Idag släppte brittiska The Magic Numbers sitt femte album, Alias. När gruppen besökte Stockholm Music & Arts tidigare i augusti fick WiMP en exklusiv intervju. Med champagneglas i handen pratade vi bland annat om Argentina, låten Shot In The Dark och om hur det är att spela i ett band med sina syskon. Nedan följer ett textreferat, ovan kan du se intervjun i videoformat.
”It was very, very warm”. Trots en lätt solbränna är The Magic Numbers på sprudlande humör efter spelningen på Stockholm Music & Arts. Det är inte första gången de spelar i Stockholm, faktum är att de har varit här cirka 15 gånger tidigare och deras första spelning utanför London var på Riché vid Stureplan. Dock är det första gången de är här under sommaren, ”… it’s amazing to see so many people out”.
De har varit på turné med Neil Young och hans Crazy Horse Show – Neil som gick upp på scen efter The Magic Numbers. ”They’ve been incredible, some of the best shows we’ve done. So moving… the lyrics you hear are so inspirational. We’ve had a great time during those shows, everybody in that crew is so nice”.
Nu tävlar vi ut signerade The Magic Numbers-prylar! Läs mer på vår Facebook-sida.
Dante har spelat på de flesta svenska festivalerna, men även ett par tyska festivaler samt amerikanska. Han tycker att den tyska publiken är bättre lyssnare, som efteråt kan kommentera på små detaljer i en spelning.
Svårast är publiken i Stockholm och Malmö, som enligt Dante ”står och kollar på varandra uppifrån och ner”. Den bästa publiken är de som ”är avslappnade, dansar och har kul”.
Att få jobba med musik har alltid varit hans dröm. När han var tio år gammal brukade han drömma om hur det skulle se ut när han tog emot Grammys och priser. Med sin dansanta låt ”Whitney” är han minst sagt omtalad och har etablerat sig som artist på såväl hemmaplan som utomlands.
Som mest har Dante snöat in sig på reggae, men även tagit ut svängarna i musikgenres så som country. När vi träffas spelas det hårdrock i lobbyn, se vad Dante tyckte om det i #musikminuten.
För fyra år sedan introducerades vi för I Blame Coco aka Eliot Summer, även känd som dotter till artisten Sting och producenten Trudie Styler. Hon släppte The Constant i Oktober 2010, ett album bestående av utmärkt elektropop. Hits som ”Quicker” och ”Caesar” (en duett med Robyn) ledde till att hon fick spela på några av de större festivalerna runt om i Europa. Nu, 24 år gammal, är hon tillbaka med en ny EP – men under sitt riktiga namn.
Välkommen tillbaka Eliot. Vi har saknat dig! Vad har hänt sedan du släppte The Constant 2010?
– Under de fyra senaste åren har jag jobbat på en ny skiva! Det må ha tagit sin tid, men jag blev tvungen att ge mig den tiden för att återupptäcka vem jag är som artist igen. Under den tiden flyttade jag till New York, sedan till the Lake District i Norra England i sökandet efter isolation för att skriva låtar. Det var värt experimentet om än lite deprimerande. Jag sökte mig söderut till London där jag mötte Duncan Mills, en producent som har jobbat med band så som Crocodiles, Vaccines, Jake Bugg, Spector och ett nytt band som heter Mispers. Vi möttes och fann snabbt ett sound och en känsla för albumet. Vi lyssnade mycket på krautrock och hittade ett par självklara referenser. Sedan började vi spela in min EP, Information.
Vi fick chansen att se dig live i två olika kontexter, på Universal Music Showcase i Oslo (Parkteatret) och på en stor festival i Sverige (Peace & Love). Båda var fantastiska, din show i Sverige var helt magisk. Du rockade verkligen publiken! Upplevde du och ditt band nya musikaliska förändringar under tiden ni var på turné som ledde till nya låtar?
– Tack så mycket! Jag gillade båda de spelningarna. Under den perioden skrev jag låten ”Come Friday” som finns på min EP. Låten har utvecklats en hel del efter det, jag tror jag har fem eller sex versioner av den. Under samma tid lyssnade jag och mina bandmedlemmar mycket på Fleetwood Mac som influerade min musik då och idag. Att turnera och samtidigt vara en del av en grupp hade också ett stort inflytande på låtskrivandet. Vi kommer alla från olika musikbakgrunder – från jazz till rock till metal etc. – och det musikaliska utbytet har satt sin givna prägel.
Vi hörde nyss låten ”Information” och älskade den. Från elektronisk/synth inspirerad pop är ditt sound nu mörkare med en tydlig rockbandskänsla. Berätta om ditt nya sound och låtarna.
– Det nya soundet känns verkligen spännande. Jag försökte arrangera musiken med en sådan liten kraftansträngning som möjligt för att tillåta energin och texterna att leda vägen. Låtarna ”Come Friday” och ”Wobbler” har funnits med ett bra tag, medan ”Information” skrevs dagen innan vi började spela in den här EPn. ”Information” var lite av ett wild card då Duncan (Mills) och jag inte hade spenderat någon tid på den musikaliska sammansättningen innan inspelningen. Lyckligtvis spelade vi in låten i ett svep och den råhet och energin som kom fram blir till en stor fördel. Enligt min åsikt är de bästa låtarna de som kan existera i alla olika sorters miljöer från en avskalad pub med en gitarr och sång till en 20-manna orkester i en konserthus. Jag gör mitt bästa för att försöka tänka på det under skrivandet.
Du har bytt ut ditt artistnamn till ditt födelsenamn, är det del av någon slags förändring?
– Jag lämnade mitt artistnamn bakom mig för att jag kände att jag växt ifrån ’I Blame Coco’. För mig handlar det inte om att göra comeback. Detta är bara början.
Janne konstaterar att det kommer att bli fruktansvärt varmt i deras djurkostymer, speciellt för Klasse som bär en huva. ”Det härdar en”, säger Klasse. Det är med glimten i ögat de är sarkastiska och under intervjuns många skratt märks det att de är ett sammansvetsat gäng.
Electric Banana Band bildades år 1977, med Lasse Åberg, Klasse Möllberg och Janne Schaffer som frontmedlemmar. Musiken och dess tillhörande rörelser har levt vidare genom alla generationer. Klasse minns spelningen på Sweden Rock Festival i början av juni ”Ett minne som kommer att sitta kvar tills det att man lämnar jordlivet”. Samtliga i publiken sjöng med i låtarna och de blev minst sagt berörda när ”30.000 hårdrockare gjorde piraya-rörelsen”, säger Lasse.
Det blir inte så mycket semester i sommar då de har alla spelningar och jobb framför sig – runt om hela Sverige. När de får tid över njuter de gärna av en god matbit. Vi började diskutera de bästa restaurangerna i Stockholm, här kommer ett par tips från Electric Banana Band:
Titta på #musikminuten med Electric Banana Band för att höra vad bandet skulle bjuda på om de fick laga maten. Observera att du kan behöva ta med dig egen efterrätt…
Vi hinner knappt sätta oss ner innan en intensiv diskussion med Imagine Dragons fyra bandmedlemmar börjar. Rummets enda doftljus och dess ingredienser förblir, trots sina två minuters uppmärksamhet, ett mysterium men Dan Platzman (trummis) konstaterar att ljuset troligtvis innehåller lavendel samt ”a nice floral thing”.
Imagine Dragons sprudlar av energi. Utanför lyser solen på Bråvalla Festivalens enda riktigt fina dag och vid 18.45 är det dags för dem att spela. När de sedan går upp på den största scenen (Luna) i den vackra kvällssolen fullkomligt exploderar de – likaså gör publiken. Sångaren Dan Reynolds går så hårt in i ett av mellanspelen med sina två trumpinnar att trumman han slår på plötsligt flyger åt ena hållet. Tur att det då stod en annan redo precis bakom honom!
I det lilla röda huset på Bråvalla Festivalens VIP-område pratas det aldrig om musik med Imagine Dragons, utan om allt annat än det. Det är inte första gången bandet besöker Sverige och Stockholm är en stor favorit. Dan Reynolds menar på att han har svenskt blod, medan basisten Ben McKee påstår att hans pappa fick reda på att det finns svenskt blod i släkten, dock 700 år tillbaka. Trummisen Dan Platzman kommer med sista ordet då han hävdar att hans släkt faktiskt var de som först satte foten i vårt avlånga land… Alla blir tysta, men skrattar sedan och Ben frågar oss om vi ville veta något om dem som artister. Både jag och Felizia kan bara le åt den härliga konversationen som uppstått dem emellan och killarna konstaterar att det finns något bra i att vara svensk; ”to us that just means being attractive.”
De bästa svenska köttbullarna finns tydligen på Ikea. Vi kontrar med att det inte serveras ”meatballs” där utan ”fabricballs”. Dan Platzman instämmer och säger; ”Those meatballs are awful. Everybody talks about those meatballs as every man is so bored and hungry because their woman is shopping at Ikea. So they go there eating and then brag about it to their friends.” Sant? Kanske!
Sista minuten av vår intervju blev den mest intensiva, då vi frågade dem om vilka Sagan om ringen karaktärer de skulle vara om de fick välja:
Ben McKee (Basist): Tom Bombadil (okänd för oss, men mycket viktig för dem).
Dan Reynolds (Sångare): Aragorn (för att hans fru Arwen är snygg).
Wayne Sermon (Gitarrist): Sleepy-Legolas (kallas sleepy i bandet och har långt hår – givet namn).
Dan Platzman (Trummis): Handsome-the-dwarf (enbart dvärg kändes lite trist).
Jag och Felizia rekordskrattade under intervjun med LA-bandet och hade gärna stannat i det lilla röda huset resten av dagen. De gav oss så mycket energi att lite regn och åska de resterande dagarna inte gjorde så mycket skada på våra festivalhumör. Tack för det, Imagine Dragons!
Josh Record hade precis kommit fram till området när vi fick träffa honom i den lilla röda stugan på Bråvallafestivalens VIP-område. Lär känna honom i #musikminuten och läs nedan om när musiken stoppade planerna att studera Arabiska i Tel Aviv.
”Jag älskar Sverige”. Josh Record röker inte, men snusar. Hemma i England handlar han sitt snus i en liten svensk butik, vilket får mig att skratta till då jag själv knappt klarar av snus under läppen i mer än 60 sekunder. Jag som ju ändå bor i hjärtat av världens snustillverkning.
Det finns mycket Josh älskar med Sverige. Han är en god vän till svenska sångaren Magnus Tingsek och har hälsat på honom vid ett flertal tillfällen. Drömstaden är dock LA. ”Jag vet att det är lite av en kliche´… sanden, havet, solen, människorna… stämningen där är avslappnad och varje gång jag har varit i LA har jag älskat det.”
Jag frågar honom hur han lättast slappnar av, något han tycker är svårt. Han säger att musiken, giggen och turnélivet gör att han ofta är uppe i varv, ”Jag försöker be och meditera, samt låta mina upplevelser landa ordentligt. Det är inte många som får chansen att dela sin passion med andra och det är viktigt att ta till vara på den resan.” Han var nära på att att flytta till Tel Aviv för att studera Arabiska, men tyckte att språket var svårt samtidigt som musiken tog fart.
Josh hade aldrig kunnat föreställa sig att jobba med musik på heltid. Men i takt med att nya tillfällen dök upp, som gigg, festivaler och till slut en albuminspelning, har han nu etablerat sig som artist internationellt.
I mars 2014 släppte han låten ”For Your Love” med Virgin Records. Zane Lowe på BBC Radio 1 kallade låten för ”Hottest Record in The World”, därefter klättrade ”For Your Love” snabbt upp till plats 11 på England-listorna.
Josh Record släpper sitt debutalbum Pillars den 14 Juli 2014.
Efter regn- och åskskurarna på fredagen entrade artisten Foxes Pacific-scenen på Bråvalla för sin allra första Sverigespelning. Innan gigget stämde vi träff med ”Loui”, som hon presenterade sig som för en liten pratstund. Resultatet ser du här ovanför i en video-intervju på 60 sekunder.
När producenten ZEDD letade efter en vokalist till låten ”Clarity” ramlade han av en slump över 25-åriga Louisa Rose Allen. Den brittiska sångerskan har trots sin korta längd en av de största kvinnliga poprösterna vi hört på senare år. Efter att ha tackat ja till erbjudandet är resten som man brukar säga historia. Låten blev en monsterhit och Louisa fick ta emot en Grammy för bästa dansinspelning 2013.
Som barn skrev Louisa en låt med ordet ”Foxes” i och hon minns även en dröm som hennes mamma haft om sjungande rävar (vars sång lät precis som Louisas musik). Artistnamnet Foxes föddes och snart började de egenskrivna låtarna få skruv. 2013 släpptes debutalbumet ”Glorious” som bland annat innehåller hittarna ”Youth”, ”Holding On To Heaven” och ”Let Go For Tonight”. Den sistnämna är en låt som hon älskar att framföra live då publiken, samt hon själv, alltid går igång på och dansar till!
Jag fick träffa Suren de Saram (trummis) och Jamie MacColl (gitarr), två av Bombay Bicycle Clubs fyra medlemmar – sjunger gör Jack Steadman, Ed Nash spelar bas. Här ovanför kan du se ett klipp från intervjun. Nedan följer ett textreferat.
Tidigare har gruppen spelat på Hutlsfred och i Stockholm, en stad de älskar. Suren berättar att han gick en lång promenad en kväll när de sist var där ”i ett mycket vackert Stockholm”. Killarna är förvånade över hur ljust det är här på nätterna under sommaren, Jamie skrattar och menar på att ljuset rubbar hans sömnrytm.
Det är deras första spelning på Bråvalla, en festival som ju bara har funnits i två år. De ska vidare direkt efter sin spelning, vilket Jamie är lite besviken över.. ’I would have loved to seen Kanye perform… I’m a big Kanye fan’.
Jag kommenterar på deras musikvideo till låten ’Luna’ som visar klipp på en grupp kvinnor utövades konstsim. På frågan om de själva gillar simning svarar Suren att han har simmat i klubb som barn och med glimten i ögat lägger Jamie till ”He’s an excelent swimmer…. he’s actually happier in water than on land”. De skämtar ofta med varandra under intervjun och Jamie’s skratt överröstar nästan Linda Piras spelning utanför tältet vi sitter i. Vi konstaterar att Suren helt enkelt skulle passa bättre i kroppen av en fisk och skrattar lite till.
Innan de går upp på scenen lyssnar de alltid på Little John för att peppa varandra. Båda verkar tycka att låten egentligen är ganska dålig, men den är bra när man vill få upp speed och dansa. De brukade även lyssna på ”I Follow Rivers” med Lykke Li, en grym låt enligt Bombay Bicycle Club.
’Meeting a nice girl… preferably from Sweden’. Det drömmer Suren om och tillägger att det med tjejer inte är helt lätt… enligt honom är kollegorna i bandet inklusive honom själv blyga individer. Jamie menar på att Suren länge har drömt om att köpa sig ett litet hus i Sverige. Suren kontrar med att han dock först måste skaffa sig ett egen bostad i London innan han kan fullfölja sin plan. Jamie däremot drömmer om att bli premiärminister, något som får alla att skratta först – Jamie menar på att man ska sikta högt. Jag håller med.
Kanske är det detta som har gjort bandet så framgångsrikt. Den ödmjuka inställningen, de härliga skratten och hårt arbete. När jag sen ser dem spela live lite senare, hoppandes runt över hela scenen framför en lycklig publik, är blygheten helt frånvarande. De verkar aldrig ha gjort något annat i sina liv.
Psst: London-tips från Bombay Bicycle Club: Ronnie Scott’s jazz bar, Soho.
WiMP är en musikstreamingtjänst med över 25 miljoner låtar. Med lokala redaktioner i varje land ger WiMP dig dagliga tips, rekommendationer och spellistor för alla tillfällen. För dig som uppskattar hög ljudkvalitet finns även WiMP HiFi - musikstreaming i CD-kvalitet. Läs mer om och skaffa WiMP här. Vill du komma i kontakt med oss på redaktionen?Skicka då ett mejl till Nora eller Felizia så hör vi av oss så fort vi kan.
