Arkiv för tagg bebop

- Sida 1 av 1

75 år med Blue Note

av Nora Lindkvist

bluenote
Om du pratar med en genomsnittlig jazzentusiast och nämner skivbolaget Blue Note, antar jag att något av dessa nyckelord kommer dyka upp: postbop, hardbop, John Coltranes Blue Train, Wayne Shorter, Herbie Hancock, 50- och 60-talet, omslagen eller den berömda loggan.

Det och säkert mycket mer därtill. För Blue Note, som i år firar 75-årsjubileum, var och är mycket mer än vad som kan rabblas upp i en artikel eller diskuteras över en kopp kaffe. Jo visst, man kan dra tidslinjer och peka på deras utgivningar från mitten av 50- fram till slutet av 60-talet – en mängd jazzalbum av hög kvalitet med allt från hardbop till olika typer av frijazz, inspelade av några av de mest framgångsrika och innovativa musikerna och bandledarna någonsin. Många av dessa utgivningar är idag amerikanska klassiker, kända långt utanför den innersta jazzkärnan, som även kommit att samplas i nyare former av musik, som till exempel i rap och trip-hop.

Att hålla en sådan jämn och hög nivå på sina utgivningar under 15-20 års tid är imponerande. Men Blue Note handlar om så mycket mer än denna glansperiod i skivbolagets historia. Så pass mycket att en artikel som denna också bara blir en fotnot i sammanhanget; vi snackar trots allt om 75 år av musikhistoria. Jag ska ändå göra ett försök att ge er en historisk överblick över det som är ett av de mest respekterade och berömda skivbolagen, och som också kom att sätta en standard för hur man ska driva ett skivbolag. Jag kommer fokusera på några särskilda händelser, artister och utgivningar, medan andra saker kommer lämnas åt sidan. I spellistorna som följer med den här artikeln finns det förhoppningsvis plats för fler röster. För de som vill dyka ännu djupare ner i historien om skivbolaget kan jag rekommendera Blue Note Records: The Biography av den nu avlidna brittiska jazzskribenten Richard Cook.

Blue Note bildades 1939 av Alfred Lion och Max Margulis. Lion var en tysk emigrant som redan under sin ungdomstid i Berlin hade lyssnat på jazz. 1937 flyttade han till New York. Margulis var en amerikansk skribent, aktivist och musiker som kunde bidra med startkapital. I december 1938 arrangerade musikproducenten och kritikern John Hammond den första av två konserter i Carnegie Hall, med namnet ”From Spirituals to Swing”. Efter att Lion sett den första konserten hyrde han en inspelningsstudio för en dag, och gjorde två separata inspelningar med blues- och boogie woogie-pianisterna Meade ”Lux” Lewis och Albert Ammons. Resultatet av detta – Lewis’ ”Melancholy”/”Solitude” och Ammons ”Boogie Woogie Stomp”/”Boogie Woogie Blue” skulle bli de första två utgivningarna för det nystartade skivbolaget.

I början ville Lion att Blue Note skulle fokusera på hot jazz och swing. Margulis stöttade detta men var vid tillfället mer av en ”sovande partner”. Inte länge efter uppstarten kom dock fotografen Francis Wolff, också han tysk emigrant, in i sällskapet och blev Lions verkliga partner. Wolff tog först och främst hand om företagets finansiella delar – även om han ibland också fotograferade inspelningarna. Lion övervakade inspelningsprocesserna, vilket var något han lade ner mycket energi på – från alla förberedelser till själva studioinspelningen och efterarbetet såg han till att allting blev gjort som det skulle.

Utgivningarna under de första åren följde Lions linje om hot jazz och swing, men innehöll också blues och boogie woogie. Skivbolagets första hit blev New Orleans-klarinettisten Sidney Bechets version av George Gershwins ”Summertime”. Bechet var redan då en legend i jazzbranschen. I tillägg till flera inspelningar med Ammons, Bechet och Lewis släppte Blue Note också musik från klarinettisten Edmond Hall, pianisten Art Hodes, trummisen Baby Dodds, den legendariska stride-pianisten James P. Johnson, och från 1944 -tenorsaxofonisten Ike Quebec. Samarbetet med Quebec, som på den tiden spelade swing och blues, skulle visa sig bli långt mycket viktigare än vad någon på skivbolaget först trodde. Quebec kom att bli en slags talangscout för Blue Note, och var delaktig i processen att få in Thelonius Monk och Bud Powell till bolaget, något som kom att utstaka en ny väg för musiken; bebopen. Den moderna jazzen hade kommit till Blue Note.

Monk, bebopens kanske mest kända kompositör, gjorde sina första inspelningar för Blue Note i oktober 1947, vilket året efter följdes upp av ett tiotal inspelningar. Efter ett litet uppehåll därefter var han sedan tillbaka i studion igen under 1951-1952. Många av kompositionerna Monk spelade in under dessa år med Blue Note – vilket var låtar som han senare kom att göra nya versioner och arrangemang av – blev efterhand så kallade ”standards” inom jazzen. Sällan har en artist på så kort tid lyckats få sitt namn inristat i jazzhistorien som Monk gjorde under sin tid på Blue Note.

Efter Monk kom flera av bebopens stilskapare, tillsammans med några av den tidens vassaste musiker, att gå in i studion med Blue Note: trummisen och bandledaren Art Blakey – som också deltog i den allra första inspelningen med Monk, pianistfantomen Bud Powell, pianisten Tadd Dameron och trumpetaren Fats Navaro, Max Roach, Wynton Kelly, Jay Jay Johnson, Lou Donaldson och självklart ikonen Miles Davis – även om detta bara var för ett kort tag.

Samtidigt som jazzens moderna uttryck var i färd med att sätta sin stämpel på skivbolaget, och skivbolaget på den, var Blue Note trogna sitt ursprungliga uppdrag, och fortsatte att ge ut plattor med artister som Sidney Bechet, samt en annan New Orleans-musiker och klarinettist – George Lewis. Samtidigt var början på 50-talet en tid då Blue Note också riktade sina ögon mot framtiden. De gjorde en större mängd inspelningar än förut, och gick också över till att ge ut hela LP:s med längre speltid.

Längre in på 50-talet gick Blue Note mot ett större fokus på den moderna jazzen, och speciellt mot stilarna som gärna kallas för hardbop och souljazz – vidareutvecklingar av bebopen med ett större rytmiskt fokus med element från blues, rhythm & blues och gospel. Art Blakey och Tadd Dameron, som redan var en del av Blue Note-stallet, blev efterhand kända artister inom stilen, tillsammans med artister som Cannonball Adderly, Freddie Hubbard, Sonny Rollins, Horace Silver och Jimmy Smith. Med undantag från Dameron, som lämnat Blue Note några år tidigare, fortsatte alla dessa artister att ge ut musik genom skivbolaget under hela 50-talet.

Det är förövrigt intressant att notera att några av de mest kända bandledarna som spelade in för Blue Note oftast inte blev långvariga på skivbolaget. Monk, till exempel, försvann till Prestige runt 1952, innan han spelade in för Riverside och Columbia. Miles Davis hade bara ett par turer till studion i Blue Note, medan Sonny Rollins bara fanns på bolaget under ett år – även om han hann spela in material till fyra album under den tiden. John Coltrane gjorde bara en Blue Note-inspelning, Blue Train, som spelades in under hans tid på skivbolaget Prestige, som då gav honom särskild tillåtelse att spela in på Blue Note. Trots att många spenderade så kort tid på Blue Note, har ändå dessa inspelningar satt sina spår i skivbolagets katalog, och i jazzhistorien. Med detta sagt går det också att nämna att Blue Note också hade trofasta artister som till exempel Lou Donaldson och Horace Silver.

Under 50-talet skulle också Blue Note komma att markera sin position på andra sätt än de musikaliska. Runt 1955-1956 anställde de en ung grafisk formgivare vid namn Reid Miles. Med sin unika stil kombinerat med de bilder Wolff tagit av musikerna under inspelningarna, skapade Reid ett säregen stil för Blue Notes skivomslag som gav dem en igenkännlig visuell profil i tillägg till den genomarbetade musikaliska delen. Blue Note-loggan med undertiteln ”The Finest in Jazz Since 1939”, som varit mer eller mindre oförändrad sedan den först dök upp på ett skivomslag runt 1959 (mina källor säger att det var på Horace Silvers ”Blowin´ the Blues Away”), förstärkte skivbolagets image. Det går att gissa på att denna genomarbetade profil, både ljudmässigt och visuellt, har kommit att inspirera många andra skivbolag. Se till exempel på Impulse!, ECM eller Clean Feed.

I början av 60-talet visade Lion och de andra prov på en nya vilja att satsa på det okända. ”The new thing”, frijazz, avantgarde eller vad man nu skulle kalla det. Experimenterandet med jazzen hade redan pågått under några år när Blue Note signade Cecil Taylor för ett par album. Det professionella hos Blue Note, tillsammans med deras höga produktionsvärde och detaljfokus, gjorde att det inte tog lång tid innan skivbolaget låg i framkant igen. Blue Notes avantgarde fick också en slags egen stil. Musiker från båda sidorna av axeln mellan frijazz och postbop uppträdde vid flera tillfällen på varandras inspelningar, och inspirerade på så sätt varandras uttryck.

Lions nyfikenhet hade också stor betydelse för den nya satsningen, trots att rock n´roll nu var i färd med att ta över stora delar av jazzens tidigare marknad, och det faktum att många upplevde de nya inriktningarna i jazzen som svåra – och ibland även direkt farliga. Men Blue Notes avantgarde-satsning kan ändå inte beskrivas som något annat än en succé, i alla fall konstnärligt sett. Eric Dolphy dog alltför ung precis efter releasen av monumentala Out to Lunch! 1964, men utgivningar med saxofonisten Sam Rivers, samt satsningen på den säregna pianisten Andrew Hill – ett samarbete som skulle vara hela 60-talet ut, blev stora konstnärliga succéer. Självaste Ornette Coleman spelade också in några album på Blue Note under 60-talet. Inspelningarna till musiker som kornettisten Don Cherry, organisten Larry Young och Eddie Gale med sin folk/soul/frijazz visar alla på spektrat av Blue Notes satsning på frijazz.

Detta betydde dock inte att Blue Note hade gett upp sin satsning på post- och hardbop, som på många sätt hade blivit skivbolagets grundpelare. Giganten Dexter Gordon hade signat till Blue Note i början på decenniet, medan yngre talanger som Joe Henderson bevisade att det fanns mer att hämta inom det som många säkert upplevde som en utarmad musikalisk inriktning. Samtidigt släpptes det många album från veteraner som Art Blakey, Jimmy Smith och Horace Silver. Altsaxofonisten Jackie McLean, som hade varit med på Blue Note-inspelningarna med Miles Davis i början av 50-talet, hade låtit sig inspireras av Ornette Colemans sätt att jobba, och mixade detta med hardbop och modaljazz, vilket resulterade i en slags brygga mellan det gamla Blue Note och det nya. På 60-talet fick skivbolaget också med sig Herbie Hancock, Wayne Shorter och Tony Williams från Miles Davis kvintett – tre musiker som skulle bli tongivande för den senare utvecklingen av jazzen: den elektriska, även kallat fusion eller jazzrock.

Men slutet på 60-tal blev också slutet på en era för Blue Note. 1965 blev bolaget uppköpt av Liberty Records, och 1967 gick Alfred Lion i pension, delvis framskyndat av uppköpet då han inte tyckte om att arbeta i en så pass stor organisation. Formgivaren Reid Miles slutade även han runt samma tid. Francis Wolff hade tagit över produktionsansvaret tillsammans med pianisten Duke Pearson, med efter Wolffs död 1971, slutade även Pearson. Senare skiftade också Liberty ägare, vilket då även gällde för Blue Note. Till slut lades bolaget på is, innan det återuppstod igen 1985. Men där det förut funnits ett skivbolag dedikerat till jazz, blev det nu en större mix mellan jazz och annan vokalbaserad musik inom soul, jazz och pop.

Under de senaste åren har två av Blue Notes nyare satsningar kommit att blivit mycket omtalade. Den första är Ambrose Akinmusire, en trumpetare med en karismatisk hes ton i instrumentet, som kryddar sin lite kyliga postbop med hiphop-rytmik och modern rnb. Den andra är Gregory Porter som charmat många med sin blida uppsyn och en varm stämma som tidvis påminner om Bill Withers. En annan artist värd att nämna är pianisten Robert Glasper som tagit hiphop och rnb-inspirationen, som var tydlig redan på hans tidiga plattor, och maximerat den på sitt Black Radio-projekt. Och med releaser från Willie Nelson och Rosanne Cash har skivbolaget också tagit sitt första steg in i countrymusiken.

Blue Notes klassiska era må vara långt borta, och deras engagemang i den musikaliska revolutionen med bebop samt den anmärkningsvärt höga kvaliteten på utgivningarna under 50- och 60-talet, är bedrifter som kan vara svåra att göra om. Samtidigt bär bolagets namn och logga mycket prestige med sig, och varje artist som ger ut en skiva på Blue Note, och får den världskända loggan tryckt på omslaget, blir en del av skivbolagets långa och fortfarande levande historia.

Chris Monsen

 

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Sandra Wejbro
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB