Jag var på ett yogaevent i lördags med en finsk lärare som heter Satu Tuomela. 

På förhand var jag inte riktigt förberedd på att det skulle bli i princip tre timmar armbalansering. Hade jag vetat det hade jag förmodligen blivit rädd och struntat i att gå. Men jag är väldigt glad att jag gick. Armbalanser i yogan är rätt knepiga och min prestationsångest kickar in väldigt snabbt när jag märker att jag knappt klarar att stå en halv sekund i bakasana (positionen du ser på bilden ovanför).

Samtidigt är det förmodligen just precis det här jag behöver öva. Att inse att jag börjar från noll och får jobba mig framåt. Det är okej att inte vara något jäkla yogaunderbarn. Om jag så övar och övar men aldrig klarar av den här jävla positionen så är det också okej. Det viktiga är att jag gör det. Att jag inte undviker det bara för att det känns som något jag aldrig kommer att klara av. För om jag är benägen att strunta i något så enkelt som en yogaposition bara för att den känns lite jobbig, hur tacklar jag då andra saker i livet? Motgångar och utmaningar? Risken finns att jag gör likadant där: duckar sånt som verkar oöverstigligt. Och jag vill inte leva så. Jag vill våga! Jag vill inte vara på den säkra sidan, jag vill kasta mig ut i ovisshet. Satsa på mina drömmar!

Det svåraste med att släppa taget om depressionen var för mig att våga tro. Stundtals är det fortfarande besvärligt.

Jag är rädd att jag ska bli deprimerad igen, att jag ska vakna upp en morgon och inte orka sätta mig och jobba. Inte ha energi eller se någon mening med tillvaron. Fan, jag vill inte dit igen. Jag vill aldrig dit igen!

Därför är det så viktigt att tro. Att våga tro. För jag fixar det här, jag är värd att må bra. Jag är stark. Jag måste våga tro på att allting kommer att lösa sig. 

Det har hänt flera gånger att jag tappat fotfästet under det här senaste året. Jag minns en gång när jag stod inne i badrummet, såg mig själv i spegeln och någon jävla röst i huvudet frågade vad fan jag håller på med: Vad är det för jävla drömvärld du bygger upp? Varför har du inbillat dig att du är värd att må bra? Vad är det för löjlig jävla skit du läser och kämpar med? Du är ju precis lika värdelös som vanligt! Ingenting har förändrats! Allt är lika meningslöst, FATTAR DU INTE DET?

Det slutade med att jag satt på badrumsgolvet och stortjöt.

Så går det när jag inte tror. Därför måste jag tro.

När jag började läsa självhjälpsböcker för ett år sedan så skämdes jag. 

Precis som jag skämts för så mycket annat här i livet.

För mitt utseende, för den musik jag lyssnat på, för de kläder jag haft på mig, för de filmer jag gillat.

Jag smusslade med böckerna på tunnelbanan, för GUD VAD PINSAMT om någon ser att jag sitter och läser Rhonda Byrne. Då kan ju folk tro att jag är en sån där Självkänsla Nu-flåsigt ickeifrågasättande människa. Men samtidigt vet jag ju med mig själv ATT jag ifrågasätter, jag sväljer inte allt med hull och hår. Jag tar åt mig det jag tycker är vettigt. Men hur ska någon mitt emot mig på tunnelbanan fatta det? Nej, lika bra att gömma pärmen så ingen ser. Jag skämdes över att jag gick några kurser, för att jag var så dum att jag betalade för något som i andras ögon bara är skitsnack och bortkastade pengar.

Nåväl. Allt har sin tid.

Numera skäms jag inte. Inte för självhjälpen i alla fall. Jag kan skämmas för att jag har så dålig kontakt med mina syskon och att jag är så jävla orättvis mot Christian ibland, sådana rimliga saker.

Men varför skulle jag skämmas över självhjälpsböckerna? Jag har varit deprimerad i flera år, jag har tampats med ätstörningar och min självkänsla har varit nere på den absoluta botten. Om de här böckerna och kurserna har hjälpt mig till att idag inte bara orka leva, utan också må bra, vad ska jag då skämmas över? Jag vet med mig själv att jag inte sväljer all information med hull och hår utan att jag noggrant går igenom allt jag läst och hört och sånt jag inte tror på låter jag passera. Jag väljer bara de verktyg som fungerar för mig. Jag gör det här så att jag kan ägna mig åt annat, mer betydelsefulla saker än att sitta och må skit. Det var självhjälpen och yogan som gav mig kraften att säga upp mig för att kunna fokusera mer på mig själv och jobb som känns betydelsefulla för mig. Som att skriva den här bloggen, att skriva krönikor om ämnen som är viktiga. Som att skriva den bok jag vill skriva.

Jag har människor i min närhet som gärna vill raljera över all självhjälp. Oavsett om det är mina böcker eller kurser. De hävdar att det är ”bortkastade pengar” och ”slöseri med tid”. Jag fattar inte hur det kan vara bortkastade pengar (det är inga jättesummor vi pratar om, jag lånar eller köper de allra flesta böckerna för 20 spänn på loppis. Kurserna har kostat mindre än 2000 kronor totalt). Om jag mår bättre nu än vad jag gjorde för ett år sedan, hur kan det då vara bortkastat? Om jag rent konkret har förändrat mitt liv med hjälp av de verktyg jag tagit till mig, hur kan det då vara slöseri med tid?

Förklara gärna så lovar jag att lyssna. Men i mitt huvud får jag det inte att gå ihop.

Jag befarar att många fortfarande lever i tron om att stress är någonting bra. Att du genom att utstråla stress också visar att du har en jävla massa saker på gång. Du visar att du tar ditt jobb på allvar.

Jag trodde det.

I nio år var jag konstant stressad i jobbet. Inom reporteryrket är det lätt att jobba upp en stress eftersom det alltid finns deadlines och du alltid kan göra någonting mer. Ringa ett samtal till, läsa om texten en gång till, ändra formuleringar, skriva om, bättra på. Och så vidare i all evighet.

Alla stressar på olika sätt. Jag har en tendens att låta stressen härja fritt inombords, medan jag utåt sett verkar jag ha saker och ting någorlunda under kontroll. Det blir därför svårt för kollegor eller chefer att urskilja några tecken på att jag håller på att kollapsa totalt. Nu har jag aldrig blivit utbränd, men jag har som många, många andra varit nära. De flesta kollegor jag har haft under åren har, eller har varit nära, att smälla in i väggen.

Vad är det för jävla liv, egentligen?

Jag vet inte mer er andra, men jag ser inte att jag blivit satt på den här jorden för att ligga utbränd i en säng och stirra upp i taket. Det KAN omöjligt vara menat att vi ska flåsa runt i panik med ont i magen och sedan en dag knappt komma upp ur sängen.

När jag nu började frilansa bestämde jag mig att det fick vara nog med stressandet. Jag har stressat tillräckligt. Nu testar jag på någonting helt annat i stället: en lugn tillvaro. Målet är att från grunden lära mig att behålla lugnet i stressade lägen. Att kunna stå mitt i ett kaos och ändå kunna behålla fokus och närvaro.

Hur det går? Ja, jag kan ju säga så här: det är en del att jobba med. Vissa dagar går bättre än andra. Jag mediterar varje vardag, 15-20 minuter, det blir lättare och lättare att tillåta mig själv att ta mig den tiden. Jag försöker också utöver lunchen ta två 5-10 minuters pauser varje dag medan jag jobbar för att göra någonting helt annat. Leka med Stoffe, gå ut på gården en sväng. Lyssna på en låt.

Innebär det här att jag kommer att tjäna mindre pengar? Kanske. Men det må så vara till en början. Jag har så det täcker hyran och räkningarna och lite till. Det räcker för mig.

Ibland tänker jag att det är lustigt, att jag kämpar så med att jobba bort ett beteende som jag jobbat så länge med att bygga upp och underhålla.

På helgerna försöker jag ha datorförbud så gott det går. Veckorna får vara lite som de är. Ett tag hade jag en regel för mig själv om att jag inte skulle surfa på mobilen alls i sängen. Men jag märkte snabbt att det inte funkade. Vissa kvällar kan jag bara inte sova och då måste jag få dumscrolla igenom Facebook i brist på annat.

Men på helgerna försöker jag koppla bort. Bara vara i livet. 

Nu lyckades jag inte hålla exakt hela helgen igenom, utan slog upp datorn för 30 minuter sedan, men det är som det är.

Christian och jag bestämde redan i fredags eftermiddag att vi skulle göra den här helgen till en riktig succéhelg. Och det lyckades vi med! Både lördag och söndag har vi hängt i hundrastgården i Blåsut i solskenet. Jag har varit ute och sprungit två korta rundor, så korta att de knappast gör mycket för konditionen, men för psyket är det så otroligt behövligt. Jag lovar, i nio fall av tio när jag fastnar i mina tankar skulle det gå att ”bota” med 20 minuter joggning. Men det är lättare att säga än att faktiskt göra många gånger.

Dessutom var jag på ett yogaevent i lördags med fokus på armbalanser som gör att jag i dag har rätt mycket träningsvärk. I går kväll kollade vi på Melodifestivalen och gjorde veganburgare som var:

1. goda.

2. inte föll isär.

Receptet på red hot chiliburgarna finns här. 

Dessutom har jag proppat i mig ett rör singoallakex i ren och skär glädje över att de är vegan-okej!

Det är förresten söndag. Tidigare min absolut värsta, mest ångestfyllda dag. Sedan jag slutade jobba som fast anställd så har jag inte känt av söndagsångest en enda gång. Jag tror att det är en väldigt stark indikator på att jag jobbar på precis det sätt jag ska jobba, med de saker jag vill jobba med.

Min före detta kollega Teresa Tingbrand gör en rolig och välgjord serieblogg som jag tycker ni kan kolla på om ni har några minuter till övers så här när helgen står för dörrn! Trevlig fredag!

Det finns ett ”steg” i relationer som jag tror är VÄLDIGT viktigt att jobba bort om man ska klara av att ha en lång och bra relation. Jag skriver det här för att jag hamnat där själv och jag ser ofta par som är där.

DÄR är när förälskelsen har blivit vardag. När det inte alls finns något rosaskimrande runt den där personen som sitter mitt emot en vid köksbordet på morgnarna.

Tvärt om. 

Han smaskar ljudligt på frukostmackan och prasslar överdrivet mycket med tidningen. Och han lyssnar inte när du pratar. Och han torkar inte upp smulorna efter sig. Och han bäddar inte sängen. Och den jäveln glömmer till och med och ta ut soporna när han ska gå. Och det här känner du dig tvungen att tjata och gnata om. (Han kan i det här fallet givetvis bytas ut till hon eller hen eller vad man känner för just i dag).

Är ni med på vad jag menar? Den här ilskan och irritationen brukar bubbla upp förr eller senare i relationen. Jag vet en äldre kvinna som inte klarade av att äta på samma tider som sin man för hon tyckte att han sörplade och smaskade så mycket vid matbordet. Vissa hävdar att det ju ”bara är kärlek” när två människor sitter och hackar på varandra. Jag tycker inte det. Jag tycker att det handlar om brist på respekt och en vilja att få den andra att må dåligt.

Det må liksom låta småroligt och gulligt med ett par som varit ihop i en evighet som sitter och klankar ner på varandra, men faktum är att om man slänger sig in i den här irritationsloopen så tror jag att det kommer bli problem och skapa olycka. Snart kommer du att pika din partner för allt hen gör. Det går en tid och snart ser du INTE ditt livs stora kärlek utan bara ett enda stort vandrande irritationsobjekt komma in genom dörren. Det är inte bra.

Och det här gör jag mitt bästa för att jobba bort. För annars kommer man troligtvis bli olycklig.

Jag försöker byta ut varje irritationstanke och ersätta den mot en bra tanke om personen. Tankar är alltid utbytbara. Men det är jättesvårt, för det handlar om mental träning och sånt kräver en jäkla massa jobb. Men gör man det ett tag så går det lättare och lättare efter ett tag. Precis som med all annan träning. Som alltid är det ju viktigt att prata om problemet. Förklara: Jag känner mig irriterad på dig, men jag gör mitt bästa för att jobba bort det. Kanske kan ni prata om det direkt när känslan dyker upp? Skratta åt det löjliga i att du sitter med en av de människor du älskar mest på jorden och stör dig på tidningsprassel.

Sedan finns det förstås människor som inte upplever det som något problem. Som tycker att gnabbet ÄR kärleken. Och visst. Kör på. Whatever floats your boat. Det här är bara några av mina tankar. 

Ajour lyfte fram den här mannens kamp häromdagen (och gav honom också hjälp! Fint gjort!).

Jag ÄLSKAR verkligen allt som har med äldre människors internetvanor att göra. När man ser någon gammal släkting som kommenterat bilder på Facebook (har ni inte sett en sån tycker jag uppriktigt synd om er). De kan liksom inte koderna för hur man ”för sig” på internet utan skriver hejvilt både det ena och det andra i de kommentarsfält de kommer över.

”Säg hej till mamma och tack för tulpanerna, de är vissna nu men de var fina här på köksbordet i fyra dagar. Helge hälsar också”. En kommentar på typ en semesterbild från Cypern.

Eller deras statusuppdateringar. Så långt från medvetena proffstwittrare du kan komma: ”Fyra grader och ruggigt men hörde på radion att det blir sol i eftermiddag”.

Här är några andra favoriter:

Och den här:

En klassiker:

Och den här stackaren:

Livet är annorlunda sedan Stoffe kom. Och det har inte bara att göra med att jag numera stiger upp 05.00 för att vingla ut med honom på gården. Sidospår: de kläderna jag sätter på mig då? Det kan vara allt från långklänning till bara strumpbyxor. Ingen ordning.

Livet är annorlunda och med det menar jag att det är mycket gladare. Om jag satt ensam hemma och jobbade på dagarna skulle jag aldrig få för mig att kasta mig ner på golvet och börja leka när det kändes lite tradigt med skrivandet. Då skulle jag ju förmodligen inte vara helt fullt frisk heller.

Hundar livar ju upp så mycket. Inte så konstigt att man numera kan anlita stödhundar efter sina skilsmässor. 

Det kommer tyvärr också fram en riktig skitsida hos mig: jag oroar mig. Jag ängslas över minsta lilla. Att han verkar för trött, för pigg, för rädd, mätt, hungrig.

Utöver det här är jag också VÄLDIGT känslosam.

I går satt jag i EN TIMME och bölade åt den här krönikan av Maria Rydhagen i Kvällsposten om när hon till slut blev tvungen att avliva sin hund. Nu är det väl förhoppningsvis typ 15 år tills det är dags för Stoffe att gå samma öde till mötes men jag känner redan att det aldrig kommer att gå. De får hastigt och lustigt uppfinna någon mirakelmedicin som gör att han kan leva med mig resten av livet.

Nedan följer några rader om singelliv.

Jag kan absolut inte påstå att jag uppskattar singellivet. Sedan kan det också ha att göra med att när jag varit singel har jag inte mått så där vidare värst bra. När man inte mår vidare värst bra är det lätt att söka till sig någon bara för att ha någon. Och det är aldrig särskilt skoj för någon av de inblandade.

Det brukar sluta rätt hastigt och lustigt med att båda mår sämre än vad de gjorde innan. Rekommenderas alltså inte.

Sedan har jag också testat på en helt annan singelsväng, som den senaste innan jag träffade Christian: att inte träffa någon alls. Att stänga igen totalt känslomässigt. Lapp på luckan. Stängt tills vidare.

Det rekommenderas inte heller. För när jag väl ville öppna upp på vid gavel så var det mycket som skuffats så långt in att jag inte lyckades komma i kontakt med det. Det tog en jäkla tid och var en hel massa sjå tills jag var helt känslomässigt på banan igen.

De enda gångerna jag uppskattat singellivet till 100 procent är när jag nyss kommit ur en lång relation. När jag då kommit innanför dörren hemma och för några sekunder känt mig alldeles fri.

Å andra sidan kan jag inte sitta och påstå att det där glada sorglösa singellivet inte existerar. Det pågår förmodligen där ute för fulla muggar. Jag tror dock att det krävs en hel del styrka för att upprätthålla det livet. En hel hög härliga vänner och en grundmurad självkänsla.

Jag kan bara säga så mycket att jag aldrig varit den glada singeln. Även om jag löjlig nog ibland låtsas.