Chopin omgiven av synthar och stråkar – på veckans klassiska album i WiMP får vi uppleva den populära kompositörens musik på ett sätt som vi aldrig gjort tidigare.

Den prisbelönta isländska musikern Ólafur Arnalds, som på senaste tiden lovordats för sin musik till TV-serien ”Broadchurch”, har alltid varit ett stort fan av pianomusiken från Frédéric Chopin. Däremot har han kanske inte varit lika förtjust i det standardiserade sätt som många valt att spela in musiken på.

– Sedan man började spela in Chopins musik har det inte funnit något nyskapande i hur man valt att presentera musiken. Jag längtade efter att någon skulle våga testa något annorlunda, och en dag, på ett flygplan på väg till London tänkte jag: varför gör jag det inte själv?

På så sätt föddes idén om The Chopin Project – ett projekt där Arnalds också valde att samarbeta med den tysk-japanska pianisten Alice Sara Ott. Vanligtvis kanske man väljer att spela in Chopins musik på en världsledande flygel, men här valde Arnalds istället att jobba på ett helt annat sätt.

– Varför inte använda den teknologi som vi har? Och då menar jag inte som redskap utan som en del av hur vi upplever musiken. Varför kan inte mikrofonerna, rummet – soundet – också vara den utövande konstnären?

För att nå sitt mål har Arnalds utvecklat ett intimt, sårbart och charmerande ofullkomligt sound där man använt gamla ovanliga och förändrade pianon som spelats in på vintage-utrustning. För att kunna uppnå en stämning av melankoli och ensamhet, samt för att skapa drömliknande ljudlandskap anställde också Arnalds flera olika mixningstekniker för att hjälpa honom. Tillsammans med den briljanta pianisten Alice Sara Ott har Arnalds utan tvekat gjort den mest fascinerande inspelningen av Chopins musik som vi hört.

Lyssna och njut!

Morten Ernst Lassen

morten.ernst.lassen@wimpmusic.com

Tja, vad kan man säga? Att slipa diamanter kan ibland ta lite tid. Den bejublade isländska piano- och stråkkompositören Ólafur Arnalds och den elektroniska producenten Janus Rasmussen (även känd som keyboardist och sångare i electro-pop-duon Bloodgroup) träffades redan för många år sedan. Arnalds var under en längre period ljudtekniker i en studio i Reykjavík och arbetade då bland annat med Rasmussens projekt. De båda musikerna upptäckte snart sin ömsesidiga kärlek för minimalistisk musik och blev goda vänner. Deras egna projekt Kiasmos bildades 2007, och 2009 släppte de några låtar som kom med på en EP med Rival Consoles. 2012 släpptes deras första officiella singel ”Thrown”, och nu är Kiasmos äntligen här med sin självbetitlade fullängdsdebut – ett album som på många sätt markerar ett nytt landmärke för kombinationen av electronica och klassisk musik. I samband med albumreleasen fick vi en pratstund med Ólafur Arnalds själv.

Varför har det tagit så lång tid från det att ni släppte singeln ”Thrown” till att ni nu släpper ett album?

– Det beror främst på att Kiasmos inte är ett riktigt band. Vi var båda upptagna med våra solo-projekt. Egentligen hade vi inte heller några planer på att släppa ett album. Singeln var inte en del av ett klassiskt releaseschema med ett efterföljande album, utan det var bara en låt vi gjorde. Men i år bestämde vi oss för att göra ett album, och sen gick det väldigt snabbt. Efter sex veckor var vi färdiga med allting.

Passar ”Thrown” in även om den är betydligt äldre än de andra låtarna?

– Det var faktiskt inte tänkt att den skulle vara med på albumet, då vi ville utgå ifrån ett helt nytt perspektiv. Men i slutändan försökte vi ändå få in den där. Det slutade med att vi ändrade på några saker så att den passade bättre in på albumet, så albumversionen är lite annorlunda än singeln. Men om låten inte hade passat in med det övriga soundet på albumet hade vi aldrig tagit med den.

Hur ”mycket” Island skulle du säga att albumet låter?

– Jag vet inte riktigt. Det låter nog ganska likadant som om vi hade spelat in plattan i Berlin. Vi var inte influerade av naturen, utan mer av oss själva. Vi gick bara in i studion och skapade musik.

Ni är ju båda soloartister vid sidan av Kiasmos – bråkade ni någonting under inspelningen?

– Jag vet inte varför, men vi hade faktiskt aldrig några konflikter om hur vi skulle göra saker. Vi var överens om det mesta utan att någonsin behöva prata om det. Och de få gånger vi inte var säkra på hur vi skulle lösa en situation, satte vi oss bara ner och diskuterade det.

Hur har ni tänkt kring kombinationen av dina piano-melodier och Janus elektroniska inslag – vilket har varit i fokus?

– Det är väldigt olika. Ibland började vi med ett beat medan piano eller stråkar fick komma in senare. Men givetvis finns det en del låtar där vi gjorde tvärtom också. Det är väldigt viktigt att jobba från de olika hållen för att slutresultatet inte ska bli tråkigt.

Är det här ett album vi ska dansa till eller passar det bättre att lyssna på när man ligger på soffan och tar det lugnt?

–  Det är upp till lyssnaren. Vi gjorde inte ett album som ska passa för ett särskilt tillfälle. Gillar man en viss musik tror jag i och för sig att det alltid är möjligt att dansa till den.

Idag lyssnar människor allt mer på enskilda singlar och spellistor. Ser du det som ett problem att vissa kanske inte kommer lyssna på hela albumet utan bara på enstaka låtar?

– Nej, inte med det här albumet, eftersom att låtarna står sig väl på egen hand. Detta fungerar givetvis, även om vi också har gjort albumet så att du kan lyssna på det från början till slut utan att märka när en låt slutar och den andra börjar. Men det har blivit en allt viktigare fråga. När man gör album idag måste man tänka på att göra singlar som också fungerar i albumformatet. Det är en stor utmaning…men som alla andra artister önskar jag att folk skulle börja lyssna mer på hela album. I dagsläget håller albumet på att förlora sin makt som konstnärshandling.

Vad har du haft för dig sedan ni blev klara med albumet?

– Jag har varit upptagen med mina solo-grejer. Sedan har jag gjort musik till en TV-show, samt planerat ett annat samarbete med en vän till mig.

Finns det några nya isländska artister som du vill rekommendera?

– Jag gillar ganska den elektroniska trion Samaris, som också spelade på en hel del festivaler i somras. Och så tycker jag också om Young Karin som är ett mer pop-inriktad band.

Vilka artister inspirerar dig annars?

– I slutändan är allting inspirerande. Allt jag lyssnar på, från hip hop till rock eller klassiskt, påverkar mig. Jag tycker inte om att begränsa mig till en artist, eftersom det inte fungerar så för mig. Varje människa jag jobbar med, allt jag lyssnar på och allt som händer runt omkring mig har en inverkan.