Vi var i Värmland i helgen för att gå på gårdsfest. Det var kul och allt sånt, men sedan blev jag så fruktansvärt full och jag vet inte. Det gör mig så förtvivlad. Det är fult att bli så där full. Det finns ingen tjusning i att tappa kontrollen. Det enda jag gör är att jag sårar mig själv.

Och så tänker jag på den perioden jag hade för ett tag sedan när jag inte drack på ett halvt år. Jag mådde så mycket bättre då. Jag mådde inte så här i alla fall.

När jag var långt, långt nere i deppträsket så läste jag någonstans att deprimerade människor är egoistiska. Jag kunde inte ta in det då. Jag blev arg bara av att läsa skiten. Hur kunde någon påstå det? Jag orkade ju för fan inte med mitt liv. Jag hatade ju mig själv. Jag tycker inte att jag är värd någonting. Hur kan jag då vara egoist? Svaret fanns ju redan där, i mina tankar: jag, jag, jag, jag. Min ångest, mina problem, mitt värdelösa liv. Allting kretsade kring mig och mitt mående. 

Det jag inte kommit fram till över huvud taget då var att egoism inte behöver vara någonting dåligt. Tvärtom. På ett sätt är jag mer egoist än någonsin. För jag har insett att jag är den viktigaste personen i mitt liv. Min viktigaste uppgift är att jag mår bra. Mår jag bra så kommer jag mina relationer att bli bättre. Jag kommer kunna fylla huvudet med annat än negativt ältande om mitt liv.

Det har tagit mig ÅR att inse att jag på vägen också skadat andra med min psykiska ohälsa.

Jag vet till exempel inte hur många killar jag träffat bara för att jag ville att de skulle fylla det tomma svarta hålet som fanns i mig. Då tänkte jag väl att det ändå inte spelade någon roll, för ärligt talat, inte kunde de väl på allvar känna så mycket för mig? Det fanns ju miljontals andra som var bättre än mig. Att de faktiskt skulle bry sig om mig på riktigt måste ju vara en vanföreställning. Så om någon visat starka känslor efter att jag har sårat dem så har jag bara ryckt på axlarna och gått vidare i livet, vidare till nästa kille.

Den där härliga känslan när jag hånglat med killar, den har tyvärr haft väldigt lite med pirr i magen och kärlekskänslor att göra. Det har varit den berusande, underbara känslan av att för en liten stund få bekräftat att jag är okej. Jag hade aldrig insett det då, men jag ser det tydligt nu.

Och alla de här testen jag skulle göra på vägen. Fy fan. För att testa mitt eget värde så behövdes svårare och svårare utmaningar. Vad är det allra svåraste? Att bli bekräftad av någon som redan är i en relation med någon annan. Att få honom att vara otrogen med mig. Hur kan jag få ännu mer bekräftelse? Kanske genom att få någon av mina vänners/bekantas pojkvänner att vara otrogen med mig – eller att få någon att hångla med mig trots att de vet att jag är i en relation. Det måste ju ändå vara det ultimata beviset på att jag är värd någonting.

Haha, och jag ville inte kännas vid att jag skulle vara egoist? Jisses.

Jag är så otroligt glad och tacksam att jag är ur det där destruktiva mönstret, att jag ser mitt eget värde. Men också att jag inser vad jag ställt till med på vägen, och en medvetenhet om och varför jag betett mig så illa.

Så där som jag levde tidigare är inte ett liv, det är inte spännande eller härligt. Det är bara ett jävla lidande.

Vilken förmiddag. Herrejävlar. 

Jag vet att det finns mammor som i tröttyrsel och nervkollaps tänker fruktansvärda tankar om sina barn. Jag förstår verkligen det. Jag förstår vansinnet och jag förstår det dåliga samvetet efteråt.

Nu har jag ju inget barn med så väl en unghund och den här dagens förmiddag då jag skulle hinna göra många saker klara rätt snabbt. Givetvis skulle hans livs hittills mest vilda och aktiva dag sammanfalla med just den här förmiddagen. Då har Stoffe, utan kronologisk ordning:

Bitit i hörlurar, dragit ut kläder från garderoben, mumifierat sig själv i toapapper, stått vid mina ben och krafsat, vägrat gå in när vi varit ute. 

Jag har varit så irriterad att jag hållit på att gå i bitar. Samtidigt har jag försökt vara förstående. Det är en hund. Ett djur. Han har aldrig bett om att få bo här. Aldrig bett om att gå omkring i något jävla koppel. Han behöver stimulans och kärlek. (MEN HAN KAN VÄL LYDA NÅGON JÄVLA GÅNG!?!??!)

När vi satt ute på gården för en timme sedan och han lugnat ner sig så skvalpade stora vågor av dåligt samvete över mig. Och jag vet, jag är bara människa. Jag har mina fel och brister, ingen kan någonsin vara perfekt hela tiden. Jag inser det.

Men ändå så gjorde jag ytterligare en sak, som jag gör alldeles för sällan: jag rannsakade hela situationen ordentligt. Vad kunde jag ha gjort annorlunda för att ha undvikit det här eländet till förmiddag? När jag tänker på saken finns det en hel del jag kunde ha gjort redan tidigt i morse för att trötta ut honom, jag märkte ju redan då att kaoset var på inkommande.

Vanligtvis hade jag bara pustat ut och varit glad för att det är över och gått vidare i livet, men nu tänkte jag att det här ska få bli en lärdom till nästa gång. Efter att ha gjort upp en mental plan för hur jag ska lösa en liknande situation nästa gång så kändes allt ungefär 10 000 gånger lättare och jag var dessutom på mycket bättre humör.

Det här låter så simpelt och det är det ju också. Men gör jag det ofta? Nej. I stället gör jag samma misstag och trampar i samma fällor gång på gång på gång utan att någonsin reflektera och försöka hitta en lösning.

Det ska det bli ändring på från och med nu, tänker jag. Mer eftertanke. Förhoppningsvis mindre vansinne.

Jag förstår verkligen att smartphonen har sina fördelar. Det är ju på ett vis fantastiskt att kunna gå omkring med världen i sin ficka. Jättesnygg design, Steve Jobs.

På samma gång är jag så förbannat less på den. Det är en liten mackapär som snor åt sig mer och mer tid.

Inne i olika appar så uppdateras flöden ständigt. För att hålla sig ajour behövs det liksom en dygnet runt-vakt.

Jag märker själv hur jag drar fram mobilen direkt när tankarna spinner i huvudet. När jag känner mig stressad eller oroad. Då är den där som en liten tröst. Jag kan fly in i någonting. Läsa olika människors åsikter om saker jag bryr mig och saker jag inte bryr mig om över huvud taget. Se bilder. Läsa listor. Googla saker jag borde fixa. Ni vet ju.

Problemet är bara att det aldrig löser någonting. Några djupa andetag och lite stillhet löser mycket. Att ta ett varv i Facebookflödet reglerar inga stressnivåer. Det är same same en kvart senare.

Internet kan bli destruktivt precis som tv-tittande och spelande.

När jag mådde som allra sämst gjorde jag knappt annat än surfade (på min lediga tid). Planlöst sökande på nätet. Det hjälpte inte men det dämpade lite oro och deppighet för stunden. Det fanns en så stark önskan hos mig att jag hade kraften och styrkan att dra mig upp ur soffan och göra någonting, att uppleva saker – men i stället blev jag kvar framför datorn. För det är ju så enkelt att bara försvinna in. Att slippa vara i verkligheten för en liten stund.

Det är ju så enkelt att bara plocka upp mobilen. Den ligger ju ändå bara där och jag råkar ju ändå ha några minuter till övers.

Jag tror verkligen inte på det där: att huvudet måste fyllas med information och underhållas hela hela tiden. Till slut fastnar ju ingenting. Alla bara rinner förbi i en jämngrå massa. Jag blir inte smartare.

Det jag tror hjärnan behöver är att tränas i att bara vara. Att stå över alla impulser att plocka upp mobilen och alla känslor av leda.

Det går nästan att jämföra med ett överaktivt barn eller en hund som man behöver hjälpa för att komma ner i varv. På samma sätt får man hjälpa hjärnan hålla sig undan behovet av det ständiga flödet på internet.

Ungefär så här: Jag sitter bara här. Kämpa på du lilla hjärna. Sparka, skrik och hitta på alla möjliga konster.

Till slut kommer du också att få ro din stackare.

Jag läste någonting intressant i morse.

Att det faktum att många upplever att de får mer sinnesro på semestern är att de tar in så mycket nya miljöer. Folk är alldeles för upptagna med att använda sinnena och därmed har inte tankarna utrymme att ältas runt i huvudet. Koncentrationen ligger på syn, hörsel, lukt och smak.

Minns ni i barndomen? Då kunde hela dagar glida förbi utan några större bekymmer kring det som varit eller vad som skulle komma. Jag kunde dyka runt med cyklop och i flera timmar utan att fastna i tankarna, bara vara i stillheten som fanns under vattenytan. Jag älskade vatten så mycket. I dag är det så mycket krångel med en simtur, badkläder som sitter si och så, det är för kallt och det är för jobbigt att bli blöt i håret.

Jag minns också hur jag som barn tyckte att det ofta kändes svårt att komma i kontakt med vuxna. Hur mycket de än försökte så var det rätt sällan de faktiskt var riktigt närvarande. Så klart. För att de var förlorade i sina tankar kring dåtid och framtid. Så jag tjatade, för jag tänkte väl att det kunde ”väcka” vuxna. Men ingen vuxen uppskattar tjatiga barn. Då får man tillsägelser och kanske hot om att det inte blir det ena och det andra senare. Man vill ha barn som anpassar sig efter vuxenmallen fast det kanske egentligen borde vara lite mer tvärtom.

Som jag minns det var de som oftast verkligen hade tid att lyssna äldre människor. De var mer stilla i sinnet.

Något går snett där mellan barndom och ålderdom, inte för alla, men för många. Stress, press och oro tar över. Allt blir en strävan och en kamp. Det är underligt det där. Underligt och synd.

Den här midsommarhelgen var välbehövlig. Det känns på första gången på länge som att jag verkligen hittat tillbaka. Tillbaka till den där inre ro jag haft, men tappade bort för några månader sedan. Jag kan skilja på mina tankar och mitt medvetna igen. Jag ÄR inte allt det där som mal på uppe i huvudet. Det är bara en gammal skiva som mal på om dåtiden och framtiden. Om hur otillräcklig jag är, om hur saker och ting borde vara för att vara bra.

Till hjälp hade jag Eckhart Tolles Ditt inre syfte och tre internetfria dagar.

Jag ser klart och tydligt på de månader som varit. Jag vet ungefär exakt när jag tappade fotfästet helt och började leva i tankarna igen. Det var i maj när jag påbörjade hundinstruktörsutbildningen. Jag skrev om det redan då hur jag upplevde det. Det jag kanske inte märkte var att den här stressen gjorde att jag förflyttades helt tillbaka upp i huvudet. Jag började återigen identifiera mig med mina tankar. Jag började leta olika sanningar utifrån, jag tvivlade på mig själv och vad som var min inre röst. Jag fick knappt ro under yogan längre. Mobiltelefonen var framme några minuter efter att jag lämnat klassen och hemma på mattan fick jag inget lugn över huvud taget (”jag måste bara kolla den här grejen”).  Så klart var min röst svår att höra eftersom alla mina tankar aldrig riktigt lät mig lyssna efter ordentligt. Så klart hade jag svårt att lita på mitt inre eftersom jag lät alla tankar överhopa den med analyser och konsekvenstänk tills jag var totalt lost och olycklig.

Det finns så många som romantiserar det här med att vara en tänkare. Att grubbla dag och natt kring stora frågor och livet. För mig finns det inget vackert med det över huvud taget. Det är ett rent jävla helvete att vara fast i tankarna. Det är först när jag lyckas hitta längre stunder av medveten närvaro som lugnet sänker sig över den här arma kroppen och sinnet.

Ja! Tack så mycket Ojsans för din rekommendation om den här boken efter inlägget ”Tvåårsförbannelsen (hjälp, jag är en bitch).

Har nästan sträckläst hela nu. Det som var mest aha-upplevelse för mig var att jag passar ”perfekt in” i en viss kategori som beskrivs i boken. Det är anknytningsteorierna som beskrivs, och jag har ju tidigare skrivit om boken Hemligheten som var en stor ögonöppnare för mig kring vilka typer av personer jag söker mig till, men främst – varför. 

I den här boken fick jag ett mer ingående resonemang kring hur personer av samma personlighetstyp som jag (otrygg-ambivalent) beter sig i relationer och det var på pricken jag.

Jag älskar fanimej att läsa böcker och inse att det mesta jag gör har en orsak, är fullständigt mänskligt och handlar inte om att jag är ett hopplöst exemplar. Allt har sina förklaringar. Bara jag får bli medveten om varför jag gör som jag gör så tycker jag att det är mycket lättare att lämna ett dåligt/destruktivt beteende bakom mig.

Vad har jag lärt mig då? Att jag skapat ett filter där jag bara väljer att fokusera på det dåliga min sambo gör. Att jag lätt fastnar i mina känslor och målar upp katastroftankar kring framtiden. Och det här ska jag då lösa genom olika övningar och meditation.

Allt visste jag ju egentligen redan, men så himla skönt att få ord på det. Bara genom att medvetengöra och förstå mina problem via böcker har jag överkommit så mycket destruktiva tankegångar jag haft, den största av dem alla som jag övervunnit är nog den kring mat. En gång i tiden ägnade jag ungefär 85 procent av dagarna på att obsessa kring mat. Nu kanske … 3 %?  När jag var fast i mattänkandet var jag så otroligt förtvivlad. Jag trodde aldrig att jag skulle ta mig ur det, att jag skulle behöva leva resten av mitt liv med att tänka på vad jag ätit, att jag ätit för mycket, att jag ville äta, att jag inte borde äta.

Men se nej, så blev det inte med den saken!

Det går att programmera om hjärnan och få den på rätt bana. Det handlar egentligen bara om att vara så självsnäll att man ger sig själv den tiden. För tid tar det ju.

Men det ÄR värt det!

Sandra som följt mig under flera år (hon har en bra blogg här) har i kommentarsfältet skrivit en liten reflektion över kring hur jag förändrats och frågar hur det påverkar relationerna i mitt liv. Så det tänkte jag svara på! Här är hennes kommentar:

Jag har läst dina krönikor och dina diverse bloggar i flera år. Sedan du upptäckte personlig utveckling och verkar må mycket bättre, är det nästan som om en helt annan person skriver texterna. Jag har ju gillat att läsa dina texter hela tiden så jag ser det verkligen inte som en kvalitetsförsämring, utan bara att dina texter är annorlunda mot tidigare. Jag förstår så klart att texter bara reflekterar en liten del av ens personlighet och bla bla, men jag antar att du även själv känner att du har förändrats som person och att din livsstil har förändrats mycket över det senaste året. Jag har förstås ingen aning om hur ditt liv ser ut, men jag kan tänka mig att en sådan stor livsstilsförändring skulle kunna påverka olika relationer antingen negativt eller positivt, eller bara förändra dem på något sätt. Så jag är helt enkelt nyfiken: Har dina relationer till vänner, familj, pojkvän osv. förändrats i takt med att du har det?

Jag tänker ibland att det inte kan vara någon som läst någon av mina förra bloggar (varken på Aftonbladet/Nöjesbladet eller den jag hade för flera år sedan på XIT) som hänga kvar i dag. För inget är ju detsamma längre. Varken språket eller jag. Däremot har jag alltid försökt vara ärlig och öppen med mitt liv och mina känslor, så gott det går. Jag tycker det känns bra att kunna erbjuda ett alternativ, eller en motpol, mot mycket på internet som är snygga, staljade bilder i motljus och korta texter som egentligen inte säger någonting om hur människan mår eller vad som försiggår i hens huvud. Jag säger inte att det är fel, att alla borde dela med sig på det sätt som jag gör. Alla vill, eller kan av olika orsaker inte även om de gärna skulle vilja. Men eftersom jag inte mår sämre av att göra det, snarare tvärtom: jag känner att jag utvecklas, så väljer jag att det.

Så. Över till din egentliga fråga: Om mina relationer till vänner, familj, pojkvän förändrats i takt med att jag gjort det? 

Jag har rätt få nära vänner, men de vänskapsrelationer jag har tycker jag att har blivit djupare. Förut, för bara något år sedan, handlade i princip allt för mig om att vara rolig. Eftersom jag visste att människor tyckte om mig när jag var rolig så gick jag helt enkelt in i rolighetsrollen när jag träffade mina vänner och speciellt när jag träffade nya människor. Det är väl en klassiker för människor som känner sig osäkra på sitt eget värde. Vågar jag inte vara mig själv så kan jag i alla fall få folk att skratta och därmed tycka om mig. I dag är jag mycket mer allvarlig. Jag drar mig för att skämta på min egen bekostnad. Det märks väl i mina texter också, förmodar jag. Mina vänner har följt den här processen och sett förändringen och accepterar den. Även om kanske inte alla direkt jublade när jag slutade dricka alkohol och valde att i stället yoga flera dagar i veckan.

Jag inbillar mig att det är lättare att förändras tillsammans med några få nära vänner än ett gäng som samlas några gånger i året och som har förutbestämda roller för varandra. Risken finns att man då får stå och försvara den man har blivit. ”Vadå, har DU börjat med yoga/mindfulness!? Du som alltid ogillat sånt flum”. Typ.

Min relation till min mamma har blivit betydligt bättre, eller djupare kanske är rätt ord. Hon har alltid jobbat mycket med det inre, gått sin egen väg och varit betydligt mer spirituell. Det här har jag avfärdat som konstigt och märkligt och gjort mig rolig över och i dag är det jag som lånar böcker av henne och hela tiden upptäcker nya saker som hon varit medveten om länge. Hon är kanske den mest accepterande människan jag känner och hon är väldigt glad och tacksam över att jag fått en annan syn på livet.

Christian då? Haha, en gång väckte jag honom mitt i natten, jag hade nyss kommit hem och ville visa att jag färgat håret från mörkbrunt/svart till blont och efter tre yrvakna sekunder sa han bara ”oj, nu minns jag inte hur du såg ut innan”. Med det vill jag försöka illustrera hur oerhört snabbt han anpassar sig. Om jag vill gå all in på att förbereda mig för en resa till rymden eller starta ett rockband så skulle han aldrig få för sig att ifrågasätta det. Ibland är det nästan provocerande hur anpassningsbar han är. Det skulle kunna flytta in tre tonåringar till oss i dag och han skulle troligtvis inte reagera med en chock utan bara fråga vad de vill äta till middag. Så, det är svårt att påstå att vår relation förändrats, men det är klart att det gör honom gott att se att jag mår bättre och har mindre ångest.

Jag fick en fråga i kommentarsfältet i går som jag tänkte svara på här i ett litet inlägg!

Skulle du vilja berätta lite om din tid med antidepressiva och varför du slutade? Jag tycker själv att det är svårt, har ätit sen ett halvår men är inte övertygad och får en känsla av att det kan göra mig lite avtrubbad… Hur är din erfarenhet?

Det var (tror jag) ungefär sex år sedan jag började. Först och främst var jag livrädd för att börja äta antidepressiva. Det var medicin och medicin innebar ju att jag måste vara sjuk och det hade jag ingen som helst insikt om att jag var. Jag tyckte det var skönt när min psykiater förklarade att det var lika vettigt att ta antidepp mot obalanserade nivåer i hjärnan som att fixa ett brutet ben. När jag efter någon vecka kom överens med tanken om att äta antidepp så var jag också väldigt rädd för vad som skulle hända. Hur skulle det kännas? Skulle jag fortfarande vara jag? 

Så jag började och det hände … ingenting. Jag tror vi höjde dosen tre-fyra gånger under en rätt lång period innan jag började känna något över huvud taget. Men när det började fungera så märktes det rätt tydligt på mig. Den första veckan var jag i någon slags maniskt glädjerus, men det planade ut rätt snabbt och allt blev vanligt igen, bara lite mer balanserat och stabilt. Jag tappade inte meningen med livet 70 gånger om dagen som jag gjort tidigare, jag längtade inte efter att dö och så vidare. Medicinen jag fick av min finska läkare kommer jag faktiskt inte längre ihåg vad hette, men när jag flyttade till Sverige ”omvandlades” det till citalopram.

Under åren har jag slarvat med medicinen ibland och det har märkts jättetydligt. En gång åkte vi på konferensresa till Berlin med jobbet och jag glömde medicinen och väl hemma var jag ett fullständigt vrak av ångest. Om jag känt mig avtrubbad? Ja, på det viset att det skurit bort mitt dåligtmående. Jag har inte upplevt att medicinen gjort det svårare att komma i kontakt med glädje och lyckokänslor.

Jag slutade äta antidepp under hösten förra året. Jag kände mig så stabil i psyket som jag aldrig gjort tidigare. Jag yogade, drack ingen alkohol och jobbade mycket med mig själv. Det kändes helt naturligt att bara strunta i att förnya mitt recept och jag märkte faktiskt inget alls av övergången, trots att jag slutade tvärt. Jag tror till och med att jag glömde berätta till min sambo att jag slutat, så självklart kändes det.

Det har gått finfint fram tills för någon månad sedan då jag märkte att ångesten börjat smyga sig på igen. Fler och fler tankar om meningslöshet dök upp. Tanken på att börja med antidepp igen låg nära till hands senast i går, jag var så otroligt less på allt. Och även om jag inte skulle ta det som något stort ”misslyckande” att börja igen så vill jag först göra ett tappert försök på egen hand.

Jag tror och känner att det handlar så mycket om att jag den här gången bara tappat fotfästet, jag har glidit iväg i tankarna, ältat, oroat mig och slutat fokusera på att jag själv ska må bra. Om jag bara ger mig själv en ärlig chans, att läsa böcker och göra övningar som får mig att mår bättre, att yoga och meditera och att fokusera mycket på andningen så kommer jag att hitta tillbaka. Eftersom jag redan har verktygen och lyckats komma på fötter en gång så är jag rätt övertygad om att jag klarar det en gång till.

Medicin är bra och jag vet att den finns där som ett alternativ, men först vill jag göra ett ordentligt försök. Skillnaden nu mot för sex år sedan var att då hade jag aldrig orkat. Jag var så långt nere i deppträsket att jag nog aldrig klarat att hala mig upp på egen hand. Nu är jag bara där och badar fötterna emellanåt.

Testa ät ett tag och testa sluta ett tag. Du kommer känna vad som känns bäst!

Jag läser en bok om kroppsspråk och kom till kapitlet om introverta och extroverta människor i går kväll.

Jag kan inte fatta att det tog så länge för mig att acceptera att jag är introvert. Jag har i princip alla karaktärsdrag för en introvert person – ändå har jag i så många år pinat in mig själv i rollen som en extrovert och tänkt att det nog måste vara mig det är fel på. 

Jag tror inte att det är svart eller vitt. Alla människor är nog mer och mindre inåtvända eller utåtriktade från dag till dag. Men det råder ingen tvekan om att jag är väldigt mycket introvert när jag läser om det.

Karaktärsdrag för introverta: 

– Trivs i ensamhet

– Relationerna är få men djupa

– Sociala aktiviteter tar energi, även de roliga

– Lugn och säker på ytan

– Tänker först och handlar sen, eller nöjer sig med att tänka

och för extroverta: 

– Vill ha mycket att göra

– Gillar förändring

– Känner många, anser sig ha många vänner

– Gillar småprat om vädret

– Handlar först och tänker sen, handlar ibland utan att tänka

– Tänker genom att prata

Jag tänker främst på mitt jobbande. I 10 år jobbade jag på kontor och i 10 år var jag HELT SÖNDERKÖRD när jag kom hem på kvällen/natten. I nästan 10 år sov jag en till två timmar VARJE dag efter jobbet och jag fattade inte vad det var för fel på mig. Var jag sjuk? Varför var jag så trött? Jag orkade inte ta mig an någonting. Jag pinade mig själv till att boka in saker med vänner, för att oftast i sista stund boka av (och få dåligt samvete för det) eller träffas ändå och sitta och känna mig trött och eländig (och få dåligt samvete för det).

Att jag varit så trött beror förstås säkert på massvis med andra saker, men jag tror att det faktum att de kontor jag jobbat på haft öppna kontorslandskap spelat stor roll. Det har sugit så enormt av min kraft, utan att jag egentligen fattat det. Mycket av min energi har gått åt att läsa in andra människor och att småprata. Jag hatar att småprata! Allvarligt, ett tag mådde jag så dåligt att jag slutade hälsa på människor för jag orkade helt enkelt inte. Och det här uppfattas ju så klart som enormt drygt så jag fick ju lägga av med det efter ett tag.

Att jobba som nöjesjournalist och åka ut på jobb där du ibland rör dig bland hundratals personer stred ju mot all rim och reson inom mig. Jag har uppskattat långa intervjuer och tiden då jag fått sitta och skriva i lugn och ro. 

I privatlivet har jag fått panik av tanken på att gå på stora fester, event och mingel. Jag ryser av tanken på mingel! Jag har aldrig riktigt fattat hur inte alla andra människor också tycker att det skönaste ändå är att bara sitta ner två personer och prata i lugn och ro. Ingen hög musik, inte en massa saker som måste hända efteråt. Jag vill känna mig trygg och veta att jag kan gå hem när jag vill.

Jag kan fortfarande ha svårt att acceptera den här introverta personligheten jag har. Jag får så otroligt dåligt samvete av att tacka nej när någon kompis föreslår att vi ska göra någonting. Jag är jättedålig på att dra gränser, att säga ”nej, det där kommer inte jag orka med” känns … väldigt jobbigt. Men jag vet inte, jag har ägnat så många år nu att låtsas vara någon extrovert person jag absolut inte är. Det har varit förjävla kämpigt, ärligt talat, att leva tvärt emot hur jag själv innerst inne önskar och längtar efter att leva.

Sedan uppstår det en hel drös med frågor av det här: vad är min introverta personlighet som jag bara borde acceptera och vad har varit destruktiv isolering i och med att jag mått dåligt, att jag inte ansett att jag är värd att umgås med?

Eller är min ständiga kamp emot min introverta personlighet en bidragande orsak till att jag mått så dåligt?

Ja… det är inte helt glasklart. Det är det inte.

(Det går att testa dig själv om du är introvert eller extrovert på flera ställen på nätet. Bland annat här och lite mer djupgående här. Det finns också personer som kallas ambiverta. De ligger precis på gränsen och pendlar mellan introverta och extroverta. Läs mer här.)