Christian kom hem med ett paket i matkassen i går.
Först höll jag orimligt nog på att ilskna till, redo att ställa till dramatik. För nu har vi äntligen rensat det här stackars hemmet och varför ska han då kommande släpande med någon pryl jag inte behöver – jag har ju exakt det jag behöver nu!!!
Men så sansade jag mig och öppnade i stället paketet och hittade ett par finfina byxor att dra på mig på morgnarna när jag går ut med Stoffe. I dagsläget har jag ett par smutsvita fula mjukisbyxor som jag skäms något oerhört över och panikar lite lätt att någon granne ska se mig i dem. Så det här var ju exakt precis vad jag behövde, kan jag göra mig av med de där gamla sunkbyxorna en gång för alla.
Varje vår/sommar brukar jag få frågor från människor som vill semestra på Åland. Frågor om bra tips och sånt där. Därför tänkte jag sätta ihop en guide till Åland som är lite mindre turistguide och mer på ålänningarnas vis.
Först och främst: Åk till Åland, bara gör det. Fundera inte ens, det kommer att bli bra. Jag har hittills i mitt liv aldrig träffat någon som varit på Åland och blivit missnöjd. Hyr en stuga över en helg eller så, ta med bil och alla du känner. Det kostar typ ingenting att åka dit, och har du inte bil går det väldigt smidigt med buss från t-centralen som tar ungefär en timme. Färjan tar två timmar.
Stadshusbacken är det bästa stället att bara hänga inne i stan. Här har man utsikt över torget och centrum, samtidigt som det finns fina väldigt avancerade rabatter och ett par små fontäner. Ungefär allt roligt som hänt i min ungdom hände här.
Bortom hamnen börjar en promenadstig med utsikt mot inloppet till Mariehamn. Här har jag gått tusentals gånger och jag tröttnar aldrig. Jag blir liksom fortfarande imponerad av färjornas storlek när de glider förbi. På kvällen kan man sätta sig på något berg och titta på solnedgången.
Stickstugan finns ute på Järsö och dit kan man cykla eller ta sig med bil. Järsö är vad man närmast skulle kunna kalla Mariehamns skärgård och hit tog jag Christian första gången när jag skulle visa det absolut vackraste av Åland. Det här kaféet har bara öppet på sommaren och jag tycker det är extra fint att det är hemma på ägaren Lottas gård.
Sjökvarteret är en hop röda stugor nere i Östra hamnen där det alltid står gubbar och tanter och donar med någonting, om det så är konsthantverk eller att de tjärar båten. Här finns också Pub Niska, en mysig pizzeria med inredning med inspiration från smuggeltiden. Här serveras plåtbröd, åländska pizzor. Min favorit är den med kyckling, andra hävdar att den med lamm är det bästa som har hänt mänskligheten.
Åland har ett eget ölbryggeri som heter Stallhagen. Hit kan man åka på ölprovning eller bara köpa en öl och sätta sig på uteserveringen. Det KAN var jag som är löjligt hemmakär och ser ett rosa skimmer kring allt som är producerat på Åland, men Stallhagen pale ale är så bra att jag nog aldrig fått i mig någonting bättre i flytande form. Och honungsölen! Glöm för fan inte att dricka den!
Degersand i Eckerö är rätt knepigt att hitta till, men när du tror att du absolut måste ha kommit fel så ska du bara köra några kilometer till och så är man framme. Havsbadet blev i år rankat till det näst finaste i hela Europa av brittiska Metro och resebloggen Beachtomato, och det är inte så konstigt. Det är något så enkelt som en lång fin strand och ett öppet hav. Blåser det här är det en jäkla skjuts i vågorna så gillar man vindsurfing eller kitesurfing är det här ett bra ställe. Här finns campingplats, stugby och restaurang. Jag har föreslagit för Christian att vi ska åka hit och campa i augusti, vi får se hur det går med det. Först ska vi väl i så fall införskaffa ett tält.
Gud, det finns så mycket att skriva om, här kommer några andra saker som du ska passa på att göra:
Ät kryddoxe på Park
Ät en kotzone på Kotipizza
Drick en strawberry daiquiri på Indigos uteservering
Promenera genom Tullarns äng
Titta på påfåglarna på Lilla holmen
Ta dig till Ålands högsta berg, Orrdalsklint och vänd på huvudet några gånger
Ät en biffburgare och drick en öl på Dinos
Ät ålandspannkaka med sviskonkräm på café Tsarevna vid Eckerö post- och tullhus
Ta en fönsterplats på Julius kafé och titta på folk
Gå till Ziczacbutiken mitt emot och hälsa på världens snällaste butiksägare Inger
Åk till Uffe på Berget och betala två euro för att gå upp i det skrangligast utkikstornet ever
Handla på Mattssons i Godby där ”tiden har stått still” och du kan köpa allt från isglass till gräsklippare (förra sommaren köpte vi en skiva med Orup)
Åk till Kobba Klintar och drick en Kobba libre i sjömansbaren
Ät korv med bröd på Ålands mest anrika kiosk: Rökka (det sägs att japaner vallfärdar hit för att äta just här, kan vara hittepå dock för jag har inte sett det med egna ögon)
Som bestämt var det feng shui-rensning i hemmet i lördags. Allt gammalt åkte ner i sopsäckar och ska hämtas av Myrorna. Kvar finns bara det allra viktigaste+en ny pelargon.
Nästan alla böcker rensades ur. När vi började dignade bokhyllan av böcker. Nu har jag bara sparat de jag tycker allra mest om och som jag vet att jag kommer att vilja bläddra i och läsa om. Det ekade nästan öde i bokhyllan så då kom skylten jag fick av mamma när vi var på Åland väl till pass. Jag älskar den. Hade någon sagt till mig för ett år sedan att jag skulle ta in en sådan där skylt i mitt hem hade jag bett den personen göra en sinnesundersökning, men livet förändras rätt snabbt ibland.
Garderoben har varit en ganska ledsam syn, men nu finns det till och med tomma hyllplan! Fy fan vad skönt det känns att göra sig av med kläder som inte har någonting att göra med mig som person längre. Jag var väldigt hård i den här utrensningen, fanns det bara en minsta tvekan att behålla ett plagg så kastade jag det.
Sedan gick jag till blomaffärn och köpte en ljusrosa pelargon. Och allt kändes så rent och tomt och det är lite, lite lättare att leva.
En av mina absolut sämsta sidor är min rastlöshet i kombination med lathet.
Jag vill göra någonting, jag kan inte komma på vad jag ska göra, så i stället ligger jag och dumglor på mobilen och bara låter tiden passera förbi.
På helgerna kan jag ibland ligga förlamad i det här ”tillståndet”. Utomhus plockarna grannarna fram grillen, dukar bordet, öppnar första ölen. Jag går till fönstret och tittar och noterar att jag tycker att det ser underbart ut och sedan går jag och lägger mig på soffan igen. Jag förmår mig inte ta mig an någonting själv. Jag orkar inte ens gå till bokhyllan och hämta en bok. Det är ju så mycket enklare att bara scrolla igenom Facebookflödet igen.
Det här kanske låter som ett jävla lyxproblem. Det är det säkert. För någon som aldrig hamnat här måste det låta skrattretande! Det är väl bara att göra någonting! Gå upp! Ta en dusch!
Men när det händer är det inte riktigt så enkelt. Och det är fruktansvärt. Rastlösheten kryper i kroppen och jag får plötsligt 1000 idéer om vad jag skulle kunna göra men jag orkar helt enkelt inte resa mig och ta tag i någonting, för just då känns det lite för krångligt. Och i vilken ände ska jag ens börja ta tag i saker och ting? Minsta sak känns plötsligt överväldigande. Ju mer jag tänker, desto svårare blir det.
Jag fängslar mig själv i mitt eget huvud.
Så länge har jag levt att jag VET att utifrån det här tillståndet kommer ingenting bra. Tvärtom. Härifrån föds ångest, skuld- och skamkänslor, tvångsmässiga tankar och oro. Det är som att hjärnan ibland inte är skapt för livet. Livet är för enkelt för att hjärnan bara ska kunna acceptera det rakt av.
Livet bara: Det är vackert väder, fy fan vad härligt!!
Hjärnan: Fast nu borde du ju faktiskt tänka på lite andra, VIKTIGARE saker. Fönstrena, till exempel. Har du tänkt på dem? De är jävligt skitiga kan jag meddela. Och du borde ta tag i deklarationen. Fast å andra sidan, du kanske bara borde gå ut, det är ju trots allt sol. Gör det. Gå ut och sätt dig i gräset och njut. Men då måste du först leta upp dina solglasögon. Och fixa saft. Och kanske gå och handla lite frukt? Det vore väl trevligt. Om du nu inte skulle ordna det ÄNNU trevligare och åka iväg någonstans? Hm, vart skulle du kunna åka någonstans då? Kanske borde jag googla några ställen.
Livet bara: Ligg där och fortsätt med ditt funderande du. Jag pågår här lite i bakgrunden under tiden:(
Det här är en krönika som publicerats i Aftonbladet söndag. Den är inspirerad av ett blogginlägg jag skrev för någon månad sedan, så känner ni en obehaglig déjà vu så är det mitt fel, inte ditt.
Jag vet inte när det hände.
Jag vet bara att jag är väldigt ledsen att det hänt.
Kanske är det allt stressande hit och dit – från bussen, hem, till gymmet, via affären. Det är som att jag sakteligen, ju äldre jag blivit, varsamt monterat ner min tankeverksamhet. I stället har jag satt på autopiloten och lutat mig tillbaka och låtit livet sköta sig självt.
Det här blev väldigt tydligt när jag insåg att jag slutat drömma.
Jag gick en kurs i personlig utveckling för ett år sedan. På kursen blev vi ombedda att skriva ner våra drömmar. Vi fick skriva ner precis vad som helst! Ingen skulle se vad vi skrivit ner efteråt, det var bara för vår egen skull.
Redan här fick jag problem.
Jag kände mig nämligen tvungen att vara realistisk.
Så jag skrev att min dröm var att ha råd att köpa en tvåa i stället för en etta. Det här motiverade jag med att det ju ”vore så skönt med ett extra sovrum”. Det här var en rimlig dröm, tyckte jag. Genomförbar inom åtminstone ett år.
”Skriver ni ner vad ni innerst inne verkligen drömmer om? Brer ni på vad allt vad ni orkar?” frågade kursledaren.
Jag tittade ner på mitt papper.
Äh, vad fan tänkte jag för mig själv och strök tvårummare. Trerummare vill jag ju egentligen ha. Med högt till tak och öppen spis. Nu kände jag mig nästan generad som svävat ut så mycket.
Nu i efterhand inser jag ju att det där inte var min dröm. Jag vågade helt enkelt inte ta i mer! Inte ens i mina stackars tankar vågade jag drömma stort. Jag var så fast i tänket med att jag måste utgå från mina förutsättningar för stunden. Jag måste tänka kritiskt och förnuftigt. Det är viktigt.
Ju mer tillåtande och snällare jag blev mot mig själv desto mer vågade jag. Jag klämde i med att jag skulle vilja ha ett rött eller ett gult hus på landet. En lummig gård med äppelträd och lupiner. En stor veranda där jag kunde dricka morgonkaffe i solen. Ett litet kontor där jag kunde sitta och skriva på dagarna.
Men det dröjde inte länge innan drömmen dödades av andra tankar: Var skulle den här gården ligga? Vad skulle den kosta? I Stockholmsområdet kan den ju inte ligga, det är JÄTTEDYRT där! Ska du i så fall flytta? Vad ska du försörja dig på där? Och hur ska det bli på vintern, när det är snorkallt och inte ens plogbilen kommer fram? Börjar du bli hagalen?
Det har tagit ett år. Men i dag har jag kommit så långt att jag vågar uttala min riktiga, verkliga, innersta dröm.
För visst, jag skulle vilja ha ett litet hus på landet. Men om jag verkligen fick drömma precis hur stort och galet som helst skulle jag vilja bo i en liten stuga i en bergsby kring medelhavet. Ha en veranda där jag kunde sitta på kvällarna med ett glas rött och se vågorna rulla in från havet. Jag skulle vilja bli yogalärare, skriva romaner och ha minst tre hundar.
Det är ingen märklig dröm. Den är säkert rätt vanlig. Ändå tog det ett års jobb för mig att uttala den för mig själv.
Det kanske aldrig blir så. Det är fortfarande bara en dröm.
Men jag har i alla fall ha en.
Och drömmar kan slå in.
Människor som varit utbrända, som knappt förmått sig att kravla ur sängen, har berättat att deras kroppar efter en sådan smäll blivit mer känsliga för smärta och stress. Plötsligt blir allt som var naturligt innan – stora kaosiga folkmassor, stressade kollegor, en konstant smärta i magen – väldigt påtagligt. Allt blir hårt, högt och inkräktande.
Jag undrar om jag inte upplever någonting liknande nu, men i lightversion.
Efter att jag började jobba hemma är storstadsstressen på tunnelbanan några hundra meter utanför dörren mycket tydligare. Jag får fysiskt ont i hjärtat av stressen. Det är en molande värk som jag vet att jag kände precis när jag började jobba när jag var 16. Sedan dess har den värken blivit en del av min vardag, precis som fullproppade tunnelbanor och ett oändligt antal pushnotiser på mobilen. Det är först nu när jag börjat känna in min kropp ordentligt igen som jag märker vad som händer med mig.
Jag blir sällan stressad av att sitta hemma framför min dator och jobba. Oavsett om jag, som exempelvis i dag, vet att jag har flera texter som ska vara klara i eftermiddag. Det är lugnt. Jag kommer att hinna med dem. Men jag vet inte. Jag tycker det är fruktansvärt svårt att hålla fokus och lugn när omvärlden är stökig. Jag sugs upp i all stress. Och jag har så svårt att avgöra om det är jag som borde klara mer eller världen utanför dörren som borde lugna ner sig.
Jag läste i någon blaska att för att höja humöret på morgonen så ska man börja dagen med att le.
Jag har testat det tre morgnar i rad nu och har insett att det är väldigt svårt. Det kommer verkligen inte naturligt. Jag har alltid älskat att sova på morgnarna och aldrig flugit upp ur sängen före klockan ringt. Därför har väckarklockan alltid varit något dåligt – och att då börja le när eländet ringer … det känns fel.
Överlag ler jag alldeles för lite. Jag är en sån som ”ser sur ut”. Det har blivit bättre, men oftast är mungiporna varken upp eller ner. De bara är där. De signalerar till omvärlden att jag är småtjurig och inåtvänd.
I webb-serien ”Danne & Bleckan” sa Bleckan någonting intressant (nu citerar jag ur minnet):
– Jag har aldrig fattat att det kan betyda någonting för någon annan om jag ler eller inte.
Det låter rätt simpelt: klart att man fattar att andra blir gladare av att man ler. Visst. Men hur ofta tänker man verkligen på vad man signalerar ut i sociala situationer? Vissa människor klistrar ju på ett falskt leende, men är det vad jag vill signalera utåt? Ett krampaktigt leende? Nja.
Kanske är det bara att börja. Le ett stort jäkla leende på morgonen, hur märkligt det än känns. Och sedan försöka komma ihåg det lite då och då under dagen. Inget krampaktigt säljarleende, ett riktigt ordentligt smile. Det kan ju inte skada någon i alla fall.
Det finns så mycket härligheter att hitta på. Jag gör mitt bästa för att försöka bli lite barnsligare igen, jag har varit alldeles för allvarlig alldeles för länge. Tagit både livet i stort och mig själv på så oerhört stort allvar. Begravningsstämning dagarna i ända. Ångest, internetbank och framtidsoro. Fy fan säger jag bara.
Så. Här är några saker som jag bör ta tag i snarast:
Dricka saft i solen.
Grilla konstiga saker, typ jordgubbar och spenat, bara för att det är roligt (och trots att det är lite för kallt utomhus).
Gå till någon skolgård och hänga knäveck.
Öva på att hjula i gräset.
Bygga en familj av kottar.
Dra ut yogamattan och skratta när grannarna står och glor.
Springa en superkort springtur allt vad jag orkar.
Skrika rakt ut i skogen.
Leka tafatt.
Mata fåglar.
Sova med ihopkrupen med hunden.
Sätta på ögonbindel och smaka på olika saker och försöka lista ut vad det är.
Fantisera om hur det skulle vara om jag fick allting jag någonsin önskat mig.
Jag tycker det är så spännande att bara gå på känsla när man har en stor bokhylla framför sig. Plocka ur den boken som ögonen dras till. I helgen blev det en bok om Feng Shui. Jag har aldrig riktigt fattat vad det är, det verkar komplicerat och småflummigt.
Den här boken var inte det.
Rensa i röran av Karen Kingston var rakt på sak: rensa bort överflödet ur hemmet så kommer du att må bättre.
Just den typen av Feng Shui har jag sysslat med länge. Jag märkte för flera år sedan hur starkt kopplat oreda och min deppighet hängde ihop. Orkade jag till slut ta tag i städningen var det som att ångestnivåerna sjönk rejält och det blev lättare att andas. Till slut insåg jag att eftersom jag var så trött och slut och inte orkade hålla ordning och reda så var lösningen att göra mig av med typ … allt.
Det var så otroligt befriande. Och där och då gav jag mig själv någon slags löfte om att aldrig samla på mig en massa prylar igen.
Det har väl gått så där.
För saker läggs ju liksom på hög. Jag tar fullt ansvar för att köpa nytt men tänker sällan på att kasta ut det gamla. Jag använder sammanlagt, med träningskläder och allt, ungefär 25 plagg. Resten är bara garderobsutfyllnad. ”Smalshortsen” som var svindyra och jag bara använt två gånger ligger där och skäms. Jag får dem förmodligen inte upp över knäna. På allvar så tror jag att jag skulle må bättre av att kasta ut dem. Jag har inte den där storleken nu. Jag har en större storlek och det är okej.
Samma sak med böcker. Jag har släpat runt på boklådor när jag flyttat, men hur ofta har jag tagit upp någon bok och läst om den? Om jag gjorde mig av med majoriteten av mina böcker och bara sparade de allra bästa så kanske jag skulle få inspiration till att köpa böcker om helt nya ämnen.
Och så till det värsta som jag är så SKRATTRETANDE dålig på: fixa sånt som är trasigt. Vår dusch har droppat i över ett år nu och jag tänker på det varje gång jag går in i badrummet, ”just det, det är måste jag fixa”. Sen. Alltid sen. Det är sån slöseri med energi och tankeverksamhet! Jag vet att det kommer att behöva fixas. Gör det NU då.
Jag blev så inspirerad av den här boken att vi i helgen ska ha en stor utrensning.
Gå igenom alla köksskåp.
Rensa i bokhyllan.
Gör en stor genomgång i garderoben.
Ta itu med alla ”ångestlådor” dit diverse föremål kastas i väntan på bättre tider (som aldrig kommer).
Tvätta täckena och kuddarna.
Gå igenom förrådet och se vad som verkligen behöver sparas där nere.
Fixa saker som droppar, hänger lite löst eller inte går att stänga ordentligt.
Jag känner redan nu hur bra jag kommer att må efteråt! Min kropp kommer att sväva viktlöst fram över golvet här hemma!
Påsken. En härlig långhelg med god mat och strålande väder. Nu är man utvilad och stark.
Eller inte.
Jag vet inte jag. Länge var det inte alls så för mig. För mig har högtider alltför ofta lämnat mig med en känsla av att jag är svullen, ful och allmänt värdelös. När ätandet blivit problematiskt och synen på den egna kroppen i princip enbart är negativ blir det sju gånger värre av en helg där fokus ligger på mat och alkohol.
Först och främst går en stor del av helgen åt att tänka samma tankar 1000 gånger om:
Nu har jag ätit för mycket. Usch, vad äcklig jag känner mig. Nu är min magsäck som en soppåse fullproppad med skräp. Så här stor har aldrig min mage varit. Jag måste äta bättre. Nästa måltid ska jag äta bättre. Eller ska jag kanske hoppa över den? Nej, det gick inte. Nu åt jag alldeles för mycket igen. Nu är allt förstört. Jag får ta tag i det här på tisdag, då ska jag bli hälsosam.
För något år sedan hade jag bara tänkt så här. Jag hade mått så dåligt i dag när jag kommit till jobbet att det tagit emot att hälsa eller ens prata med kollegor. Där sitter de och är glada och har haft en härlig helg i solskenet medan jag ägnat största delen åt att tampas med mina matdemoner.
Eftersom jag tänkt så här i många år är det svårt att helt bryta det här mönstret. Speciellt när jag efter helgen känner mig svullen och aningen obekväm i min kropp. Skillnaden i dag är att jag är medveten om att det här bara sitter i huvudet. Det kommer att gå över. Jag är lite svullen i dag men i morgon börjar allt kännas som vanligt igen. Världen har inte gått under bara för att jag druckit en öl för mycket eller tryckt i mig choklad tills jag blivit illamående.
När tankarna dyker upp som värst försöker jag byta fokus och tänka på vad mina olika kroppsdelar egentligen gör för mig varje dag, saker jag oftast tar förgivet. Bäst tycker jag det funkar att göra efter duschen när jag ska smörja in mig. Då tänker jag på en kroppsdel i taget medan jag smörjer den. Till exempel benen: hur mycket gör de inte för mig? Hur tacksam ska jag inte vara att jag har ben? De för mig framåt varje dag. Och min mage: hur många fantastiska organ finns det inte där inne som tagit hand om och renat min kropp från gifter? Den bara fortsätter jobba trots att jag otacksamt klankar ner på den och ibland ger den alldeles för mycket att sånt den inte mår bra av. Med tanke på allt dåligt jag tänkt om den borde den ha lagt av för länge sedan, men det gör den inte.
Det är en kropp. Den gör så mycket jävla jobb varje dag för att jag ska kunna överleva. Och vad gör jag? Klagar och tänker på hur ful och värdelös den är? Det är inte rättvist någonstans.
En sak är jag rätt säker på: kroppen kommer aldrig börja må bra – på riktigt – innan alla hatiska tankar kring den är borta.
Jag heter Zandra Lundberg.
Jag har bestämt mig för att förändra mitt liv. Yoga och självkärlek i stället för depression, ångest och ätstörningar.
Det går (oftast) bra!
Jag sa upp mig från mitt jobb på Aftonbladet för att följa min dröm att jobba som frilansjournalist. I dag skriver krönikor, artiklar och är yogalärare.
Den här bloggen handlar om personlig utveckling, men också om yoga, kärlek och hundar.
Mejla mig: zlundberg@gmail.com
