Jag fick en fråga om att lista några av de bloggar jag läser. Och det är klart! Här är de jag kollar igenom när andan faller på:

Tuva Minna Linn. Jag har skrivit lite om Minna förut, men hon är verkligen helt fantastisk. Jag är så glad att jag fick lära känna henne under en journalistikkurs för flera år sedan. Hon skriver med så mycket hjärta och det är så mycket känsla i hennes bilder att jag aldrig sett någonting liknande. Nu har hon börjat blogga på ett nytt ställe, som finns länkat från hennes gamla blogg. 

Malin Berghagen påminner mig på många sätt om min mamma (som jag i min tur påminner mer och mer om för varje dag som går). Hennes inlägg är ofta spretiga och det är ingen riktig ordning på stilistiken, men det hon förmedlar finns där ändå. Jag tycker det är så jävla coolt att hon som 47-åring flyttat till Mallorca och jobbar med yoga.

Liz och jag har jobbat tillsammans på Ålandstidningen. Jag har aldrig träffat någon så empatisk människa i hela mitt liv och hennes personlighet skiner igenom i hennes texter. Ibland känns det som att hon känner in hela mig bara genom att ge mig en kram.  Jag har följt hennes dröm om att flytta till Barcelona under flera år och det är så underbart att se att det äntligen blev av. Och nu ska hon och hennes man dessutom få barn tillsammans! Jag träffar tyvärr inte Liz så ofta alls nu längre, men jag blir alltid lika glad när jag går in på hennes blogg.

Min vän Malin läste bloggen Nio till fem i många år och jag fattade inte riktigt vad som var så kul med den. Men så för två år sedan gav jag den verkligen en chans. Det slutade med att jag läste igenom alla (!!!!!!!)  inlägg på hennes blogg. Sandra bjuder in till sin värld och målar upp den på ett sätt som jag knappt förstå hur man kan göra. Det här är ett typexempel på en person som är intresserad av kläder och sånt, men ger läsarna så mycket, mycket, mycket annat också.

Ida kommenterade på ett blogginlägg jag skrivit och bara ”hej vi skriver om typ exakt samma saker”. Jag blev så glad så jag bad om att vi kanske skulle träffas någon gång och det gjorde vi, förra veckan. Jag har liksom inte fattat var jag ska hitta ”likasinnade” och höll i misstag på att gå med i en sekt bara för att jag ville ha människor att prata personlig utveckling, mindfulness och meditation med (Christian fick stoppa mig i sista stund för att jag inte kollat upp ordentligt vad det var för ”samtalsgrupp” jag skulle gå med i). Men nu hittade jag ju Ida i stället, tack gode gud.

Andra bra bloggar jag läser: Yoganonymous, Rachel Brathen, UnderbaraClara, Zenhabits (som någon läsare tipsade mig om, tack!), Marc and angel hack life och Nina Åkestam.

Av en ren slump hamnade jag inne på en sajt fylld av modebloggar.

Det gör lite ont i mitt hjärta att se vissa av dem.

När jag var i tonåren hade kvällstidningarnas fredagsbilagor nyss gjorts om. Ebba von Sydow var modeorakel i Expressen fredag och jag älskade det. Jag ville ha alla kläder hon tipsade om. En rätt stor del av min värld kretsade kring att köpa en viss jacka eller ett par skor som jag bara sett på bild i en tidning.

När jag skulle gå ut på helgerna kom jag alltid hem på fredagarna med en påse med nya kläder och jag kände mig pirrig, nästan euforisk vid tanken att få dra på mig dem och få gå på fest. Det var billiga kläder av kass kvalitet men för en kväll kände jag mig fin och stolt. Efter en kväll var de uttjänta och till nästa gång behövde jag någonting nytt för att känna mig fin.

Jag önskar att jag hade förstått att jag inte behövde allt det där. Jag önskar att jag hade förstått att billiga H&M-trasor som Ebba von Sydow tipsat om inte skulle förändra någonting. För det allra vackraste och finaste – min insida –  fanns aldrig med på modesidorna. Jag fick aldrig något tips om hur jag skulle plocka fram de mest fantastiska sidorna av mig själv. Jag hade ingen aning om hur mycket styrka och kärlek det fanns någonstans inne i min osäkra tonårskropp. Men hur skulle jag fatta? Hur skulle jag inse det? Budskapet var att jag kunde köpa mig till att vara rätt. Budskapet var inte att jag redan var rätt.

Men det var jag! Allt jag behövde fanns färdigt inom mig sedan den dagen jag föddes. Det kommer alltid att vara jag oavsett om jag går naken, i en sopsäck eller i en klänning för 20.000 kronor. Oavsett om jag har hår på huvudet eller inte. Oavsett om jag har alla kroppsdelar i behåll eller inte.

Missförstå mig inte, snälla. Jag älskar vackra kläder. Allra mest uppskattar jag second hand-kläder som bär en historia.  Men jag kan också känna mig glad över långa svepande kjolar och varma mysiga koftor. En vacker skinnväska. Ett par skor med fransar på.

Men det handlar om att se kläder och prylar för vad det är. Det är tingeltangel. Det är inget jag måste ha för att vara någon. Det är yttre ting som kommer och går. Vissa få vackra saker kanske får hänga med genom hela livet. Vissa saker köps nya och glöms bort efter några månader.

Det jag mest värdefulla jag har är jag. Det som kommer inifrån. Det är min kärlek och min värme, min glädje, min sorg och alla mina erfarenheter. Den enorma kraft som finns i en människa.

Det är väldigt lätt att glömma det när man bläddrar igenom en blogg eller en tidning som bara fokuserar på ytan. Som presenterar snygga, smala, framgångsrika människor i solglasögon för 8900 spänn. Det blir skevt när det saknas en balans mellan det yttre och det inre. Speciellt när så många, många yngre killar och tjejer, och herregud vuxna också för den delen, är osäkra.

Jag kommer absolut inte dragande med någonting nytt här. Alla har hört att skönhet kommer ifrån och att man duger som man är. Men det blir väldigt svårt att tro när de största namnen och de till synes mest ”lyckade” människorna plåtar sig själva och inte lämnar någonting annat till läsarna än märkena och prislapparna på sina kläder.

Även om jag kommit en bit på vägen med min självkänsla så är jag bara människa. Och jag kan också börja vackla i tron på mitt eget värde. Därför undviker jag bloggar där jag inte får något annat budskap än kläder och priser. De får mig fortfarande att må dåligt. En dag kommer jag förhoppningsvis vara så stark att det inte rör mig i ryggen, men tills dess håller jag mig undan.

Mamma skickade en bild på min favorittavla. Jag älskade den när jag var liten och jag älskar den fortfarande. Det är så där jag drömmer om att bo någon dag. I ett kaosigt hav av blommor och palmer. I ett enkelt hus uppe i en bergsby någonstans där det är 27 grader.

Jag tänkte på det senast när jag gick från yogan i går, vad det här klimatet gör med kroppen. Efter klassen var mina muskler uttänjda och mjuka, men direkt jag stegade ut på gatan så drog de krampaktigt ihop sig för att skydda sig från kylan. Kroppen ställer sig automatiskt i försvarsläge utomhus. Det är som att den skriker: det här är inte klokt! Vad fan hände?  Varför utsätter du mig för det här? Väl hemma har snålblåsten och kylan gjort att kroppsdelarna återigen är stela. Jag går in i duschen och vrider på varmvattnet tills det ångar i hela badrummet. Nästan skållar mig tills musklerna börjar släppa det krampaktiga greppet.

Även om jag uppskattar den stilla naturen och frisk luft, tysta skogar och stormande mörkt hav, så har jag alltid föredragit att vara inomhus när det inte är strålande solsken och över 10 grader. Jag är frusen av mig redan som det är. Jag har så svårt att acceptera kylan. Och jag har svårt att acceptera att alla andra till synes verkar acceptera den. Att vi går runt här med krampande muskler och bitande känsla i huden större delen av åren.

Sedan sätter vi oss på ett plan till andra sidan jordklotet och tinar upp oss i två veckor under vinterhalvåret när kylan är som allra värst. Den där introtexten i Sällskapsresan känns så oerhört träffande: Svenskar reser inte till någonting, de reser från någonting.

Jag känner flera som är singlar och vill träffa någon. De är framgångsrika, vackra och härliga. På pappret ”borde” de ha träffat någon.

Jag tror att det blir svårare och svårare att hitta rätt. Samtidigt är det någonting bra! För rätt i dag är inte alls vad rätt har varit tidigare.

Det är tyvärr knepigare att träffa någon ju mer medveten du blir om vad du vill ha ut från ett förhållande. Men det handlar ju om att människor i dag vågar ställa högre krav på sina relationer, vilket är fantastiskt.

Det här inlägget baserar jag i princip på enbart mina egna och vänners erfarenheter, men jag tror att många kan känna igen sig.

I tonåren fanns det i min värld ingen urvalsprocess över huvud taget. Alla hånglade med alla! Jag hånglade med snälla och fina killar. Men jag har också hånglat med, och halvt om halvt varit ihop med muppar, skitstövlar och rena rama as. Killar som kallar sina flickvänner för ”regeringen” och trasiga missbrukare och förmodligen kombinationer av båda. Varför? För att jag hade lust. För att det inte kändes alltför noga vem jag släppte nära. Jag var ung och det var roligt.

Sedan började jag må psykiskt dåligt. Jag drogs till killar som var motsatsen: psykiskt stabila och lagda åt det praktiska hållet. Bra killar. Vettiga människor. Tyvärr totalt inkapabla i kontakten med sitt känsloliv. Och det funkar väl ett tag, men inte i längden. För jag kan tyvärr inte sitta i en livslång relation och prata om tv-serier och planera vad det ska lagas för middag på kvällen. Och därför är jag oerhört tacksam för de här förhållandena, att jag vågade testa, men också att jag (till slut) insåg att det inte var något för mig. Jag MÅSTE få prata om vad jag känner och jag måste få veta hur han känner kring saker och ting.

Och inte nog med det.

Jag vill ha någon som är beredd att jobba för att relationen ska vara bra, inte bara ha någon som jag kan lunka sida vid sida med.

Och där någonstans börjar det bli rätt mycket krav. Jag vet vad jag vill ha och behöver och får jag inte det, då är jag hellre själv än går in i något halvdant.

Och jag har förstått att äldre generationer (inte alla förstås) tycker att det är märkligt att killar och tjejer är singlar långt upp i 30-årsåldern – men de kanske borde ta och se över sitt eget hus innan de börjar gapa om hur konstigt det är. På deras tid bara TOG man ju någon i unga år och det ansågs sedan vara ”rätt”.

Det är som att jag i tonåren, vilsen och jävlig, skulle ha tagit en av de där slashasarna som jag hånglade med och bara ”nu är det klartt!”. Nu gifter vi oss, skaffar hus och tre-fyra ungar.

Jag pratade med en äldre herre på ett bröllop. Han hade varit gift i 60 år och sa så här:

– Först är man kär och sedan är man inte kär på många år. Men de senaste åren har det dykt upp en ny sorts kärlek, det är väl mer en djup omtanke om varandra.

Och ja … jag vet knappt vad jag ska säga. Jag känner ju inte direkt ett sug. Jag känner inte att det känns värt att vänta typ 50 år på ”belöningen” att jag ska känna omtanke för någon skröplig gammal gubbe med höftledsproblem.

Nej.

Då känns det mer rimligt att vänta på rätt. Kalla det att vara kräsen om du vill. Men jag tror inte kräsen behöver vara dåligt. Det handlar om att våga pröva, men också att inte nöja sig om det inte känns 100. Och det handlar också om att jobba med sig själv under ”väntetiden”. Det är inte helt rättvist att vara trasig och kasta sig in i en relation (jag har testat flera gånger).

Det handlar om, tror jag, att låta det ta sin tid och jobba med sig själv. Jag kan knappt tänka mig något finare än att mötas en vacker dag som två (relativt) hela människor.

Den dagen det blir rätt kommer det att vara så jävla värt det.

Jag försöker göra tacksamhetsövningar varje dag.

Det är inga konstigheter och tar inte en massa tid, men jag tycker att det gör underverk för hur jag ser på tillvaron. Varje kväll så väljer jag ut fem grejer från dagen som jag är tacksam över och varför. Det kan vara hur små grejer som helst. Till exempel att du orkat dammsuga, eller sett till att dricka tillräckligt med vatten. Eller att du är frisk. Det viktiga här är att inte bara rabbla sakerna för att få det undanstökat utan också att ta någon sekund och faktiskt låta dig KÄNNA dig tacksam.

Något som också gör väldigt mycket, som man bara kan smyga in i vardagen lite hastigt är att le mot dig själv varje gång du ser dig i spegeln. I början känns det fruktansvärt fånigt och det ser nästan krampaktigt ut, men efter ett tag kommer det att bli mycket mer naturligt och få dig på ett bättre humör. Av bara en sådan liten sak!

En annan sak som jag är lite sämre på, men som piggar upp vardagen är att lämna små glada meddelanden till dig själv på ställen som annars kanske inte är så där helfestliga. Det står till exempel ”livet är en fest” på mobilen när larmet går igång på morgonen. På en av mina väskor har jag fäst en säkerhetsnål med en tygbit som det står Smile på som jag fick av en vän för flera år sedan. Du kan ju hitta på lite vad som helst, skriva en lapp till dig själv som du sätter på tandborsten eller skriva ett motiverande citat på en post-it och sätta den på mjölken i kylskåpet? Se till att alltid omge dig med små saker som kan muntra upp, byt bakgrundsbild på datorn och på telefonen om du inte redan har någon som gör dig glad.

Sedan jag började blogga har några fina människor hört av sig och frågat lite trevande om det här med yoga. Jag tycker det är jättehärligt och jag älskar verkligen att kunna hjälpa till och svara på frågor (så det är fritt fram att mejla hur mycket som helst!).

Det största hindret för många är att våga sig in på klasserna. Det verkar vara ett gigantiskt kliv att ta in i yogasalen för första gången. Och jag fattar det. För jag är precis likadan. Jag sätter ofta hinder i huvudet för mig själv för att jag är så övertygad om att en massa andra personer redan är så bra på saker och ting så jag behöver inte ens försöka. För om jag skulle försöka så hade väl ändå bara människor skrattat åt mig. Jag har tre saker jag verkligen skulle vilja göra nu. Jag skulle vilja utbilda mig till yogalärare och till hundinstruktör och åka på en riktig meditationsresa till Indien. Det kryper i hela kroppen av glädje och entusiasm när jag tänker på de här tre sakerna.

Men hittills har jag inte tagit tag i att förverkliga någonting. Lite handlar det förstås om ekonomi och så, men största delen handlar om rädsla. För tänk om det visar sig att jag är urusel, att jag egentligen inte kunde någonting. Jag känner mig till och med löjlig som skriver om de här drömmarna, för det fattar väl ALLA som läser den här bloggen att jag inte kan bli yogalärare eller hundinstruktör. Jag har redan fått en av mina drömmar uppfyllda och det är att få frilansa så jag kan väl ta och nöja mig där?

Åh gud vad sjukt och ledsamt det är med rädsla!

Jag lovar nu dyrt och heligt att jag ska ta tag i en av dessa tre grejer före sommaren. Om någon som läser kanske också har någon oförverkligad dröm att deala med under året så är det bara att kommentera så ska jag försöka uppmuntra allt vad det går! Det är dags nu!

Ibland ilar det till av panik över att jag i dessa rätt ansträngda ekonomiska tider, som det är att starta upp ett eget företag, har bokat en resa till New York i maj.

Men, å andra: vad fan. Jag kan inte sitta och ångra en (ogjord) resa.

Första gången jag åkte till New york hade jag inte några förväntningar över huvud taget. Jag var så bändig på den tiden och var inte alls så pigg på att åka dit ”precis alla andra åker”.

Jag hade så fel. Det var förstås fantastiskt. Där och då vet jag inte om jag älskade precis exakt varenda sekund (jag hade förmodligen en massa ångest och sånt), men så här i efterhand så är det en av de bästa veckorna i mitt liv.

Här är två av ganska många videos vi filmade på vår alldeles egna youtubekanal. Malin har förstås det övergripande tv-ansvaret (sedan blev hon också med egna program på Expressen). Jävlar vilka goa tider.

Jag har massor av dåliga sidor i min personlighet. Jag skulle förstås önska att jag vore uteslutande öppen, inte fördomsfull, generös, tolerant och allt sånt där. Så är det inte. Eftersom jag är mänsklig har jag alla möjliga olika sidor i mig. Främst är jag dömande och avundsjuk. 

Det här har till exempel hänt: jag har gått in på Facebook. Sett att en människa postat en bild på ett hus han/hon köpt. Här önskar jag att jag verkligen kunde känna uteslutande glädje. I stället blir jag stingslig, stänger ner Facebook och bestämmer mig för att jag ska sluta med trams som sociala medier.

Varför? För att jag är avundsjuk. Ja! Det är så enkelt och enfaldigt! Jag vill också köpa ett hus. Jag vill också ha en egen gård att kunna springa ut på på morgonen!

Jag skäms så mycket över de här negativa känslorna att jag trycker undan dem och i stället ska jag ”sluta med Facebook”.  Det är ju inte direkt Facebooks fel att jag känner mig avundsjuk.

Problemet är att när jag inte låter mig känna de här negativa känslorna kommer jag aldrig att kunna acceptera att de finns där. För det är ju så: de här negativa känslorna kommer inte bara att hastigt och lustigt försvinna för att jag låtsas att de inte finns. De kommer ligga där och mola och göra mitt liv mer bittert. Jag måste tillåta dem för att kunna gå vidare.

Så det här försöker jag nu jobba med. Jag gör det med hjälp av den här boken som jag lånat av min mamma. Den innehåller en hel drös med övningar som går ut på att visualisera olika saker, så tycker du att sånt är flummigt eller konstigt så ska du hoppa över den. Men för mig är visualisering väldigt starkt och användbart.

Jag läste någon krönika för ett tag sen som hette typ ”saker du inte ska berätta för utomstående om yoga”.

En av punkterna var att man inte ska berätta att vissa gråter i savasana (den avslutande vilan på ett pass). Detta skulle då vara för att många redan anser yoga vara flummigt och får människor då veta att folk ligger och bölar så kommer det bara späda på fördomarna om hur märkligt det är.

Jag vet inte riktigt jag, jag har längtat mycket efter att gråta de senaste åren. Jag gråter väldigt sällan.

I går gick jag på min första vanliga yogaklass på flera månader. Jag ska gå regelbundet nu varje torsdag fram till midsommar. För mig är det en ny lärare som verkligen är helt fantastisk (tack igen Anna!). Hon gör det så lätt att släppa taget om precis allting utanför och bara vara med andningen och i känslan i kroppen. Att inte bli fast uppe i huvudet med alla malande tankar.

När det var dags för savasana kände jag så fruktansvärt mycket: värme, kärlek och lugn. Det var som att mitt hjärta var vidöppet. Och jag kände mig så trygg. Som ett litet barn som ligger nerbäddad mellan sina föräldrar i en varm säng. I allt det här känslovirrvarret så rann ett par små tårar längs kinderna. Det var inget märkligt, snarare tvärtom. Jag har inte känt mig så mänsklig på länge.

Carpe diem är ett utslitet och hånat uttryck. I takt med att det blev kylskåpsmagneter, prydnadsskyltar och tatueringar och trycktes precis över-över-över-allt så har ordet tappat sin innebörd. Carpe diem står inte längre för någonting fint, i de allra flesta fall används det i nedsättande eller ironisk ton, någon pratar om att ”fånga dagen” (hö, hö). Det är ett uttryck som är fruktansvärt svårt att ta på allvar.

Det är synd. För att fånga dagen är sannerligen inget vi borde distansera oss ifrån, tvärtom. Folk mår överlag rätt kasst i dag, många är stressade, mår psykiskt dåligt, lider av dålig självkänsla.

ALLA skulle må bra av att ta budskapet till sig. Och då menar jag INTE att man måste trava iväg och köpa en kylskåpsmagnet, utan att faktiskt börja leva mer nu. 

Jag själv och många, många människor jag träffat har en tendens att tro att livet väntar precis runt hörnet. Bara det blir lördagskväll så ska det bli roligt. Bara vi har råd att flytta till en lite större lägenhet så kommer allt att bli bra. Bara jag träffar en kille som är si och så. Bara jag kommer i de där smaljeansen. Bara jag slipper jobba på det här jävla skitjobbet.

PÅ RIKTIGT!? Livet svischar förbi medan du och jag håller på och lägger vår energi och kraft på det som ska göra våra liv perfekta och fulländande. Hur länge ska vi jaga? När ska det vara nog? När vi är 80? 90? När vi är döda? Frågorna upprepas i nästan varenda bok jag läser. Och ja, det är självhjälpsböcker. Och JA jag går i försvarsställning för att jag tyvärr känner att det behövs. För att självhjälpsböcker rackas ner på på samma sätt som uttrycket cape diem. Att vilja må bra är inte okej! Att håna människor som vill må bra – det är okej!

Men medan vi har fullt upp med att göra oss roliga över cape diem-budskap och samtidigt flåsar efter mer pengar och mer kärlek så tickar sekunder och minuterna och timmarna i det här jordelivet nedåt.

Även om jag tänker på det rätt sällan så har det levts jävligt många liv här före mitt. Och de har själva valt hur de levt mellan födseln och döden. Har de uppskattat de små sakerna precis i stunden eller har de hetsat efter någonting större och bättre? Har de sett tusentals soluppgångar och solnedgångar? Har de vågat älska fullt ut? Har de suttit närvarande och lyssnat när människorna de brytt sig om haft någonting att berätta? Har de tagit vara på livet medan det pågick?

Kanske, jag har förstås inget facit att hänvisa till, men kanske.

Kanske är det så att carpe diem:are får stå ut med bli förlöjligade under livets gång.

Men i slutändan kan det mycket väl vara så att det är vi som försökte som haft det allra härligast.