Arkiv för tagg intervju

- Sida 1 av 5

Jazzapparat: Ann-Marie Henning – ”Shining Moments in Brazil”

av Nora Lindkvist
annmarie1200

Jazzapparat är ett nystartat projekt där 12 jazzskivbolag gått samman för att lyfta fram den svenska jazzen. Under det kommande året kommer vi på WiMP att titta lite närmare på releaserna från Jazzapparat – detta i form av intervjuer, spellistor och annat trevligt extramaterial! Den här veckan riktar vi strålkastarljuset mot Ann-Marie Henning, aktuell med det nya albumet Shining Moments in Brazil (PB7)Vi fick en pratstund med Ann-Marie, som också satte ihop en egen spellista med sina personliga favoritlåtar (se längre ner i inlägget).

Hej Ann-Marie! Idag släpps ditt nya album Shining Moments in Brazil – kan du berätta lite om plattan?

– Shining Moments in Brazil är min tredje skivproduktion, och här hör vi, förutom mig själv på piano och flöjt, också Augusto Mattoso på kontrabas samt Rafael Barata på trummor. Dessutom gästar Alma Thomas på sång och Carlos Malta på sopransax. Sju av kompositionerna är från min penna, och två är från Mattosos. Det är ett möte mellan min skandinaviska, lyriska jazz, och de brasilianska musikernas unika rytmsinne och känsla för fina melodier.

Hur skiljer sig det här albumet från dina tidigare projekt?

– Det är unikt på det sättet att jag för första gången spelat in med ett brasilianskt komp, samt en suverän basist och trummis, på deras hemmaplan i Rio de Janeiro. Det är även min första pianotrio-CD, och endast ett spår på skivan är tillsammans med en kvintett. Det var fantastiskt inspirerande och roligt att möta och spela tillsammans med dessa svängiga musikanter – och det tror jag hörs på plattan!

Om du fick sätta ihop en supergrupp av musiker, levande eller döda – vilka skulle du då välja?

– Wayne Shorter på saxofon, Gustavo Bergalli på trumpet, Toots Thielemans på munspel, Diane Reeves på sång, João Bosco på gitarr och sång, Jan Johansson och Jon Balke på steinway-flygel/ keyboard, Miroslav Vitous på kontrabas och Roy Haynes på trummor. Wow!

Hur mår den svenska jazzscenen idag?

– Den mår bra så till vida att det händer otroligt mycket, det finns många olika spännande uttryck och mycket variation. Jag undervisar regelbundet på Musikhögskolan i Stockholm där jag möter unga jazzmusikanter som brinner för sin musik – det är roligt. Samtidigt finns det en del äldre eldsjälar som jag aldrig tröttnar att lyssna på, till exempel Bernt Rosengren, Lennart Åberg och Bosse Broberg, för att nämna några. Och när pianisten Lars Janssons Trio spelar i Stockholm är det alltid en högtidsstund! Sedan är ju branschen tuff, det är upp och ner med kulturpolitiken. Jazzen får en rätt liten del av kakan, och kulturen som helhet är en liten del av hela samhällsbudgeten. Så det gäller att kämpa på, utvecklas, och söka olika vägar till acceptabla arbetsvillkor. Ändå är vi priviligierade i Sverige jämfört med många andra länder – här finns ju ändå möjligheter att få stöd till sina projekt.

Hur ser du på ljudkvalitet – är det viktigt?

– Bra ljudkvalitet är enormt viktigt! Jag uppskattar stort de tekniker som kan konsten att sätta mikrofoner på akustiska instrument så det låter naturligt. Jag använder så lite PA som möjligt, men måste man förstärka så ska det vara rent och tydligt. På Shining Moments in Brazil har vi jobbat mycket med att få ihop ljudbilden till en organisk helhet.

Kan du beskriva din spellista med tre ord?

– Svängigt, melodiskt, uttrycksfullt!

Jazzapparat: Fredrik Kronkvist – ”Monk Vibes”

av Nora Lindkvist
kronkvist1200

Jazzapparat är ett nystartat projekt där 12 jazzskivbolag gått samman för att lyfta fram den svenska jazzen. Under det kommande året kommer vi på WiMP att titta lite närmare på releaserna från Jazzapparat – detta i form av intervjuer, spellistor och annat trevligt extramaterial! Den här veckan riktar vi strålkastarljuset mot Fredrik Kronkvist, aktuella med albumet Monk Vibes feat. Jason Marsalis, Reuben Rogers & Gregory Hutchinson (Connective Records)Vi fick en pratstund med Fredrik själv som också tagit fram en egen spellista med sina personliga favoritlåtar (se längre ner i inlägget).

Hej Fredrik! Du har precis släppt skivan Monk Vibes – kan du berätta lite om albumet?

– På den här skivan ger jag mig ut i Thelonious Monks musikaliska universum tillsammans med några av de bästa musiker som finns. Jag har medvetet valt en sättning med vibrafon istället för piano. Med altsax, vibra, bas och trummor har gruppen fått ett annorlunda sound som gör det extra kul att presentera dessa låtar. På plattan får du höra hur vi tar chanser i studion och kastar oss ut i musiken med vilda improvisationer, humor, calypso-beat, udda taktarter, olika metriska lager, blues, vackra ballader och ett tonspråk som låter lika skevt som självklart.

Hur skiljer sig det här albumet från dina tidigare projekt?

– Monks musik har intensivare, klurigare och durigare melodier än jag brukar spela, men du kommer känna igen många element i musiken från mina andra skivor, till exempel svänget, rytmiken, kommunikationen och språket. Att överhuvudtaget klara av att spela Monks melodier tog mig veckor av övning. Låtar som ”Skippy” och ”Trinkle-Tinkle” kräver någonting extra av dig som musiker och du måste ge allt du har för att komma in i musiken. Det var också kul att få spela in den legendariska balladen ”Round Midnight” som jag hört sedan jag var barn från min pappa Rolf ”Kometen” Kronkvists digra skivsamling.

Om du fick sätta ihop en supergrupp av musiker, levande eller döda – vilka skulle du då välja?

– Jag är väldigt tacksam för de grupper jag har och har haft. För att det i mina ögon ska kunna bli en supergrupp, måste det vara grymma musiker som har viljan och förmågan att ta musiken förbi tankestadiet, men framförallt att det är supertrevligt folk. Just nu har jag material till fem olika projekt som väntar på att bli förverkligade när rätt tillfälle dyker upp. Vi får se när det händer.

Hur mår den svenska jazzscenen idag?

– För mig är det viktigt att erkänna och visa respekt för var musiken kommer ifrån för att själv kunna vara en del av den idag. Då är det exempelvis kul att se jazzklubben Fasching vars program presenterar olika typer av musik, både med rötter och förgreningar från det som kallas jazz och annan svart musik. En annan fin grej är klubbens jamkvällar, precis som Nefertiti i Göteborg också har. Detta skapar en mötesplats för nya och etablerade musiker vilket ger möjlighet att tillgå nya kunskaper. Det är också kul att höra nya yngre musiker, som exempelvis Rasmus Blixt, Emmanuel Hailemariam, Cornelia Nilsson, Mai Agan, Malin Ahlberg och Karl-Henrik Ousbäck, som jobbar seriöst och dedikerat.

Hur ser du på ljudkvalitet – är det viktigt?

– Förra året hade jag möjlighet att ge ut ett album på vinyl. Plattan heter ”Reflecting Time” och gästades av Aaron Goldberg, Reuben Rogers och Gregory Hutchinson. Vinyl blev det för ljudkvalitetens skull och det är klart det är viktigt med bra ljud. Vi får se vad framtiden har att erbjuda för format, under tiden får vi musiker jobba vidare på att studera och utveckla musiken och låta kreativiteten flöda.

Kan du beskriva din spellista med tre ord?

– Fred, Kärlek, Medmänsklighet.

Jimmy Page: ”Kvalitet har alltid varit det viktigaste”

av Wimp-redaktionen
jeffslate-2

När jag för första gången träffar Jimmy Page för att diskutera det pågående projektet med att remastra Led Zeppelins studioalbum, börjar han med att bjuda mig på kaffe.

– Jag behöver en koffein-injektion, säger Page och hoppar upp ur soffan i vardagsrummet i hans hotellrum i SoHo i New York.

Vi sitter med knäna riktade mot varandra, vilket både känns avväpnande men framförallt trevligt. Och snart blir det också tydligt att Page känner stort engagemang för det pågående remastrings-projektet.

– Det är enormt mycket att göra, men du vet… jag gillar att göra saker som aldrig gjorts tidigare. Då kan man titta tillbaka på det i efterhand och tänka ”Just det, ingen annan har gjort det här förut”.

Page erkänner dock att det fanns en påtaglig känsla av frustration inför uppgiften att göra om hela katalogen.

”För tjugo år sedan gjorde vi musiken med tanke på CD-formatet, samt att vi hade de analoga tejparna för vinyl. Så det fanns mycket att gå igenom nu. Saker förändras hela tiden – bara på fem år hinner mycket hända. Det är viktigt att mastra sin musik så att det låter som man själv hade tänkt att det. Annars gör någon annan det på sitt sätt, och det kan förstöra allt. Det var vad som hände när Atlantic släppte våra första CD-skivor. De var hemska! Och det var också förödmjukande, eftersom att det viktigaste för Led Zeppelin alltid har varit kvalitet.

Page berättar också att han tidigt visste att han var den rätte personen, och kanske den enda, som kunde ta sig an det omfattande projektet.

– Jag började fundera och tänkte: ”Vad kommer hända i fall någon annan gör det här?”. Jag kan ju verkligen musiken utan och innan, kanske till och med bättre än de andra i bandet. Jag har alla referenspunkter i huvudet, och jag vet till exempel hur jag ska balansera ”Immigrant Song” med en annan version. Jag passade helt enkelt bäst för uppgiften, så jag gjorde det. Och om jag klarade av det så skulle jag även vara den första som lyckades färdigställa något sådant. Det var unikt. Och jag gillar den typen av utmaningar.

Page and Plant (Photo: Jeffrey Mayer)
Page och Plant (Foto: Jeffrey Mayer)

Under de flertal tillfällen vi träffas, visar det sig att Page inte bara är ett fan av hans tidigare bands musik, utan också har en detaljerad minnesbild av hur deras studioinspelningar såg ut. Dessutom är han en stor beundrare av de tidigare bandmedlemmarna Robert Plant, John Paul Jones och John Bonham.

– Visst är det ett underbart band? Inga andra spelade som oss. Det är så uppiggande att lyssna på. Alla gjorde sitt yttersta, och det är ju så det ska vara. Vi spelade alltid in live – på alla våra album. Alla spelade in sina instrument, och de flesta av gångerna så sjöng Robert också. Så spelar man inte in plattor idag. I och med det här projektet har jag fått återvända till den tiden, vilket varit väldigt roligt. Men jag vet också vad som händer framöver. Det kommer att dyka upp några överraskningar, även för fansen som tror att de redan har allt. Jag vet att allt material är bra, men det var också viktigt att tidigt klargöra att man inte bara kommer kunna lyssna på originalalbumen i bästa kvalitet, utan att vi även kommer inkludera bonusalbum som ger en bättre bild av vår tid som band och vart vi befann oss på ett kreativt plan. Och det är inte bara ett par bonusspår. Det här var ett stort projekt, som jag lade ner mycket energi på.

Det senaste tillägget till serien är en förlängd deluxe-version av Led Zeppelins mästerverk Physical Graffiti från 1975. Förutom den remastrade versionen av originalalbumet, innehåller versionen också en tidig mix av ”Trampled Under Foot” – som då hette ”Brandy 6 Coke”, en ruffig orkestral mix av ”Kashmir” som då hette ”Driving Through Kashmir” samt en helt annorlunda version av ”In The Light” tagen från tiden då låten fortfarande kallades för ”Everybody Makes It Through”.

– De här versionerna visar på hur galet kreativa vi var just då. Det var som att alla hade så mycket lyskraft. Jag är så glad över att kunna dela med mig av de här mixarna. Allt det här kom också till i samband med att vi spelade in de respektive albumen, och eftersom jag var ansvarig så var det jag som hade kvar alla demo-tejpar från den tiden. På dessa kan man verkligen höra låtarnas skelett, men samtidigt vet man ju också hur de blev i slutändan.

Page är också tydlig med att de här albumen inte ska ses som något skämtsamt extramaterial utan som viktiga följeslagare till de färdigställda originalalbumen.

– Min målsättning var att det skulle kännas väldigt modernt, och att människor ska få en inblick i vad som hände med bandet vid den tiden. Alla bonusalbumen visar varför jag är så stolt över hela den här serien.

Och även för de mest inbitna fansen kommer de nya albumen att bjuda på helt nya upptäckter. Page säger sig vara väl insatt i vad som florerat på den svarta marknaden, och att han var försiktig med att använda något som redan cirkulerat runt bland samlare.

– Ja, herregud, under många år har Led Zeppelin varit en stor del av bootleg-industrin. Men jag ville göra det ordentligt och även ge musiken ett sammanhang. Med återutgivningen av katalogen, från Zeppelin II och framåt, har vi satsat på ovanliga studioinspelningar, versioner av låtarna och mixar. Om man tänker på vad som släppts under de senaste åren, så är det också det som har saknats. Det andra har bara varit live-grejer, men nu har vi material från studion. Förutom bonusalbumet till Led Zeppelin I då, där vi har med en livekonsert.

Page menar också att han lagt ner mycket arbete på att det nya materialet ska kännas genomarbetat.

– Jag lade ner hundratals timmar på att lyssna igenom allt material, men samtidigt kollade jag även igenom vilka bootlegs som redan fanns ute, då jag ville vara säker på att vi bara tog med det bästa. Det var en stor lättnad, eftersom jag snart upptäckte att vi satt på det bästa materialet. Men det var tvunget att göras, annars hade det kanske bara blivit en samling av grejer som redan fanns ute. Vissa grejer skulle kanske kunna låta bättre rent kvalitetsmässigt, men jag var mer ute efter att göra något som kunde få människor att reagera och känna ”oj, det här var någonting helt annat”. Och det tycker jag att vi lyckades med. Det enda problemet var egentligen det första albumet, säger Page och refererar till Led Zeppelin I vars bonusalbum inte innehåller något studiomaterial utan istället en livekonsert från Paris.

– Jag hörde talas om den där Paris-konserten i en bootleg-affär i Japan och blev helt ställd: ”Vad var det här?”. Det visade sig vara en Paris-spelning från 1969 som hade sänts i radio ungefär samtidigt som vi gjorde O2-konserten 2007. Till slut lyckades radiostationen som spelat in konserten få fram original-filerna, vilket också blev bonusalbumet till Led Zeppelin I. Till det albumet hade vi väldigt lite extramaterial från studion, och det som fanns hade vi redan släppt på en annan box.

En av de mest eftersökta och utmärkande versionerna i serien är annars den kända Sunset Sound-mixen av ”Stairway To Heaven”, som finns med på Led Zeppelin IV.

– Här finns fortfarande summan av alla delarna, men den är ändå väldigt annorlunda. På Sunset Sound har de naturliga ekokammare, vilket ger väldigt mycket ambience och rumslighet – därför känns den nästan också som en audiofil-mix. Man hör hela tiden hur olika lager vecklar ut sig – det är nästan som 3D.

– Jag vet att den lät bra redan då, men vi beslöt oss ändå för att hålla på den. När vi spelade den på Olympic så var hela systemet väldigt middle-y och vi bara ”Vad är det som har hänt?”. Ingenting hade ju hänt med mixen, men det fanns ändå en oro. Resten av bandet gillade den inte. Jag visste att den var riktigt bra, men det fanns vissa delar som vi ville ändra på.

Jimmy Page (Foto: Carl Dunn)
Jimmy Page (Foto: Carl Dunn)

– Det är annorlunda med mixen av ”Misty Mountain”, fortsätter Page och berättar mer om studio-sessionerna för Zeppelins bäst säljande album, som också kom att bli det näst bäst säljande albumet i USA.

– I versionen som hörs på bonusalbumet hade vi inte heller gjort klar ”Battle Of Evermore”. Men det fanns andra saker som också mixades på Sunset. ”Night Flight”, ”Down By the Seaside” och ”Boogie with Stu” till exempel. Om man börjar tänka på det så skulle alla de också ha varit med på ”IV”.

Som ett fan till en av de mindre kända hjältarna från Rolling Stones, frågar jag också Page om Ian Stuart – som först var keyboardist i Stones och senare blev turnémanager för Led Zeppelin. Page berättar ingående om inspelningen av Physical Graffiti som ägde rum i Headley Grange i Hampshire, England.

– Vi hade varit så produktiva under inspelningen av vårt fjärde album, och vi kunde knappt vänta på att få komma tillbaka till Headly Grange. Stewart hälsade på under inspelningen och inspirerade oss att skriva ”Boogie With Stu”. Det fanns en mindre flygel i vardagsrummet där, och jag och John Paul Jones hoppades på att det skulle vara ett sådan där gammal och fin konsertflygel. Men den var i riktigt dåligt skick – den hade förmodligen inte stämts på över 20 år, och var väldigt dammig – riktigt skitig när jag tänker efter. Men Stu satte sig ändå ner och började spela. Han spelade underbar boogie-woogie, vilket han också var expert på. Han hade en helt otrolig känsla för det. Jag visste att han aldrig skulle spela in ett soloalbum, och eftersom vi hade så kul tänkte jag att jag skulle spela in honom.

När man träffar Page får man överlag intrycket av en väldigt pigg och kvicktänkt person. Vid de tillfällen vi träffats har han alltid dykt upp klädd i svart, med en elegant väst samt lång scarf över den krispiga skjortan. Han är smal och ser ut att må väldigt bra – speciellt när man pratar om hans favoritämne: det älskade bandet. Han är både stolt över vad Zeppelin åstadkommit, men också klar över varför han passade så bra  som ledare för det här projektet.

– Eftersom jag var producent spenderade jag mer tid i studion än de andra. Dessutom mixade jag alltihopa. När vi sedan gjorde större inspelningar skaffade vi en ljudtekniker, men då var jag fortfarande med och mixade – speciellt på Houses of the Holy och Physical Graffiti, där det fanns många spår och effektkanaler. Man jobbade inte på samma sätt som idag, när allting är mycket enklare.

– Jag hade en klar vision av vad jag villa åstadkomma med det här projektet. Att remastra albumen skulle inte räcka. Jag menar, alla gör ju det. Jag ville göra något speciellt. Det vi har skapat kan liknas vid en portal som leder lyssnaren till den tiden då musiken spelades in.

Jimmy Page (Foto: Carl Dunn)
Jimmy Page (Foto: Carl Dunn)

Målsättningen med projektet var att bevara Led Zeppelin som fenomen, och föra det vidare i musikhistorien. Som Page själv sade så har bandet också alltid satt kvaliteten i det främsta rummet.

– I och med det här projektet finns nu vår katalog tillgänglig för alla, oavsett vilket format de väljer att lyssna på. Jag har även gjort versioner i ”super high resolution”, och i den processen insåg jag att det fanns detaljer i musiken som jag aldrig tidigare lagt märke till. Det bästa sättet att höra dessa vore annars att lyssna på original-tejparna, men tyvärr kan ju inte alla komma hem till mig och lyssna på dem. Men jag tror att det här är så nära som det går att komma.

Dessutom berättar Page att fansen har mycket att se fram emot när PresenceIn Through The Out Door och Coda återutges senare i år.  Nyligen upptäckte han en fullständig och alternativ mix av Presence som kommer att finnas med på bonusalbumet. Men mest stolt säger Page ändå vara över den nya versionen av Physical Graffiti.

– Vi ville släppa ett album som skulle ”knock everybody’s socks off”. Och det är sannerligen ett exceptionellt verk.

Text: Jeff Slate

***

Älskar du Led Zeppelins musik? Nu ger WiMP och Warner Music dig chansen att vinna fina Led Zeppelin-priser! Här tävlar du!

 

The Amazing: ”Det är roligare att bli sågad än att få en trea”

av Nora Lindkvist
amazing1_1200

De har turnerat världen över, spelat på David Letterman och hyllats av såväl kritiker som fans. I dagarna släppte The Amazing sitt nya album Picture You, som redan fått otroligt bra kritik, både i Sverige och internationellt. ”…grants this modest band the opportunity to embrace their haughty name as truth in advertising.” skrev den prestigefyllda musiksajten Pitchfork och delade ut högt betyg.

Och att The Amazing är av det mer blygsamma slaget är något som blir tydligt när man pratar med bandets frontman och låtskrivare Christoffer Gunrup (tidigare medlem i Granada). Även om han tycker att det är roligt att så många uppskattar musiken, menar han ändå att recensionerna inte betyder någonting för honom.

–  Helt ärligt så skiter jag i recensioner. Jag gör inte musik för andras skull. Det är ofta så mycket trams i recensioner också – det namedroppas referenser hit och dit, oftast med band jag aldrig hört talas om. Överlag är det roligare med sågningar. Det är liksom roligare att få en etta än en trea – då tycker de i alla fall något på riktigt. För förra plattan fick vi en etta av tidningen Metro, och det var ju underhållande. Alexis i bandet satte direkt upp den på kylskåpet.

Uppbackad av Reine FiskeFredrik SwahnMoussa Fadera och Alexis Benson har Christoffer Gunrup under sex år lett bandet som totalt släppt tre album. Musiken beskrivs ofta som psykedelisk rock eller prog-rock, där låtarna målar upp vidsträckta ljudlandskap och sällan är kortare än fem minuter. Men själv är Christoffer Gunrup inte så förtjust i genrebeteckningarna. I skivbolagets presentation av bandet kommenterar Gunrup påståendet om att bandet skulle spela psykedelisk musik och säger: ”I hate the word. I have no relation to psychedelic music or prog rock”.

– Det kanske låter lite fel det där. Men det jag menar är att jag inte själv förstår mig på den musiken. Jag har aldrig lyssnat på progg eller psykedelisk rock. Jag kan också tycka att många använder de här termerna för att göra det lättare för sig själva att förklara musiken. Det är delvis Reines fel också. I och med att han spelat i Dungen så har han den musiken i sig, och när han spelar så låter det kanske mer proggigt. Det gör det lättare för andra att tillskriva hela bandet det soundet.

Inför Picture You fick bandet en större budget än tidigare, vilket också ledde till att de hyrde in sig i den omtalade Atlantis-studion i Stockholm. Där spenderade bandet tre intensiva dagar, och kom sedan ut med färdiga grunder till alla låtar.

– Det kändes lite nervöst att spela in där, men det släppte så fort vi kom dit. Det här var första gången vi hade repat litegrann innan inspelningen, och det gjorde att det blev mer fokuserat än vid tidigare inspelningstillfällen. Men vi vet ju aldrig riktigt hur låtarna kommer bli förrän vi spelar in. Jag kommer med färdiga idéer och sedan spelar vi bara. Om det känns bra så kör vi på och då blir kanske just den låten lite längre. Om det inte känns bra så slutar vi bara.

I samband med inspelningen gjorde också filmaren Kristian Bengtsson en minidokumentär om bandet, där vi får följa med till Atlantis-studion och höra hur medlemmarna resonerar kring musiken och bandet. Själv har dock Christoffer Gunrup inte sett det färdiga resultatet.

– Den är nog jättefin, men vi låter ju säkerligen som idioter. Jag vågar inte kolla på den.

amazing2_1200

I dokumentären får vi också får ta del av Gunrups egna tankar om hur han ser på känslan i musiken. Här återkommer han till ”det svävande” och menar på att musiken ska kännas lite som att transporteras – som att ”flyga iväg”.

– Det var väl egentligen det enda jag kunde formulera om vilken känsla jag ville fånga på albumet. Vi gav tidigt låtarna arbetsnamn som ”bil-låten” och ”cykel-låten”. Jag ville ha det här flytet i musiken.

Själv nämner Gunrup inspirationskällor som The Cure, My Bloody Valentine, Bob Dylan och Neil Young, men menar ändå att detta nog inte påverkat musiken i någon större utsträckning. Musiken bara ”kommer till honom” och sedan ”blir det som det blir”.

– Jag är halvbra på att veta vad jag vill, och hur jag ska förmedla det till dem andra. Det är rätt flummigt egentligen, men jag har nog alltid en rätt bra bild av hur jag vill att det ska låta.

Gunrup kan nog räknas till den produktiva skaran musiker, och det verkar inte heller finnas något stopp på hans kreativitet – redan nu är också stora delar av nästa album färdigt.

– Jag tycker att det är ganska enkelt på något sätt. Det jobbiga är väl om man känner att man upprepar sig. Inför varje album försöker jag därför att jobba med en specifik detalj. På den här plattan ville jag till exempel ha två pedaler till orgeln – en med echo-chorus och en wahwah-pedal. Det skapar den här svepande känslan som man bland annat hör på låten ”Picture You”. Fast alltså… det är ju så löjligt att det inte finns några gränser! Det är förmodligen inte ens någon annan som tänker på det, men för mig var det viktigt.

The Amazing har redan rönt stora framgångar internationellt, och bland annat turnerat i USA och England. För två år sedan uppträdde de också på David Letterman, vilket nog kan ses som en stor bedrift för ett svenskt rockband. Men Christoffer Gunrup säger sig inte känna någon besvikelse över att bandet fått mer uppmärksamhet utomlands än i Sverige. Han säger sig vara helt ointresserad av svensk musik, och menar dessutom att amerikanerna är bättre på att omfamna olika typer av musik.

– I Sverige är allting så politiskt korrekt. Alla känner alla och samtidigt oroar sig de flesta för hur det ska gå – om de ska lyckas eller inte. Det är kul att få uppmärksamhet utomlands, vilket också betyder att vi får komma dit och spela. Även om jag nu inte vill spela så mycket egentligen.

Nej, långa turnéer och livespelningar är inte något som lockar Christoffer Gunrup. Han menar att varje spelning bara är ett ”misslyckat försök att återskapa känslan från inspelningen” och att det också innebär att musiken blir sämre. Han säger sig inte heller känna sig bekväm i rollen som artist, och kan inte se poängen i att folk ska ”stå och titta på honom”.

– Det bästa vore om man kunde ställa upp sängar med tillhörande hörlurar, och så kunde folk lägga sig ner och lyssna på skivan. Det skulle vara en mycket bättre upplevelse för alla. Eller så skulle man kunna live-streama under tiden som vi mixar plattan, det kunde också vara något.

Samtidigt menar Gunrup att livespelningar är det enda sättet för musiker att kunna försörja sig på sin musik idag, och att det är något som han själv fått ta ställning till. Även om det känns jobbigt tvingar han sig själv att spela live, mycket för att ”de andra i bandet tycker att det är roligt”. Trots det har de flesta av bandmedlemmarna, inklusive honom själv, behövt hitta andra sysselsättningar vid sidan av musicerandet.

– Det är som det är. Men det är bara att köra på.

Susanne Sundfør: ”Jag känner mig fri att göra vad jag vill”

av Wimp-redaktionen
Sundfor-press.-credit_-Sofia-Fredricks-Sprung-5-1200x720

”So, it´s definite, then”

Med dessa ord börjar Susanne Sundførs nya album Ten Love Songs, som också är veckans album i WiMP.  Detta sätter också stämningen för ett album som berättar om kontrasten mellan hopp och fruktan, och om människans förmåga att känna såväl sorg som glädje. På Ten Love Songs har Sundfør gått mot ett mer poporienterat sound utan att det gått ut över den konstnärliga frihet som alltid varit central i hennes musik. Enligt Sundfør är detta också något som varit en naturlig utveckling:

– Jag tänker inte så pragmatiskt, utan gör bara det jag känner för. Jag känner mig privilegierad som får lov att vara så fri i mitt yrke.

När det kommer till det nya albumet menar Sundfør också att hon mer försökt se framåt än att gå tillbaka och analysera det hon tidigare gjort. Som inspirationskällor nämner hon bland annat Skeeter Davis, Bernard Herman, Philip Glass, Depeche Mode, Cut Copy och Valerie Doré.

– Det här var ett försök att skapa musik med ett direkt och dramatiskt uttryck. Jag vill gärna förmedla stora känslor.

Responsen för Ten Love Songs har hittills varit överväldigande, och så väl norsk som internationell press har höjt albumet till skyarna.  The Guardian kallade musiken för ”briljant pop” och delade ut högsta betyg – bara det en sensation för en utländsk artist. Och efter den framgångsrika releasen väntar nu ett hektiskt år för Sundfør.

– Jag tror att 2015 kommer bli ett väldigt inspirerade år med många resor och spelningar. Det ser jag fram emot!

Alla Hjärtans Dag med Echosmith

av Nora Lindkvist
echosmith_mag1

Med sin hit ”Cool Kids” har syskonen i Echosmith kommit att bli ett av världens hetaste popband. Och inför Alla hjärtans dag lyckades vi få tag på medlemmarna Sydney, Jamie, Noah, och Graham Sierota som dessutom visade sig vara stora fans av högtiden. För oss satte de ihop två spellistor med kärlekstema: Pro-Valentine och Anti-Valentine. Dessutom kom de med värdefulla tips på vad man kan göra om man känner sig lite extra ensam och nere på denna kärlekens dag.

Man kan nog säga att ni haft ett galet år! Har det varit svårt att greppa allt som har hänt eller tar ni det med ro?

– Det har varit fantastiskt att se hur den här låten har lyckats ta sig fram över världen. Idag är vi i Köpenhamn och vi har besökt sex olika länder under de senaste två veckorna. Folk är genuint intresserade av bandet och musiken och vår publik växer hela tiden. Vi vill nå ut till människor med vår musik och sprida kärlek och glädje, och det är precis vad vi får göra just nu. Vi är väldigt tacksamma.

Vad är det häftigaste som hänt under det senaste året?

– Svår fråga. Men förmodligen var det när vi spelade på The Tonight Show With Jimmy Fallon. Det var stort. Vi har alltid sett upp till Jimmy, och när han gjorde en så stor grej av att vi var med i programmet blev vi helt till oss.

”Cool Kids” är en låt som jag tror talar till många människor, och som är lätt att känna igen sig i. Känslan av att vara en outsider är nog vanligare än man kanske tror. Ser ni er själva som outsiders?

– Vi skrev inte låten med intentionen att göra en hit. Självklart är det någonting man strävar efter, men när man skriver måste man vara ärlig. Vi skrev ”Cool Kids” för att vi kan relatera till känslan i låten. Alla har nog upplevt känslan av att vilja vara någon annan, vare sig man är ung eller gammal. Och det är något man man måste kämpa med varje dag. Man måste helt enkelt bara bestämma sig för att inte jämföra sig med andra.

Men nu är det säkert många som ser er som ”the cool kids”. Är ni det?

– Nej, inte direkt. Vi tycker att alla som är sig själva är coola.

Hur är det att komma hem till Toluca Lake nuförtiden? Kan ni fortfarande leva ett normalt liv?

– Ja, det är ett avslappnat ställe och det är oftast inga som retar oss. Det är mest kul när människor känner igen oss då många bruka säga att vi inspirerar dem. Det tycker vi självklart är jätteroligt.

Bråkar ni mycket när ni är ute och reser så här? Syskon har ju en tendens att störa sig på varandra…

– Vi har behövt hitta sätt att göra den här galna perioden lite lättare för alla. Om vi hela tiden bråkar och retar varandra kommer vi inte heller ha roligt, så vi försöker helt enkelt att låta bli. Men när vi väl bråkar så är det framförallt om mat.

Ni har satt ihop två spellistor till oss, en som hyllar Alla Hjärtans Dag och en som är mer anti. Vad tycker ni själva om den här högtiden?

– Vi är för den, absolut. Kärlek är det bästa som finns!

Vad tycker ni att man ska göra om man känner sig extra ensam en sådan här dag?

– Drunkna inte i dina känslor utan försök istället att göra någon annans dag lite bättre.

Vill ni rekommendera något till våra läsare?

– När du ska gå och lägga dig – ta då på dig dina bästa hörlurar och lyssna på The National. Deras musik är så vacker och avslappnande.

Månadens HiFi-album: Mark Ronson – Uptown Special

av Wimp-redaktionen
ronson1200

När Mark Ronson gör ett album, så gör han verkligen ett album. På Uptown Special, som är månadens HiFi-album i WiMP visar den prisbelönta producenten, som också jobbat med artister som Lily Allen och Paul McCartney, vad han egentligen går för.

Till stor del inspirerad av funk- och soulmusik från 60- och 70-talet, är Uptown Special hans funkigaste album, men också Ronsons mest fulländade soloalbum så här långt. Ronson växte upp i New York, där han också gjorde karriär som DJ i början av 90-talet. Den här perioden är också något som helt klart inspirerat hans sound. På den tiden var han ständigt på jakt efter begagnade vinyler med antingen hiphop, funk, eller rnb.

– Biggie, Chaka Khan, Amerie, Boz Scaggs, Missy, Earth Wind & Fire, N.O.R.E… Snacket handlade till stor del om låtarna som satte eld på dansgolvet. På den tiden var New Yorks klubbscen fylld av killar, tjejer, dansare, dealare, rappare, modeller och skejtare, och alla kom dit av en enda anledning: för att dansa. Om låten var bra – om den hade ett coolt beat, om den hade soul- då dansade de. Med Uptown Special försökte jag återskapa känslan från dessa kvällar i New York, säger Ronson.

Albumet tog över 18 månader att göra och spelades in i studios i London, Memphis, Los Angeles och New York. Som producent valde Ronson vännen och Grammy-vinnaren Jeff Bhasker (Kanye West, Drake och Alicia Keys). Texterna är, förutom titelspåret, skrivna av Ronsons favoritförfattare Michael Chabon. Bland gästerna hittar vi bland annat storheter som Kevin Parker och Stevie Wonder – där den senare av dem både fått äran att inleda och avsluta albumet.

Ronson och Bhasker reste dessutom runt över hela USA för att hitta den kvinnliga vokalist de hade sett framför sig. I samband med att de gick för att kolla in en  gospelkör i Jackson, Mississippi upptäckte de så den 23-åriga talangen Keyone Starr. De blev imponerande över Starrs omfång och närvaro, och bjöd in henne till den legendariska Royal Studios i Memphis där hon spelade in leadsång på tre av låtarna.

Ronson dedikerade Uptown Special till Amy Winehouse, rnb-gitarristen Teenie Hodges och den franska hiphop-producenten DJ Medhi. Om Winehouse – som med sitt legendariska album Back To Black också gav Ronson tre Grammys år 2008, skrev han: “I’m always thinking of you, inspired by you and your music lives on in myself and everyone who ever felt it. Love, Mark”.

Vi fick en pratstund med Mark Ronson, vilket resulterade i samtal om 60-talsmusik, hans syn på producentrollen och om hur han fick Stevie Wonder att ställa upp på en inspelning.

Ronson123

Uptown Special är månadens HiFi-album i WIMP! Detta då vi tycker att det demonstrerar ett exceptionellt väl utfört arbete när det kommer till ljud och detaljer. Vad är bra ljud för dig?

– Även om jag tycker att låten i sig är det viktigaste, är det mitt jobb att få musiken att låta bra. Förut brukade man se på teknik som ett verktyg för att vara nyskapande, men nu är det mer ett verktyg för att göra saker och ting lättare. Förut köpte folk ofta den senaste multi-track-maskinen eller en Linn Drum [trummaskin] för att göra musiken så spännande och progressiv som möjligt. Idag använder människor ny teknik och datorprogram för att fixa tekniska misstag, dålig sång och för att de är lata.

När jag plockar fram ett trumset –  och detta är definitivt något jag har lärt mig mycket om från Dap Kings – handlar det om att ge låten lite extra omsorg. Det är nästan en bortglömd konstform: den att veta exakt var man ska placera mikrofonerna, hur man stämmer trumsetet och hur trummisen ska spela på det. Alla dessa saker är viktiga och det är också därför vi älskar de låtarna [från DAP Kings].

Det är inte bara ljudet av 60-talet jag älskar, utan också ljudet av hiphop-album där man samplat original-trumljud. Om du exempelvis köper ett datapaket med Ableton så kommer du hitta massor av trumbreaks som låter precis som på 60-talet. Detta var också den viktigaste referensen för trumsoundet på plattan.

Jag vet att ljudmässiga detaljer är en av de saker som skiljer mina plattor från andras, och det är helt klart något som är viktigt för mig. Jag behöver absolut inte få det att låta helt perfekt. Jag försökte inte att göra ett Daft Punk-album – en sådan platta som folk kommer att testa stereosystem med för 100 år framöver. Jag ville att det skulle låta lite mer smutsigt. Det ska både låta som Wu-Tang och Motown – samtidigt.

För mig pågår hela tiden en slags musikalisk upptäcktsfärd. Ibland vet jag exakt vilka ljud jag vill ha, och andra gånger hittar jag saker av ren tillfällighet. Jag kan inte förklara varför jag gillar ett visst ljud. När jag hör det så vet jag bara.

Du är först och främst känd som producent – är det så du ser på dig själv också?

– Ja, jag ser mig först och främst som producent. Och förhoppningsvis kommer jag fortfarande göra det om 20 eller 30 år. Jag kommer fortfarande att producera plattor, det är det jag gör. Jag är väldigt glad att jag då och då får göra mina egna plattor – då får jag uttrycka mig kreativt genom att skriva musik, vilket är något jag sällan får göra på andras album.

På dina album hörs alltid många gäster, nästan på varje spår. Ser du dig själv som en ledare för en stor show?

– Tja, jag är ju beroende av vokalister, eftersom jag inte kan sjunga själv. Men även om saker och ting blir kaotiska ibland, ser jag nog inte mig själv som en ledare. Det handlar mer om att samla olika människor och sedan låta dem göra sin egen grej. Människor bidrar på olika sätt, medan jag måste hålla ihop allting och få det att låta som mitt album.

På Uptown Special verkar det som att du begränsat gästlistan eller använt dessa artister på flera spår. Fanns det en anledning till det?

– Ja, på det här albumet ville jag jobba med färre artister. Jämfört med mina förra platta har jag nog halverat antalet gäster – där var det ju två gäster med på varje spår. Kevin gjorde tre låtar, Andrew är med på flera stycken, Keyone [Starr] är med på några. Jag ville att albumet skulle bli mer sammanhängande, vilket jag också tror att jag lyckats med.

Stevie Wonder är med och spelar munspel på öppningsspåret. Hur var det att höra honom spela en av dina låtar?

– Det var helt galet! Jag har aldrig upplevt något liknande. I min vildaste fantasi kunde jag aldrig ens föreställa mig att Stevie Wonder skulle spela på något jag gjort. Jag hade skrivit melodin och kände hela tiden att Stevie Wonder helt enkelt var tvungen att spela på den här låten. Så då skrev jag till honom, men fick inte svar. Samtidigt funderade jag på om någon annan kanske kunde spela det. Men i sista sekund, precis innan albumets deadline fick jag svaret: “Stevie has the song, he likes it, he’s ready to play it”. Helt vansinnigt!

Den brittiska musikscenen har verkligen fått ett uppsving, och har på senaste också lyckats locka till sig flera stora amerikanska artister. För ett tag sedan reste till exempel Mary J. Blige till London för att spela in sitt nya album. Man kan kanske säga att du har en fot på vardera sidan av havet – vad är dina tankar om detta musikaliska utbyte?

– Det varierar, men just nu tror jag att det mest spännande inom populärmusiken sker i Storbritannien. De stora albumen kommer från USA, men England är för tillfället centrum för det mest banbrytande inom musikbranschen. Här ser vi till exempel FKA Twigs, Arca, Hudson Mohawke och Rustie – artister som jag gillar väldigt mycket. På den mer kommersiella sidan har vi också Sam Smith. England har dessutom alltid varit positivt inställda till soulmusik. Folk blir ofta begeistrade över den musiken då den inte kommer härifrån. När artister som Mary J kommer över tror jag att hon tänker: “Nice. They really get my shit over here”.

Danko Jones: Intervju och tävling!

av Nora Lindkvist
danko1200

Efter närmare 20 år som band skulle man kunna tänka sig att de tröttnat på turnéliv och skivinspelningar. Men för de kanadensiska rockarna i Danko Jones verkar det vara precis tvärtom – för deras sjunde album Fire Music säger de sig istället ha hittat ny energi och spelglädje. Vi fick en pratstund med bandets karismatiska sångare Danko Jones.

Ta chansen att vara med i vår Danko Jones-tävling där du kan vinna fina priser! Mer info längst ner i inlägget!

Idag släpper ni ert sjunde studioalbum – Fire Music. Blir ni fortfarande nervösa inför ett albumsläpp eller är ni helt lugna?

– Självklart blir man lite nervös – det blir man alltid. Men med det här albumet är det lite speciellt  då vi redan vet att det är ett väldigt bra album. Nu har det också börjat komma väldigt positiva recensioner och då blir det lättare. Man vill ju att alla ska gilla det.

Hur skulle du ranka det här albumet jämfört med era tidigare?

– Jag skulle nog vilja säga att det här är det bästa vi gjort. Och då menar jag verkligen det. Många band säger så när de släpper nytt, kanske mest för att låtarna är nya och fräscha och inte sönderspelade. De ljuger ju inte, men rent objektivt kanske det inte alltid är helt sant. Men i det här fallet tycker jag verkligen att vi fått till något riktigt bra. Vi kände tidigt att vi hade lyckats skriva riktigt bra låtar – låtar som fastnar och som vi tror publiken kommer uppskatta. Som band har vi för längesedan hittat vårt sound, och det är också något som jag tror gör det enklare för oss än för andra band. Vi rör oss inom ramarna för vad Danko Jones kan vara, och vi vet vad vår publik gillar.

Ja, det finns många låtar att sjunga med till här, jag tänker exempelvis på ”The Twisting Knife”, ”Do You Wanna Rock” och ”Live Forever”.

– Kul att du känner så! Tidigt i skrivarprocessen fick vi till några av de här låtarna, och de satte också tonen för resten av skivan. Med så bra låtar i bagaget kändes det nästan omöjligt att misslyckas. Det blev väldigt tydligt vilken typ av skiva vi skulle göra och vilket sound den skulle ha. Det var uppenbart att ”gitarrerna måste låta så här” och att ”jag måste sjunga på det här sättet”. Men när det kom till att välja singlar lämnade jag över till andra. Jag tror att man själv är rätt dålig på att höra vad som funkar, och när det kommer till vad jag själv lyssnar på så faller jag oftast inte heller för singlar. Jag lyssnar oftare på de där mellanspåren som andra kanske inte bryr sig om.

När jag lyssnar på er musik får jag alltid känslan av att inspelningsprocessen varit väldigt snabb och oproblematisk. Stämmer det eller är det bara en illusion?

– Oproblematisk – ja. Snabb – nej. Haha, det går betydligt långsammare än vad man kan tro. Men målet är ju också att få det att låta väldigt enkelt, så har vi lyckats med det är jag mer än nöjd.

Jag hörde att Worldwide Wrestling Entertainment använde ”Gonna Be A Fight Tonight” för ett stort wrestling-event.  Det känns som den perfekta låten för det tillfället?

– Jaa, det var The Royal Rumble vilket ses av över en halv biljon människor. Så ja, det var självklart något positivt för oss. Många har frågat om vi skrev låten bara för det tillfället, då den verkligen passar för den typen av event. Men det gjorde vi självklart inte.

Fire Music är en väldigt energisk och livfull platta. Kan man säga att det är en reflektion av stämningen inom bandet för tillfället?

– Ja och nej. Jag tror att vi har väldigt mycket energi just nu, men samtidigt har det alltid funnits mycket energi inom Danko Jones. Skillnaden är nog att vi kommer överens inom bandet nu, och då även utanför scenen. Är sammanhållningen inom gruppen bra så påverkar det också inspelningarna och känslan på albumen. Det är viktigt. Självklart har det funnits svårare tider för bandet, vilket uteslutande har handlat om personliga relationer och egoism. Musiken har aldrig varit det jobbiga, men om någon i bandet hela tiden ger en det ”onda ögat” så påverkar det självklart också musiken i slutändan.

Så hur håller man ihop ett band så länge som ni ändå gjort?

– Tricket är att aldrig ha en plan B. Sedan måste man vara väldigt ”seg” och envis – man får inte ge upp för lätt. Framförallt måste man vara bra – man måste skriva bra låtar för att fortsätta vara aktuell.

Kommer det att komma fler Danko Jones-album?

– Ja, definitivt. Det här är inte det sista vi gör.

 

TÄVLING

Diggar du Danko Jones lika mycket som vi? Ta då chansen att vara med i vår tävling där du kan vinna fina Danko Jones-priser!

1:a pris: En signerad limiterad vinyl av Fire Music samt en snygg Danko Jones-t-shirt

Så här tävlar du: Svara på frågan här nedanför och skicka svaret till tavla@wimpmusic.com tillsammans med namn, adress, telefonnummer och email-adress. Tävlingen pågår fram till den 16 februari.

TÄVLINGSFRÅGA: Från vilken stad kommer Danko Jones?

Tävlingsregler: 1. Arrangör. Tävlingen arrangeras av WiMP i samarbete med Bad Taste Records.  2. Vem kan vara med? Tävlingen är öppen för alla. Anställda inom Bad Taste Records/Events, WiMP Music AB och dotterbolag och deras familjer får inte delta i tävlingen. 3. Tävlingsperiod: Tävlingen avslutas den 16 februari 2015. 4. Vinnare. Vinnarna utses av en jury efter tävlingens slut och kontaktas. 5. Priser. En signerad limiterad vinyl av Fire Music samt en snygg Danko Jones-t-shirt Priset kan inte bytas mot kontanter. 6. Tryckfel, oavsiktliga missförstånd och förändringar. WiMP och andra partners i denna tävling ansvarar inte för eventuella tryckfel eller andra fel i samband med tävlingen.

Amason: ”Vi är nykära i varandra”

av Nora Lindkvist
amason1200

Det började som ett prestigelöst sidoprojekt men kom att bli en av Sveriges mest uppmärksammade grupper. Med debutalbumet Sky City har Amason fått sitt stora genombrott, och nu väntar en efterlängtad Sverigeturné. Vi fick en pratstund med låtskrivaren och sångaren Gustav Ejstes.

När jag ringer upp befinner sig Gustav Ejstes ute på promenad. Det är snöslask i Stockholm men det verkar inte bekymra den tidigare Dungen-frontmannen. En vecka har gått sedan releasen av Sky City, och det finns en märkbar upprymdhet i hans röst.

– Det händer väldigt mycket just nu, och vi är så klart superglada att det är så många som gillar plattan!

Två år har gått sedan vännen Pontus Winnberg (Miike Snow) introducerade honom för Amanda Bergman (Hajen, Idiot Wind), vilket också kom att bli starten på Amason. Winnberg hade spelat in en demo tillsammans med sångerskan, och det tog inte lång tid att övertyga Gustav Ejstes om hennes kvaliteter.

– Det var så himla bra! Jag började direkt fundera på om vi inte skulle ta och försöka lira ihop.

Vännerna Petter Winnberg (bror till Pontus samt medlem i Little Majorette) och Nils Törnqvist (Little Majorette) anslöt sig till gruppen som snart började styra upp reptillfällen. Men några tankar på ett album eller seriösare satsningar fanns inte då. Bandet var istället ett andningshål från medlemmarnas andra projekt och uppdrag.

– Det har alltid varit väldigt prestigelöst, och vi har skapat musik helt förutsättningslöst. Det svåraste har varit att hitta tiden att ses.

Men de gånger som bandet väl träffats har å andra sidan varit produktiva. Gustav Ejstes beskriver dessa tillfällen som ”sprudlande”, och berättar entusiastiskt om den kemi som uppstått mellan bandmedlemmarna.

– Det går nästan att likna vid att vara nykär. Vi har hittat en avslappnad och skön känsla i gruppen, och det är så himla kul att ses och hänga! Det har också format våra låtar och vårt förhållningssätt till musiken.

Istället för att hålla sig till en specifik genre eller ett sound har man låtit olika influenser och medlemmarnas olika bakgrunder påverka det musikaliska uttrycket. Enligt Gustav Ejstes är detta något som också varit nytt för honom och som skiljer sig från hur han annars brukar arbeta.

– När man skapar någonting är det lätt att man blir väldigt rädd om det, vilket också leder till att man får ett stort kontrollbehov. I det här fallet har det varit tvärtom. Här har vi bara låtit det komma ut. Vi har varit väldigt oängsliga när det kommer till genre och stil – det har fått bli som det blir. Det här är musik som man nog aldrig hade gjort annars. Det är en enorm skillnad från när man jobbar med egna grejer.

Så småningom började bandet få ihop flera instrumentala grunder. Fragment utvecklade sig till färdiga låtar. Nu började också Gustav Ejstes och Amanda Bergman snickra ihop texter och melodier – hela tiden med samma spontana förhållningssätt som i den övriga arbetsprocessen.

[wimp type=”track” id=”26114730″]Amason – Ålen[/wimp]

– Ett bra exempel är ”Ålen” (singel som inte finns med på Sky City, reds.anm) som blev färdig samma dag som vi hade en spelning. Vi hade fått ihop den instrumentala delen men hade ingen text. Men innan spelningen fick Amanda ihop texten och skrev ner den på en servett i restaurangen.

Debutalbumet Sky City växte fram eftersom, och Gustav Ejstes uppskattar att bandet sammanlagt ägnade tre veckor åt att spela in – vilket nog kan ses som ganska kort tid om man jämför med andra produktioner. Några externa producenter har aldrig kopplats in utan bandet har skött det mesta själva.

– Flera av oss är ju producenter och vi har inte känt något behov av att ta in någon utifrån. Johannes Berglund mixade plattan, och han kanske sydde ihop säcken på något sätt.

Många av låtarna på albumet bär olika djurnamn – ”Älgen”, ”Duvan”, ”Elefanten” och ”Blackfish”, men här hittar vi också flera referenser till transportmedel och resor. Det bilinspirerade bandnamnet återkommer i låten ”Pink Amason” och som albumtitel har man lånat namnet på Arlandas shoppingstråk.

– Det var nog det första vi lyckades formulera gällande känslan för albumet. ”Sky City” är en bild för färden och resandet. Det är också något som till stor del har präglat den här perioden – vi har alla befunnit oss på olika platsen i världen men ändå lyckats få ihop någonting. Men alla har olika associationer till titeln och de är säkert glada på Arlanda, haha.

Och mer resande blir det. Härnäst väntar en kortare Sverigeturné med stopp i bland annat Göteborg och Norrköping. Men därefter finns också planer på att turnera i USA.

– Det är alltid roligt att spela där! Med Dungen har jag lärt mig att amerikanerna inte har något emot att man sjunger på svenska – de tycker att det är exotiskt. De blir kul att testa de svenska låtarna på den publiken.

Gustav Ejstes om…

…favoritlåten på Sky City:

– Jag tycker väldigt mycket om ”Duvan” – det är en låt som jag alltid blir glad av. Det finns en speciell värld i den och ett slags David Lynch-dansbands-läge som jag gillar.

…sångerskan Amanda Bergman:

– Hon har en fantastisk röst, och är dessutom en mycket begåvad låtskrivare. Jag lämnade över mycket av låtskrivandet till henne då hon på många sätt är så mycket bättre än mig på detta.

…att Sky City toppat WiMP Topp 40-listan i över en vecka:

– Fantastiskt roligt! All kärlek till WiMP!

Omi: ”Många missförstår vad Cheerleader handlar om”

av Nora Lindkvist
omi1200

Att som ny artist få till en riktigt stor hit kan idag verka som en omöjlighet. Men för Omar Samuel Pasley, mer känd som Omi, var det precis detta som hände. Felix Jaehns remix av hans reaggedoftande ”Cheerleader” blev en av 2014 års mest spelade låtar, och nu väntar nya utmaningar för den jamaicanska sångaren.

Omar ser trött ut. Han har precis landat i Sverige för ett av många stopp på en längre promotionturné. Utanför skivbolagets fönster visar Stockholm upp sig från sin gråaste sida, men den jamaicanska sångaren säger sig varken störas av dåliga väderförhållanden eller de omfattande resorna.

– Musik är det enda jag kan tänka mig att hålla på med, och jag är mest tacksam för att jag får göra allt det här. Jag gillar att resa och träffa nya människor – det är väldigt inspirerande.

Felix Jaehns remix av hans reggaedoftande poplåt ”Cheerleader” kom att bli en av 2014 års mest spelade låtar, och har toppat listorna i bland annat Sverige, Danmark och Australien. Men vad många kanske inte vet är att låten egentligen har många år på nacken.

– Jag skrev låten för fem-sex år sedan, och släppte originalversionen 2012. Det gick helt okej för den då. Men sedan kom Felix Jaehn in i bilden och remixade den, varpå den släpptes i Europa. Och det var då som det började gå riktigt bra.

Över en natt blev den jamaicanska sångaren en stor snackis i Europa, och Omi fick återigen börja uppträda med sin gamla låt. Men trots att han levt med ”Cheerleader” ett bra tag nu, säger han sig inte ha tröttnat på den.

– Nejdå, jag tröttnar aldrig på någon av mina låtar faktiskt. Bra låtar är tidlösa och förlorar inte sin genomslagskraft bara för att åren går. Och så känner jag nog inför ”Cheerleader” också. Det är riktigt kul att spela den!

Vid en första lyssning kanske det är lätt att tro att ”Cheerleader” handlar om amerikanska cheerleaders och sångarens förkärlek för dessa, men bakom den trallvänliga refrängen döljer sig ett djupare budskap som istället handlar om att hitta en person som alltid står vid ens sida.

– En cheerleader för mig är någon som alltid stöttar en. Och låten handlar om att visa tacksamhet gentemot de människor som alltid ställer upp för en, även när livet är jobbigt och man misslyckas. Jag syftar alltså inte alls på ”riktiga cheerleaders”, men det är nog många som missuppfattat den delen.

Och att livet kan vara jobbigt har Omar också själv fått erfara. Vid nio års ålder avled hans pappa, som också var verksam som musiker, och lämnade efter sig Omars mamma och fyra barn. Det var en tuff tid, men också en händelse som ledde till att Omar tidigt i livet bestämde sig för att följa sina drömmar och gå sin egen väg.

– Även om pappa inte hann lära mig särskilt mycket av det han kunde så lärde han mig ändå tillräckligt för att det skulle hjälpa mig genom hela livet. Hans död bidrog till att jag snabbare insåg att det var musik jag ville hålla på med. Men senare har jag också insett att det faktiskt är min egen passion, och inte bara något jag gjort i hans ära.

För Omi väntar nu en spännande tid, som till stor del kommer bestå av att kuska världen runt för att marknadsföra ”Cheerleader” och det kommande albumet. Men däremellan hoppas han också kunna återvända hem ibland. Trots att han gillar att se nya delar av världen klappar hjärtat ändå alltid hårdast för Jamaica.

– Jag får mycket kärlek från mitt hemland, vilket betyder otroligt mycket för mig. Det är nog bland det häftigaste man kan uppleva som artist – att få ett sådant stöd hemifrån. Dessutom har jag min familj där, och min mysiga studio. Jag älskar att komma hem.

Kolla även in WiMPs instagramkonto på @WiMP_SE där du kan se en specialhälsning från Omi.

Sida 1 av 5
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Anders Hedberg
  • Nöjeschef: Ylva Niklasson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Lotta Folcker, Michael Poromaa, Karin Schmidt Hellsing
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB