Sveriges största festival står runt hörnet. Peace & Love i Borlänge. Festivalen som varit med och målat om festivalkartan förväntas återigen bli årets största allsång. Ja, ni vet de där magiska topparna, eller den fasansfulla falsksången som på något konstigt vis blir oslagbart.

Årets startfält är brett och spretigt. Allsången är den gemensamma nämnaren. Det spelar ingen roll om du väljer Rihannas sprakande We Found Love eller Björnstammens kalas. Och däremellan hittar vi klassiker som Roxette och Magnus Uggla.

Årets program är inte lika självklart som tidigare år. Festivalen själva kallar sig steget före, jag själv är inte lika säker när man kastar sig utanför festivalpubliken. Kanske är jag bakåtsträvande eller trångsynt, men det är inte samma publik som åker för Rihanna och Skrillex som för Bob Dylan och The Strokes. Kanske är det en av förklaringarna till varför årets festival ännu inte är slutsåld.

Men bortom dessa allsånger hittar vi festivalens guldkorn, undangömda. De plaskar runt i bakvattnet, jämfört med de publikhav som P3-popens rotationer framkallar. Ja, det fullkomligen glimrar, inte enbart kring The-Dreams guldkedja, utan även om Kurt Viles stämma. Eller varför inte Other Lives singel Tamer Animals?

De där ögonblicken jag helst samlar på mitt smultronstrå stavas inte Skrillex, även om hans popularitet gör honom till en av festivalens huvudnummer. Minns ni fjolårets spelning med Charles Bradley på Hultsfred? Det är ögonblick likt dessa jag väntar på. De som överraskar och bjuder in. Att halten genuinitet och kärlek översteg det mesta för Charles Bradley gjorde det inte sämre. Och bara vi får lite av hans kärlek i Borlänge är jag mer än nöjd.

Jag ska inte heller glömma namn som Mumford & Sons, The Shins, My Morning Jacket, The Pains Of Being Pure At Heart, Regina Spektor eller Bloc Party för att inte få mördarblickar på mig.

Men om vi nu ska ha allsång, då är det i Borlängenatten till Mannen I den vita hatten jag ska skrika mig hes. Inget annat.

– Magnus Olsson, festivalrykten.se

Först några månader efter att Jean Adebambo, nyligen fyllda 46, tog sitt eget liv i södra London fick jag reda på det. Detta är nu lite mer än två år sedan. Och jag fick redan på det via en liten affisch, bristfälligt upptejpad på en tegelvägg bredvid en pub högst upp på Portobello Road i västra London. Ingenstans, varken bland den traditionella musikpressens alla dödsrunor eller i några av alla de dagstidningar jag ändå läser ganska noggrant, har det nämnts att en av de finaste rösterna och kompositörerna i den så urengelska genre som kallas Lovers Rock hade gått bort under så tragiska omständigheter.

Det är egentligen väldigt märkligt men samtidigt så talande hur varenda obskyr rockbasist, countrysångare eller amerikansk jazztrombonist föräras med långa – oftast förhandsförfattade – hyllningar och fina bilder i, säg, The Guardian eller Mojo. Men den allra svartaste – om man får uttrycka sig så – och unikt brittiska musikgenre som en gång i mitten av 70-talet döptes till Lovers Rock hade fortfarande inte släppts in i vare sig historieböckerna eller i de kulturella finrummen.

De vita män i min ålder som oftast skriver musikhistorien har i sin autenticitetshets aldrig accepterat den här musikens storhet. ”Genuin” jamaikansk dub är förstås något av det viktigaste de vet, men de reggaeballader som spelats in här i Storbritannien av andra generationens karibiska invandrare lever fortfarande sitt eget liv på piratradiostationer, egna klubbar och på några få specialetiketter. Ändå är Lovers Rock det närmaste London har till en alldeles egen R’n’B; en varmt motståndslös reggae om kärlek i ett kallt klimat. Och kanske är det viktigaste av allt att de flesta sångerna framfördes av svarta tonårstjejer: Lovers Rock var deras musik, inte de vita manliga rockkritikernas. Som vanligt tog det dem – eller oss, kanske jag måste säga – tjugo år av inkubationstid innan vi förstod vad de här tonårstjejerna vetat hela tiden: att det inte finns någon finare eller uppriktigt innerlig musik än den som handlar om brustna tonårshjärtan.

Den där bristfälligt formgivna affischen på Portobello Road berättade att Jean Adebambo skulle hyllas med en helkväll på Hackney Empire där flera av de största rösterna sprungna ur denna unikt brittiska musikgenre skulle uppträda: Janet Kay, Carroll Thompson, Dennis Bovell, Peter Hunningale, Sylvia Tella och Lorna Gee. Först under det sista året har något hänt. En hyllad dokumentärfilm om Lovers Rock gick upp på brittiska biografer sent i höstas och alldeles nyss gav skivetitketten Soul Jazz ut ett utmärkt dubbelalbum, Harmony, Melody & Style: Lovers Rock and Rare Groove in the UK 1975-1992, som samlade mängder av mer eller mindre bortglömda Lovers-klassiker och en sommareftermiddag 2012 arrangerade Slow Blow Academy (i samarbete med Wimp) ett samtal om just Lovers Rock följt av ett pedagogiskt dj-set i Moderna Muséets Trädgård Synd att Jean inte fick uppleva det. Vid sin bortgång försörjde hon sig som hälsoinspektör.

Andres Lokko – Slow Blow Academy

På sistone har jag tänkt väldigt ofta på David Toop och tidningen The Face.
Toop är en av västvärldens mest respekterade musikjournalister och fundamentet för sin position byggde han på den så inflytelserika brittiska mode- och musiktidningen The Face.

The Face hade inga album- eller konsertrecensioner – de hade istället David Toop.

I varje nummer under ett antal år i mitten och slutet av 1980-talet hade han en egen och ytterst tätskriven sida där han skrev fritt om vad han ansåg vara just den här månadens bästa och intressantaste musik. Men han gjorde det på ett sätt som ingen annan kunde eller kanske ens fick.

Toop tog avstamp i någon ny skiva med, säg, The Isley Brothers som han skrev en (nästan) regelrätt recension av för att – och nu tog man som läsare ett djupt andetag – i det ögonblick han jämförde den med någon annan artist genast förlorade sig i ett fascinerande garnnystan av idéer, tankar och, för Toop, till synes helt logiska trestegshopp in i annan musik, in i andra parallella världar.

Som om vore det så att vi andra skulle ha råd och möjlighet att lyssna på musik så som han gjorde och kasta oss från ett album med Luther Vandross in i en nyutgåva av den uråldriga countryduon The Louvin Brothers Satan is real, sidleds vidare i en tankevelodrom om Redskins passionerat plakatpolitiska manifesterande på Neither Washington Nor Moscow till tidiga houseexperiment med Larry ”Mr Fingers” Heard och så på något oftast ganska imponerande vis tillbaka till The Isley Brothers för att stiligt knyta ihop hans teoretiska tes om musikens tillstånd i i alla fall hans hem om inte nödvändigtvis utanför det.
Man var – som min kollega Kristin Lundell så skarpt skrev om en konsert med Dexys nyligen – gisslan i hans hjärna.

Jag älskade att vara gisslan i David Toops (och, för den delen, Kevin Rowlands) huvud.
Men 1987 var det för de flesta av oss var det ett relativt utopiskt – eller ska det kanske vara utoopiskt? – sätt att lyssna på musik. Jag gick i skolan och hade helt enkelt inte råd, hur gärna jag än ville vara exakt som David Toop. Men det intressanta är hur dessa musikkrönikor som han skrev för mer än ett kvarts sekel sedan framstår som så extremt moderna idag.

Varje gång – vilket är ganska ofta – någon vill tala med mig om musikjournalistikens framtid tänker jag på – och nämner – just David Toop. Till slut fick han ju rätt. Den (läs: jag) som för bara tio år sedan betedde sig som David Toop betraktades som en elitisk snobb utan verklighetsförankring utanför sitt eget vardagsrum. Idag?
Idag är du din egen personliga avsändare.
Även om det, märkligt nog, inte riktigt märks i vare sig den traditionella musik- eller kulturjournalistiken ännu så har vi alla blivit David Toop.

De tvära kasten i de spellistor vi gör eller i en text som den här tar vi för givet. Ingen tycker det är det minsta vare sig ansträngt eller ens snobbigt med att rusa från en elektronisk vals med Peaking Lights till Lord Kitcheners London-calypso via Frankie Valli & The Four Seasons underbara You’re A Song fram till valfritt spår från Actress fantastiska album R.I.P.

– Andres Lokko

Det närmar sig Hultsfred. Ni vet den där festivalen i Småland där smålandsrullen är helig och festivalen som bokat The Cure. Orten där det inte händer något på 362 dagar, men som under 3 dagar omvandlas till en oas för musikälskare. The Stone Roses återförenas och det doftar brittisk invasion samtidigt som morgondagens stjärnskott ser dagens ljus. Jag tänker på Mikal Cronin, grabben är garagerockens nya pärla, och varför inte Au Palais, den bästa gothpopen på år och dagar.

Det är nästan så att jag inte kan minnas när det såg såhär bra ut på pappret. Förvisso är det i princip omöjligt att toppa 2005, men årets festival har en helt annan profil. Det är ett startfält som heter duga om man fastnat för brittisk musik av alla dess slag. Men det ryms även andra nationaliteter, så ett renodlat brittiskt imperium med Union Jack i topp är det inte, även om det doftar lite fish & chips. Det innehåller bredd och kredd, giganter och miniatyrer. Men framförallt: massvis med bra musik.

Festivalernas festival gör lite mer än vad jag förväntar mig. Ur ett brittiskt perspektiv hade det varit för bra för att vara sant, men även för svenskt vidkommande, går det inte att blunda för det startfält som under dagarna tre kommer förgylla den småländska skogen. Vackrare blir det kanske inte än när The Cure stänger Hawaii, även om jag personligen försvinner bort i LSD-molnen som Stay+ skapar.

Magnus Olsson – Festivalrykten.se

Fotboll och musik hör helt klart ihop. Dom mest lyckade tecknen på det har på sistone hörts från bland annat Magnus Carlson och Joel Alme, bägge stora supporters till två olika fotbollslag. På landskampsnivå har väl kvalitén sviktat allt sedan Georg ”Åby” Eriksson och landslaget sjöng om att dom var svenska fotbollsgrabbar. Kalle ”Rio-Kalle” Svensson, legendarisk målvakt från VM i Brasilien 1950 har också han bidragit till att tonsätta det gröna gräsets schackspel.

Nu är det dags igen. Den här gången vänder vi blicken mot Polen och Ukraina där alltså Europas bästa landslag ska göra upp om EM-bucklan. Självklart för detta med sig en rad nya låtar. Tyska Oceana gör den officiella EM-Låten ”Endless Summer” som försöker piska igång stämningen för just en sån där lång, het fotbollssommar. Det brukar ju som bekant kännas så ungefär tills att laget man känner fosterlandskärlek inför blir utslagna i gruppspelet.

Årets svenskaste EM-låt görs av västgötarna i Neverstore med låten ”Vi Mot Världen”. Kanske kan detta bli en klassiker jämsides med ”fotbolls-musik-experter” som Markoolio, E-Type eller GES. Helt klart är dock att det känns uppfriskande att lite lätt pseudo-punk får chansen att hejja fram Zlatan snarare än ytterligare än 90-tals eurodisco-dänga. Dock skall vi poängtera att nyss nämnde Markoolio faktiskt uppdaterat sin ”In Med Bollen” till en version som känns mer 2012. Antagligen är det den som vi alla kommer att sjunga framför TVn när Sverige kämpar sig mot en finalplats på Olympiastadion i Kiev. Vare sig vi vill eller inte.

Fredrik Zmuda – WiMP Sverige

Mer fotbollslåtar!

Du gillar att träna och vill ha ut maximalt av dina ansträngningar. WiMP har skapat WiMP Workout för dig som vill ha den bästa musiken som sparringpartner under dina träningspass. Vi har lagt upp det så att olika träningsformer fått olika listor med musik som vi tror passar bäst eller helt enkelt det vi tror att du gillar mest. Vi fyller hela tiden på med nya listor! Naturligtvis kan du också skapa dina egna träningslistor i WiMP!

Lycka till på vägen mot en bättre form!

Löpning
På gymmet
Pumping iron!
Bodypump
Spinning

Far East Movement är aktuella med nya albumet Dirty Bass och WiMPs Niklas Krigslund tog ett snack med dom.

They canvassed the streets of L.A. and handed out demos with their telephone numbers scribbled on the back. They hit the clubs on weekends and made sure every DJ in town had their tracks on deck. Any industry event they would be there. Hell, they even interned at record labels.

Now they’re touring the world and having movie night with Quincy Jones and will.i.am at Jimmy Iovines house like it’s no big deal. If anything Far East Movement is proof that hard work and persistency pays off.

The quartet formed in 2003 but didn’t catch their big break until 2009 when ‘Girls on the Dancefloor’ started doing the rounds on local radio stations and eventually became a hit in clubs around the world. The track was included on their third album ‘Free Wired’ which also featured ‘Like A G6’ and the Snoop Dogg-collaboration ‘If I Was You (OMG)’.

With the cross between hiphop and electronic dance music seemingly more popular than ever Far East Movement couldn’t have chosen a better time to release their fourth album ‘Dirty Bass’.

We talked to main rapper Kev Nish about their humble beginnings, the current popularity of dance music and recording vocals in hotel bathroom.

You’re not one of those bands that blew up instantly, you’ve had to work quite hard for your success. How do you go from interning at record labels to watching movies with Jimmy Iovine and Quincy Jones?

»We started out by pressing our own CDs with our names and telephone numbers on them and then we walked around the streets of L.A. and handed them out to anyone who would take them. We pressed our own t-shirts and learned how to record vocals in our bedroom. Later on worked at Interscope and tried to build a movement from inside the record industry. We’ve always had that D.I.Y. spirit.«

What have you learned from it?

»For us it was just survival. We didn’t have a lot of money, so we couldn’t get in the studio with the best producers or do a big budget video. We had to figure out how to record our own music, market it online and make sure all the djs had our tracks.«

»A big part of this new album is done that way. We would literally get off stage performing with Lil Wayne or Rihanna and go straight to the hotel, hook up a mic in the bathroom and record.«

Really? You did the demos in hotel bathrooms?

»Well, we did the actual recordings that ended up on the album.«

Wow, that is D.I.Y. Coming back to your sound there seems to be this very productive cross pollination going on between hiphop and electronic dance music right now. What are your thoughts on this?

»We love it! The way dance music and hiphop are being fused together mimics the ideology we grew up on, just mashing up songs and genres. People like LMFAO and David Guetta are really opening up doors and making the sound more widely accepted. They definitely paved the way for a band like ours.«

Why do you think it’s become so popular?

»People just love to dance and I think it has to do with the fact that everyone can produce these amazing dance floor rocking beats from his or her bedroom. All you need is the right software and a computer and that gives this music a better chance to live and grow. People have been finding this amazing music online from all these producers and now it’s trickling into the radio and mainstream.«

How far do you think it can go? Has it peaked or will it keep getting bigger?

»It depends. Not sure where it’s going, but it will definitely evolve. I think you’re going to see harder producers doing electro influenced by dubstep. For us we’re interested in doing 808 driven booty shaking records. People have proven they want to dance!«

Any new producers out there you want to recommend?

»Definitely. DJ Alvaro, Quintino and Sidney Samson. Those are three really dope Dutch house producers that are linking up with rappers and r&b-singers. You’re going to hear a lot more from them.«

Tisdagen den 22:a maj spelar Norah Jones en alldeles speciellt exklusiv konsert i Konserthuset i Köpenhamn. Svara rätt på frågan och delta i tävlingen om två biljetter.

Fråga: Vilken känd amerikansk producent Norah Jones samarbetat med på sitt senaste album ”Little Broken Hearts”?

Skicka ditt svar till: wimp.redaktionen@aspiro.com

Tävling slutar fredag den 18/5 kl. 12.00.

Vi börjar med ett klargörande: progg, med två g, syftar på den ”progressiva svenska musikrörelsen”. Progrock, med ett g, är den idag vedertagna förkortningen för ”progressive rock”, en brittisk form av rockmusik med symfoniska ambitioner.

När svenska EMI nu hottar upp 19 bortglömda men fina album från 70-talet med digitala releaser (kompletterat med Dungens vid det här laget klassiska debut Stadsvandringar från 2002) och kallar kampanjen för Swedish Progressive Rock är det alltså viktigt att återigen plocka fram pekpinnen och visa på skillnaden mellan progg (exempel: Blå Tåget, Hoola Bandoola Band, Kebnekjase) och progrock (exempel: Yes, Genesis, King Crimson).

Fast om vi ska vara riktigt petiga, och det måste vi dessvärre vara här, hamnar de band och artister som ingår i kampanjen egentligen i ett intressant ingenmansland mellan progg och progrock. Vi hittar inga symfonirockande fantasynördar och politiska proggare kan ju inga av dem vara då alla valt att spela in på EMI. Tillhörde man inte musikrörelsebolagen Silence och MNW, eller något annat ”ickekommersiellt” bolag, hamnade man ju ute i 70-talskylan hur proggig musiken än kunde låta. Och hur politiskt engagerad man än var. Sådan var tidsandan.

Vad man däremot kan säga är att det låter vansinnigt mycket 70-tal om de här albumen. På det där organiska, analoga och flummigt fladdrande sättet som samtida musiker fortfarande inspireras av och, med varierande resultat, försöker efterlikna. Wildmarken, Peter O. Ekbergs System, Ragnar Grippe, Panta Rei, Heta Linjen, Sydkraft, Ahmadu Jarr, Landslaget, Finn Sjöberg, Solar Plexus, Merit Hemmingson och Storm må vara sinsemellan olika men de delar en alldeles speciell kreativitet som uppkom i slutet av 60-talet och utvecklades vidare under 70-talet.

Här finns mycket att lyfta fram. Exempelvis Landslaget, som har ett rykte om sig att vara ett mesigt Melodifestivalband, men vars debutalbum Tänk om jag vore en flyttfågel… (1972) innehåller skönt tillbakalutad folkrock som skulle funka utmärkt bredvid, ska vi säga, Fleet Foxes och andra stämsångssjungande skäggrockband med hög hipsterfaktor. Precis som Tomas Ledins nyligen återutgivna debut Restless mind (också från 1972) är det ett album som förtjänar en andra chans.

Det finns naturligtvis en hel del jazzfusion att hitta bland de här skivorna, 70-talet var ju förvisso jazzfusionmänniskornas gyllene tidsålder. Gitarristen och flöjtisten Finn Sjöbergs soloalbum Finn (1978) är ett utmärkt exempel på det. Fylld med välspelad och infallsrik jazzfusion med folkton, inte helt olik Janne Schaffer och Björn J:son Lindh. Ibland, som i den latinsvängiga Draklåten, med drag av proggbandet Fläsket Brinner. Sjöberg var en eftertraktad studiomusiker och producent och ägnade mer tid åt att kompa stora namn som Harpo och Abba än att göra solokarriär.

Den skiva som ligger närmast proggen (den flummiga falangen alltså) är Uppsalabandet Panta Reis självbetitlade debut från 1973. Den psykedeliska rockmusiken med engelska texter och långa härligt flummigt instrumentala partier – och omslaget med den nakna mannen och katterna – har gjort skivan till ett eftersökt samlarobjekt. Albumet fick ingen uppmärksamhet när den släpptes och gruppen blev inte särskilt långvarig. Att den nu släpps digitalt för första gången är därför en sann kulturgärning.

Hammond-organisten Merit Hemmingsons innovativa folkrockjazz – mjuk som mossa – ligger förstås också nära proggen. Hennes album Huvva! (1971), Trollskog (1972), Bergtagen (1973) och Balsam (1975) har aldrig försvunnit ur syn- och hörhåll men det skadar väl inte att påminna om dessa svenska klassiker.

Heta Linjen och Solar Plexus har en hel del gemensamt. Båda var något av supergrupper med kända svenska musiker, båda åkte skickligt slalom mellan pop, soul och jazz. Heta Linjen frontades av Bernt Egerbladh och Janne ”Loffe” Carlsson och deras debut Won’t you step inside (1971) har ett rätt mustigt uttryck, ibland i närheten av Blood, Sweat & Tears. En rolig detalj är att Crime time, ett av de bättre spåren, delvis bygger på samma riff som Sir Andrew Lloyd Webber senare kom att använda till The Phantom of the opera.

Solar Plexus uppstod när Made In Swedens Georg Wadenius och Slim Borgudd gjorde gemensam sak med äkta paret Monica och Carl-Axel Dominique och Tommy Körberg (när Wadenius drog till USA ersattes han av Bosse Häggström). De hade ett mer sofistikerat uttryck än Heta Linjen och såväl Det är inte båten som gungar, det är havet som rör sig (1974) och Hellre gycklare än hycklare (1975) har många skönt grooviga partier att sampla.

Skånska bandet Storm, med Jaques Werup och Rolf Sersam som tongivande medlemmar, kan också buntas ihop med Heta Linjen och Solar Plexus. De är hårdare och lite ruffigare men blandar och ger på ett likartat sätt. Deras tre album Stormvarning (1974), Storm at the top (1975) och konceptalbumet Casanova i Mjölby (1977) är mastiga, på gränsen till omöjliga att ta sig igenom, men fascinerande i sitt tidstypiskt ambitiösa och energiska utspel. Ett spår som Tätt ihop, från debuten, bör kollas upp för det ursnygga gitarrspel och solot på elektrisk saxofon. Den lätt Frank Zappa-rockiga Hur fixar man brudar och den jazzrockiga Casanova vid gatuköket, från Casanova i Mjölby, är inte heller helt fel. Mellanalbumet Storm at the top kunde dock fått ligga kvar på hyllan.

Hårdrockigast i den här kollektionen med gamla svenska EMI-skivor är det mycket obskyra Norrlandsbandet Wildmarken. Men hårdrock från 70-talet är som bekant inte direkt synonymt med den hårdrock vi har idag. Deras album Wildmarken (1976) samt Och nu på sjuttiotalet… (1977) låter därför ganska beskedliga. Vilket absolut inte ska tolkas som ett negativt omdöme. Tvärtom är det ett helskönt rockgroove med täckjacka och fritidsgårdskänsla som levereras, lite som ett funkigt November. Absolut värt att kolla upp.

Peter O. Ekbergs System har väl också lite funkigt tunggungig hårdrock i sig men Det känns som att va’ på en fest… (1979) är mer tillbakalutad i sitt uttryck. Ge dig mera själ har ett skönt västkustrockigt groove på skånska, discobasen på Till livet och till natten går naturligtvis inte att motstå och den mjukt och sensibelt jazzrockiga avslutningen Tills nästa gång är fin men annars är det inte så mycket att hetsa upp sig för.

Att ta med poppunkbandet Sydkraft från Halmstad i en kampanj betitlad Swedish Progressive Rock kan man förstås undra lite över. Deras självbetitlade debut från 1979 har väl sitt största intresse som jämförelseobjekt med Gyllene Tider. Fast den avslutande akustiska Vill du sätta dig här är fin.

Ännu konstigare är inkluderandet av slagverkaren Ahmadu Jarrs barnskiva En dag i Afrika (1975). Fast varför klaga? Mysfarbrorn Ahmadu Jarr gör ingen ledsen när han berättar om Sierra Leone och ledsagar ett gäng svenska musiker (varav flera från fusiongruppen Egba) rätt in i en afrikansk musikkultur som i mitten av 70-talet fortfarande var rätt okänd för många.

Elektronmusikkompositören Ragnar Grippe och hans syntpoppiga album Lost secrets (1981) kan vid en första anblick också tyckas falla ut ur Swedish Progressive Rock-ramen men det är bara innan man inser att ett spår som Babylon passar perfekt i skäggdisko-samlarnas hyllor för progressiv klubbmusik. Vangelis, Moroder och Jarre är namn som dyker upp när man tar sig igenom elektroniskt stela spår med titlar som Dancing aztecs, Time & space och Pyramid.

– Dan Backman, musikkritiker och skivredaktör på Svenska Dagbladet

2012 år Polar Music Price vinnare är inga mindre än kinesisk-amerikanska cellisten Yo Yo Ma och välbekanta popsångaren Paul Simon.

Yo Yo Ma får priset med motiveringen:

”Polarpriset 2012 tilldelas Yo-Yo Ma, vår tids ledande cellist. Yo-Yo Ma har, med sin virtuositet och sitt stora hjärta, vigt sitt liv åt musikaliska resor över hela världen. Med sin cello och sin nyfikenhet i bagaget har han färdats längs Sidenvägen och korsat såväl kulturella som musikaliska gränser. Yo-Yo Ma förenar människor över hela världen och visar oss att musik är kommunikation, passion och utbyte av erfarenheter.”

Och Paul Simon med motiveringen:

”Polarpriset 2012 tilldelas Paul Simon. Ingen annan har gjort sig mer förtjänt av epitetet ”world class songwriter”. Under fem decennier har Paul Simon byggt broar över inte bara ”troubled waters” utan över hela oceaner genom att musikaliskt förena olika kontinenter. Med fulländat pophantverk, ständigt nyskapande arrangemang och texter som fångar sin tid, har Paul Simon byggt ett bibliotek av sånger som kommer att vara öppet för all framtid.”

Lyssna på Yo Yo Mas bästa album i WiMP!

Lyssna på Paul Simon bästa album i WiMP!