Öppna vår specialsida i WiMP med musiken från superåret 1991

1991 är året då ett gäng etablerade artister ger ut några av sina mest exceptionella album. Det här är året då R.E.M. för allvar tar steget från undergroundfavoriter till världsstjärnor med Out Of Time, Red Hot Chili Peppers gör det samma med Blood Sugar Sex Magik (som tyvärr inte får streamas) och U2 levererar sitt kanske starkaste album någonsin med Achtung Baby.

1991 är också året då en rad yngre band ger ut album som verkligen förändrar förutsättningarna i musikbranschen. I augusti ger Pearl Jam ut Ten, och i september kommer Nirvanas Nevermind. Plötsligt vänder alla blicken mot Seattle. Inte minst skivbolagen, som i jakten på ”nästa Nirvana” sajnar varenda deppiga unge med en gitarr i Seattle-området. 1991 är helt enkelt en vattendelare för den alternativa rockens genomslag på hitlistorna och i musikbranschen. I förlängningen av grunge-vågen hamnade även etablerade amerikanska alternativrockare som Dinosaur Jr. och Sonic Youth på större skivbolag.

Läs vidare under spellistan.

I England kommer My Bloody Valentines Loveless, en skiva som etablerade både bandet och shoegaze-genren på riktigt. Massive Attack skapar mer eller mindre egenhändigt trip-hop (och Bristol-scenen) med Blue Lines, minst ett par-tre år innan genren överhuvudtaget fick ett namn.

Grungevågen med sina krav på äkthet och antikommersialism innebar mer eller mindre spiken i kistan för den redan halvt avsomnade pudelrocken. Men för Guns N’ Roses var 1991 året då ambitiösa Use Your Illusion I & II blev en såväl kommersiell som konstnärlig succé. Men i den hårdare änden av skalan kan inget mäta sig med Metallica och deras Black Album (ej tillgängligt för streaming). Med hits som ”Enter Sandman” och ”Nothing Else Matters” gick skivan direkt in på förstaplatsen i USA och i nio andra länder. Producent Bob Rocks omdefinition av gruppens sound var en sådan succé att skivan hittils har sålt över 25 miljoner ex.

1991 var ett avgörande år även för hiphop och elektronisk musik. Det ska vi återkomma till.

Får många känns det som en evighet sedan, men när vi spolar tillbaka till musikåret 1991 är det nästan som om tiden har stått stilla. 1991 var överhuvudtaget ett alldeles ovanligt bra musikår.

Öppna vår specialsida i WiMP med musiken från superåret 1991

Bjørn Hammershaug, musikredaktör WiMP Norge och Fredrik Zmuda, musikredaktör WiMP Sverige

Det är någonting med 1991. Jag kan minnas att det var varmt i augusti, att det var mörkt på vägen till replokalen i september. Jag minns smygrökning vid en container utanför min skola och jag minns att jag hade kängor och en engelsk lodenrock på mig. Jag minns att mellan våren och hösten 1991 suddades gränserna för vad som gjorde att man kanske klassats som en udda fågel ut något. På MTV kunde man dagtid se en video där en av dom tillsynes gaut-castade dansarna hade en anarkistsymbol på sin cheerleader-dräkt.  Jag minns att vi satt utanför Sjöhistoriska och lyssnade på just detta band spela. Teenage Fanclub var förband, tror jag. Jag minns att jag plockade ut riffet till Smells Like Teen Spirit på min gitarr och att vi spelade den i en bygghutt i skogen. Den och Paranoid och Back In Black. Låten fick omedelbart samma status som dessa odödliga paradnummer i vår bok. Tidningen Slitz (som på den tiden delvis drevs av en kvinna) skrev om musik och mode och gjorde modejobb på flanellskjortor. Jag hade väldigt många flanellskjortor. Och kängor. Och kortbyxor från Ghetto Wear.

Varför kommer jag ihåg allt det här när jag inte kommer ihåg saker som ligger mycket närmare tiden? Jag tror att en förklaring ligger i att musiken jag lyssnade på det året fortfarande är relevant och fortfarande spelas. Den fungerar som en Proustsk Madeleinekaka för mig. Musiken låter mig liksom inte glömma året då jag gick från att vara barn till att bli åtminstone något mer vuxen, och då alternativmusiken flöt ihop med mainstream, och musikvärlden ändrades i grunden.

Fredrik Zmuda, musikredaktör WiMP Sverige