Det är alltid lite stolpigt att publicera krönikor i en blogg tycker jag, men den här tyckte jag passade väldigt bra här! Jag postar annars alla mina krönikor och andra artiklar på mina facebooksida som du hittar här (om du gillar sånt jag skriver och så. Allra mest länkar jag dock till inlägg i bloggen).

Krönikan är skriven till den här artikeln om ett par som varit gifta i 30 år, gått isär, men sedan insett att de ändå vill leva ihop. Så här kommer min text i alla fulla fall:

Varje längre relation mår bra av en paus.

Om jag fick bestämma skulle avbrottet ske varje dag. 
Att äktenskap går i stå efter ett gäng år är nog snarare regel än undantag.

Människor håller ihop av en massa olika anledningar: för barnen, för ekonomin, av rädsla för en ensam tillvaro och för att det ses som ett misslyckande att skiljas.

Färre är de som håller ihop år ut och år in för att de älskar varandra innerligt och helt enkelt gör varandra till lyckligare människor.

Kalla mig ung.

Kalla mig dum.

Kalla mig precis vad ni vill.

Men jag blev inte satt på den här jorden för att vara i en halvtaskig relation. Jag blev heller inte satt på den här jorden för att hålla ut i ett knastertorrt äkenskap för mina barns skull.

Jag kräver mer än så.

Jag vill bli älskad och sedd av den människa jag lever med. Inte bara en lördagskväll när det är halvskumt i hallen och jag står där i festklänning och läppstift. Inte bara när jag har städat, lagt barnen, svängt ihop en väldoftande risotto och köpt vin. Jag vill bli älskad och sedd varje dag.

Just det. VARJE DAG. För många låter det här säkert som rent och skärt vansinne – varje dag!?

Jag vet. Jag vet att det kommer att krävas jobb från både min och min partners sida. Det förutsätter definitivt att den människan jag ska leva med är villig att lägga ner allt det jobbet. För jag vill att vi ska kunna välja varandra varje dag.

Det är en kärleksrelation är för mig.

För mig är inte en kärleksrelation att ta varandra förgivet.

I så fall kan jag lika bra vara singel och lägga min kraft och energi på egna projekt och intressen, hellre än att investera den i ilska och frustration över en partner som inte verkar bry sig nämnvärt.

Det är fint att människor separerar och sedan upptäcker vad de gått miste om.

Det är fantastiskt att de vill förändras och försöka hitta tillbaka.

Men de här justeringarna ska inte ske efter tio, tjugo eller trettio år.

De bör ske varje dag.

Mitt absolut största breakthrough när det kommer till personlig utveckling var när jag insåg att jag har ett ego.

För mig blev det smärtsamt tydligt när en kursledare bad oss sitta tysta i tio minuter och bara lyssna på vad tankarna hade att säga. Det var min mamma som hade skickat iväg mig på kursen och jag var fortfarande rätt avigt och skeptiskt inställd till ALLT vad personlig utveckling heter.

Sådana här tankar dök upp i mitt huvud:

– Det är är så jävla flummigt. Gud tänk om alla människor jag känner visste att jag sitter här och ska lyssna av mina egna tankar, haha, fan vad pinsamt. Usch, det här är ju faktiskt inte normalt. Tycker alla andra människor i det här rummet att det här är vettigt eller? Äh, de är väl säkert så hjärntvättade av sådan här skit så att de har slutat ifrågasätta saker och ting. 

Jag insåg där och då att det här måste få ett slut. Det här var ju fruktansvärda tankar. Det enda jag hade blivit ombedd att göra var att sitta en stund och bara lyssna – och den här dyngan var vad som dök upp! Det här var ju en rädd, orolig och osäker människas tankegångar! En fladdrig ängslig stackare. Och inte nog med att jag var livrädd för vad utomstående människor skulle tycka och tänka, jag gick också så långt att jag dömde ut de andra människorna i rummet trots att jag inte visste ett skit om dem.

Jag började sakteligen också förstå att det här EGENTLIGEN inte var jag. Det här var alla mina rädslor. Alla rädslor för att vara konstig och inte duga till i andras ögon. Kalla det egot eller vad som helst.

Genom att bli medveten om mina rädslor kunde jag också börja skala bort dem. Och där innerst inne – där fanns jag. Min längtan efter att må bra, känna kraft, energi och glädje, att älska och bli älskad, att våga.

Och jag har märkt att handlar jag utifrån det, mitt innersta jag, då blir livet väldigt enkelt och lustfyllt att leva.

Träning är bra för kroppen. Det är bara så. Ändå ligger man där i soffan och dumstirrar på mobilen i hopp om att motivationen bara ska trilla över den. Jag har ett gäng knep som jag brukar använda som oftast funkar. Funkar de inte så brukar jag bara behöva inse att det verkligen inte var en träningsdag.

1. Gå och klä på dig träningskläderna. Det är absolut inte jobbigt. Men har du väl träningskläderna på dig känns det jättejättedumt att kasta dig tillbaka ner i soffan igen. Tänk att kläderna är din superhjältedräkt. Bara du får på dig kan du bevisa för dig själv att du kan långt mycket mer än vad du trodde att du kunde.

2. Fixa ihop en bra playlist. Ös in med alla låtar du någonsin kan minnas att du tyckt om. Har jag en sprojlansny playlist kan jag liksom inte låta bli att snöra på mig skorna och springa en sväng.

3. Gör bara så mycket du orkar. Har du en tröttdag och det känns som att ett tjockt svart täcke rasat ner över huvudet på dig så ge träningen åtminstone 10 minuter. Det är typ ingenting. Känns det fortfarande lika jävligt efter 10 minuter så är det ju bara att lägga av, känns det lite bättre kan du kanske fortsätta 10 till. Jag har träningsappen tabata (som är gratis) och brukar göra åtminstone två tabator om jag känner att jag absolut inte orkar med någonting annat den dagen.

4. Tänk på träningen kvällen innan. När jag styrketränade mycket så brukade jag spela upp mina pass i huvudet. Jag bestämde vilka övningar jag skulle göra och planerade hur mycket vikt jag skulle lägga på.

5. Hitta det du gillar. På riktigt. Tycker du inte att det är kul att gå till gymmet och slita i vikter så ska du inte göra det. Det finns ungefär en miljon andra sätt att träna på. Gå med i ett innebandylag eller börja dansa zumba istället. Hittar du det som verkligen passar sig kommer du automatiskt känna dig motiverad. På mig brukar det pirra i magen av glädje och förväntan när jag ska på ett yogapass.

6. Under en period när jag gick mycket morgonpromenader brukade jag sova i träningskläderna. Inte allt förstås, men jag brukade i alla fall ha sport-bh och linne på mig. Sedan placerade jag resten av kläderna precis vid sängkanten för att göra det så enkelt som möjligt att komma iväg.

7. Om du verkligen inte orkar träna, tänk i alla fall på att träna. När du ligger där i soffan, fantisera om hur det känns när du springer snabbt, hur fri du känner dig, hur du blir varm i hela kroppen, hur frisk luften du drar ner i dina lungor känns. Tänk på din kropp. Först och främst: den är skapad så att du kan röra på dig. Bara det är ju hela jävla fantastiskt. Kroppen orkar så jävla mycket. Oftast är det hjärnan som fått för sig det ena och det andra om vad vi inte kan eller vågar. Du kan!

Jag fick nys om den märkligaste av sajter i går.

Tror fortfarande att det är ett skämt. Men jag hoppas inte. 

After the rapture pet care är en kvinna som för YNKA 10 dollar ser till att ditt husdjur hamnar hos volontärer (ateister eller personer med andra religioner än kristendomen) den dagen Jesus kommer för att hämta alla kristna till himlen. För du vill ju inte att ditt djur ska bli ensamt då, eller hur?

Som alla trovärdiga företag har hon också en webbshop där man kan köpa olika gears som informerar omvärlden att man är en förutseende människa som har ordnat det för sitt älskade husdjur. Du kan köpa muggar, väskor, hoodies, bilklistermärken, laptopskydd, smycken och mycket – MYCKET – annat med After the rapture pet cares logotyp.

När jag läst på om det här har det tydligen funnits en man som haft en liknande hemsida (Eternal Earth-Bound Pets) men gått ut och berättat att det varit en bluff. Vad jag lyckats hitta har dock inte den här kvinnan (Sharon Moss) yppat någonting om att det här skulle vara någonting annat än serious business.

Jag uppskattar verkligen inte första april-skämt.

Jag tycker att det går att skoja och driva med det mesta här i livet. Men att lura någon eller att bli lurad känns inte bra i magen. Det spelar ingen roll om vilket sketet harmlöst ämne det än är.

För rätt många år sedan när Titanic skulle ha premiär på Åland var det en av de åländska tidningarna som skrev att Kate Winslet och Leonardo DiCaprio skulle komma på premiären. I artikeln meddelades också en plats dit man skulle åka för att få träffa dem. Och det var inte många, men vi fick höra dagen efter att det fanns några stycken som hade åkt dit.

Då kan man hävda att ”är man så dum att man tror att två Hollywoodskådisar skulle komma till lilla Åland får man skylla sig själv”, men det är ju  fruktansvärt hånfullt mot andra människor. De här glada människorna som prånglar ner sina ungar i bilbarnstolar och visslande åkt iväg, för det som skrivs i tidningen ska ju vara sanningen. Journalistik ska ju gå att lita på. Andra människor ska gå att lita på. Varje dag om året!

Nej fy fan. Aprilskämtande är dra-ner-byxorna-humor som jag aldrig fattat mig på.

Alltså, jag tror att jag älskar helger mer nu än vad jag någonsin gjort i hela mitt liv. I fredags kom Christian hem sent och hade köpt med sig pizza från Tomatis här i Enskede. Pizzorna är verkligen löjligt stora och jag har åtminstone aldrig stött på några så tunna exemplar. Efter att ha hånat min mamma under hela min uppväxt har jag nu gjort en helvändning och börjat beställa samma som henne: vegetariana+curry och banan.

I lördags var jag på ett längre yogapass på It’s yoga på söder. Från och med den här veckan ska jag också börja yoga där en gång i veckan (tack Anna!). Är så jävla glad för det, för visst det är härligt och rofyllt att yoga hemma. Men nu längtar jag alldeles för mycket efter att gå på klasser igen! Det här har ju ingenting med memman på bilden att göra. Den hittade jag efter yogapasset på Ica Ringen. Blev väldigt glad, sedan kom jag hem och insåg att memma aldrig är riktigt så där gott som det är i mitt huvud. Har mycket märkliga minnen av memma från tonåren då jag kunde äta det till frukost..

I går gick vi ner till Margaretaparken och låg där i några timmar i solskenet. Det är nästan löjligt vad jag uppskattar att bara vara utomhus. Vid närmare eftertanke uppskattar jag det mesta i livet numera.

Om någon hade frågat mig för några år sedan om jag känner mig själv hade jag:

1. Tyckt att frågan varit väldigt märklig/flummig. 

2. Svarat ja (”det är väl klart”). 

Numera är jag smärtsamt medveten om att jag inte känt mig själv särskilt bra alls. Det blir bättre och bättre, men jag är inte på långa vägar där än. Det här vet jag för att jag flera gånger i veckan blir varse och lyckas sätta ord på känslor jag haft i flera år men inte riktigt fattat varför.

Exempel 1: 

De senaste 10 åren har jag haft fruktansvärt svårt att koncentrera mig på böcker och film. Det här har så klart varit rätt deppigt för mig eftersom jag älskat att läsa och också ibland skulle vilja kunna kasta mig på soffan och förlora mig i en film. När jag har försökt läsa har jag haft svårt att koncentrera mig på texten och när jag försökt se en film har jag ofta zonat ut och (oftast) börjat kolla på mobilen i stället.

Men i stället för att se vad problemet bottnade sig i så har jag bara konstaterat att ”jag är en sån som inte kan se en film” och så har det varit bra med det.

Numera fattar jag att det här beror på stress. Jag har inte varit närvarande och i stället varit fast i mina tankar. Jag har tänkt på allt annat förutom den där filmen eller boken.

Och det är ju först nu, när jag fattat orsaken, som jag kan göra någonting åt det.  (Jag har också skrivit en krönika om min aha-upplevelse när det gäller böcker och film).

Exempel 2: 

När jag har varit i längre relationer så har jag märkt att det efter något år, när man börjar ta varandra lite mer förgivet och släpper lite mer på tyglarna, har uppstått en fruktansvärd irritation. Jag har stört mig på minsta lilla sak. Stundtals har jag känt mig helt jävla orimligt irriterad på min kille för att exempelvis smörpaketet står framme. Och det här handlar inte om PMS. Det här handlar om en förargelse som finns där varje dag och kan triggas av minsta lilla löjliga sak. Ibland behöver det knappt ha hänt någonting.

I stället för att rannsaka mig själv har jag skyllt allt det här på min pojkvän. Han är inte si och inte så. Han borde vara på ett visst sätt för att jag ska bli nöjd, men är han på det sättet är det inte heller bra!

Nu har jag också börjat göra så här mot Christian. Men i stället för att se mig själv som ett offer för att jag råkat ut för en så dålig kille (vilket han VERKLIGEN inte är), så har jag börjat inse att det här ligger hos mig. Jag bär på en massa ilska som jag tar ut på honom, varje dag. Jag har mina aningar om var den här ilskan kommer ifrån och det har absolut ingenting med vårt förhållande att göra. Alltså är det upp till mig att lära mig att hantera MIN ilska så att vi kan ha en bra relation. Tänk att jag inte fattat det tidigare!

Och vad mycket enklare mitt liv kan bli nu när jag har fattat. De här sakerna går ju att göra någonting åt, det handlar ju bara om att vara medveten om problemet så det går att åtgärda.

Jag tycker fortfarande det är knepigt att våga ta kontakt och se en okänd människa i ögonen.

Jag försöker öva mig på att bli bättre på det här, men det är inte helt enkelt avklarat. Om jag inte får gensvar direkt har jag lätt att ge upp. Och det är klart att det är rätt svårt att få ögonkontakt alla gånger eftersom de flesta andra människor (i alla fall i de länder jag bott, Sverige och Finland) också tycker det är obekvämt.

Sedan finns det en hel del undantag. Under alla de år som jag gått och sänkt blicken så har det men jämna mellanrum kommit människor som liksom lyft upp min blick igen. Jag fattar inte hur de vågat eller orkat? Hur pallar man gång på gång tränga sig på hos någon som med tydligt kroppsspråk avvisar all form av samröre med andra människor? För innerst inne HAR jag ju velat ha kontakt, och jag har varit så tacksam varje gång någon brutit sig igenom alla mina lager och avslöjat mig. Att jag egentligen inte är dryg eller arg, jag är bara rädd att vända mig utåt. Att inte duga. Passa in. Bli missförstådd.

För så har det varit. Många gånger när jag vistas i grupper där jag tagit mod till mig och vågat vara mig själv med allt vad det innebär har jag ofta fått höra att jag är konstig. Rolig, men ändå konstig. För mycket. Lite för märklig. Inte riktigt normal (alltid med tillägget ”men ändå härlig!”). Folk har tyvärr – jag tror absolut inte det varit av illvilja, snarare av rädsla –  skrattat åt mig, inte med mig.

Men när du är ett barn eller tonåring vill du inte vara märklig eller konstig. Du vill vara accepterad och omtyckt för den du är.

Och jag har försökt. Gudarna ska veta att jag försökt vara på andra sätt och försökt anpassa mig, till olika kompisgäng och fotbollslag och pojkvänner och lärare.

För drygt tre år sedan bröt jag ihop fullständigt en kväll för att jag hade en sådan stark ensamhetskänsla: finns det verkligen INGEN som är som jag? Måste jag när jag försöker vara mig själv fullt ut alltid ses på som att det är något udda (”men ändå härligt!”)? Varför är inte alla som jag i stället?

När jag ser på det klart i dag så finns det en plats där jag alltid tillåtit mig att vara mig själv. Den platsen är jobbet. Där har jag vänt mina egenheter till det som gör mig unik som skribent. Jag har aldrig åkt ut och gjort reportage eller intervjuer och sedan kommit tillbaka och försökt göra dem så som alla andra gör dem. Jag har gjort mina jobb på mitt sätt. Och det har alltid funkat. Det har säkerligen varit lite udda eller konstigt, men då har det också stuckit ut och varit JAG. Jag har sällan tvivlat på mina kunskaper som skribent. Jag vet att jag är bra.

I en blogg kan jag vara öppen med i princip allting. Jag kan skriva om bröstoperationer och fruktansvärt jobbiga saker som depression och ätstörningar för jag är så utlämnande som person. I verkliga livet har jag svårare att stega ut på gatan och vara så här öppen för det anses som väldigt märkligt. Tyvärr. Även om det är fullt mänskliga saker som rör LIVET.

Men jag ska våga mer i verkligheten också. Jag ska se människor i ögonen och jag ska inte vara någonting annat än bara jag. 

Jag hoppas att ni också gör det. Om vi alla är oss själva helt och fullt och vågar visa våra egenheter så tror jag att det plötsligt kommer bli uppenbart hur lika vi alla är.

Då är det ingen som behöver känna sig ensam eller konstig längre.

För lite över två år sedan hade jag en personlig tränare. Han heter Mikael Hollsten och det är han som ligger bakom varumärket Aldrig vila och han är också gladiator i TV4.

Han är eventuellt den människa jag träffat som pratar mest (i hård konkurrens med min lillebror Jannik).

Han är också väldigt inspirerande med sitt prat, för hans kreativitet liksom KOKAR i hjärnan. Han har också ett imponerande driv i det han gör. Han får en idé och ser till att göra den verklig.

När vi tränade ihop var mådde jag fortfarande rätt dåligt och var dessutom avtrubbad av antidepressiva tabletter.

Mikael däremot, han gick runt mellan maskinerna på Sats Medborgarplatsen och sa: Jag har så mycket idéer nu!!! Det är kaos i huvudet!!

Jag visste vad han menade, för jag hade varit exakt likadan. Jag kom ihåg känslan, men jag kunde inte fatta hur det någonsin skulle röra på sig så där i min hjärna igen. Jag längtade och ville och önskade, men det var helt tyst i huvudet. Jag hade så det räckte till att blogga och hitta på idéer till krönikor, men sedan tog det stopp. Och jag vet att många anser det vara rätt kreativt, men för mig som förut hade haft ett ständigt jävla rinnande flöde av idéer och bilder i huvudet så var det inte mycket att hosta upp.

I dag är jag äntligen tillbaka i den där känslan. Jag är mitt i den i dag. Det är kaos i huvudet, jag vill skriva böcker och starta nischade kaféer och jag vill ringa upp människor och berätta om mina idéer och fan, jag vill köpa ett jävla skjul och renovera om det från grunden bara för att få se mina idéer verkliggöras. Det finns så många olika saker jag vill hinna med att göra och skapa att jag på allvar har börjat oroa mig för att jag inte kommer att hinna med alltihop före jag dör.

ÄNTLI-JÄVLA-GEN! 

Se bara på vad Micke byggt upp på de här drygt två åren tillsammans med sin fruktansvärt kunniga, intelligenta och pålästa fru Emelie. Vad fan, de har designat kläder och släppt kosttillskott och filmar och podcastar och bloggar och utmaningar hit och dit. De har flyttat till LA och lever vad det verkar en jävla drömtillvaro. Fy fan vad glad jag är för det, att han inte bara går omkring och dräller och pratar om att det är massvis med idéer i huvudet – utan att han agerat. Att han har visat så tydligt, för mig och så många andra, att det bara är att sätta igång och satsa fullt ut på det man tror på.

Och SOM jag är glad för att min hjärna är på banan igen. Tack gode Gud, eller vem det nu är som styr och ställer där uppe. Tack tack tack!

Jag vet inte hur många bråk som slutat upp med att jag sitter och säger ”men då ska vi kanske inte vara tillsammans längre”. Jag är SÅ FÖRBANNAT trött på den där jävla sägningen.

För grejen är så här: Jag vill inte alls göra slut! Jag vill att vi ska vara tillsammans i all evighet och skaffa huslån och renoveringsprojekt och ordna oss ett timeshareboende i Alicante på äldre dagar.

Jag säger bara ”men då ska vi kanske inte vara tillsammans längre” för att jag är rädd. Och i den rädslan tror jag att mitt ”hot” ska framkalla den motsatta effekten:

– Nej, vad säger du!? Är du galen? Vi kan inte göra slut! Jag klarar mig inte utan dig, du är det bästa jag vet, snälla sig inte så där jag älskar dig!

Av erfarenhet VET jag att det inte har den effekten. Tvärtom river det upp sår i relationen som är svåra att läka. Men det är så lätt att häva ur sig saker när känslorna rusar i kroppen. Jag har blivit lite bättre med åren. För mig har det handlat om att inse att det som sägs i bråk aldrig kan tas tillbaka och att det är ord som sårar den andra personen precis lika mycket även om det för stunden är kaos inne i mig. Och om jag kan säga riktigt hemska och elaka saker den här gången, vad kan jag då tillåta mig själv att häva ur mig nästa gång vi bråkar?

Jag vill ju inte såra. Jag vill ju älska!