I går kväll var det flera av mina vänner på Facebook som delade SVT-dokumentären ”Tvillingsystrar”. ”Bölade mig genom hela!”, ”åhh så fin”, skrev folk. Och då kände jag mig i princip tvungen att se den.

”Tvillingsystrar” handlar om två föräldrapar som ska adoptera varsitt barn från Kina. Väl på plats upptäcker de att deras barn är slående lika, men barnhemmet hävdar bestämt att det inte är tal om några tvillingar. Men efter att de DNA-testats får de veta att jo då, visst är Alexandra och Mia tvillingsystrar.

De bor på varsin sida av jorden: Alexandra i Fresvik i Norge (alltså naturen där? Så vackert att man tror att det är trickfilmat) och Mia i Sacramento i USA. Flickorna lever och uppfostras väldigt olika. Efter åtta år får man som tittare se deras återförening, och här någonstans började bölfesten för mig i alla fall. Se den om ni råkar ha 58 minuter över!

När jag var yngre kunde jag gå och lägga mig i sängen på kvällarna, tänka på exakt vilken tid jag ville vakna och vakna då. Det fungerade inte alla gånger, men chansen ökade om jag skulle göra någonting roligt dagen därpå.

Min relationen till sömnen är aningen mer komplicerad nu. Min hjärna har alltid fungerat som bäst på morgonen, som nu klockan 06. Tankarna är klara, helt befriade från oro och ältande.

Ändå vill min kropp ofta sova länge. Gärna till 11-12 på helgerna. Det finns ju ett litet problem där, för det anses inte riktigt rumsrent att ligga och dra sig till klockan 12. Det var okej när man var tonåring men inte nu i vuxen ålder. När jag är på besök hos folk blir jag liksom tvungen att ställa väckarklockan för att slippa skammen över att raggla upp sömndrucken och förvirrad vid lunchtid. Kanske därför jag så sällan är på besök över huvud taget. Fattar heller inte människor som vill planera in saker klockan 10 på lördagsmorgnar? Bara: Är du helt jävla galen? Ska jag behöva släpa mig upp i ottan på helgen?

Jag gjorde ett test för att se om jag är en morgon eller kvällsmänniska. Hamnade i något ingenmansland. Så klart. Ingen ordning och reda alls.

Att ha en valp innebär att vara hemma. Inget fel med det. Jag älskar att vara hemma. Men nu är verkligen varje kväll en hemmakväll. Vi har roat oss med att äta och youtuba och se på Melodifestivalen.

Christian svängde hastigt och lustigt ihop ”något av allt” i fredags. Sparris, mozarella och tomat, korv, baguette, halloumi, kräftstjärtar och egen majonäs. Sedan tittade vi igenom halva youtube.

I går var det Melodifestival!

Jag lagade en moussaka från Lotta Lundgrens ”Om jag var din hemmafru”. Min tolkning av hennes recept får 3 svaga plus. Den såg aningen festligare ut än vad den smakade (ja, jag hade tomatkvistarna kvar bara för att det var så på bilden i kokboken).

Vi tippade Melodifestivalen och jag vann. Sedan drack vi vin till 01, vilket var alldeles försent med tanke på att Stoffe tyckte att det var en bra idé att starta dagen med lite härligt umgänge vid 05.30.

Jag har använt mig att väldigt mycket cynism och ironi i mina dar.

Alldeles för mycket, skulle jag vilja påstå.

Allt kulminerade för drygt 2 1/2 år sedan. Det var sommar och jag satt i min lägenhet på Södermalm i Stockholm och tänkte som vanligt att livet är värdelöst. Jag ville verkligen inte leva. Jag var så rastlös och uttråkad att det kröp i kroppen, alltmedan solen gassade utanför. Så flög tanken i mig att jag skulle cykla till stranden, men jag var helt förlamad av mina tankar. Varför ska jag åka till stranden för? Stranden, vad är det för jävla ställe, egentligen? En tummelplats för skrikande ungar och kvinnor insmorda i morotsolja? Om livet redan är överjävligt, varför ska jag då göra det ännu värre genom att paketera in min blekfeta kropp i en för liten bikini och trängas bland människor som på allvar gör patetiska saker som att spela strandpingis och tar ”sköna” instagrambilder.

Men, tänkte jag. Jag kanske kan åka till stranden, fast ironiskt? Verkligen löpa linan ut: ha med mig picknickkorg (”som att jag på allvar skulle ha en picknickkorg”) med mariekex och deppiga vindruvor, en stor strandfilt, några gamla nummer av Det bästa och bara ”myza i solen ;-)”. På så vis kan jag vara på stranden, men jag distanserar mig ändå från strandlivet för jag är ju inte där PÅ ALLVAR.

Någonstans exakt DÄR började jag inse att jag gått för långt. Men det skulle ta sin lilla tid innan jag tog tag i eländet på riktigt.

Min cynism innebar att jag föraktade andra människor. Jag kunde ofta säga rakt ut att ”jag hatar människor”. Jag avskydde folk för att de trodde att det fanns något att leva för. Att de kämpade med sina löjliga IKEA-söndagar och renoverade hus och sedan ojade sig över hur jobbigt det är att renovera hus (???).

Mitt försvar var att jag hatade mig själv lika mycket. Jag såg ner på och förminskade allt jag gjorde. Vad jag än tog mig för (om jag nu ens tog mig för något, oftast var jag helt handlingsförlamad) var jag tvungen att rättfärdiga med någon drypande ironisk och distanserande kommentar  av typen ”nu har man visst blivit någon go’ och gla’ tjej som äter glass i solen”.

När man blir förälskad är det inte helt enkelt att upprätthålla cynismen på samma sätt. Det är jävligt svårt faktiskt. Jag försökte mitt bästa på min förra blogg, men det gick väl så där. Och det fick jag också höra:

– Din blogg var så mycket bättre när du var singel och deppig.

Ja sånt gjorde ju inte saken bättre. Och jag mådde bara sämre och sämre igen. Jag visste att jag behövde bryta mig loss från cynismen för att kunna må bra. För att orka leva. Att bli lycklig var det enda jag ville. Men samtidigt, människor i min omgivning uppskattade mig för den där svartsynta människan jag var. Vem skulle tycka om mig om jag inte var hon? Faktum var att jag inte hade någon aning om vem jag var utan cynismen. Då var min personlighet bara ett ängsligt, darrigt löv.

Att till slut inse att jag MÅSTE släppa taget för att verkligen börja må bra igen var hemskt. Jag var avklädd och sårbar. Jag var ingen alls. 

Nu har det gått ett år sedan jag tvingade mig själv till förändring. Och jag har jobbat och slitit med mig själv. Jag har använt mig av det värsta jag förut kunde tänka mig: självhjälpsböcker. Högvis med självhjälpsböcker. Men nu har jag har modet att gå till stranden på ALLVAR. Jag har en picknickkorg på allvar. Jag är inte alls på det klara med vem jag är. Men jag tänker att det får ta sin tid. Och det är okej. Jag är okej.

Och viktigast av allt: jag vill inte bara dö längre.

I augusti var jag och Christian till Mexiko. Det var rätt och slätt den bästa resan jag gjort i mitt liv. Så här kommer några rader om den.

Mexiko cityMexiko city är uppdelat i flera tydliga stadsdelar. Vi bodde på Gran hotel ciudad i Centro Histórico som är deras motsvarighet till Gamla stan. Hotellet var som ni ser näst intill overkligt pampigt. Den här äldre delen av stan är byggd helt i sten. Väldigt stilig, välstädad och vacker men blir tyvärr också väl turistigt slätstruken. En av nätterna bodde vi i Zona Rosa, deras gayområde. Vilket jag tyckte var mycket roligare.

Hotellet vi bodde på var lika spexigt, men gatorna var inte välpolerade utan mer dammiga och husen var färggladare. Dessutom kändes det som om det var folkfest på gatorna konstant.

Tunnelbanan i Mexiko city har utsetts till en av de bästa i världen. Och på riktigt: åk den. Det kostar ingenting (1,5 kronor). Det är kliniskt rent och det är lika pedagogiskt skyltat som om man vore på en förskola.

Ett annat härligt område är Roma, Mexio citys motsvarighet till New Yorks Soho. Den här lummiga promenaden går genom hela Roma och det är här (inte kanske direkt på den här promenaden men) alla konstnärer och annat kulturfolk håller till.

En dag åkte vi och såg pyramiderna. Vi köpte hattar som vi kände oss fruktansvärt löjliga med på tunnelbanan hem sedan. Där stod vi, en halv meter längre än alla mexikaner, utklädda till hur vi TROR att mexikaner klär sig.

Sista dagen åkte vi till floating gardens. Man åker alltså runt i båtar bland fina trädgårdar. Det blev väldigt festligt när det här mariachibandet dök upp!

Zihuatanejo

Sedan flög vi vidare mot västkusten och en liten fiskeby som heter Zihuatanejo. Orsaken till att vi krånglade oss ända bort till den här sidan av Mexiko var att vi ville surfa.

Västkusten har inte samma turkosa vatten och kritvita stränder som finns på Yucatánhalvön dit de flesta svenskar åker. Däremot är jorden mycket bördigare här, så det växer och frodas fina blommor överallt.

Jag köpte min första långkjol i Zihuatanejo och sedan dess vill jag inte ha något annat på mig.

Fem minuters promenad från vårt hotell ligger den låååånga stranden Playa la ropa (utsedd till den femte vackraste i världen av Tripadvisor 2013). Eftersom vi åkte under low season (mitten av augusti) var vi i stort sett ensamma på stranden.

Den här härliga mannen var vår surflärare. Honom åkte vi i väg med tidigt på morgnarna. Jag hade aldrig surfat förut och trodde det skulle vara omöjligt att ens ställa mig upp. Men det gick!

Surfade gjorde vi på olika ställen, men en dag var vi på surfcampet La saladita. Så vackert att man vill kasta sig ner och gråta, som min mormor skulle ha sagt.

Sammanfattning: Det här var en lite krångligare tvåveckorssemester än om vi hade åkt direkt till Cancun. Men jag är så fruktansvärt glad över att Christian propsade på Mexiko city och västkusten. Det går knappt en dag utan att jag tänker tillbaka på den här resan. Vi hade ett instagramkonto under hela vår semester som heter christianochzandrassemester (logiskt nog), där kan ni se fler bilder!  Om nån känner för att åka så bidrar jag mer än gärna med fler tips om hotell och restauranger och sånt. Det är bara att mejla!

Jag går inte och yogar regelbundet på någon studio. När jag började yoga var jag medlem på Sats och gick i första hand på Lena Järpstens pass. Kan VERKLIGEN rekommendera henne om du är Satsmedlem och bor (eller är på besök) i Stockholm, hon är helt jävla underbar, men se till att boka i tid, det är rusning till hennes pass!

När jag nu började frilansa tänkte jag att det var lika bra att säga upp mitt Satskort eftersom min ekonomiska framtid är rätt oviss (har ingen riktig aning om pengarna kommer att trilla in som de ska).

I stället yogar jag hemma. Vi bor rätt litet, 40 kvadrat, så det blir en aning trångt, men det går!

Jag ”investerade” i en ny matta ( för 749 spänn). Den är ekologisk (doftar mycket av naturgummit), men kostar ju en slant, MEN greppet du får på den är inte i närheten av vad man får av halkiga mattor du köper på Stadium.

Sedan förra veckan har jag yinyogat. Det hela är en väldigt stillsam historia. Yinyoga innebär att man håller positionerna mellan 3 till 5 minuter, det blir alltså någon form av långdraget stretchpass.

Jag är väldigt ovig, men just därför är den här yogaformen bra, för stelheten liksom ”släpper” när man håller ställningarna så länge. Jag ställer timern på mobilen och så ligger eller sitter jag och andas så djupt jag bara orkar. Det gör ontskönt, men jag har alltid varit förtjust i den känslan. Jag använder boken ”Vila dig i form med yinyoga” (Magdalena Mecweld) för att veta vilka ställningar som är bra för vad. Det är en väldigt elegant bok, med pedagogiska texter och bilder. Trodde aldrig i livet att jag skulle bli någon människa som yogar efter en bok. Men se hur snabbt livet kan förändras!

Låt mig presentera Stoffe. Vår valp. Han är 15 veckor och rasen Griffon Bruxellois (vet ärligt talat inte hur man uttalar det så jag säger bryssel-griffon). Vi har haft honom hos oss sedan i tisdags.

Att ha valp har mer eller mindre gjort mig till ett neurotiskt vrak. Jag googlar allt. Alltså ALLT som går att googla om valpar. Just nu är jag mest orolig för att han är så ängslig om natten. Jaja, det löser sig.

Vi hade egentligen ställt in oss på rasen Kromfohrländer (vi och vi, jag ska understryka att jag har varit väldigt drivande i det här hundskaffandet). Den rasen är dock ovanlig och omåttligt populär just nu. I sådana fall hade vi behövt vänta ett-två år på att få en valp. Men vår perfekta hundskaffartid var nu eftersom både Christian och jag är hemma om dagarna.

När jag lade ner Kromfohrländerjakten halkade vi in på den här rasen. Den är positiv, tillgiven, har lätt att lära och tillhör gruppen sällskapshundar. Enligt mig är han storleksmässigt i allra minsta laget (max 5 kilo), jag hade gärna haft en lite större hund, men hans personlighet väger verkligen upp litenheten. Rasen är (märkligt nog!) inte särskilt eftertraktad i Sverige just nu, så det fanns valpar hos flera uppfödare som väntade på hem. Vanligtvis hämtar man ju valpen när den är åtta veckor, men Stoffe är som sagt 15.

Han har inte skällt en enda gång än, vissa valpar upptäcker inte skallet förrän de är lite äldre. Men det är väldigt skönt så här till en början. Nu prioriterar han större delen av sin tid åt att sova.

Under helgen kände jag mig väldigt oroad av flera olika anledningar.

Ångest som jag numera oftast bara får små glimtar av slog till med full kraft. Och jag märker hur nära till hands det ligger för mig att börja äta. Då pratar vi inte om att tröstäta en macka och gå och lägga sig, utan regelrätt hetsätning. Mer något i stil med tolv mackor, ett paket kakor och en liter glass. Utan att tänka, bara trycka in maten för att döva oron. Det hemska självhatet som kommer efteråt. Skamkänslorna som väller upp. Den starka viljan att få bort allt äckligt ur kroppen, nu både ångesten och maten.

Den här gången blev ingen hetsätning. Jag stoppade mig själv.

Jag har inte hetsätit på ett halvt år och jag har inte kräkts på säkert fem år. (Jubel och applåder!)

Men jag googlar och läser bloggar om bulimi och det vidriga med den här sjukdomen är att den bara kan pågå. Det finns folk som kämpat i 20-25 ÅR. Och jag fattar det. För varje gång efter varje anfall så tänker man ”nu ska jag sluta”. Men det är lite som med folk som bestämmer sig för att gå ner i vikt, de som rebootar sitt liv varje måndag och bara ”nu, nu ska jag leva hälsosamt och gå ner fem kilo”. Det är lättare sagt än gjort att gå ner de där förbannade fem kilona. Och OM man väl lyckas gå ner så är det ett helvete att inte gå upp dem igen.

Jag önskar jag kunde säga att jag slutade kräkas för att jag ville vara snäll mot mig själv. Men så var det inte. Jag slutade för att mina tänder höll på att förstöras totalt (min tandläkare sa till och med att jag skulle bli tandlös).

Att sluta hetsäta och främst: att sluta TÄNKA på mat hela jävla tiden var det svåraste. Vad ska jag äta? När ska jag äta? Vad borde jag äta? Vad är jag sugen på? Varför åt jag det där? Om jag äter det här hälsosamma, vad kan jag då unna mig sen? Jag tror att många, inte bara ätstörningsdrabbade känner sig rätt hemmastadda i de här tankegångarna.

Jag gjorde mig av med tankarna med en typ av KBT-metod som kallas ACT samt mindfulness. Jag har inte gått i någon terapi utan jag har läst böcker om det och det har fungerat för mig.

I korta drag går det ut på att tänka på att jag tänker på mat. När en tanke om mat dyker upp så välkomnar jag den. ”Jahaja, här dök det upp en tanke om mat. Vad intressant”. Jag kämpar inte emot, utan jag låter bara tanken finnas där varje gång en tanke om mat dyker upp (vilket det ju när jag började med det här gjorde ungefär en gång i minuten). Om jag har tillräckligt med sinnesnärvaro så försöker jag också att andas djupa andetag, men oftast är man ju så mitt uppe i saker och ting så det glöms bort.

Om du är sån, att du tänker mycket på mat så kan det ju vara värt ett försök. Boken ”Lyckofällan” är inte så sexigt skriven, men den hjälpte mig en liten bit på traven. (Jag har tips på fler böcker, det är bara att höra av dig om du vill ha fler!)

För allvarligt, och det är här från djupet av mitt hjärta: Att inte tänka tvångsmässigt på mat varenda vaken minut, det är fanimej något av det allra största och finaste jag gett mig själv.

”Grattis snygging”

”Men gud vad söt du är”

”Lycka till gullis”

Varje dag ser jag ett handfull kommentarer där utseende halkar med på ett hörn. På Facebook, Twitter och Instagram. Oftast är det kvinnor som skriver till kvinnor. Till för ett år sedan gjorde jag också det. Hela tiden! Jag skrev snygging hit och sötnos dit till mina vänner. En dag började jag fundera över varför jag gjorde det. Vad är det som gör att jag slentrianmässigt (på gränsen till tvångsmässigt) måste kommentera mina vänner och bekantas utseenden?

Det enda jag kunde komma fram till var att ”de blir glada av det”. Men svaret kändes inte rimligt. Finns det inte andra saker jag kan skriva till mina vänner så de blir glada – utan att dra in deras utseende?

Är inte samhällets fokus på kvinnors utseende tillräckligt? Det skriks ju redan från reklamskyltar och tidningsannonser och modereportage vart fan man än vänder sig. Jag tror att de flesta kvinnor lägger alldeles för mycket tid, möda och uppmärksamhet på sin spegelbild. Jag gör i alla fall det.

Måste jag liksom då komma dragande med någon kommentar, om än välmenande och uppmuntrande, som ska spä på fokuset? Kan jag då inte bara hitta på andra saker som göra mina vänner glada? Sånt som helt enkelt inte rör utseende?

Det tog några veckor för mig att vänja mig. Men i dag är det hur enkelt som helst. Ibland, när någon fantastisk människa byter profilbild till någon där hon ser helt jävla bedårande ut så kliar det i fingrarna och jag vill bara dit och skriva ”VAD VACKER DU ÄR!”. Men jag hejdar mig själv. Kanske kan jag visa henne min kärlek på något annat sätt. Kanske kan jag spara den utseendekommentaren och omvandla den till ett uppmuntrande sms när hon fått ett nytt jobb eller klarat körkortprovet. Eller bara slänga i väg några rader om att hon är en bra och fin vän. Fråga hur hon mår, skriva att jag hoppas att hon mår bra.

Det här är ingen passivt aggressiv gliring till folk som skriver kommentarer som berör andras utseenden. Tro mig, jag accepterar det mesta! Men ibland kan det vara bra och bara stanna upp och tänka till. Varför drar jag in hennes utseende i den här kommentaren? Känns det rimligt att göra det, så fine, skriv! Men jag lovar, det kommer komma tillfällen då det går finfint att kommentera och utelämna det yttre.

Jag förälskar mig något fruktansvärt mycket när jag förälskar mig.

För det första: om jag träffar någon och det känns rätt, då kastar jag mig huvudstupa in i kärleken. Varenda jävla fiber i kroppen släpper taget och hänger sig till förälskelsen.

För det andra: jag tappar all förmåga att tänka kritiskt. Den andra personens dåliga sidor är endast och bara charmiga.

Sedan – efter ett år ungefär så är det som om skynket rycks bort. Och jag står där gapande. Jaha? Var det en sådan här person jag träffade? Det var ju inte riktigt vad jag hade tänkt mig. 

Jag minns när det hände med Christian. Det var då jag tog in information som den att han inte gillar att vara i naturen. Jag älskar att vara i naturen. Vi hade bara inte varit så mycket ute i skog och mark tillsammans och jag trodde att det berodde på att det helt enkelt inte hade blivit av. Det faktum att han faktiskt SAGT att han inte gillar att vara i naturen hade visst gått mig förbi. Det var också då som jag insåg att han rökte för mycket, att han har lätt för att gå in i sig själv och bli frånvarande och att han äter ohälsosamt.

Helt plötsligt trillade en stor hög med dåliga sidor över mig. Jaha. Vad gör jag nu då?

Jag låg i sängen och funderade. Efter en stund kom jag på hur dumt mitt resonemang är. För jag har liksom aldrig fattat att: Christian har varit samma människa hela tiden! Det är bara det filter jag ser honom igenom som har förändrats. Först var det förälskelsefilter och nu är det den-hårda-verklighetsfiltret. Och under tiden så har han bara gått omkring och varit som vanligt.

Det tog mig sinnessjukt nog ett år att fatta det, och då blev jag också tvungen att göra ett val: kan jag leva med någon som inte är förtjust i naturen, stundvis är totalt frånvarande och dessutom älskar ost och öl? För kan jag inte det då är enda alternativet att lämna honom, för hur gärna jag än skulle önska att det gick så GÅR det inte att ändra på en annan människa.

Jag valde honom. Och det var nog rätt behövligt att göra det valet för efter den gången har jag aldrig tvekat igen. Nu har jag inte valt i ett vilt rus av förälskelse. Jag har valt honom en tisdagskväll med alla hans dåliga sidor uppradade.  Jag har valt honom – med precis allt vad det innebär (osten inräknad).