Jag är så glad och tacksam att jag börjat yoga hemma igen. Under flera månader nu har jag gått och blängt på yogamattan. Jag har inte bara känt att jag inte haft lust utan verkligen haft någon slags stark motvilja till att rulla ut den. Kanske handlar det om att jag känt mig så prestationsinriktad.

Jag har löjligt korta baksidalårmuskler och alla framåtfällningar, för att inte tala om hunden, blir väldigt smärtsamma. Det gör att jag känner mig stel och ja … usel, helt enkelt.

Och JAG VET. Yoga handlar om att acceptera: där jag är i min praktik i dag, där är jag i dag. Men jag har inte kunnat acceptera. Jag har snarare fått jobba på att acceptera att jag inte kan acceptera. Och detta har varvats med känslor som ”min kropp är omöjlig”, ”jag kommer aldrig bli vig”.

Jag vet precis varför jag tycker det är så jobbigt att stå i hunden. När jag var yngre och spelade fotboll hade vi alltid stretch efteråt och jag var alltid stelast av alla. Vi stod i hunden (även om vi förstås inte kallade det hunden då) och ALLA utom jag nådde ner med hälarna till marken. Själv stod jag och skämdes med dem typ en decimeter ovanför och försökte pressa ner dem så det brände av smärta i mina hamstrings.

Kroppen glömmer inte. Det här minnet finns kvar. Varje gång jag ställer mig i hunden så börjar jag pressa och känna mig dålig. Jag kämpar emot. Det blir jobbigt och jag blir less.

Jag är helt övertygad om att jag måste släppa det här för att komma vidare. För att bli mer rörlig måste jag andas med kroppen och utgå ifrån var den är nu. Inte var jag vill att den ska vara.

Allt kommer så småningom. Det får ta sin tid. Jag har ju inte bråttom någonstans.