Jag störs av den så ofta. Den där lilla gnagande känslan av att det finns något jag borde förändra i livet.

Problemet är att jag inte riktigt vet exakt vad. Eller så kanske det är att jag inte riktigt vågar lyssna efter. Och när jag väl lyssnar så kanske det är så illa att jag inte vågar tro på att det verkligen är vad jag vill.

Så jag vänder på det: vad vill jag inte?

Vill jag bo i en lägenhet i Stockholm resten av mitt liv? Nej. Nej det vill jag absolut inte det. Det skulle ärligt talat kännas som någon form av straff. 

Jag har sagt till Christian att jag är redo att flytta i samma sekund som han säger pip. Någonstans inom mig vet jag att jag vill flytta runt. Jag vill se nya platser och människor. Det finns så många ställen jag skulle kunna tänka mig att bo. Ute i skogen i ett litet torp i Skåne. Var som helst nere vid medelhavet. I Helsingfors. I Göteborg. I Malmö. I Köpenhamn. Jag skulle verkligen jättegärna vilja bo i Köpenhamn. Jag vill nog inte dö utan att kunna peka på en jordglob och kunna säga att jag har bott på de här och de här och de här och de här platserna.

Så vad gör vi?

Vi letar på Hemnet efter en tvåa i en Stockholmsförort.