men jag siktar högt, så det kanske blir så i framtiden.

Däremot vill han inte avslöja några fler samarbeten utan poängterar att det är viktigt med överraskningar. Han menar att det inte ska vara helt uppenbart vad man får när man lyssnar på det kommande albumet. Istället berättar han om albumets stil och säger att det bjuder på flera sidor av honom själv. Många har förknippat Lorentz med ett drömskt sound, men själv vet han inte var det egentligen kommer ifrån.

– Jag tänker mycket på det visuella – exempelvis motljus, och jag får speciella bilder framför mig som jag vill förmedla. Men jag kan inte säga exakt hur det blir exakt det soundet och hur jag jobbar fram det.

Lorentz har haft många och stora framgångar i Sverige, och det finns även drömmar om en internationell karriär, även om det inte är nummer ett på agendan just nu.

– Jag har reflekterat över det någon gång. Jag hade en idé om att göra den här skivan på svenska och har tänkt att jag kanske kommer göra det på engelska senare. Men det är som sagt är inget jag reflekterar över just nu. Jag har fått samarbeta med de jag vill just nu.

Efter höstens singel ”Finders Keepers”, ett av bidragen till Feministiskt initiativs valskiva, är Västeråstjejen nu aktuell med EPn Psychohappy. Gnucci har tidigare samarbetat med både Miike Snow och Looptroop Rockers och har snabbt lyckas fästa sitt namn på artistkartan. I samband med förra veckans release skyndade vi oss att kontakta rapparen för att få veta hur hon lyssnar på musik och vilka album hon själv rekommenderar alla att lyssna på.

När lyssnade du senast på ett album från början till slut, och vilket album var det?