Jag går inte och yogar regelbundet på någon studio. När jag började yoga var jag medlem på Sats och gick i första hand på Lena Järpstens pass. Kan VERKLIGEN rekommendera henne om du är Satsmedlem och bor (eller är på besök) i Stockholm, hon är helt jävla underbar, men se till att boka i tid, det är rusning till hennes pass!

När jag nu började frilansa tänkte jag att det var lika bra att säga upp mitt Satskort eftersom min ekonomiska framtid är rätt oviss (har ingen riktig aning om pengarna kommer att trilla in som de ska).

I stället yogar jag hemma. Vi bor rätt litet, 40 kvadrat, så det blir en aning trångt, men det går!

Jag ”investerade” i en ny matta ( för 749 spänn). Den är ekologisk (doftar mycket av naturgummit), men kostar ju en slant, MEN greppet du får på den är inte i närheten av vad man får av halkiga mattor du köper på Stadium.

Sedan förra veckan har jag yinyogat. Det hela är en väldigt stillsam historia. Yinyoga innebär att man håller positionerna mellan 3 till 5 minuter, det blir alltså någon form av långdraget stretchpass.

Jag är väldigt ovig, men just därför är den här yogaformen bra, för stelheten liksom ”släpper” när man håller ställningarna så länge. Jag ställer timern på mobilen och så ligger eller sitter jag och andas så djupt jag bara orkar. Det gör ontskönt, men jag har alltid varit förtjust i den känslan. Jag använder boken ”Vila dig i form med yinyoga” (Magdalena Mecweld) för att veta vilka ställningar som är bra för vad. Det är en väldigt elegant bok, med pedagogiska texter och bilder. Trodde aldrig i livet att jag skulle bli någon människa som yogar efter en bok. Men se hur snabbt livet kan förändras!

Låt mig presentera Stoffe. Vår valp. Han är 15 veckor och rasen Griffon Bruxellois (vet ärligt talat inte hur man uttalar det så jag säger bryssel-griffon). Vi har haft honom hos oss sedan i tisdags.

Att ha valp har mer eller mindre gjort mig till ett neurotiskt vrak. Jag googlar allt. Alltså ALLT som går att googla om valpar. Just nu är jag mest orolig för att han är så ängslig om natten. Jaja, det löser sig.

Vi hade egentligen ställt in oss på rasen Kromfohrländer (vi och vi, jag ska understryka att jag har varit väldigt drivande i det här hundskaffandet). Den rasen är dock ovanlig och omåttligt populär just nu. I sådana fall hade vi behövt vänta ett-två år på att få en valp. Men vår perfekta hundskaffartid var nu eftersom både Christian och jag är hemma om dagarna.

När jag lade ner Kromfohrländerjakten halkade vi in på den här rasen. Den är positiv, tillgiven, har lätt att lära och tillhör gruppen sällskapshundar. Enligt mig är han storleksmässigt i allra minsta laget (max 5 kilo), jag hade gärna haft en lite större hund, men hans personlighet väger verkligen upp litenheten. Rasen är (märkligt nog!) inte särskilt eftertraktad i Sverige just nu, så det fanns valpar hos flera uppfödare som väntade på hem. Vanligtvis hämtar man ju valpen när den är åtta veckor, men Stoffe är som sagt 15.

Han har inte skällt en enda gång än, vissa valpar upptäcker inte skallet förrän de är lite äldre. Men det är väldigt skönt så här till en början. Nu prioriterar han större delen av sin tid åt att sova.

Under helgen kände jag mig väldigt oroad av flera olika anledningar.

Ångest som jag numera oftast bara får små glimtar av slog till med full kraft. Och jag märker hur nära till hands det ligger för mig att börja äta. Då pratar vi inte om att tröstäta en macka och gå och lägga sig, utan regelrätt hetsätning. Mer något i stil med tolv mackor, ett paket kakor och en liter glass. Utan att tänka, bara trycka in maten för att döva oron. Det hemska självhatet som kommer efteråt. Skamkänslorna som väller upp. Den starka viljan att få bort allt äckligt ur kroppen, nu både ångesten och maten.

Den här gången blev ingen hetsätning. Jag stoppade mig själv.

Jag har inte hetsätit på ett halvt år och jag har inte kräkts på säkert fem år. (Jubel och applåder!)

Men jag googlar och läser bloggar om bulimi och det vidriga med den här sjukdomen är att den bara kan pågå. Det finns folk som kämpat i 20-25 ÅR. Och jag fattar det. För varje gång efter varje anfall så tänker man ”nu ska jag sluta”. Men det är lite som med folk som bestämmer sig för att gå ner i vikt, de som rebootar sitt liv varje måndag och bara ”nu, nu ska jag leva hälsosamt och gå ner fem kilo”. Det är lättare sagt än gjort att gå ner de där förbannade fem kilona. Och OM man väl lyckas gå ner så är det ett helvete att inte gå upp dem igen.

Jag önskar jag kunde säga att jag slutade kräkas för att jag ville vara snäll mot mig själv. Men så var det inte. Jag slutade för att mina tänder höll på att förstöras totalt (min tandläkare sa till och med att jag skulle bli tandlös).

Att sluta hetsäta och främst: att sluta TÄNKA på mat hela jävla tiden var det svåraste. Vad ska jag äta? När ska jag äta? Vad borde jag äta? Vad är jag sugen på? Varför åt jag det där? Om jag äter det här hälsosamma, vad kan jag då unna mig sen? Jag tror att många, inte bara ätstörningsdrabbade känner sig rätt hemmastadda i de här tankegångarna.

Jag gjorde mig av med tankarna med en typ av KBT-metod som kallas ACT samt mindfulness. Jag har inte gått i någon terapi utan jag har läst böcker om det och det har fungerat för mig.

I korta drag går det ut på att tänka på att jag tänker på mat. När en tanke om mat dyker upp så välkomnar jag den. ”Jahaja, här dök det upp en tanke om mat. Vad intressant”. Jag kämpar inte emot, utan jag låter bara tanken finnas där varje gång en tanke om mat dyker upp (vilket det ju när jag började med det här gjorde ungefär en gång i minuten). Om jag har tillräckligt med sinnesnärvaro så försöker jag också att andas djupa andetag, men oftast är man ju så mitt uppe i saker och ting så det glöms bort.

Om du är sån, att du tänker mycket på mat så kan det ju vara värt ett försök. Boken ”Lyckofällan” är inte så sexigt skriven, men den hjälpte mig en liten bit på traven. (Jag har tips på fler böcker, det är bara att höra av dig om du vill ha fler!)

För allvarligt, och det är här från djupet av mitt hjärta: Att inte tänka tvångsmässigt på mat varenda vaken minut, det är fanimej något av det allra största och finaste jag gett mig själv.

”Grattis snygging”

”Men gud vad söt du är”

”Lycka till gullis”

Varje dag ser jag ett handfull kommentarer där utseende halkar med på ett hörn. På Facebook, Twitter och Instagram. Oftast är det kvinnor som skriver till kvinnor. Till för ett år sedan gjorde jag också det. Hela tiden! Jag skrev snygging hit och sötnos dit till mina vänner. En dag började jag fundera över varför jag gjorde det. Vad är det som gör att jag slentrianmässigt (på gränsen till tvångsmässigt) måste kommentera mina vänner och bekantas utseenden?

Det enda jag kunde komma fram till var att ”de blir glada av det”. Men svaret kändes inte rimligt. Finns det inte andra saker jag kan skriva till mina vänner så de blir glada – utan att dra in deras utseende?

Är inte samhällets fokus på kvinnors utseende tillräckligt? Det skriks ju redan från reklamskyltar och tidningsannonser och modereportage vart fan man än vänder sig. Jag tror att de flesta kvinnor lägger alldeles för mycket tid, möda och uppmärksamhet på sin spegelbild. Jag gör i alla fall det.

Måste jag liksom då komma dragande med någon kommentar, om än välmenande och uppmuntrande, som ska spä på fokuset? Kan jag då inte bara hitta på andra saker som göra mina vänner glada? Sånt som helt enkelt inte rör utseende?

Det tog några veckor för mig att vänja mig. Men i dag är det hur enkelt som helst. Ibland, när någon fantastisk människa byter profilbild till någon där hon ser helt jävla bedårande ut så kliar det i fingrarna och jag vill bara dit och skriva ”VAD VACKER DU ÄR!”. Men jag hejdar mig själv. Kanske kan jag visa henne min kärlek på något annat sätt. Kanske kan jag spara den utseendekommentaren och omvandla den till ett uppmuntrande sms när hon fått ett nytt jobb eller klarat körkortprovet. Eller bara slänga i väg några rader om att hon är en bra och fin vän. Fråga hur hon mår, skriva att jag hoppas att hon mår bra.

Det här är ingen passivt aggressiv gliring till folk som skriver kommentarer som berör andras utseenden. Tro mig, jag accepterar det mesta! Men ibland kan det vara bra och bara stanna upp och tänka till. Varför drar jag in hennes utseende i den här kommentaren? Känns det rimligt att göra det, så fine, skriv! Men jag lovar, det kommer komma tillfällen då det går finfint att kommentera och utelämna det yttre.

Jag förälskar mig något fruktansvärt mycket när jag förälskar mig.

För det första: om jag träffar någon och det känns rätt, då kastar jag mig huvudstupa in i kärleken. Varenda jävla fiber i kroppen släpper taget och hänger sig till förälskelsen.

För det andra: jag tappar all förmåga att tänka kritiskt. Den andra personens dåliga sidor är endast och bara charmiga.

Sedan – efter ett år ungefär så är det som om skynket rycks bort. Och jag står där gapande. Jaha? Var det en sådan här person jag träffade? Det var ju inte riktigt vad jag hade tänkt mig. 

Jag minns när det hände med Christian. Det var då jag tog in information som den att han inte gillar att vara i naturen. Jag älskar att vara i naturen. Vi hade bara inte varit så mycket ute i skog och mark tillsammans och jag trodde att det berodde på att det helt enkelt inte hade blivit av. Det faktum att han faktiskt SAGT att han inte gillar att vara i naturen hade visst gått mig förbi. Det var också då som jag insåg att han rökte för mycket, att han har lätt för att gå in i sig själv och bli frånvarande och att han äter ohälsosamt.

Helt plötsligt trillade en stor hög med dåliga sidor över mig. Jaha. Vad gör jag nu då?

Jag låg i sängen och funderade. Efter en stund kom jag på hur dumt mitt resonemang är. För jag har liksom aldrig fattat att: Christian har varit samma människa hela tiden! Det är bara det filter jag ser honom igenom som har förändrats. Först var det förälskelsefilter och nu är det den-hårda-verklighetsfiltret. Och under tiden så har han bara gått omkring och varit som vanligt.

Det tog mig sinnessjukt nog ett år att fatta det, och då blev jag också tvungen att göra ett val: kan jag leva med någon som inte är förtjust i naturen, stundvis är totalt frånvarande och dessutom älskar ost och öl? För kan jag inte det då är enda alternativet att lämna honom, för hur gärna jag än skulle önska att det gick så GÅR det inte att ändra på en annan människa.

Jag valde honom. Och det var nog rätt behövligt att göra det valet för efter den gången har jag aldrig tvekat igen. Nu har jag inte valt i ett vilt rus av förälskelse. Jag har valt honom en tisdagskväll med alla hans dåliga sidor uppradade.  Jag har valt honom – med precis allt vad det innebär (osten inräknad).

För mig är det så självklart vem Yogagirl är så jag tror liksom att ALLA har koll på henne. Men så är det ju förstås inte. Yogagirl är någon slags yogavärldens motsvarighet till Beyoncé. Hon har blivit känd främst via instagram där hon heter yoga_girl (i dag har hon långt över en halv miljon följare). På riktigt heter hon Rachel Brathén och kommer från Sverige, men bor i dag på Aruba i Västindien med sin blivande make Dennis och deras hundar (en av hundarna har ett instagramkonto: ringo_thegringo).

Jaha, och varför är hon så stor? Det är nog en kombination av många saker. Dels att hon kan göra avancerade yogaposer, hennes specialité är handstående. Dels att alla hennes bilder tas i en så vacker sol-och-strand miljö att man bara vill skrikgråta när man tittar ut genom fönstret och ser det grå snöslasket. Hon vill också genom sin Instagram heja på andra att våga satsa, att tro på sig själva och hoppa ut i det okända (hon flyttade själv till Costa rica från Sverige utan att ha någon egentligen plan för framtiden). Sedan skadar det ju inte att hon är 25 år, ser bra ut och har blivit så pass känd att hon kan resa jorden runt och lära ut yoga.

Från att jag började yoga i somras har följt henne på nätet. Jag älskar den värld hon bjuder in till och hon har stundtals gett mig mod och glädje som jag inte trodde att det var möjligt att få via en dator/mobil.

Hur som helst, i går var hon i Stockholm och höll två yogaworkshops för sammanlagt 400 personer på Clarion i Skanstull. Jag var där. Och … jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Yoga för mig har kommit att betyda så mycket. Det ger mig lugn och chans att släppa all prestation, oro och måsten. Jag får bara vara i min andning, med mitt fokus.

Yogagirls event var någonting helt annat. Det behöver inte betyda att det var fel, men det hade inte så mycket med att göra med vad yoga är för mig. På min klass var vi 200 personer. Det var mycket skratt och glädje. Under de två timmarna jobbade vi under en stor del av tiden i par för att lära oss stå på händer.

Det var ett enda stort spektakel. Märkligt. Som att gå på en konsert, men med en yogalärare.  Många småpratade med varandra under passet. Många satt med sina smartphones i högsta hugg för att fota Rachel. Jag har aldrig skymtat en mobiltelefon på en yogaklass tidigare.

Jag är glad att jag gick dit. Jag kände mig lättare och på bättre humör efter klassen. Men jag är också glad att jag i morse fick rulla ut min matta i lugn och ro på golvet och vara i det som är yoga för mig.

Jag har alltid älskat hundar. I perioder har jag varit besatt. När jag var tio år ställde jag klockan på 04 på morgonen för att cykla åtta kilometer till en hundutställning. Jag ville vara där i tid när alla hundar anlände. En period hade jag en hund, jag ”lånade” henne från mamma och sedan blev hon mer eller mindre min och min ex-killes. När vi gjorde slut delade vi vårdnaden, men sedan kom jobbet på Aftonbladet för fyra år sedan och jag flyttade till Stockholm. (Nu har han hunden och hon har det bra).

Ett av plussen med frilanslivet har varit just att jag har möjlighet att skaffa min första egna hund. Det har jag alltid pratat om och vetat att jag vill göra.

Men när vi nu skulle till att faktiskt skaffa en hund så fick jag PANIK. 

Det är inte riktigt samma, men en liknande panik som dyker upp varje gång jag tänker på att skaffa barn.

Så här låter det i huvudet: kommer jag klara av en hund? Kommer den att trivas? Tänk om den inte gör det? Tänk om det visar sig vara en problemhund? Tänk om den bara står och skäller och ylar på nätterna? Tänk om jag råkar sätta mig på den och döda den?

Och så börjar jag plötsligt romantisera all den frihet jag har. Den som jag aldrig utnyttjar men nu plötsligt känner att kanske kommer att bli väldigt viktig för mig i framtiden. För tänk om jag skaffar en hund och jag och Christian vill åka på och festweekends i Berlin ihop och tänk om vi då inte hittar någon som vill vara hundvakt… och TÄNK OM! Allting är ”tänk om, tänk om, tänk om”. Jag lever mig in i en framtid jag inte kan styra över och jag piskar på egen hand upp all panik och oro i kroppen.

Så de senaste veckorna för mig har handlat om att hela tiden ta tillbaka tankarna till nuet. Det är klart att man ska fundera över framtiden när man skaffar en hund. En hund är massvis med jobb i 15 år framöver. Men samtidigt, det går inte att sitta och ha panik över saker som kan hända om ett år då hunden fått någon mystisk sjukdom som inte försäkringen täcker och hur jag då ska lyckas hosta upp 30 000 kronor. Det GÅR inte.

Jag måste koncentrera mig på i dag. För i morgon kommer den här lille killen hem till oss.

Jag läser om män som lägger ut sexfilmer på sina ex på nätet (så kallad ”hämndporr”) och jag blir så fruktansvärt illa berörd.

Allt som har med det intima och nakna att göra blir så otroligt förnedrande i samma sekund som man själv inte har makten.

Jag minns en historia från tonåren som jag fortfarande har svårt att tänka på utan att må dåligt.

En tjej hade bråkat med sin sambo efter krogen. De lugnade ner sig och bestämde sig för att sova, klädde av sig och kröp till sängs. Där blossade bråket upp igen och killen blev aggressiv. Så till den milda grad att han knuffade ut henne ur lägenheten och låste dörren. Där stod hon i trapphuset, naken.

Fråntagen all jävla makt. Naken.

Fatta den känslan, att bli tvungen att stå där i trapphuset. Det slutade med att hon sparkade och slog på dörren så en granne vaknade och till slut tog in henne i sin lägenhet och gav henne kläder.

Liknande är troligen den känslan av att se en sexvideo där man själv medverkar spridas på nätet. För att ett ex är svartsjuk, eller i något märkligt försök att vinna sin partner tillbaka. Jag vet knappt vad som är värst (om det nu finns grader i helvetet): att partnern spelat in videon i smyg, eller att han sprider en film som man själv har varit med på att spela in.

Jag tänker ibland på en kort videosnutt som jag vet att min ex-kille har/hade på sin dator. Det var rätt tramsigt, men det var gjort med väldigt mycket kärlek. Jag klär av mig till underkläder och säger någonting på slutet, typ ”saknar dig här hemma” eller ”kom hem nu” eller gud vet vad jag sa. Jag hade nyss fyllt 20. Det blossar om kinderna av skam bara av att skriver de här raderna och då gör jag de ändå med (förhoppningsvis) trygg förvissning om att filmen ALDRIG kommer att åka runt, runt på nätet.

För så ska aldrig någon behöva förnedras.

ALDRIG!

Jag gick med min vän Johanna och såg Återträffen på bio i går.

Jag visste att filmen fått stående ovationer och prisats på filmfestivalen i Venedig.

Jag visste att den vunnit en guldbagge för bästa film och manus.

Men inte trodde jag att filmen skulle knocka mig så som den gjorde. I en och en halv timme var det som att berättelsen höll mig i ett strypgrepp. Vems sida är jag på egentligen? Är jag på mobbade Anna Odells sida? Eller vänta här nu, börjar jag plötsligt känna sympatier för mobbarna? Vad hade jag gjort om jag hamnat på en sådan här Återträff där en person bestämmer sig för att ställa sig upp och berätta sin historia? Har man rätt att göra så som hon gör, eller går det att skylla på att man ”bara var barn”?

Och så klart: Vem var jag när jag gick i skolan?

Och i andra delen av filmen, när Anna Odell ska visa sin imaginära spelfilm om Återträffen för sina riktiga klasskamrater, där väcks det också en miljard olika frågeställningar om vad som är rätt och fel. Jag försöker rannsaka mig själv: hur hade jag betett mig? Jag försöker förstå alla Anna Odells motiv. Eller är det så enkelt att hon är skvatt galen? Får man utsätta människor för det hon gör för att de har mobbat?

Det är liksom FULLT KAOS inombords. Det är känslor åt vänster och höger, upp och ner.

På slutet trillar polletten ner. Det är ju precis det här Anna vill. Att få folk att känna och tänka. Och för att lyckas med det i dag så krävs det fruktansvärt mycket. Det krävs en film som Återträffen.

Ärligt, jag trodde aldrig att en sådan här filmupplevelse kunde hända mig. Att 90 minuter rörlig bild skulle lyckas golva mig totalt. 

Det är den bästa film jag har sett. Se den!

Jag minns för två år sedan när jag var på tv-galan Kristallen. Jag och min reporterkollega Christoffer stod vid ingången där kändisarna ställer sig vid en vägg för att bli fotograferade. Uppdraget för kvällen var att ta tv-kändisarnas reaktioner på att Ulf Brunnberg föreslagit att det borde startas en manskanal. En kanal med boxning, speedway och dokumentärer om Hitler.

De flesta bara skrattade och skakade på huvudena. Gry Forssell skrattade. Agneta Sjödin skrattade. Filip och Fredrik skrattade (och ifrågasatte hur Ulf ens skulle ha råd att starta en kanal, ”krävs det inte hundratals miljoner för det?”). Jag skrattade också. För det lät ju så urbota dumt! En manskanal? VARFÖR skulle man starta en tv-kanal bara för ett visst kön? Haha!

Det jag främst bar med mig från den kvällen var skådespelaren Leif Andrée – underbara, mänskliga, orädda Leif – som på frågan om han tycker det är en god idé av Ulf Brunnberg att starta en manskanal svarade:

– Absolut inte, rikta dig till människor för fan, dumjävel. Vad håller han på med? En kanal för män är befängt. Bra program är universella inte könsbundna. Han får väl ta sina finansiärer och göra den här kanalen men jag tänker inte vara med i alla fall.

I går kom nyheten om att Kanal 9 ska bli en kanal med ”rak och okomplicerad underhållning mot en manlig målgrupp”. Jag visste knappt vart jag skulle titta. Ulf Brunnberg jublade! Jag kände mig nästan dum i huvudet för att jag stått där och skrattat för två år sedan och tänkt att det här inte är saker som HÄNDER på 10-talet. Tydligen händer det. Och jävlar vilken dålig smak det ger i munnen.

Jag har så pass mycket insyn i tv-världen att jag vet att de ägnar mycket tid åt att mäta målgrupper. Vilka åldrar och vilka kön tittade på det här programmet? Många skulle säkert vilt hävda i den här diskussionen att det är KALLA FAKTA att fler män tittar på boxning, speedway och dokumentärer om Hitler. Men då är vi i den här gamla trötta diskussionen igen: bara för att kvinnor alltid haft lägre löner, betyder det att de ska fortsätta ha det? Bara för att vi marknadsfört rosa söta dockor till flickor och svarta tuffa batmanprylar till killar, betyder det att vi alltid ska göra det?

Varför ens bemöda sig med att benämna det som en MANSkanal. Kan det inte bara få vara en kanal för MÄNNISKOR som är intresserade av sport och serier som Top gear och Sons of Anarchy (jag ÄLSKAR Sons of anarchy!).

Äh fy fan. Det enda bra som kommit ur den här historien är Leif Andrées citat:

”Rikta dig till människor för fan, dumjävel”.