Vilken jäkla lycka! Jag kom hem från hundinstruktörutbildningen HELT SLUTKÖRD efter fem dagar fullproppade av teori och praktik. Jag hade bestämt mig för att jag måste ute och springa en liten runda, annars kommer jag vara grinig och ofokuserad resten av kvällen. Sagt och gjort.

Jag motiverade mig själv med en ny podcast som jag hade typ … inga förväntningar alls på. Jag hade bara sett den skymta förbi och noterat att den verkade intressant.

Lyckopodden leds av Leone Milton och Bianca Meyer och i det första avsnittet var Annika Jankell gäst och berättade om sin destruktiva relation med Thorsten Flinck. I slutet av avsnittet gör psykologen Linn Heed reflektioner kring samtalet de haft. Temat på hela podcasten är kvinnors hälsa och välmående.

Och här kommer betyget: FEM DANSANDE PLUS!

Fy fan vad skönt att höra kvinnor prata kring ett fruktansvärt svårt ämne utan att det ska vara någon tala-ut-ledsam-historia (vilket inte är FEL, men det kan vara skönt som omväxling att höra människor samtala kring destruktiva relationer på ett väldigt distanserat och reflekterande sätt).

Så: lyssna på den. Här är länk (finns förstås på Itunes också).

Och apropå destruktiva relationer, här är en krönika jag skrev för ett tag sedan på ämnet.

Det är först nu: när jag går en ny kurs, träffar en hel hop nya människor, ska ta in massvis med ny information som jag förstår vilken lugn tillvaro jag lever annars. Vilken jävla lyx jag har som har ordnat det så att jag kan ha full fokus hela dagarna. Och vilken otrolig stress jag utsatt mig för tidigare.

Jag är verkligen – verkligen – jätteimponerad av människor som klarar av att sitta i öppna kontorslandskap eller umgås ute i stora folkmassor och det berör dem inte ens! Själv blir jag liksom stressad av att åka buss.

Samtidigt är det ju så här: båda personligheter behövs. Jag läste en kommentar på mitt inlägg angående att vara HSP (highly sensitive person), en tjej som kände igen sig och menade att hon har ett sorgligt liv.

Det är inte sorgligt! Det är bara som det är. Att säga att det är sorgligt är också att utgå ifrån att det finns  något sätt man SKA vara på. Man SKA tycka om att mingla i stora folkmassor och stressa hit och dit mellan olika möten. Det behöver man inte alls göra. Jag är jätteglad att det finns folk som ägnar sig åt sånt och trivs finfint med det för då slipper jag göra det. Då öppnar det upp för mig att vara tvärtom också.

Om jag bara gör saker på sitt sätt, som jag mer och mer börjar förstå är det bästa sättet för mig – då kommer det att bli bra. Annars kommer det inte att bli det. Inte i längden i alla fall.

Ibland känner jag mig som en idiot. Ibland känner jag verkligen att jag blev den där människan jag aldrig ville bli.

Ju mer jag utvecklas, ju mer jag jobbar med mig själv och försöker förstå och inse – ju mer slänger jag mig med de klyschigaste jävla klyschorna du kan hitta på kylskåpsmagneterna.

”Lev i nuet”.

”Stänger du en dörr öppnas en annan”.

”Den som blir lycklig för det minsta är också lycklig för det mesta”.

”Du måste våga satsa för att vinna”.

Och så vidare.

Jag rapar ju bara goja, kan jag tänka ibland.

Men samtidigt inte. För det är så enkelt att slänga ur sig de här livsvisdomarna för att de låter tänkvärda och fina i stunden men det är så förbannat mycket svårare att faktiskt försöka leva efter dem. Att inte bara registrera dem i huvudet utan att känna dem i hjärtat. Det kallas världens längsta halvmeter, den mellan hjärnan och hjärtat.

Men det kanske redan är en gammal vedertagen kylskåpsvisdom?

I dag var första dagen på hundinstruktörsutbildningen, lite för tidigt att säga alltför mycket om själva kursen än men det verkar lovande! Men.

Det här med att vara i stor grupp. Det är inte helt easypeasy för mig.

Jag har ibland av olika hobbypsykologer fått diagnosen HSP (highly sensitive person) och vad jag förstått är det ju inte särskilt ovanligt så chansen är ju rätt stor. (Dock är väl HSP ännu ingen ”riktig” diagnos, rätt mig om jag har fel).

Så här ligger det då till: jag blir totalt slutkörd, alltså fullkomligt dränerad på energi av att umgås i stora grupper med människor. Jag känner KONSTANT in andra människor och läser av kroppsspråk, tonläge och minsta lilla rynkning i pannan. Jag har inget filter utan tar in precis allt. Jag tar dessutom väldigt lätt åt mig och uppfattar saker och ting som kritik. Men eftersom jag också är konflikträdd och helt enkelt håller tyst uppstår aldrig några dramasituationer.

Att en människa ställt en fråga till mig med ett visst kritiskt tonläge kan jag bära med mig i över ett dygn. Det här är saker som självklart gör det lite (mycket) jobbigare för mig att göra vissa saker. Som att göra vanliga intervjuer, vilket jag gör i princip nästan dagligen i jobbet. Som yrkesperson har jag under åren lärt mig att skaffa lite distans, annars vore det ohållbart. Men som privatperson känner jag mig fortfarande väldigt lättpåverkad. Kanske är det därför jag trivs väldigt bra ensam och har relativt få vänner. För jag läser in precis alla. Nära vänner, familj. Det är i princip bara Christian jag kan träffa utan att behöva processa någonting efteråt.

Den yogalärare jag har nu beskrev det på ett väldigt fint sätt på Facebook efter en längre workshop: nu bär jag er alla inom mig. 

Och det är precis det jag gör. Jag bär omkring på människor. Tyvärr sällan på ett positivt vis utan jag kånkar på deras frustration, trötthet, irritation, passiva aggressivitet. Sådana små, små beteendeförändringar som jag i tysthet registrerar och ältar om och om igen. Ingenting rinner av mig efter dagens slut.

Det blir lite jobbigare att leva på det här viset.

Christian kom hem med ett paket i matkassen i går.

Först höll jag orimligt nog på att ilskna till, redo att ställa till dramatik. För nu har vi äntligen rensat det här stackars hemmet och varför ska han då kommande släpande med någon pryl jag inte behöver – jag har ju exakt det jag behöver nu!!!

Men så sansade jag mig och öppnade i stället paketet och hittade ett par finfina byxor att dra på mig på morgnarna när jag går ut med Stoffe. I dagsläget har jag ett par smutsvita fula mjukisbyxor som jag skäms något oerhört över och panikar lite lätt att någon granne ska se mig i dem. Så det här var ju exakt precis vad jag behövde, kan jag göra mig av med de där gamla sunkbyxorna en gång för alla.

Ännu ett bevis på att drama aldrig lönar sig.

Varje vår/sommar brukar jag få frågor från människor som vill semestra på Åland. Frågor om bra tips och sånt där. Därför tänkte jag sätta ihop en guide till Åland som är lite mindre turistguide och mer på ålänningarnas vis.

Först och främst: Åk till Åland, bara gör det. Fundera inte ens, det kommer att bli bra. Jag har hittills i mitt liv aldrig träffat någon som varit på Åland och blivit missnöjd. Hyr en stuga över en helg eller så, ta med bil och alla du känner. Det kostar typ ingenting att åka dit, och har du inte bil går det väldigt smidigt med buss från t-centralen som tar ungefär en timme. Färjan tar två timmar.

Stadshusbacken är det bästa stället att bara hänga inne i stan. Här har man utsikt över torget och centrum, samtidigt som det finns fina väldigt avancerade rabatter och ett par små fontäner. Ungefär allt roligt som hänt i min ungdom hände här.

Bortom hamnen börjar en promenadstig med utsikt mot inloppet till Mariehamn. Här har jag gått tusentals gånger och jag tröttnar aldrig. Jag blir liksom fortfarande imponerad av färjornas storlek när de glider förbi. På kvällen kan man sätta sig på något berg och titta på solnedgången.

Stickstugan finns ute på Järsö och dit kan man cykla eller ta sig med bil. Järsö är vad man närmast skulle kunna kalla Mariehamns skärgård och hit tog jag Christian första gången när jag skulle visa det absolut vackraste av Åland. Det här kaféet har bara öppet på sommaren och jag tycker det är extra fint att det är hemma på ägaren Lottas gård.

Sjökvarteret är en hop röda stugor nere i Östra hamnen där det alltid står gubbar och tanter och donar med någonting, om det så är konsthantverk eller att de tjärar båten. Här finns också Pub Niska, en mysig pizzeria med inredning med inspiration från smuggeltiden. Här serveras plåtbröd, åländska pizzor. Min favorit är den med kyckling, andra hävdar att den med lamm är det bästa som har hänt mänskligheten.

Åland har ett eget ölbryggeri som heter Stallhagen. Hit kan man åka på ölprovning eller bara köpa en öl och sätta sig på uteserveringen. Det KAN var jag som är löjligt hemmakär och ser ett rosa skimmer kring allt som är producerat på Åland, men Stallhagen pale ale är så bra att jag nog aldrig fått i mig någonting bättre i flytande form. Och honungsölen! Glöm för fan inte att dricka den!

Degersand i Eckerö är rätt knepigt att hitta till, men när du tror att du absolut måste ha kommit fel så ska du bara köra några kilometer till och så är man framme. Havsbadet blev i år rankat till det näst finaste i hela Europa av brittiska Metro och resebloggen Beachtomato, och det är inte så konstigt. Det är något så enkelt som en lång fin strand och ett öppet hav. Blåser det här är det en jäkla skjuts i vågorna så gillar man vindsurfing eller kitesurfing är det här ett bra ställe. Här finns campingplats, stugby och restaurang. Jag har föreslagit för Christian att vi ska åka hit och campa i augusti, vi får se hur det går med det. Först ska vi väl i så fall införskaffa ett tält.

Gud, det finns så mycket att skriva om, här kommer några andra saker som du ska passa på att göra:

Ät kryddoxe på Park

Ät en kotzone på Kotipizza

Drick en strawberry daiquiri på Indigos uteservering

Promenera genom Tullarns äng

Titta på påfåglarna på Lilla holmen

Ta dig till Ålands högsta berg, Orrdalsklint och vänd på huvudet några gånger

Ät en biffburgare och drick en öl på Dinos

Ät ålandspannkaka med sviskonkräm på café Tsarevna vid Eckerö post- och tullhus

Ta en fönsterplats på Julius kafé och titta på folk

Gå till Ziczacbutiken mitt emot och hälsa på världens snällaste butiksägare Inger

Gå på Elvis-show i Eckerö

Gå till Äventyrsgolfen och lyssna på livemusik

Se strutsar på viltsafarin i Käringsund

Eller lyssna på någon trubadur på Arken garden

Åk till Uffe på Berget och betala två euro för att gå upp i det skrangligast utkikstornet ever

Handla på Mattssons i Godby där ”tiden har stått still” och du kan köpa allt från isglass till gräsklippare (förra sommaren köpte vi en skiva med Orup)

Åk till Kobba Klintar och drick en Kobba libre i sjömansbaren

Ät korv med bröd på Ålands mest anrika kiosk: Rökka (det sägs att japaner vallfärdar hit för att äta just här, kan vara hittepå dock för jag har inte sett det med egna ögon)

Åk ut till den åländska skärgården

Planera din semester när du kan gå på: Sjödagarna, Vikingamarknaden eller festivalen Rockoff

Ta dig till Klosterviken och hoppa om du törs (jag törs inte)

Som bestämt var det feng shui-rensning i hemmet i lördags. Allt gammalt åkte ner i sopsäckar och ska hämtas av Myrorna. Kvar finns bara det allra viktigaste+en ny pelargon.

Nästan alla böcker rensades ur. När vi började dignade bokhyllan av böcker. Nu har jag bara sparat de jag tycker allra mest om och som jag vet att jag kommer att vilja bläddra i och läsa om. Det ekade nästan öde i bokhyllan så då kom skylten jag fick av mamma när vi var på Åland väl till pass. Jag älskar den. Hade någon sagt till mig för ett år sedan att jag skulle ta in en sådan där skylt i mitt hem hade jag bett den personen göra en sinnesundersökning, men livet förändras rätt snabbt ibland.

Garderoben har varit en ganska ledsam syn, men nu finns det till och med tomma hyllplan! Fy fan vad skönt det känns att göra sig av med kläder som inte har någonting att göra med mig som person längre. Jag var väldigt hård i den här utrensningen, fanns det bara en minsta tvekan att behålla ett plagg så kastade jag det.

Sedan gick jag till blomaffärn och köpte en ljusrosa pelargon. Och allt kändes så rent och tomt och det är lite, lite lättare att leva.

En av mina absolut sämsta sidor är min rastlöshet i kombination med lathet. 

Jag vill göra någonting, jag kan inte komma på vad jag ska göra, så i stället ligger jag och dumglor på mobilen och bara låter tiden passera förbi.

På helgerna kan jag ibland ligga förlamad i det här ”tillståndet”. Utomhus plockarna grannarna fram grillen, dukar bordet, öppnar första ölen. Jag går till fönstret och tittar och noterar att jag tycker att det ser underbart ut och sedan går jag och lägger mig på soffan igen. Jag förmår mig inte ta mig an någonting själv. Jag orkar inte ens gå till bokhyllan och hämta en bok. Det är ju så mycket enklare att bara scrolla igenom Facebookflödet igen.

Det här kanske låter som ett jävla lyxproblem. Det är det säkert. För någon som aldrig hamnat här måste det låta skrattretande! Det är väl bara att göra någonting! Gå upp! Ta en dusch!

Men när det händer är det inte riktigt så enkelt. Och det är fruktansvärt. Rastlösheten kryper i kroppen och jag får plötsligt 1000 idéer om vad jag skulle kunna göra men jag orkar helt enkelt inte resa mig och ta tag i någonting, för just då känns det lite för krångligt. Och i vilken ände ska jag ens börja ta tag i saker och ting? Minsta sak känns plötsligt överväldigande. Ju mer jag tänker, desto svårare blir det.

Jag fängslar mig själv i mitt eget huvud. 

Så länge har jag levt att jag VET att utifrån det här tillståndet kommer ingenting bra. Tvärtom. Härifrån föds ångest, skuld- och skamkänslor, tvångsmässiga tankar och oro. Det är som att hjärnan ibland inte är skapt för livet. Livet är för enkelt för att hjärnan bara ska kunna acceptera det rakt av.

Livet bara: Det är vackert väder, fy fan vad härligt!!

Hjärnan: Fast nu borde du ju faktiskt tänka på lite andra, VIKTIGARE saker. Fönstrena, till exempel. Har du tänkt på dem? De är jävligt skitiga kan jag meddela. Och du borde ta tag i deklarationen. Fast å andra sidan, du kanske bara borde gå ut, det är ju trots allt sol. Gör det. Gå ut och sätt dig i gräset och njut. Men då måste du först leta upp dina solglasögon. Och fixa saft. Och kanske gå och handla lite frukt? Det vore väl trevligt. Om du nu inte skulle ordna det ÄNNU trevligare och åka iväg någonstans? Hm, vart skulle du kunna åka någonstans då? Kanske borde jag googla några ställen.

Livet bara: Ligg där och fortsätt med ditt funderande du. Jag pågår här lite i bakgrunden under tiden:(

Det här är en krönika som publicerats i Aftonbladet söndag. Den är inspirerad av ett blogginlägg jag skrev för någon månad sedan, så känner ni en obehaglig déjà vu så är det mitt fel, inte ditt.

Jag vet inte när det hände.
Jag vet bara att jag är väldigt ledsen att det hänt.
Kanske är det allt stressande hit och dit – från bussen, hem, till gymmet, via affären. Det är som att jag sakteligen, ju äldre jag blivit, varsamt monterat ner min tankeverksamhet. I stället har jag satt på autopiloten och lutat mig tillbaka och låtit livet sköta sig självt.
Det här blev väldigt tydligt när jag insåg att jag slutat drömma.
Jag gick en kurs i personlig utveckling för ett år sedan. På kursen blev vi ombedda att skriva ner våra drömmar. Vi fick skriva ner precis vad som helst! Ingen skulle se vad vi skrivit ner efteråt, det var bara för vår egen skull.
Redan här fick jag problem.
Jag kände mig nämligen tvungen att vara realistisk.
Så jag skrev att min dröm var att ha råd att ­köpa en tvåa i stället för en etta. Det här motiverade jag med att det ju ”vore så skönt med ett ­extra sovrum”. Det här var en rimlig dröm, tyckte jag. Genomförbar inom åtminstone ett år.
”Skriver ni ner vad ni innerst inne verkligen drömmer om? Brer ni på vad allt vad ni orkar?” frågade kursledaren.
Jag tittade ner på mitt papper.
Äh, vad fan tänkte jag för mig själv och strök tvårummare. Trerummare vill jag ju egentligen ha. Med högt till tak och öppen spis. Nu kände jag mig nästan generad som svävat ut så mycket.

Nu i efterhand inser jag ju att det där inte var min dröm. Jag vågade helt enkelt inte ta i mer! ­Inte ens i mina stackars tankar vågade jag drömma stort. Jag var så fast i tänket med att jag måste utgå från mina förutsättningar för stunden. Jag måste tänka kritiskt och förnuftigt. Det är viktigt.
Ju mer tillåtande och snällare jag blev mot mig själv desto mer vågade jag. Jag klämde i med att jag skulle vilja ha ett rött eller ett gult hus på landet. En lummig gård med äppelträd och lupiner. En stor ­veranda där jag kunde dricka morgonkaffe i ­solen. Ett litet kontor där jag kunde sitta och skriva på dagarna.
Men det dröjde inte länge innan drömmen ­dödades av andra tankar: Var skulle den här gården ligga? Vad skulle den kosta? I Stockholmsområdet kan den ju inte ligga, det är JÄTTEDYRT där! Ska du i så fall flytta? Vad ska du försörja dig på där? Och hur ska det bli på vintern, när det är snorkallt och inte ens plogbilen kommer fram? Börjar du bli hagalen?

Det har tagit ett år. Men i dag har jag kommit så långt att jag vågar uttala min riktiga, verkliga, innersta dröm.
För visst, jag skulle vilja ha ett litet hus på landet. Men om jag verkligen fick drömma precis hur stort och galet som helst skulle jag vilja bo i en liten stuga i en bergsby kring medelhavet. Ha en veranda där jag kunde sitta på kvällarna med ett glas rött och se vågorna rulla in från havet. Jag skulle vilja bli yogalärare, skriva ­romaner och ha minst tre hundar.
Det är ingen märklig dröm. Den är s­äkert rätt vanlig. ­Ändå tog det ett års jobb för mig att uttala den för mig själv.
Det kanske aldrig blir så. Det är fortfarande bara en dröm.
Men jag har i alla fall ha en.
Och drömmar kan slå in.

Människor som varit utbrända, som knappt förmått sig att kravla ur sängen, har berättat att deras kroppar efter en sådan smäll blivit mer känsliga för smärta och stress. Plötsligt blir allt som var naturligt innan – stora kaosiga folkmassor, stressade kollegor, en konstant smärta i magen – väldigt påtagligt. Allt blir hårt, högt och inkräktande.

Jag undrar om jag inte upplever någonting liknande nu, men i lightversion.

Efter att jag började jobba hemma är storstadsstressen på tunnelbanan några hundra meter utanför dörren mycket tydligare. Jag får fysiskt ont i hjärtat av stressen. Det är en molande värk som jag vet att jag kände precis när jag började jobba när jag var 16. Sedan dess har den värken blivit en del av min vardag, precis som fullproppade tunnelbanor och ett oändligt antal pushnotiser på mobilen. Det är först nu när jag börjat känna in min kropp ordentligt igen som jag märker vad som händer med mig.

Jag blir sällan stressad av att sitta hemma framför min dator och jobba. Oavsett om jag, som exempelvis i dag, vet att jag har flera texter som ska vara klara i eftermiddag. Det är lugnt. Jag kommer att hinna med dem. Men jag vet inte. Jag tycker det är fruktansvärt svårt att hålla fokus och lugn när omvärlden är stökig. Jag sugs upp i all stress. Och jag har så svårt att avgöra om det är jag som borde klara mer eller världen utanför dörren som borde lugna ner sig.