Arkiv för tagg lossless

- Sida 1 av 3

Jazzapparat: The Ordinary Square – ”When In Paris”

av Nora Lindkvist
ordinary1200

Jazzapparat är ett nystartat projekt där 12 jazzskivbolag gått samman för att lyfta fram den svenska jazzen. Under det kommande året kommer vi på WiMP att titta lite närmare på releaserna från Jazzapparat – detta i form av intervjuer, spellistor och annat trevligt extramaterial! Den här veckan riktar vi strålkastarljuset mot gruppen The Ordinary Square, aktuella med sitt debutalbum When In Paris (HOOB Records)Vi fick en pratstund med gruppens låtskrivare Viktor Skokic, som också satt ihop en egen spellista med sina personliga favoritlåtar (se längre ner i inlägget).

Hej Viktor! Ni har precis släppt albumet When in Paris – kan du berätta lite om plattan?

– Skivan består huvudsakligen av låtar jag skrev då jag hängde en månad i Paris – därav skivans titel. Jag ville skriva musik där jag fick utrymme för att leka och nörda ner mig ordentligt och endast ta lagom stor hänsyn till hur krånglig den skulle vara att spela. Samtidigt var det viktigt att musiken skulle kännas härlig, go och svängig. I slutändan blev det några hyfsat intrikata bitar, som vi fick slita en del med i bandet. Men det var ett kärt besvär. De utmaningar som låtarna innehöll fungerade som bränsle och energi och jag tycker skivan klingar av spelglädje.

Hur skiljer sig det här albumet från dina tidigare projekt?

– För det första är det här den första skiva jag gjort som enbart rymmer musik som jag har skrivit – ett väldigt roligt att steg att ta! För det andra är det nog den mest oförblommerat jazziga skiva jag gjort – den är min kärleksförklaring till jazzen. För det tredje är det The Ordinary Squares debutskiva och jag vill bara passa på att understryka hur fantastiskt roligt det har varit, och är, att samarbeta med mina underbara medmusiker: Eric Arellano på tenorsax, Fabian Kallerdahl på piano och Fredrik Hamrå på trummor. Det är också hemskt kul att skivan släpps på just HOOB records – ett fantastiskt bolag vars katalog är väl värd att kollas in!

Om du fick sätta ihop en supergrupp av musiker, levande eller döda – vilka skulle du då välja?

– Oj vilken svår fråga! Det skulle bli ett extremt stort band, eller kanske snarare ett kollektiv! Men ur denna skara skulle man absolut kunna sätta samman följande grupp: Stan Getz på sax, Jan Johansson på piano, Richard Davis på bas och Roy Haynes på trummor med Raymond Scott som musikalisk ledare. Men om någon skulle bli förkyld skulle till exempel Abel Ferreira eller Peter Brötzmann kunna vikariera för Getz. Sten Sandell eller Arturo Benedetti Michelangeli kunde få rycka in för Johansson och Nina de Heney eller Mingus får ta över Davis plats. Gene Krupa eller Jon Christensen skulle även kunna trumma i Haynes ställe. Och i Scotts frånvaro skulle man till exempel kunna hitta Dick Hyman i bandledarposten.

Hur mår den svenska jazzscenen idag?

– Det finns många aspekter av dess hälsa. Musikaliskt skulle jag vilja påstå att den blomstrar och att det produceras oändliga mängder enastående musik. Skulle jag göra en lista över alla personer vars musik jag älskar förbehållslöst skulle den bli så lång att ni skulle få problem med serverutrymmet. Och jag skulle säkert glömma någon, så jag tror jag avstår. Dessutom tas det en mängd roliga initiativ till festivaler, klubbar och dylikt – så glöd saknas inte. Däremot är ju den finansiella situationen relativt kärv. Orsakerna till denna kärvhet är ju långt ifrån uppenbara, men jag föreställer mig att det finns en kulturpolitisk komponent bland dessa. Och även om jag uppfattar det som att just jazzscenen rört sig i rätt riktning, återstår det en hel del jämställdhetsarbete (i vid bemärkelse). Men detta är naturligtvis en betydligt mer generell samhällelig problematik, som måste bemötas på en mängd olika plan.

Hur ser du på ljudkvalitet – är det viktigt?

– Ljudkvalitet är så klart viktigt, men samtidigt ett ganska svårfångat begrepp – ibland kan det innebära naturtrogen återgivning, ibland kan det innebära spännande förvrängning. När vi gjorde When in Paris rörde vi oss någonstans mittemellan de två polerna med tyngdpunkten på det naturtrogna. Jag var angelägen om att vi skulle få till ett varmt men ganska intensivt sound. Vi spelade in på Studio Konstepidemin i Göteborg, med Petter Eriksson bakom spakarna, och jag tycker verkligen att han lyckades skruva fram både värme och intensitet.

Kan du beskriva din spellista med tre ord?

– Musiken är outtömlig.

Mikky Ekko: ”Jag vill inspirera andra att gå sin egen väg”

av Wimp-redaktionen
Mikky_1200

Han slog igenom tillsammans med Rihanna och hitlåten ”Stay”, men nu är Mikky Ekko redo att stå på egna ben. I veckan släppte den 30-åriga sångaren sitt debutalbum Time, och WiMP fick en exklusiv intervju.

Vad har du för planer för 2015?

– För mig handlar 2015 om att försöka få ut mitt nya album, och att människor ska hitta till musiken. Hur funkar låtarna live? Vad behöver förändras? Hur kan jag fortsätta växa som artist? Jag ser fram emot att kunna dela med mig av allt detta och nå ut till andra människor.

Hur kändes det att komma med på den prestigefyllda ”Ones to Watch”-listan?

– Jag älskar att stå i rampljuset så det kändes helt lugnt! Det är spännande! Och det är också en chans för mig att få visa upp vad jag har jobbat med under så lång tid.

Hur har succén med din och Rihannas ”Stay” påverkat dig? Har det fört med sig någon stress?

– Jag sätter rätt stor press på mig själv ändå, så ingenting har egentligen förändrats på så sätt! Men det fanns kanske en stress i att få ut någonting snabbt. Och där kände jag nog mest press utifrån – att många andra ville att jag skulle släppa mer material. Samtidigt visste jag att det viktigaste var att få ut ett album som kändes rätt, och jag tycker att jag lyckats med det. Och nu är det dags att få ut plattan till mina fans.

Har albumtiteln ”Time” någonting att göra med hur lång tid det tog att göra klart plattan?

– Ja, det har nog ganska mycket med det att göra. Anledningen till att det tog så lång tid var att jag ville göra allting rätt. Jag är perfektionist när det kommer till sådant där. Jag vet att många blev galna på mig – skivbolag, producenter, management, vänner… ja, alla. Men när man vet att det finns saker som måste göras för att kunna slutföra ett projekt så gör man det. Och eftersom jag inte hade någon specifik producent eller ett band så fick jag göra mycket själv. Jag är väldigt tacksam för de människor som stöttade och trodde på mig under den här processen.

Hur skulle du beskriva albumet?

– Det är ett viktigt album. Det känns som att jag fått ur mig saker som jag länge behövt säga. Jag tror också att många kan finna tröst i plattan. Jag gick igenom en massa olika saker under den här processen och det var inte lätt. Det tog lång tid och det var väldigt mycket ”blood, sweat and tears”. Jag är nöjd med att albumet är så varierat, och på många sätt är det mitt första ordentliga statement som artist. Mycket handlar om att nå ut till människor – jag vill ha dem omkring mig och jag behöver dem.

Albumet spelades in med olika producenter och på olika platser. Hur fick du ihop allting till en enhet?

– För mig är albumet som en resa, och om man lyssnar på det från början till slut så får man nog en bra bild av hur de två senaste åren har sett ut för mig. Jag skrev 250 låtar för det här albumet och sedan skalade vi ner det till 12 stycken. Det var en påfrestande process! I slutändan vet jag ändå att den gemensamma tråden är jag själv, och jag tror man hör hur jag växt som berättare.

Vilken respons hoppas du få?

– Man kan bara hoppas på det bästa, men jag vill så klart att alla ska älska det och att det ska nå ut till människor över hela världen. Jag hoppas också att det kan inspirera andra människor – framförallt unga människor som liksom jag inte kommer från någonting. Jag hoppas att de som lyssnar kommer känna sig stärkta och att musiken inspirerar dem att gå sin egen väg i livet.

Jazzapparat: Je Suis – Ça Va

av Nora Lindkvist
jesuis1200

Jazzapparat är ett projekt där 12 jazzskivbolag gått samman för att lyfta fram den svenska jazzen. Vi på WiMP älskar jazz, varför vi under det kommande året kommer att presentera alla releaser från Jazzapparat. Detta i form av intervjuer, spellistor och annat trevligt extramaterial! Den här veckan riktar vi strålkastarljuset mot jazzbandet Je Suis som nyligen släppt det hyllade albumet Ça va? (Live at Fasching) samt LP:n Ça va pas du tout!. Vi tog kontakt med medlemmen Niklas Barnö och pratade om arbetet med plattorna, bandets utveckling samt ljudkvalitet. Dessutom tipsade Niklas om sina favoritlåtar just nu, som du hittar i spellistan längre ner.

Hej Niklas! Ditt band Je Suis! har precis släppt albumet Ça va?” (Live at Fasching) samt LP:n ”Ça va pas du tout!” (Live from Umeå Fazz Festival). Kan du berätta lite om plattorna?

– Blod, svett och många tårar samlade på två skivor. Je Suis!’s sista dödsryckningar eller början på något ännu större? Musiken är full av desperation, ångest och glädje, har flera ansikten och kommer definitivt störa på det ena eller andra sättet. Hur mår du? Jag mår skit!

Hur skiljer sig dessa album från tidigare saker ni gjort?

– Att spela in skivorna live har haft stor betydelse. Je Suis! är ett liveband och gör sig bäst med en lyssnande skara människor att spela för eller med. Gruppen har utvecklats väldigt mycket sen senaste skivan och samspelet har tagits till en ny nivå.

Om du fick sätta ihop en supergrupp av musiker, levande eller döda, vilka skulle du välja då?

– Jag har väldigt svårt att tänka i de här banorna. Ofta föredrar jag att lyssna på magiska musiker. Det finns en stor risk att jag går in och förstör annars. Med det sagt så hade det varit en dröm att få jamma lite med Don Cherry, Charlie Haden och Carlos Falanga. Tror det hade varit en mycket speciell upplevelse!

[wimp type=”playlist” id=”8831fda1-4499-44bc-963f-8dc47d32aa9c”]Jazzapparat: Niklas Barnös favoriter[/wimp]

Hur mår den svenska jazzscenen idag?

– Musikaliskt mår den väldigt bra. Det finns oerhört mycket produktivt folk som skapar ny spännande jazz hela tiden. Nu gäller det bara för samhället att hänga med och skapa speltillfällen samt bättre förutsättningar för turnéverksamhet så alla dessa begåvade människor kan få ge sig ut i Sverige/Europa/världen/rymden och förgylla folks liv!

Hur ser du på ljudkvalitet – är det viktigt?

– Självklart är det viktigt att saker man lyssnar på återges på ett kvalitativt sätt. Jag tycker det finns fördelar med de olika alternativ till lyssning som erbjuds idag (CD, LP, WIMP, osv.) Det är viktigt att inte ljudkvaliteten glöms bort – speciellt då jazz ofta har en akustisk approach.

Hur skulle du beskriva din playlist med tre ord?

– Svulstig, svängig, spektakulär!

Jazzapparat: Lindha Kallerdahl – Gold Quintet Solo

av Nora Lindkvist
kallerdahl1200

Jazzapparat är ett projekt där 12 jazzskivbolag gått samman för att lyfta fram den svenska jazzen. Vi på WiMP älskar jazz, varför vi under det kommande året kommer att presentera alla releaser från Jazzapparat. Detta i form av intervjuer, spellistor och annat trevligt extramaterial! Den här veckan riktar vi strålkastarljuset mot sångerskan och pianisten Lindha Kallerdahl som i veckan släppte albumet Gold Quintet Solo. Vi tog kontakt med Lindha för att få reda på lite mer om albumet. Längst ner i inlägget hittar du även Lindhas spellista med hennes favoritlåtar just nu.

Hej Lindha! Du har precis släppt ditt nya album Gold Quintet Solo. Kan du berätta lite om det?

– Skivan är en kombination av min inre värld och bandets dynamik. En drömvärld som möter en gemensam verklighet. Jag är lycklig över att vi lyckades få ihop en skiva som talar ett så tydligt språk, och där improvisationen ger låtarna en vacker grund att stå på.

Hur skiljer sig det här albumet från tidigare projekt?

– Den är mer rakt på sak. Jag valde att vara mogen i mitt urval, och har lyckats våga stå för vad jag faktiskt tror på. Den är helt enkelt mig, just nu.

Om du fick sätta ihop en supergrupp av musiker, levande eller döda, vilka skulle du då välja?

– Alla fyra i mitt band GOLD ( Samuel, Katrine, Fabian och Thomas ) plus John Coltrane, Alice Coltrane och Audun Kleive!

Hur mår den svenska jazzscenen idag?

– Den mår nog alldeles utmärkt – lite böjd och lite rå. Samtidigt trovärdig jazzens vackra tonspråk.

Hur ser du på ljudkvalitet – är det viktigt?

– Det är självklart väldigt viktigt! Men det är en stor rubrik för många viktiga detaljer. För mig är Åke Linton den främsta bäraren av briljant ljudkvalitet. Jag har haft den stora äran att få arbeta med honom flera gånger, och hans öron är stor konst. Dessutom vill jag nämna August Wanngren (en ny arbetspartner för mig) som fullständigt förtrollade skivan. Det är tack vare människor som dessa som vi musiker faktiskt låter så bra som vi låter.

Hur skulle du beskriva din spellista med tre ord?

– Underbar, spännande och go!

Läs också:

Jazzapparat Del 2: Gustav Lundgren & Celia Mur

Jazzapparat Del 1: Hans Olding & Jaska Lukkarinen

Best Of 2014: High Fidelity

av Nora Lindkvist
bestof_hifi

I våra High Fidelity-spellistor samlar vi den mest välljudande musiken – och under 2014 har det blivit ett helt gäng med listor. När ett helt år nu har gått tycker vi också att det är på sin plats att faktiskt lyfta fram några låtar som utmärkt sig lite extra när det kommer till bra ljud och intressanta produktioner. Här vill vi också belysa de producenter som ägnat åtskilliga timmar, dagar och månader till att få musiken att låta så där fantastisk.

Vi på WiMP tycker att musik ska få låta som den gjorde när den spelades in i studion, och därför har vi också tagit fram vårt WiMP HiFi-abonnemang – streaming i lossless CD-kvalitet. Vill du testa på WiMP HiFi? Läs mer här.

Röyksopp & Robyn – Monument

Producent: Röyksopp / Robyn

En av årets största ljudupplevelser kom utan tvekan från den norska electronica-duon Röyksopp och deras samarbete med Robyn på EP:n Do It Again. Det catchiga titelspåret snurrade på radion största delen av året, men det var med den 10 minuter långa ”Monument” som trion kom att på riktigt svetsa sig fast i ljudhistorien. Det här är mycket väldimensionerat, och trots den massiva ljudbilden finns det en given plats för varenda liten detalj. Med dimmiga saxofonpassager, ett monotont driv och Robyns svala röst befinner vi oss snart på jazzklubb i Röyksopps electronica-rike.

 

Caribou – Can´t Do Without You

Producent: Dan Snaith (Caribou)

Snyggt är bara förnamnet när man pratar om Dan Snaith aka Caribous senaste album Our Love. För att vara ett electronica-album rymmer plattan också oväntat mycket värme, personlighet och närhet, vilket kanske också varit vägen till Caribous stora kommersiella succé. ”Can´t Do Without You” är en experimentell electronica-hymn där Snaith använder sig av många av de effekter som finns på en producents palett. De repetitiva vokalinslagen bidrar till dess sköna och tillbakalutade uttryck, och uppfyller också själva meningen med låten – känslan av att inte kunna sluta tänka på någon.

 

Beck – Blue Moon

Producent: Beck

Ett av våra favoritalbum från 2014 var helt klart Becks album Morning Phase, där den nu 44-åriga gamla popikonen satsat på ett betydligt mer lågmält och organiskt sound. På ”Blue Moon” bjuds vi på drömsk folktronica, som gjord för vackra solnedgångs-bilfärder längs amerikanska highways. En stor ljudbild – både på djupet och på bredden, som ger lyssnaren känslan av att själv stå på scenen till en av Becks arenaspelningar.

 

Pink Floyd – Side 1, Pt 2 – It´s What We Do

Producent: David Gilmour / Youth / Andy Jackson / Phil Manzanera

När man frågar människor vilken musik som egentligen låter bäst, svarar många Pink Floyd. Det brittiska rockfenomenet kom också att tidigt bli affischnamn för HiFi-utrustning, där deras album i många fall användes för att testa ut marknadens nya stereos. När David Gilmour & Co så bestämde sig för att 2014 sammanställa deras sista skiva, var intresset från publiken självklart skyhögt. Även om The Endless River kanske inte kan mäta sig mot klassiker som Dark Side Of The Moon eller Wish You Were Here, hittar vi här många ljudmässiga diamanter. Som till exempel på ”Side 1, Pt 2 It´s What We Do” där vi tas med på en närmast science fiction-liknande resa genom Floyds magnifika ljuduniversum. Dessutom årets snyggaste gitarrpartier. Se till att också kolla in vår intervju med producenten Andy Jackson och gitarristen Nick Mason där de berättar mer om hur plattan kom till.

 

Lykke Li – Gunshot

Producent: Lykke Li / Greg Kurstin / Björn Yttling

Sveriges egen indiedrottning återvände under 2014 med ännu ett hyllat album. Och I Never Learn blev också det album som på riktigt markerade sångerskans övergång från quirky pop a la ”Little Bit” till nattsvart voodoo-indie. Vår favorit är utan tvekan  ”Gunshot” med dess massiva och ödesmättade sound, tillsvarvat av stjärnproducenterna Greg Kurstin och Björn Yttling. De avskalade verserna med orgel, percussion och sång bygger upp spänningen i låten som sedan fullkomligt exploderar i de stora refrängerna, som trots sin rymd är otroligt fokuserade.

 

Daniel Lanois – Opera

Producent: Daniel Lanois

Daniel Lanois kanske är mest känd som producent, där han jobbat med storheter som U2, Peter Gabriel och Emmylou Harris. Men så gör han egen musik också! På 2014 års Flesh And Machine, beger sig Lanois in i den ambienta världen , där han försöker hitta nya och aldrig tidigare upptäckta ljuduniversum. Ett ambitiöst projekt som också kom att bli en riktig fullträff. Vårt favoritspår ”Opera” går i ett högt tempo och bjuder galna panoreringar, men lyckas ändå kännas sakral. Med en Roland 808-trummaskin som grund bygger Lanois sedan på lager för lager och skapar en skön ljudbild. Här har Lanois också medvetet använt fasfel och utnyttjat det som en effekt som skapar ytterligare en dimension i musiken. Detta är annars mycket ovanligt inom musikproduktion, men fungerar förvånande bra i det här fallet. Lyssnar man på hela plattan är också efterföljande ”Aquatic” en perfekt fortsättning härifrån. Här kan du kolla in vår track-by-track-special där Daniel Lanois själv beskriver plattan.

 

Tycho – Awake

Producent: Scott Hansen (Tycho)

Fantastisk indietronica kommer lastad. Scott Hansen aka. Tycho vet hur man samplar instrument och använder dessa för att bygga upp vackra ljudlandskap. Titelspåret från ”Awake” bjuder på ett precist och imponerande hantverk där Tycho direkt lockar in lyssnaren i sitt valv av drömsk melankoli. Och sedan kan man inte sluta lyssna. Tycho använder sig av gamla synthar och hårdvarueffekter så som Rolands legendariska Space Echo vilket förstärker den varma ljudbilden. Det var längesedan instrumental musik kändes så o-instrumental, och så tilltalande.

 

José James – U R The 1

Producent: José James / Brian Bender

Ett av våra favoritalbum i år kom från Blue Note-artisten José James som många gånger om hyllats för sitt innovativa sätt att blanda jazz med hip hop, electronica, pop och funk. Producerat av honom själv tillsammans med sitt band och ljudteknikern Brian Bender har While You Were Sleeping fått den personliga touch som man så ofta letar efter hos sådana här artister. Det känns aldrig platt eller musikhögskole-slickt utan kul, lekfullt och catchigt. På ”U R The 1” får vi skön, tillbakalutad och jazzig soul där släpiga trummor, enkla synth- och gitarrackord ligger till grund för James sömndruckna och sensuella röst. Ett exempel på hur en enkel ljudbild kan gripa tag i lyssnaren mycket mer än det överproducerade.

 

FKA Twigs – Pendulum

Producent: FKA Twigs / Paul Epworth / Joseph Hartwell Jones

En av årets mest hyllade nykomlingar blev utan tvekan FKA Twigs, eller Tahliah Barnett som den brittiska 26-åringen egentligen heter. Efter en framgångsrik danskarriär gick Tahliah över till musiken – något som kom att bli ett genidrag. Debutalbumet har hyllats av en enig kritikerkår och blev även utnämnt till Månadens HiFi-album i WiMP i augusti. Den snygga balladen ”Pendulum” bjuder på en innovativ produktion från Paul Epworth och Joseph Hartwell Jones, som blandar industriell percussion med sköna synthar och sparsmakade gitarrer. Och Tahliahs fantastiska röst förstås. Här har man dessutom jobbat mycket med pauser i musiken som blir en del av rytmen, vilket också fungerar utmärkt i sammanhanget. Lyssna och njut!

 

Eric Clapton feat. John Mayer – Lies

Producent: Eric Clapton, Simon Climie

Eric Claptons album The Breeze – An Appreciation Of J.J Cale var ett av årets mest populära album bland våra WiMP HiFi-användare. Och det med rätta. På ”Lies” – som också blev plattans mest populära spår, har Clapton bjudit in gitarrhjälten och kollegan John Mayer, också han populär i ljudnörds-kretsarna. Tillsammans kokar de ihop glittrande bluespop med obligatoriskt gitarrskryt och souliga körer. Clapton stormtrivs i den klassiska och punchiga ljudbilden. Riktigt snyggt.

 

Jessie Ware – Tough Love

Producent: BenZel

Årets snyggaste röst? Ja, många skulle nog hålla med mig om att Jessie Ware i alla fall ligger i toppskiktet av 2014 års vokalister. För titelspåret från senaste albumet Tough Love teamade Jessie Ware ihop sig med producent-duon BenZel (en något mystisk konstellation som enligt rykten består av två 18-åringar från Osaka), vilket visade sig vara lyckat. Från inledningens enkla driv, där distade trummor för låten framåt, till de drömska syntharna i sticket och den crescendo-liknande avslutningen, är det här rakt igenom en mjuk men samtidigt industriell produktion som passar perfekt till Wares sammetslena röst.

 

Sam Smith – Stay With Me

Producent: Jimmy Napes / Steve Fitzmaurice

Kanske en av decenniets vackraste låtar? Och dessutom ännu ett tydligt exempel på varför avskalad musik så ofta är det som också låter absolut bäst. I alla fall om man kan sjunga som Sam Smith. Jimmy Napes, som skrev låten tillsammans med William Phelps och Smith, har under de senaste åren haft hela tre förstaplaceringar på den brittiska topplistan: ”Stay With Me”, Clean Bandit & Jess Glynnes ”Rather Be” samt Naughty Boys ”La La La” som också gästades av Sam Smith. Napes hade dessutom en avgörande roll i  electronica-gruppen Disclosures sound på succéplattan Settle. Bra fingertoppskänsla alltså! Och en sångare vi kommer få se mycket mer av under de kommande åren.

 

Woven Hand – The Refractory

Producent: Sanford Parker

Det Denver-baserade rockbandet Woven Hand, med David Eugene Edwards (föredetta sångare i 16 Horsepower) i spetsen har gjort sig kända för sin förmåga att blanda olika genrer och musikaliska stilar. Trots att många ifrågasatt bandets klart religiösa approach, där Edwards snarare kan ses som en predikant än en traditionell sångare, bjöd 2014 års Refractory Obdurate på musik som berörde på många olika punkter. Som på den mörka ”The Refractory” där bandet hittat den perfekta kombinationen av melodisk folk och suggestiv rock. En stor eloge till producenten Sanford Parker (Buried at Sea, Nachtmystium, Krieg, Pelican) som trots sin särpräglade metal-bakgrund lyckats kombinera och förvalta bandets olika uttryck så väl.

 

SBTRKT feat. Sampha – Temporary View

Producent: SBTRKT

Aaron Jerome aka. SBTRKT har kommit att bli en av electronica-världens mest hyllade artister och producenter. Men trots detta föredrar britten att hålla sig i bakgrunden och uppträder alltid i mask samt låter andra sjunga hans låtar. Däribland Sampha, som varit en frekvent samarbetspartner sedan debuten 2011. Tillsammans gjorde de också ett av de bästa spåren på 2014 års album Wonder Where We Land – den softa och souliga ”Temporary View”. Med trummaskin, orgel och arpeggio-synth bygger SBTRKT upp en enkel och luftig produktion för Samphas lena röst. Otroligt bra!

 

Neneh Cherry – Spit Three Times

Producent: Four Tet

Få artister har förmågan att blanda genrer, stilar oc. h uttryck lika lätt och följsamt som Neneh Cherry. På Blank Project – Cherrys första soloalbum på 17 år, vände hon sig till den Londonbaserade producenten Kieran Hebden (även känd som electronica-artisten Four Tet), samt till electroduon RocketNumberNine. Tillsammans skapade de en platta som är lika industriell och hård, som mjuk och vacker – och ständigt sammanhållen av Cherrys raspiga och närvarande röst. Från den här fulländade plattan tar vi med oss fantastiska ”Spit Three Times” – en suggestiv och rockig jazzkomet med en perfekt avvägd och minimalistisk ljudbild.

 

Kiasmos – Dragged

Producent: Kiasmos

Isländska artister brukar vara duktiga på att avfärda att de influerats av sitt hemlands dramatiska och karga miljö. Men frågan är om det inte alltid hörs på något sätt ändå. Så är i alla fall fallet med Kiasmos som utgörs av den bejublade piano- och stråkkompositören Ólafur Arnalds samt den elektroniska producenten Janus Rasmussen. Från deras debut hämtar vi den melankoliska ”Dragged” där piano, drömska synthar och stråkar bygger upp ett fantastiskt vackert ljudlandskap som för tankarna till, just det, Island. Kolla även in intervjun vi gjorde med Kiasmos tidigare i år.

 

Opeth – Moon Above, Sun Below

Producent: Mikael Åkerfeldt

Det svenska metalbandet Opeth har alltid gått sin egen väg. Detta blev också tydligt på 2014 års Pale Communion som hyllades för sin känslosamma och 70-tals-doftande mellotronrock. ”Moon Above, Sun Below”  känns korrekt producerad ”by the book”, men bjuder samtidigt på intressanta och innovativa detaljer. Komplex låtstruktur som går från mangel till folkloristisk stämningssång till mystiskt 70-tals-mörker. Spännande och kul!

 

Röyksopp & Jamie Irrepressible – Here She Comes

Producent: Röyksopp

Efter succén med Robyn-samarbetet på Do It Again EP, fick Röyksopp nytt syre till att sätta ihop sitt album The Inevitable End, som precis som titeln antyder också kom att bli duons sista. Får vi inte höra något mer från Norges mest kända electronica-duo så måste ändå detta ses som ett värdigt avsked. Det snygga spåret ”Here She Comes Again” är som en kreativ lek med ljud, eller ett kaos när det är som mest organiserat.  Som att duon bara fastnat för en enkel grej, och sedan behållit den som den är – här enkla synthar med mycket reverb. Det är modigt, och fungerar hur bra som helst.

 

Kwamie Liv – 5 am

Producent: Baby Duka / Kwamie Liv

Danmarks nästa stora musikexport kan mycket väl komma att bli den unga talangen Kwamie Liv. Med ett sound som för tankarna till såväl Lana Del Rey som till M.I.A. tog det bara några minuter innan vi förstod storheten i Livs debut-EP. Den lågmälda ”5 am ”tillhör en av våra favoritlåtar från 2014, och bjuder också på en riktigt cool produktion. Den relativt okända producenten Baby Duka imponerar stort, och bör kunna gå en ljus framtid till mötes.

 

Damon Albarn – Everyday Robots

Producent: Richard Russell / Damon Albarn

Den föredetta Blur/Gorillaz-medlemmen Damon Albarn har många gånger försett oss med förstklassig musik – men först på 2014 års soloalbum Everyday Robots brände till ordentligt. Plattan är, förutom en uppvisning av producenten Richard Russels förmåga att skapa något som känns lika tidlöst som modernt, också Albarns mest personliga album. Titelspåret briljerar såväl ljud- som textmässigt, eller vad sägs om textrader som: ”We are everyday robots on our phones/ In the process of getting home/ Looking like standing stones/ Out there on our own”.

Årets mest spelade i WiMP

av Nora Lindkvist
albinpris1200

Jag har sett hur den där skiten alltid tär på dig
Jag kommer kriga för din skull och finnas där för dig
När du stupar nästa gång så vill jag bära dig, låt mig vara din soldat!

Så går den upplyftande refrängen till årets mest spelade låt i WiMP, nämligen ”Din Soldat” från Albin!

Och det kanske inte kom som en så stor överraskning. Sedan låten, som skrivits av Mattias Andréasson (E.M.D) och Albin, började snurra på radion i våras har den legat högt på de flesta svenska topplistor, samt på WiMP Topp 100. Och för den debuterande rapparen från Nacka kom framgångarna som en total överraskning.

– Varken jag eller Mattias trodde nog att det skulle gå så här bra. Vi tyckte väl att låten hade hit-potential, men förväntade oss inte att få så mycket respons. Men sedan exploderade det, säger Albin när vi dyker upp på skivbolagets kontor för att dela ut priset för årets mest spelade låt.

Efter genombrottet gav sig Albin sedan ut på en omfattande Sverigeturné, som för övrigt fortfarande pågår. Och ett av hans mest minnesvärda ögonblick från året kommer också från en livespelning, nämligen den på årets upplaga av Östersunds-festivalen Storsjöyran.

– Det var 30 minuter av ren lycka kopplad mellan oss på scenen och de i publiken. Det var helt klart en av årets höjdpunkter.

Vem tycker du själv har varit bäst i år?

– Åh det finns många. Och det har kommit väldigt mycket starka låtar i år. Men om jag ska nämna någon speciell så säger jag nog Tove Lo. Hon är grym!

Nedan hittar du fler bilder från prisutdelningen.

Sedan vill vi även passa på att gratulera gruppen som hade det mest spelade albumet i WiMP 2014 – nämligen Kent med Tigerdrottningen! Grattis!

Och så tar vi en titt på hur det sett ut i våra WiMP-grannländer.

I Norge fick reggaeartisten Admiral P ta emot priset för årets mest spelade låt för hans hit ”Engel”. Admiral P satsar nu också på en karriär i Sverige, så håll ögonen öppna! Priset för årets mest spelade album gick till Highasakite för Silent Treatment.

I Danmark var det den populära danska artisten Rasmus Seebach som kammade hem priset för årets mest spelade album i WiMP med sitt Ingen kan love dig i morgen. Sångerskan Medina knep priset för årets mest spelade låt för hitten ”Jalousi”.

albincake
Vi firade Albin med tårta och ballonger!
Nora Lindkvist och Felizia Uggla från WiMP Sverige tillsammans med Albin.
Nora Lindkvist och Felizia Uggla från WiMP Sverige tillsammans med Albin.

Jazzapparat: Gustav Lundgren & Celia Mur – Cruce De Caminos

av Nora Lindkvist
gustavlundgren1200

Jazzapparat är ett projekt där tolv jazzskivbolag gått samman för att lyfta fram den svenska jazzen. Vi på WiMP älskar jazz, varför vi under det kommande året kommer att presentera alla releaser från Jazzapparat. Detta i form av intervjuer, spellistor och annat trevligt extramaterial! Den här veckan riktar vi strålkastarljuset mot Gustav Lundgren och Celia Mur som tillsammans skrivit musiken till albumet ”Cruce De Caminos”. Vi tog kontakt med Gustav Lundgren för att få reda på lite mer om albumet, samt frågade vad han själv lyssnade på.

Hej Gustav! Du har precis släppt albumet ”Cruce de caminos” tillsammans med Celia Mur. Berätta lite om plattan!
– Skivan är resultatet av ett samarbete som började 2012 då jag bodde i Madrid, vilket även Celia gjorde. Vi började spela tillsammans och ganska direkt ville Celia börja skriva texter till min musik. Jag hade aldrig tidigare jobbat med en spansk textförfattare så detta var jättespännande. Under två år arbetade vi på plattan, dels i Valencia där Celia nu är bosatt men också i Stockholm och Madrid. Sedan spelade vi till slut in skivan i år i Stockholm. Jag vågar nog säga att det är en mix av spansk, svensk, brasiliansk och amerikansk jazz.

Hur skiljer sig den här skivan från tidigare saker du har gjort?

– Det här är ett duo-album, där jag spelar akustisk gitarr, 7-strängad gitarr, cavaquinho, bas och el-gitarr, medan Celia sjunger. Jag har tänkt väldigt avskalat och naket när jag producerat den här skivan. På tidigare album har jag använt betydligt fler instrument samt att fler musiker varit inblandade. Det är även den första skivan med spanska texter. Tidigare har jag jobbat med textförfattare och sångare som sjunger på portugisiska, engelska, svenska och franska.

Om du fick sätta ihop en supergrupp av musiker, levande eller döda – vilka skulle du då välja?

– Oj, den var svår… Min högsta önskan har alltid varit att se John Coltrane live, så kanske någonting med honom? Frank Sinatra och Django Reinhardt är andra favoriter.

Hur mår den svenska jazzscenen idag?

– Mycket bra! Den största skillnaden mellan Sverige och Spanien där jag tidigare bodde är kulturpolitiken. I Sverige finns det gratis utbildning för att bli jazzmusiker och bidrag att söka. I Spanien får man kämpa mer. Dock finns det en betydligt större publik i Spanien och i övriga Europa, med flera unga människor som lyssnar på jazz. Sverige är ett litet land och vi har inte samma tradition med att gå ut på barer och restauranger för att se en konsert. Däremot finns det en massa bra musiker i Sverige, vilket kanske beror på de goda utbildningsmöjligheterna?

Hur ser du på ljudkvalitet – är det viktigt?

– Förra året köpte jag en nya stereo på Hi-Fi klubben, och först då insåg jag på riktigt skillnaden mellan MP3 och FLAC. I samma stund började jag också använda WiMP HiFi samt köpte en ny vinylspelare från REGA. För mig är ljudkvalitet någonting väldigt viktigt! Jag kommer att släppa min första vinylskiva nu i januari med Gustav Lundgren Trio.

Hur skulle du beskriva din spellista med tre ord?

– ”Jazz on Guitar”.

Foto: Hampus Lundgren

Läs också: Jazzapparat: Hans Olding & Jaska Lukkarinen – ”Far From Rio”.

Jazzapparat: Hans Olding & Jaska Lukkarinen – Far From Rio

av Nora Lindkvist
hans1200

Idag kan vi på WiMP stolt presentera den första delen i vårt samarbete med Jazzapparat! Jazzapparat är ett projekt där tolv jazzskivbolag gått samman för att lyfta fram den svenska jazzen. Vi på WiMP älskar jazz, varför vi under det kommande året kommer att presentera alla releaser från Jazzapparat. Detta i form av intervjuer, spellistor och annat trevligt extramaterial! Först ut är Hans Olding som nyligen släppte den kritikerrosade plattan ”Far From Rio”.

Hej Hans! Den 29 oktober släpptes albumet ”Far from Rio”. Kan du berätta lite om skivan?

– Det är ett gemensamt projekt från mig och den finska trummisen Jaska Lukkarinen. Under de senaste åren har vi flera gånger stött på varandra runt om i världen, och vi har även spelat en del tillsammans i replokaler i Sverige, Helsingfors och New York. Idén om ett gemensamt band växte fram för ett par år sedan när vi båda bodde en kortare period i New York. Snart började vi också fundera över vilka vi ville ha med i bandet. Karl-Martin Almqvist är utan tvekan en av Sveriges mest briljanta saxofonister och vi har spelat ihop många gånger under de senaste tio åren. Han har bidragit med två spår till skivan och det kändes jättekul att äntligen få spela in någonting tillsammans med honom. Mattias Welin är en fröjd att spela med. Jag brukade gå och lyssna på honom så ofta jag kunde när han bodde i Stockholm. Han är även med i några av mina absoluta favoritgrupper. De är två monstermusiker som alltid ger allt! Skivan är inspelad på en dag eftersom det är svårt att samla musiker på den här nivån – för tillfället bor vi ju dessutom i fyra olika städer. Därför har plattan också fått ett väldigt direkt och spontant tilltal. Jag tycker verkligen att det svänger så att det svartnar – vi är jättestolta!

Hur skiljer sig den här skivan från tidigare saker du gjort?

– Den skiljer sig inte så väldigt mycket, men kan ses som ytterligare ett steg på vägen från min förra skiva ”No Place Like Home”, även om ”Far From Rio” har ett lite mer direkt tilltal. Det rör sig fortfarande om samtida, groovebaserad, melodisk jazz med breda influenser. Den här gången delar jag dessutom ledar- och kompositörsrollen med Jaska Lukkarinen, som både är en av mina favorittrummisar men också en spännande kompositör. Mattias och Karl-Martin är också otroligt viktiga för helheten och det känns verkligen som vi hittat ett unikt sound tillsammans.

Om du fick sätta ihop en supergrupp av musiker, levande eller döda – vilka skulle du då välja?

– Jag har väldigt många hjältar som jag så klart skulle vilja göra musik tillsammans med – några av dessa finns också på min spellista. Annars tycker jag redan att jag spelar med otroligt bra och kreativa musiker som också utmanar mig till att utvecklas. Men det är klart att det finns några drömsamarbeten i Europa, men framför allt på andra sidan Atlanten.

Hur mår den svenska jazzscenen idag?

– Bra, men villkoren är tuffare och nivån bredare och högre än någonsin tidigare. Vi lever i en otroligt kreativ era där stilar krockar och berikar varandra. Begreppet jazz är bredare än någonsin.

Hur ser du på ljudkvalitet – är det viktigt?
– Otroligt viktigtJag tror att nästa stora förändring inom musikbranschen kommer att vara högre upplösning på ljudJag har ingenting emot mp3 och annat komprimerat ljud – det är praktiskt. Men för egen del föredrar högupplöst ljud när jag lyssnar på musik. Det är först då som det hårda arbetet vi lägger ner i studion verkligen kommer till sin rätt, och magin i musiken kan lysa igenom.

Hur skulle du/ni beskriva din spellista med tre ord?

– 100 procent inspiration!

FOTO: Nina Varumo


Veckans klassiska: Anna Netrebko, Staatskapelle Berlin & Daniel Barenboim

av Nora Lindkvist
classical47-1200

Veckans klassiska album i WiMP kommer från Anne Netrebko och Daniel Barenboim som här hyllar 150-års-jubileumet av Richard Strauss.

Med sina Vier Letzte Lieder gav Richard Strauss något av en utmaning till sopranen Anna Netrebko: ”Visa mig hur du konfronterar död, hågkomst och tröst så ska jag berätta för dig vilket typ av sångare du är” – en musikalisk och existentiell fråga som Netrebko nu fått ställa sig själv.

På albumet får Anna Netrebko också sällskap av några av nutidens mest betydelsefulla dirigenter och musiker – Daniel Barenboim och Staatskapelle Berlin. Här spelar de bland annat Strauss ”Ein Heldenleben”, som för övrigt också blev hans sista musikaliska dikt, även om den komponerades flera år tidigare. Det är också ett stycke där Strauss ofta citerar sig själv i musik, och den betraktas av många som en form av musikalisk självbiografi.

Inspelningen av albumet skedde under en välgörenhetskonsert i Berlin i augusti, med anledning av renoveringen av Berliner Staatsoper. Konserten beskrevs efteråt som en ”musikalisk uppenbarelse”. När vi nu snart når slutet av jubileumsåret kan dessa framföranden av Vier Letzte Lieder och Ein Heldenleben ses som hyllningar till denna själssökande, upptäcktsresande skildrare av humanismen: Richard Strauss!

Njut av några av de vackraste musikaliska stycken som någonsin skrivits!

Har du några kommentarer eller synpunkter är du välkommen att kontakta mig på morten.ernst.lassen@wimpmusic.com.

FOTO: © Kristian Schuller / DGG

Sven-Bertil Taube: Exklusiv förhandslyssning, intervju och tävling

av Nora Lindkvist
sbt1200

Han är en av Sveriges mest folkkära sångare och skådespelare – i dagarna fyller Sven-Bertil Taube 80 år, och samtidigt passar han på att hylla de vänner som under åren jobbat vid hans sida. Från och med idag kan du förhandslyssna på albumet ”Hommage” i WiMP. I samband med detta tävlar vi också ut fyra biljetter till den exklusiva konserten med Sven-Bertil Taube på Dramaten den 30 november. Längst ner på sidan kan du läsa mer om hur du tävlar.

Han är son till en av Sveriges mest älskade vissångare – Evert Taube, och har under hela sitt liv kommit att förvalta sin pappas arv. Men vid sidan av musiken har Sven-Bertil Taube också blivit en av landets mest uppskattade skådespelare, med roller i allt från musikaler till storfilmer. Att det är många som inspirerats och berörts av Sven-Bertils konstnärskap är tydligt – i våras fick han, för sitt livsverk, ta emot det ärorika hederspriset på Grammisgalan.

– Det var självklart väldigt roligt och något jag är oerhört tacksam för, säger Sven-Bertil när jag ringer upp.

Han befinner sig i sitt hem på Alderville Road i London, där han och hustrun Mikaela, bott sedan 40 år tillbaka. Här har paret hittat sin stabila bas och några planer på att flytta tillbaka till Sverige har aldrig funnits på kartan.

– Även om det ligger i en storstad, känns det här området mer som en by. Det är nära till affärer och vackra parker. Här finns helt enkelt allt man behöver, och vi trivs väldigt bra, säger Sven-Bertil och fortsätter:

– När man kommer till Stockholm väcks mycket minnen till liv. Det är som en tidsmaskin. Det finns inget ont i det, men det är som att träffa på sig själv för 40 år sedan. På ett sätt är det skönt att ha lite distans till allt det.

Han är precis hemkommen från en turnévända i Sverige med föreställningen ”I sällskap med visornas mästare” där han uppträtt tillsammans med Göran Fristorp och pianisten Curt-Erik Holmqvist. Och under hösten väntar mera jobb, dels i samband med releasen av hans nya skiva ”Hommage” – ett hyllningsalbum till de vänner och musiker som under hela livet funnits vid hans sida. Idén till albumet föddes av dirigenten Peter Nordahl och vännen Henrik Björlin efter att de sett Sven-Bertil ta emot hederspriset på Grammis.

– Jag blev väldigt smickrad över att de ville göra någonting med mig. I den här branschen får man vara glad och tacka och ta emot så länge folk vill jobba med en, säger Sven-Bertil med ett skratt.

Bakom låtarna på albumet finns författare och musiker som Lars Forsell, Ulf Björlin och Olle Adolphson, men också poeten Gunnar Bohman som kom att bli en nära vän till Sven-Bertil redan under tonårstiden.

– Jag och Olle spenderade en stor del av vår fritid på Klubb Metamorfos på Vasagatan, där det både fanns musik, poesi, jitterbugg och allt möjligt. Vi såg Gunnar uppträda och senare kom vi att bli goda vänner. Även om han var betydligt äldre än oss hade han inga problem med att umgås med yngre människor och lägga stort värde vid våra tankar och funderingar. Jag var ju bara 17 år då, säger Sven-Bertil.

Att tolka klassiska låtar som ”Nu har jag fått den jag vill ha” och ”Älskar inte jag dig då” från den nära vännen Olle Adolphson var dock ingen självklarhet. Efter diskussioner och samtal med Peter och Henrik föll det sig dock allt mer naturligt.

– Jag funderade ett tag på om jag kunde göra det. Men nu har det varit väldigt inspirerande att sätta mig in i hans melodier. Jag tycker att jag har lärt mig väldigt mycket av Olle. Det fanns perioder då vi kom ifrån varandra, då jag var på Dramaten och han var ute på sitt håll. Men gammal vänskap sitter alltid i, säger Sven-Bertil.

Att Sven-Bertil har en väldigt personlig relation till samtliga låtar på albumet är tydligt. Han säger sig också ha varit väldigt delaktig i hela inspelningsprocessen – i allt från låtval till frasering och slutprodukt. Tillsammans med Peter Nordahl arrangerades låtarna, som sedan framfördes av Norrköpings symfoniorkester. Materialet spelades både in i Benny Anderssons studio i Stockholm samt i den ikoniska AIR Lyndhurst-studion i London.

– Jag har spelat in ofantligt många skivor och känner mig väldigt hemma i studiomiljön. Det har också varit inspirerande att jobba med Peter eftersom att han byggt upp arrangemangen efter hur jag fraserar orden. Det är kanske lite annorlunda, men jag tycker att resultatet blev väldigt levande, säger Sven-Bertil.

Med en lång karriär bakom sig, både som framgångsrik sångare, skådespelare och estradör är scenen den plats där Sven-Bertil känner sig mest hemma. Genom att fortsätta jobba och vara aktiv har han också lyckats hålla sin röst i form.

– Ofta förlorar man rösten när man blir äldre, men jag har haft turen på min sida. Jag tar inte hand om den på något speciellt sätt, utan det är naturen som själv har fått verka. Men jag tänker på min andning så klart och sjunger upp som vanligt. Inga konstigheter, säger Sven-Bertil.

Även om han släppt många album samt stått på några av de största scenerna i Sverige och utomlands, menar Sven-Bertil att han ändå känner av nerverna inför ett skivsläpp som detta.

– Det är klart att jag är lite nervös. Varje ny grej man gör är en ansträngning, och man drabbas alltid av prestationsångest och rampfeber – det gör väl alla? Men det gäller att fokusera sin nervositet. Det tillhör jobbet.

Och att jobba är något som Sven-Bertil Taube överlag tycker att det är svårt att sluta med. Att dra sig tillbaka till en lugnare vardag ser han inte som en möjlighet, även om åldern börjat göra sig mer och mer påmind.

– Tiden går fortare när man blir äldre. Framtiden har man bakom sig. Men det är en del av livet, och inget jag mår dåligt över.

Sedan flera år tillbaka lider Sven-Bertil av makulär degeneration – en ögonsjukdom som långsamt bryter ner det centrala synfältet. Idag har han ledsyn vilket tillåter honom att ta sig fram i hemmet och i närområdet, men att läsa och skriva själv kommer han aldrig mer göra. Istället assisterar hustrun Mikaela honom med att läsa in texter och repetera manus. Trots att detta skulle kunna tyckas vara nedslående, framförallt för en konstnär och musiker, tar Sven-Bertil tillståndet med ro.

– Jag vet knappt hur jag ser ut längre, och speglar är inte längre intressanta, haha. Men jag klagar inte, man får vara glad för det man har.

Den här optimistiska sidan verkar på många sätt genomsyra Sven-Bertils person. Trots att han själv också gått igenom svåra perioder i sitt liv, med bland annat depressioner och alkoholproblem (närmare beskrivna i hans memoarer ”Ord och många visor” från 2007) verkar han besitta en närmast orubbligt positiv syn på livet.

– Alla människor har ju svackor, till exempel i perioder då man jobbar väldigt mycket men saker ändå inte går som man vill. Men på det stora hela har jag nog haft mer medgång än motgång.

I samband med releasen av ”Hommage” kommer Sven-Bertil också att göra en handfull exklusiva framföranden. Den 30 november ställer han sig på scenen där allting en gång började – Dramaten. Och även om det är en plats som är laddad med minnen, ser Sven-Bertil fram emot konserten med förtjusning.

– Många av de jag lärde känna under den tiden är borta nu. Visst känner jag historiens vingslag och tänker på mina kamrater när jag är där. Men det är samtidigt också den plats där jag en gång växte upp och som kom att forma mig till den jag är. Det blir hemskt roligt att komma tillbaka.

Efter detta väntar bland annat en julkonsert med Göteborgs symfoniker, samtidigt som flera andra projekt också är i planeringsfasen. För Sven-Bertil känns det fortfarande lika roligt att ägna sig åt alla sina intressen, och det är inte heller omöjligt att vi kommer få se honom på filmduken igen.

– Det har kommit in en del filmerbjudanden, men där vet man aldrig vad som blir av och inte. Jag hoppas på att det finns en framtid, det gör man alltid. Och jag tänker inte dra mig tillbaka så länge jag får leva och har hälsan i behåll.

———

TÄVLING!

Vill du se Sven-Bertil Taube på Dramaten den 30 november? Nu har du chans att vara med och tävla om biljetter till den exklusiva konserten. En jury utser två vinnare som får två biljetter vardera. Allt du behöver göra för att tävla är att svara på frågan:

Vilken känd svensk artist har Sven-Bertil Taube spelat in duetten ”Vackert Så” tillsammans med?

Skicka svaret på frågan + en motivering till varför just du ska vinna till tavla@wimpmusic.com. Glöm inte att skicka med dina kontaktuppgifter.

Tävlingsregler: 1. Arrangör. Tävlingen arrangeras av WiMP i samarbete med Universal Music Group.  2. Vem kan vara med? Tävlingen är öppen för alla. Anställda inom Universal Music Group, WiMP Music AB och dotterbolag och deras familjer får inte delta i tävlingen. 3. Tävlingsperiod: Tävlingen avslutas den 24 november. 4. Vinnare. Vinnarna utses av en jury efter tävlingens slut och kontaktas. 5. Priser. Biljetter till Sven-Bertil Taubes konsert på Dramaten den 30 november. Priset kan inte bytas mot kontanter. Boende och resa till och från Stockholm ingår ej. 6. Tryckfel, oavsiktliga missförstånd och förändringar. WiMP och andra partners i denna tävling ansvarar inte för eventuella tryckfel eller andra fel i samband med tävlingen.

———

>> VILL DU TESTA PÅ WIMP HIFI – STREAMING I LOSSLESS LJUDKVALITET? TRYCK HÄR! <<

 

Sida 1 av 3
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Sandra Wejbro
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB