I keep picturing all these little kids playing some game in this big field of rye and all. Thousands of little kids, and nobody’s around – nobody big, I mean–except me. And I’m standing on the edge of some crazy cliff. What I have to do, I have to catch everybody if they start to go over the cliff – I mean if they’re running and they don’t look where they’re going I have to come out from somewhere and catch them. That’s all I’d do all day. I’d just be the catcher in the rye and all. I know it’s crazy, but that’s the only thing I’d really like to be. I know it’s crazy.

– J.D. Salinger, The Catcher In The Rye

”Christianity will go. It will vanish and shrink. I needn’t argue about that; I’m right and I’ll be proved right. We’re more popular than Jesus now.”

– John Lennon, 1966

När John Lennon och Yoko Ono anlände till Dakota Building på Manhattan på kvällen den 8 december 1980, stod Mark Chapman och väntade på dem. Chapman hade stött på paret tidigare under eftermiddagen och fått sig ett signerat exemplar av Double Fantasy, som hade getts ut bara tre veckor tidigare. Den mentalt förvirrade Chapman hade med sig en pistol samt ett exemplar av J.D Salingers The Catcher In The Rye, där orden ”This is my statement” hade antecknats ner på omslaget. Han var besatt av boken och såg sig själv som en slags modern variant av dess protagonist Holden Caulfield. ”Lennon was a phony of the highest degree” sade Chapman direkt efter att han begått den bestialiska handlingen, också det inspirerat av Caulfield.

Från att i ungdomen själv ha varit ett Beatles-fan, blev Chapman en pånyttfödd kristen med många motgångar i sitt liv. Han byggde upp ett hat mot det samhälle som personifierades av John Lennon, som han senare också bestämde sig för att ta livet av.

Många har försökt att förklara Chapmans handlingar i ljuset av den bok som han lugnt stod och bläddrade i när polisen ankom till Dakota Building den där mörka decemberkvällen. 1983 försökte författaren Daniel Stashower beskriva bakgrunden till det som hade hänt, och kom bland annat fram till den här slutsatsen: ”Holden Caulfield and Mark Chapman were faced with the same crisis: an assault on innocence. Holden Caulfield could not find a way to preserve innocence forever and was forced to entertain the notion of growing up. If I am correct in my speculation, Chapman found a way. Taking as a model the only character in The Catcher in the Rye who achieved perpetual innocence, Chapman found his course clear. For John Lennon’s innocence – which was essential to Chapman’s own spiritual well-being – to remain intact, Lennon himself would have to die. Only then could his innocence, like Allie’s (den döda bror som han stod så nära, symbolen för barndomens oskuldsfullhet. Reds. anm), be preserved forever”.

När John Lennon föll ner i snödrivorna utanför sitt hem, med Yoko Ono vid sin sida, föll också en av pophistoriens största ikoner. Lennon kom till världen då mullret från andra världskrigets bombregn ekade över världen. Han växte upp under enkla förhållande i Liverpool, och kom inte bara att uppleva populärkulturens framväxt utan blev också själv en av de viktigaste drivkrafterna förr dess utveckling – från skifflemusik till avancerad psykadelia inom loppet av ett decennium. Det är intressant att fundera över vilken förvandling The Beatles gick igenom på så kort tid, men också på hur annorlunda världen såg ut då de sedan splittrades. Det är omöjligt att tänka sig pophistoria, eller modern historia för den delen, utan The Beatles. Och det är helt omöjligt att tänka sig ett The Beatles utan Lennon.

Lennons ”andra” del av karriären varade alltså ungefär lika lång, eller kort tid. Men hans tio år som soloartist var också mer innehållsrika än de flesta artisters karriärer. 1969 gifte sig Lennon med Yoko Ono, vilket många ser som orsaken till The Beatles fall. Men det kan lika gärna ses som Lennons dragning mot en annan, mer radikal konstnärlig sfär än vad The Beatles kunde generera vid den tidpunkten. Ono, japansk konstnär, avantgardist och fredsaktivist, blev en livspartner och själsfrände som kunde ge Lennon utlopp för detta – och tillsammans lämnade de 60-talet på en bädd av fred och det konceptuella projektet Plastic Ono Band, som efter tre releaser under kort tid skulle komma att leda till en stabilare och mer solocentrerad karriär.

Lennons första ”riktiga” soloalbum efter The Beatles blev John Lennon/Plastic Ono Band (som kom ut samma dag som Yoko Ono/Plastic Ono Band) som spelades in på Abbey Road hösten 1970. Det räknas inte bara till ett av hans bästa album, men är också ett av de starkaste soloalbumen post-Beatles och en milstolpe för 70-talsmusiken. Det är en högst personlig och ärlig uppgörelse, där inre smärta möter universella melodier. Musikkritikern Greil Marcus menade på sin tid att: ”The record was a full, blistering statement of fury, resentment and self-pity, and Lennon’s proof that the true power of rock as music is to be found in stripping it as bare as primal therapy was supposed to strip the soul”. 

Året efter släpptes Imagine som var mjukare i kanterna och dominerat av en större produktion. Det blev också ett av Lennons allra populäraste soloalbum. Albumet präglades av en inre oro och en bitterhet i förhållandet till Paul McCartney (”How Do You Sleep”), men också av en stark kärleksförklaring till sin fru, och självklart av det universella, hoppfulla fredsbudskapet som så tydligt förmedlas i titelspåret.

Med sina två första album satte John Lennon en hög standard för sin konstnärliga karriär efter The Beatles – en standard han dock inte klarade av att hålla fullt ut – i vart fall inte i form av så helgjutna konceptalbum.

Under 1971 bosatte sig Lennon och Ono i Greenwich Village, och började engagera sig allt mer i den upproriska antikrigsrörelsen där de blev några av motkulturens främst stjärnor. Detta var ett engagemang som inte föll i lika god jord hos myndigheterna, som aktivt jobbade för att slänga ut den radikala långhårige mannen ur landet. I samband med detta släpptes Some Time In New York (juni 1972) – ett dubbelalbum som både bestod av studio- och liveinspelningar (däribland live-jams tillsammans med Frank Zappa, Keith Moon och George Harrison i olika roller).  Albumet fick hård kritik av recensenter och fans, där Lennons politiska åtaganden saknade den nödvändiga bredden, och där musiken saknade det nödvändiga engagemanget. Så här skrev Stephen Holden i Rolling Stone: ”A disastrous double album of simplistic sloganeering and senseless live jamming. Lennon’s early wit and gift for aphorisms had temporarily turned into agitprop rhetoric that numbed the mind.”

Som titeln på efterföljande Mind Games (1973) indikerar vände sig Lennon sedan mer inåt igen. Musikaliskt sett är det en blandad platta med såväl vackra ballader som rock’n’roll, samt med en del av Phil Spectors produktionstekniker – även om detta var Lennons första album utan Spector i producentstolen.

Lennons sista studioalbum med nytt material, innan hans mångåriga exil, blev Walls And Bridges, som kom till i en turbulent period då Lennon var separerad från sin Yoko. Detta präglar också albumet, eller som kritikern Stehan Thomas Erlewine säger: ”a mess itself, containing equal amounts of brilliance and nonsense” (All Music Guide). Albumet innehöll oavsett två av Lennons största hits som soloartist: ”No. 9 Dream” och ”Whatever Gets You Through The Night” (i duett med Elton John).

Kaotiska studieförhållanden och rättstvister överskuggade Lennons sista 70-talsalbum. Rock ’n’ Roll påbörjades under 1973 och består till sin helhet av gamla rock ’n’ roll-låtar från 1950- och 60-talet. Än en gång var Phil Spector ansvarig för produktionen. Spector var redan då en relativt strulig person, som dök upp beväpnad i studion (han sköt hål i taket) för att sedan försvinna med alla mastertejpar. Samtidigt var Lennon också involverad i en rättstvist mot Morris Levy (en lång historia som handlade om rättigheterna till ”Come Together” där Levy krävde att Lennon skulle inkludera tre av hans låtar på albumet), som till slut resulterade i att Lennon var tvungen att göra om hela inspelningen under det följande året. Mastertejparna som Spector hade försvunnit med dök också upp igen, vilket hade dragit ut på tiden på grund av Spectors period i koma efter en bilolycka. Först 1975 såg albumet dagens ljus, då med en blandning av gamla och nya inspelningar. Och det fick också blandad kritik, även om albumet faktiskt sålde ganska bra.

Sedan försvann John Lennon hem.

I några år var han ”bara” familjefar, make och människa. Fem lugna år blev det tillsammans med Yoko och sonen Sean, innan han återvände till scenen 1980 med Double Fantasy – ett album som präglas av större harmoni och inre lugn än tidigare: ”Lennon’s best songs here cement the last part of his legend, capturing him at peace and in love. According to some reports, that perception was a bit of a fantasy, but sometimes the fantasy means more than the reality, and that’s certainly the case here” (Allmusic).

48 timmar innan John Lennon blev skjuten och mördad ställde han upp på en intervju med Andy Peebles i BBC Radio One. Det blev ett tre timmar långt samtal som senare också har givits ut i bokform – The Lennon Tapes. Det här samtalet, som återgetts in i minsta detalj, ger en grundlig inblick i en unik karriär.

I slutet av intervjun frågar Peebles om parets känslor kring säkerhet.

Andy: One final question to you, what about your private life and your own sense of security these days? Davie Bowie has recently said that the great thing about New York is that he can walk down the street, and people instead of rushing out and ripping his clothes off, will come up or rather just walk pass him and say ”Hi David, how are you?”…

Andy: One final question to you, what about your private life and your own sense of security these days? Davie Bowie has recently said that the great thing about New York is that he can walk down the street, and people instead of rushing out and ripping his clothes off, will come up or rather just walk pass him and say ”Hi David, how are you?”…

John: Exactly…

Andy: Is it the same for John and Yoko?

John: …she told me that ”yes you can walk on the street you know”, she just don´t ”you won´t be able to walk it”, but I would be walking on tensely and waiting for somebody to say something, don´t know, jump on me and like that, and it took me two years to unwind, just to  ”I can go out of this door now, and I can go into a restaurant” – do you wanna know how great that is? Or go to the movies? I mean, people come up and ask for an autograph or say hi, but they won´t bug you, you know. They just say ”Ahh, hey hey, i like your record” or whatever, you know that, because we got a record out now, but before they´d shout ”how´re you doing?” you know ”how´s the baby?”. Oh great thanks, how are you?

J.D Salinger förutsåg framväxten av den nya ungdomskulturen, ett nytt ungdomsspråk med Catcher In The Rye. Detta var  en kultur och ett språk som fick sin främsta talesperson i John Lennon. Men Lennon överskrev ungdomskulturens ramar, skapade nya och fann också efter hand sin egen väg in i artistlivet som vuxen man. Han blev bara 40 år gammal, men lämnade efter sig ett musikaliskt arv som närmast är av ofattbart stort värde. Det är därför med stor glädje som jag idag kan berätta att vi nu kan erbjuda hela John Lennons katalog i WiMP.

Björn Hammershaug

bjorn.hammershaug@wimpmusic.com