Jazzapparat är ett projekt där 12 jazzskivbolag gått samman för att lyfta fram den svenska jazzen. Vi på WiMP älskar jazz, varför vi under det kommande året kommer att presentera alla releaser från Jazzapparat. Detta i form av intervjuer, spellistor och annat trevligt extramaterial! Den här veckan riktar vi strålkastarljuset mot jazzbandet Je Suis som nyligen släppt det hyllade albumet Ça va? (Live at Fasching) samt LP:n Ça va pas du tout!. Vi tog kontakt med medlemmen Niklas Barnö och pratade om arbetet med plattorna, bandets utveckling samt ljudkvalitet. Dessutom tipsade Niklas om sina favoritlåtar just nu, som du hittar i spellistan längre ner.

Hej Niklas! Ditt band Je Suis! har precis släppt albumet Ça va?” (Live at Fasching) samt LP:n ”Ça va pas du tout!” (Live from Umeå Fazz Festival). Kan du berätta lite om plattorna?

– Blod, svett och många tårar samlade på två skivor. Je Suis!’s sista dödsryckningar eller början på något ännu större? Musiken är full av desperation, ångest och glädje, har flera ansikten och kommer definitivt störa på det ena eller andra sättet. Hur mår du? Jag mår skit!

Hur skiljer sig dessa album från tidigare saker ni gjort?

– Att spela in skivorna live har haft stor betydelse. Je Suis! är ett liveband och gör sig bäst med en lyssnande skara människor att spela för eller med. Gruppen har utvecklats väldigt mycket sen senaste skivan och samspelet har tagits till en ny nivå.

Om du fick sätta ihop en supergrupp av musiker, levande eller döda, vilka skulle du välja då?

– Jag har väldigt svårt att tänka i de här banorna. Ofta föredrar jag att lyssna på magiska musiker. Det finns en stor risk att jag går in och förstör annars. Med det sagt så hade det varit en dröm att få jamma lite med Don Cherry, Charlie Haden och Carlos Falanga. Tror det hade varit en mycket speciell upplevelse!

[wimp type=”playlist” id=”8831fda1-4499-44bc-963f-8dc47d32aa9c”]Jazzapparat: Niklas Barnös favoriter[/wimp]

Hur mår den svenska jazzscenen idag?

– Musikaliskt mår den väldigt bra. Det finns oerhört mycket produktivt folk som skapar ny spännande jazz hela tiden. Nu gäller det bara för samhället att hänga med och skapa speltillfällen samt bättre förutsättningar för turnéverksamhet så alla dessa begåvade människor kan få ge sig ut i Sverige/Europa/världen/rymden och förgylla folks liv!

Hur ser du på ljudkvalitet – är det viktigt?

– Självklart är det viktigt att saker man lyssnar på återges på ett kvalitativt sätt. Jag tycker det finns fördelar med de olika alternativ till lyssning som erbjuds idag (CD, LP, WIMP, osv.) Det är viktigt att inte ljudkvaliteten glöms bort – speciellt då jazz ofta har en akustisk approach.

Hur skulle du beskriva din playlist med tre ord?

– Svulstig, svängig, spektakulär!

Den elektroniska musikscenen befinner sig för tillfället i extas.Varför, undrar du? Jo, självklart eftersom att den brittiska electronica-pionjären Aphex Twin, eller Richard D James som han egentligen heter, är tillbaka med sitt första album på 13 år. Från och med idag kan du lyssna på Syro i WiMP.

För en vecka sedan fick vi höra det första spåret från albumet – en något krånglig sak med det minst lika krångliga namnet  ”minipops 67[120.2][source field mix]”. Releasen gav utlopp för häftiga nät-diskussioner om huruvida låten föll in under det klassiska Aphex Twin-soundet eller inte.

Men vad är det egentligen för sound? Och varför all den här hajpen kring en blek, rödhårig britt med hästsvans och relativt hög nördfaktor?

Trevande steg mot techno-rave

Richard D James tog redan som 12-åring sina första trevande steg in i musikvärlden, då han började skriva ambient musik. Som 14-åring programmerade han egen software och började jobba som DJ på olika klubbar och ravepartys. Imponerande i sig, men det som gör det hela riktigt intressant är hans experimentella stil som genom åren har gjort honom till ett av de mest hyllade namnen inom den elektroniska världen.

Aphex Twins första album, Selected Ambient Works 85-92, släpptes i en tid då rave och techno var omåttligt populärt. Massiva ravepartyn arrangerades på parkeringsplatser och i ödelagda byggnader för en drogliberal, ung publik som ville dansa bort nätterna.

En subkulturell våg där förvrängda ljud och beats som konstant skiftade riktning och rytm växte fram, precis då man trodde att den var på väg ut. Man använde begreppet ”anolog acid-techno” för att beskriva fenomenet, som också var det som kom att lägga grunden för Aphex Twins musik.

Richard D James kan ses som en musikalisk mästare när det kommer till provokation, och inom journalistvärlden är det vida känt att han ska vara oerhört svår att intervjua.

Förvridet, ångestframkallande och genialt

James har genom åren släppt musik under en mängd olika pseudonymer, men är nog ändå mest känd för sina releaser med Aphex Twin, och då kanske främst för Windowlicker EP från 1999 med det omtalade omslaget där James huvud photoshoppats in på en bild av en kvinnokropp. En detalj som närmast blivit Aphex Twins visuella signum – hans eget ansikte. På skivomslag, affischer och på alla personer som medverkat i hans musikvideos figurerar stjärnans ansikte, ofta med ett förvridet och lätt ångestframkallande leende.

På samma sätt kan James musik sägas vara förvriden och en nypa ångestladdad, men naturligtvis också helt genial. Som ett maskingevär skjuter han hänsynslöst av salva efter salva, medan han vänder upp och ner på allt vad klassisk låtstruktur heter.

Naturligtvis finns det också lite mjukare och lättare tongångar från den experimentella britten, bland annat på hans debutalbum – en samling låtar som är relativt enkla att få grepp om, och som jag rekommenderar för en Aphex Twin-nybörjare.

Aphex Twin har i dagsläget en stor fan-base och omtalas ofta i gudalika termer, exempelvis som en musikalisk frälsare. Detta just för att han är i stånd till att skaka om musikvärlden, samtidigt som han alltid lyckas kapsla in lyssnarna i sitt detaljrika och krävande ljuduniversum.

Anja Stilou Olesen

anja.stilou.olesen@wimpmusic.com