Första gången jag hörde den här dikten var på en yogaklass. 

Det är ord som känns väldigt bra i hjärtat.

Jag tänker att det är sånt som spelar roll den dagen livet ska summeras.

Filmer, böcker, låtar, dikter, naturupplevelser och möten med andra människor som får det att kännas vackert att leva.

”The invitation” 

It doesn’t interest me what you do for a living. I want to know what you ache for and if you dare to dream of meeting your heart’s longing.

It doesn’t interest me how old you are. I want to know if you will risk looking like a fool for love, for your dream, for the adventure of being alive.

It doesn’t interest me what planets are squaring your moon. I want to know if you have touched the centre of your own sorrow, if you have been opened by life’s betrayals or have become shrivelled and closed from fear of further pain.

I want to know if you can sit with pain, mine or your own, without moving to hide it, or fade it, or fix it.

I want to know if you can be with joy, mine or your own; if you can dance with wildness and let the ecstasy fill you to the tips of your fingers and toes without cautioning us to be careful, be realistic, remember the limitations of being human.

It doesn’t interest me if the story you are telling me is true. I want to know if you can disappoint another to be true to yourself. If you can bear the accusation of betrayal and not betray your own soul. If you can be faithless and therefore trustworthy.

I want to know if you can see beauty even when it is not pretty every day. And if you can source your own life from its presence.

I want to know if you can live with failure, yours and mine, and still stand at the edge of the lake and shout to the silver of the full moon, ’Yes.’

It doesn’t interest me to know where you live or how much money you have. I want to know if you can get up after the night of grief and despair, weary and bruised to the bone and do what needs to be done to feed the children.

It doesn’t interest me who you know or how you came to be here. I want to know if you will stand in the centre of the fire with me and not shrink back.

It doesn’t interest me where or what or with whom you have studied. I want to know what sustains you from the inside when all else falls away.

I want to know if you can be alone with yourself and if you truly like the company you keep in the empty moments.

Det här scenariot måste väl ungefär alla känna igen:

Man sitter med någon suddig gammal bild framför sig och bara ”se vad smal jag var där”. 

Jag har också gjort det! Tittat på något gammalt foto från någon semester på spanska solkusten och förargat mig över att jag inte NJÖT mer av min kropp då. För det hade jag ju så klart inte haft vett att göra. Jag hade ju ängslats över min mage och varit orolig att jag glömt att raka benen.

Förra veckan hittade jag en film från 2012. Jag var rätt blek av att bara varit inomhus och jobbat, lite smårund av allt öldrickande, men det spelade ingen roll för det var någonting annat som sken igenom.

Jag var så glad. Det bara skiner ur ögonen. Resten, hur min kropp ser ut och vad jag har för kläder (rätt sjaviga) spelar egentligen ingen roll, jag tror aldrig att jag tidigare sett mig själv och blivit så lycklig.

Det finns inget som är så vackert som människor som mår bra och är glada. Inom kinesisk medicin talas det qi, inom hinduismen om prana: livskraft. 

Det spelar egentligen ingen roll, tycker jag, hur en kropp ser ut, så länge man själv är trygg med den. Är man trygg med den blir den vacker. Älskar man den blir den vacker. Mår man bra blir man vacker. Är man glad blir man vacker.

Det är det som är värt att jobba på om man vill hålla i längden. Kroppen är även om vi vill det eller inte på väg mot rynkor och sämre blodcirkulation. Sämre syn och hörsel. Stelare leder och mindre muskelmassa. Självklart ska man ta hand om den efter bästa förmåga, men det är inte allt.

Jag blev så illa berörd av en artikel i dag om en 50-årig kvinna som vägrat le i 40 år för att slippa rynkor.

Herregud.

Att skratta och le är ju något av de mest grundläggande vi har. Det är ju det som gör oss människor till så fantastiska, härliga och vackra varelser.

Klockan är halv 12 och jag har varit fram och tillbaka till vårdcentralen och svängt.

Jag hade inte tid där i dag. Det är i morgon.

Jag tror att livet ger oss de läxor och lärdomar vi behöver. Om och om igen om det så skulle behövas, tills vi verkligen ska fatta.

Uppenbarligen behöver jag verkligen lära mig läsa mer noggrant. Har under en period slösat en massa extra tid och kraft bara för att jag dykt upp på fel ställen på fel tid, läst fel instruktioner och dessutom fyllde jag i mitt Indienvisum fel TRE gånger bara för att jag läste slarvigt. Hur nu det ens är möjligt.

Fram tills för två år sedan så trodde jag att livet bara hände mig. Jag såg inte några mönster, körde bara på och jag var alltid lika förvånad när det plötsligt gick åt helvete.

Jag tänker på människor som går in i väggen. 

Det är ju inte direkt så att den där väggen bara står där en dag.

Kroppen har ju börjat signalera flera månader, kanske år i förväg att det inte står rätt till. Genom huvudvärk, förkylningar, sömnproblem, trötthet, rastlöshet.

Vad gör vi åt det? Äter mediciner för att dämpa symtomen. Häller i oss kaffe och energidrycker och allt vad det nu är. En period när jag jobbade som kvällreporter på Aftonbladet drack jag fem-sex koppar kaffe, en halvliter cola och åt två koffeintabletter varje dag. Plus en halv rulle ballerinakex där kring 23 för att orka de sista timmarna. Sen undrade jag varför jag började få stora röda utslag i ansiktet! Varför jag inte var pigg trots att jag varit ledig i fyra dagar innan mitt skift började på nytt.

Jag tänker på hur livet skulle kunna levas om det inte trissats upp av den här ständiga hetsen efter mer som speciellt pågår i storstäderna. Om vi la fokus på att må bra och ta hand om varandra i stället för jobb och pengar och allt vad det nu är. Behov som vi skapat. Det är ju bara ett luftslott, egentligen.

Jag känner det så ofta: det kan inte vara rätt. Det kan inte vara det här som är meningen.

Jaja. Hippie at heart.

Jag hoppas att fem veckor i Goa och yogalärarutbildningen kommer att ge mig bättre verktyg för att kunna acceptera det här skeva samhället vi lever i.

Acceptera det som är.

Det är omöjligt att säga något allmängiltigt om otrohet.

När det väl har hänt så har det hänt. Då går det varken att gapa ”du bör aldrig acceptera det” eller lägga huvudet på sned och påstå att ”det går att förlåta”. Det finns inte några regler eller en mall att följa.

Hur ska man veta?

Jag har stått på båda sidor.

Jag har kommit in i en lägenhet där det står två halvdruckna vinglas på köksbordet. I sovrummet ligger min pojkvän naken i sängen med en annan kvinna.

Vad gör man? Det är inte direkt så att vanliga dödliga människor har några verktyg för att hantera en otrohet. Det finns inte några förberedande kurser eller någon utrymningsplan.

Jag gick på känsla. Det gör väl de flesta. Skriker rakt ut. Gråter. Försöker sansa sig, se klart på situationen. Skriker igen. Gråter igen.

Ilska, hat, förakt, sorg, svek och skam.

Sen den totala förvirringen som uppstår med en partner som är ångerfylld. En innerligt älskad människa som vill ställa allting till rätta. Som är redo att göra vad som helst. Att prata och söka hjälp. Lovar och svär att det aldrig ska hända igen. Plötsligt är det du som blivit sviken som till synes har all makt.

Där och då kan ingen annan människa säga vad som är rätt och fel.

Hur ska man veta?

Förlåta eller inte förlåta? Bara du kan bestämma.

Jag valde att ”förlåta”. Innerst inne kom jag aldrig över det.

Ett par år senare var det jag. Det var jag som låg där i sängen bredvid en annan man. Attraktionen kvällen innan hade varit så otroligt stark. Det kändes där och då, efter alldeles för mycket vin, som att ingen annan människa någonsin sett mig som han gjorde.

Självklart visste jag att det var fel, ändå ville jag ingenting annat än att han skulle hålla om mig, vara nära. Viska snälla saker i mitt öra. Ord jag så länge längtat efter att få höra.

Ombytta roller dagen efter.

Jag stod och grät och bönade om förlåtelse. Jag var i upplösningstillstånd, desperat.

Så här i efterhand undrar jag: ville jag verkligen ha den där förlåtelsen? Eller ville jag ha en bekräftelse på att det jag gjort var okej? Se om jag kunde lyckas få honom tillbaka?

Troligtvis var det så. Även om jag aldrig hade erkänt det för mig själv då.

Men när man inte ens vet själv, hur ska då någon annan veta?

Krönika i Aftonbladet. 

Mamma säger ofta att jag får välja mellan kärlek eller rädsla. 

Jag tänker på det när en kompis mejlar. Hon har varit singel länge, men nu träffat någon. Det känns som att ”de är formade efter varandra”, skriver hon.

Men. Nu har hon börjat oroa sig. Det är nästan som om hon försöker leta fel, för något fel måste det ju finnas, allt kan ju inte vara helt perfekt.

Och jag vet precis vad hon menar.

Den där rädslan som slår klorna i en då någonting stort och ovisst tornar upp sig. Att man plötsligt ska lita så pass mycket på en annan människa att man lämnar ut sig själv totalt känslomässigt. Det gör en ju väldigt sårbar.

Rädslan kommer in och roffar åt sig kärlekens plats.

Egentligen är det väl naturligt. Hjärnan vill skydda sig från dårskapet att utsätta sig själv för risken att det värsta som kan hända händer: att bli övergiven.  

Men det är svårt att skydda sig från att bli sårad och att älska samtidigt. Det går inte riktigt ihop, att stänga hjärtat men samtidigt öppna upp. 

Ofta här i livet, när det kommer till att satsa, så får man känna rädslan och våga ändå. Att bara försöka mota bort rädslan får motverkande effekt. Den växer sig större. Och det leder till att man får panik och blir tvungen att dra sig ur relationen för att man till slut inte pallar med tanken på att bli lämnad.

Jag vet precis hur det är, för jag satt vid mitt köksbord i går kväll med en människa som jag träffat ett tag och tycker väldigt mycket om. Och så hör jag hur rädslan och oron börjar dra något resonemang om att han nog minsann kan, om han nu känner för det, sluta träffa mig när som helst om han känner att han har så mycket annat i livet att han inte har tid. Att han inte behöver vara rädd att jag ska bli ledsen, för jag klarar mig.

Herregud. 

Det enda jag egentligen vill få fram av det är att han ska säga: nej, varför säger du så där? Sluta! Jag vill inget hellre än att vara med dig. Och så har jag fått min rädsla stillad för ett litet tag.

Det är vuxenlivets version av ”titta vilken ful teckning” (”nej men sluta säga så där, din teckning är ju JÄTTEFIN”). Säg att jag är okej. Säg att jag duger.

Precis som med alla möjliga känslor vi klassar som dåliga så tror jag att det viktiga är att ge dem utrymme. De måste få finnas där och accepteras. Jag är rädd. Det är inte så konstigt att jag är rädd. Ju fler relationer man har haft som inte har hållit desto mer rädsla.

När jag var tonåring var jag totalt orädd. Jag kastade mig in huvudstupa och älskade helt och fullt. Sen blev fallet också så hårt när jag två månader senare blev dumpad via sms. Sakta men säkert, efter varje uppbrott, så har jag byggt upp små skyddsmurar. Därför tar det också längre tid och jag är betydligt försiktigare när det kommer till att släppa in någon annan människa, tror jag.

Jag läste någonstans att kärlek inte har några förväntningar, men rädslan är full av förväntningar. När vi människor förväntar oss något och när det sen inte sker så känner vi oss orättvist behandlade och blir sårade.

Rädslan vill ju säkra upp en annan människa. Gärna skriva ett kontrakt på att den andra personen lovar att älska en tills döden skiljer oss åt. Rädslan vill att den andra personen ska vara beroende av en. Men beroende är inte kärlek.

Det är svårt att acceptera, men det är trots allt så att där det finns ljus finns det mörker. Där det finns kärlek finns det troligtvis också rädsla. Det handlar väl bara om att betrakta den. Vara medveten om att den finns där och ihärdigt kommer att göra sitt allra bästa för att ta kontrollen, ta över.

Men främst att känna den andra delen. Kärleken. Att våga ändå.

Jag hittade en intressant psykologisk förklaringsmodell som Elizabeth Gilbert (vem annars?) skrivit om.

Dramatriangeln! 

Karpmans dramatriangel handlar om hur vi människor fungerar i destruktiva relationer. Det handlar om alla relationer: till vänner, kollegor, grannar och partners.

För att göra det lite mer förståeligt: en hälsosam relation är en relation där båda parterna mår bra, en win-win-situationen där båda tillåts utvecklas, där man stöttar och uppmuntrar varandra utan något som helst dömande eller konkurrenstänk. Kommunikationen är rak och båda personerna har ett sunt utbyte av varandra.

Allt som inte är en hälsosam relation är en destruktiv relation. Det kanske låter lite överdrivet, men en relation till en annan människa som drar ner dig och inte lyfter dig är trots allt det. Destruktiv.

Så här ser dramatriangeln ut:

Det finns bara ett offer, men egentligen är alla inblandade offer. Jag ska förklara närmare:

Offret: Ni känner säkert alla ett offer. Det är en person som tycker synd om sig själv. Som ser det som att världen motarbetar hen. Känner sig missförstådd. Ett offer ”hamnar” bara i olika dåliga situationer och är oförmögen att ta sig ur dem. Ett offer vill inte heller ta emot någon hjälp. Oj, oj, oj vad många gånger jag varit i den här rollen. Herregud.

Räddaren: En räddare tror att alla behöver hens hjälp. Den säger ”du mår inte bra, men jag är snäll och ska fixa dig”. En sån här person känner dåligt samvete om den inte får gå in och ”rädda” ett offer (och offret vill som bekant inte bli räddat). När en räddare väl får rädda så känner den sig lite bättre, eller i alla fall mer behövd och värdefull som människa. Jag har gått in i ett par av mina relationer i rollen som räddaren och det är påfrestande kan jag rapportera. Det är egentligen bara själviskt och till slut äter det upp en (och man blir … ett offer!).

Förtryckaren: Vill ha rätt. Vill ha makt. Kontroll. Utnyttjar andra. Drivs av ilska och harm. En förtryckare kommer alltid att söka upp offer för att stilla sitt behov av att utöva sin dominans.

Så. Då gäller det ju förstås att få stopp på den här eländiga triangeln. Först och främst handlar det ju om att bli medveten om vilken roll man själv har i en destruktiv relation. Det är otroligt lätt (har jag märkt) att sätta sig och peka ut vilka roller alla andra tar, men inte ta något ansvar för sin egen del i det hela.

Sen handlar om det allra svåraste: att bryta mönstren.

I dramatriangeln när man sig på de andra rollerna. Ett offer behöver en förtryckare för att kunna fortsätta vara offer och en räddare behöver ett offer för att fortsätta rädda.

Så här skulle de nya rollerna kunna se ut:

Låter det här intressant så finns det en bok på ämnet att bryta dramatriangeln och ta sig an nya kraftfullare roller, tyvärr hittar jag den bara på engelska, den heter The power of Ted och är skriven av David Emerald.