I dag var första dagen på hundinstruktörsutbildningen, lite för tidigt att säga alltför mycket om själva kursen än men det verkar lovande! Men.

Det här med att vara i stor grupp. Det är inte helt easypeasy för mig.

Jag har ibland av olika hobbypsykologer fått diagnosen HSP (highly sensitive person) och vad jag förstått är det ju inte särskilt ovanligt så chansen är ju rätt stor. (Dock är väl HSP ännu ingen ”riktig” diagnos, rätt mig om jag har fel).

Så här ligger det då till: jag blir totalt slutkörd, alltså fullkomligt dränerad på energi av att umgås i stora grupper med människor. Jag känner KONSTANT in andra människor och läser av kroppsspråk, tonläge och minsta lilla rynkning i pannan. Jag har inget filter utan tar in precis allt. Jag tar dessutom väldigt lätt åt mig och uppfattar saker och ting som kritik. Men eftersom jag också är konflikträdd och helt enkelt håller tyst uppstår aldrig några dramasituationer.

Att en människa ställt en fråga till mig med ett visst kritiskt tonläge kan jag bära med mig i över ett dygn. Det här är saker som självklart gör det lite (mycket) jobbigare för mig att göra vissa saker. Som att göra vanliga intervjuer, vilket jag gör i princip nästan dagligen i jobbet. Som yrkesperson har jag under åren lärt mig att skaffa lite distans, annars vore det ohållbart. Men som privatperson känner jag mig fortfarande väldigt lättpåverkad. Kanske är det därför jag trivs väldigt bra ensam och har relativt få vänner. För jag läser in precis alla. Nära vänner, familj. Det är i princip bara Christian jag kan träffa utan att behöva processa någonting efteråt.

Den yogalärare jag har nu beskrev det på ett väldigt fint sätt på Facebook efter en längre workshop: nu bär jag er alla inom mig. 

Och det är precis det jag gör. Jag bär omkring på människor. Tyvärr sällan på ett positivt vis utan jag kånkar på deras frustration, trötthet, irritation, passiva aggressivitet. Sådana små, små beteendeförändringar som jag i tysthet registrerar och ältar om och om igen. Ingenting rinner av mig efter dagens slut.

Det blir lite jobbigare att leva på det här viset.

Jag gjorde det! Nu har jag anmält mig till en hundinstruktörutbildning! Den börjar redan i maj! Herregud, det pirrar i magen bara jag tänker på det. Jag är så glad att jag knappt haft möjlighet att fokusera på någonting vettigt hela dagen. Jag och den här lilla hunden ska på äventyr!

Jag fick nys om den märkligaste av sajter i går.

Tror fortfarande att det är ett skämt. Men jag hoppas inte. 

After the rapture pet care är en kvinna som för YNKA 10 dollar ser till att ditt husdjur hamnar hos volontärer (ateister eller personer med andra religioner än kristendomen) den dagen Jesus kommer för att hämta alla kristna till himlen. För du vill ju inte att ditt djur ska bli ensamt då, eller hur?

Som alla trovärdiga företag har hon också en webbshop där man kan köpa olika gears som informerar omvärlden att man är en förutseende människa som har ordnat det för sitt älskade husdjur. Du kan köpa muggar, väskor, hoodies, bilklistermärken, laptopskydd, smycken och mycket – MYCKET – annat med After the rapture pet cares logotyp.

När jag läst på om det här har det tydligen funnits en man som haft en liknande hemsida (Eternal Earth-Bound Pets) men gått ut och berättat att det varit en bluff. Vad jag lyckats hitta har dock inte den här kvinnan (Sharon Moss) yppat någonting om att det här skulle vara någonting annat än serious business.

Det är helt underbart med hund. Hundar är så enkla att kommunicera med bara man fattar knixen, mycket enklare och rakare än människor. Jag var väldigt ängslig innan det här hundskafferiet, så jag tänkte att jag skulle göra en liten lista om du också går och velar fram och tillbaka. Nu har vi haft Stoffe i snart två månader och här är några rader om hur det har varit för mig/oss.

– Först och främst, om någon undrar: Stoffe är en fem månader gammal Griffon bruxellois. 

– Jag skulle ljuga om jag skulle säga att jag inte är rätt låst. Första gången jag lämnade honom ensam för att kunna gå till affären och handla (det tar 20 minuter) var i torsdags. Ska jag åka iväg och göra en intervju/ett reportage så måste det vara på premisserna att han kan följa med. Hittills har han fått det, men det är ju inte ultimat.

– Det kostar! Vi ska åka till Åland över påsken och bara ett hundpass kostar 1000 kronor, plus 180 kronor för en avmaskning som ska göras inför varje resa. Hundförsäkringen kostar, maten kostar, leksaker och kläder (hans valppäls är fortfarande så fjunig att han inte kan hålla sig varm för egen maskin).

– Det kan alltid uppstå komplikationer som innebär extrakostnader. Förmodligen, det går inte att avgöra helt säkert riktigt än, så är Stoffe kryptorchid (har bara en testikel) vilket innebär att det kostar en hel del extra att kastrera honom (vilket vår veterinär rekommenderar eftersom cancerrisken ökar).  Det här visste vi när vi köpte honom, men det kan ju också uppstå andra saker. Som till exempel en kompis hund som visade sig vara allergisk mot kvalster.

– Gå en valpkurs! Jag har levt med ouppfostrade hundar och jag lovar, du vill inte göra det! Att ständigt gå och vara irriterad och frustrerad för att du inte förstår dig på hunden och att den inte förstår sig på dig är fruktansvärt. Det är det som gör hela skillnaden om det är kul att ha hund eller inte. Det kostar att gå kurs, speciellt här i Stockholm är priserna skyhöga (jag betalade 1700 kronor) men det är ändå värt varenda krona.

– Jag tycker Stockholm är fantastiskt när det kommer till att välkomna hundar. Flera vanliga kaféer och restauranger tar glatt emot hundbesök. Men sedan är det ju det svåra med att bara springa och handla något. Jag vill absolut inte lämna Stoffe utanför affären. Jag har ingen kontroll på vad som händer honom och skulle någon få för sig att trava i väg med honom så skulle jag aldrig förlåta mig själv. Det innebär också att jag aldrig kan kila in på pressbyrån eller svänga förbi Ica.

Så till fördelarna: När jag väl sitter här med min hundvalp så spelar ingen av punkterna ovan någon roll. Jag förmodar att jag är förblindad av kärlek, men jag anpassar mig gladeligen mitt liv och min ekonomi efter honom.

Han förgyller mina dagar. Han är rolig, snäll, gosig och lättlärd. Han är verkligen, verkligen den bästa valpen vi kunde få (jag antar att det är så precis exakt så varenda hundägare resonerar). Men på riktigt. Jag skulle hugga av både den ena och den andra kroppsdelen för honom. Älskade hund.

Livet är annorlunda sedan Stoffe kom. Och det har inte bara att göra med att jag numera stiger upp 05.00 för att vingla ut med honom på gården. Sidospår: de kläderna jag sätter på mig då? Det kan vara allt från långklänning till bara strumpbyxor. Ingen ordning.

Livet är annorlunda och med det menar jag att det är mycket gladare. Om jag satt ensam hemma och jobbade på dagarna skulle jag aldrig få för mig att kasta mig ner på golvet och börja leka när det kändes lite tradigt med skrivandet. Då skulle jag ju förmodligen inte vara helt fullt frisk heller.

Hundar livar ju upp så mycket. Inte så konstigt att man numera kan anlita stödhundar efter sina skilsmässor. 

Det kommer tyvärr också fram en riktig skitsida hos mig: jag oroar mig. Jag ängslas över minsta lilla. Att han verkar för trött, för pigg, för rädd, mätt, hungrig.

Utöver det här är jag också VÄLDIGT känslosam.

I går satt jag i EN TIMME och bölade åt den här krönikan av Maria Rydhagen i Kvällsposten om när hon till slut blev tvungen att avliva sin hund. Nu är det väl förhoppningsvis typ 15 år tills det är dags för Stoffe att gå samma öde till mötes men jag känner redan att det aldrig kommer att gå. De får hastigt och lustigt uppfinna någon mirakelmedicin som gör att han kan leva med mig resten av livet.

Jag har länge förundrats över att folk väljer att skaffa många barn. Ett kan jag absolut förstå. Men sedan? Okej, då kanske man vill att barnet ska få ett syskon, det kan någonstans fatta.

Men sen?! Tre, fyra, fem barn? Min mamma har fem barn och hon älskar det. Och jag älskar så klart min syskon hejdlöst. Men jag har inte förstått vad det är för krafter som driver en till att vilja bli fler och fler och fler. Det är mycket jobb, kaos och slit med två, tre, fyra ungar så man gör det ju inte direkt för avkopplingens skull.

På samma sätt har jag haft svårt att fatta grejen med att skaffa många hundar. Vi hade en granne på Åland som hade sex irländska zettrar, man bara: var gick det snett? Räcker det inte med en? Max två? De ser ju exakt likadana ut!

Min oförståelse beror ju givetvis på att jag varken haft en egen hund eller egna barn.

Men nu.

Nu med Stoffe i tryggt förvar här hemma har jag börjat snegla på valpar på nätet. Snegla och snegla, jag googlar vildsint. Jag FATTAR inte vad det är som händer med mig. Intellektuellt inser jag att vi inte ska ha flera hundar. Vi har nyss skaffat EN hund och det räcker gott och väl. Vi bor inte särskilt stort och det kostar ändå en hel del att ha hund. Men ändå halkar jag in på hunduppfödarnas hemsidor (hunduppfödares hemsidor ska jag avhandla i ett skilt inlägg, det är så att säga en skuggsida av internet). Så säger jag med min mest manipulativa röst till Christian: ”Vore det inte mysigt att sen någon gång .. kanske inte nu men … snart … ha en till?”. Han tittar bara och skakar på huvudet och mitt maniska tillstånd bryts. Vad fan ÄR det som händer?

Låt mig presentera Stoffe. Vår valp. Han är 15 veckor och rasen Griffon Bruxellois (vet ärligt talat inte hur man uttalar det så jag säger bryssel-griffon). Vi har haft honom hos oss sedan i tisdags.

Att ha valp har mer eller mindre gjort mig till ett neurotiskt vrak. Jag googlar allt. Alltså ALLT som går att googla om valpar. Just nu är jag mest orolig för att han är så ängslig om natten. Jaja, det löser sig.

Vi hade egentligen ställt in oss på rasen Kromfohrländer (vi och vi, jag ska understryka att jag har varit väldigt drivande i det här hundskaffandet). Den rasen är dock ovanlig och omåttligt populär just nu. I sådana fall hade vi behövt vänta ett-två år på att få en valp. Men vår perfekta hundskaffartid var nu eftersom både Christian och jag är hemma om dagarna.

När jag lade ner Kromfohrländerjakten halkade vi in på den här rasen. Den är positiv, tillgiven, har lätt att lära och tillhör gruppen sällskapshundar. Enligt mig är han storleksmässigt i allra minsta laget (max 5 kilo), jag hade gärna haft en lite större hund, men hans personlighet väger verkligen upp litenheten. Rasen är (märkligt nog!) inte särskilt eftertraktad i Sverige just nu, så det fanns valpar hos flera uppfödare som väntade på hem. Vanligtvis hämtar man ju valpen när den är åtta veckor, men Stoffe är som sagt 15.

Han har inte skällt en enda gång än, vissa valpar upptäcker inte skallet förrän de är lite äldre. Men det är väldigt skönt så här till en början. Nu prioriterar han större delen av sin tid åt att sova.

Jag har alltid älskat hundar. I perioder har jag varit besatt. När jag var tio år ställde jag klockan på 04 på morgonen för att cykla åtta kilometer till en hundutställning. Jag ville vara där i tid när alla hundar anlände. En period hade jag en hund, jag ”lånade” henne från mamma och sedan blev hon mer eller mindre min och min ex-killes. När vi gjorde slut delade vi vårdnaden, men sedan kom jobbet på Aftonbladet för fyra år sedan och jag flyttade till Stockholm. (Nu har han hunden och hon har det bra).

Ett av plussen med frilanslivet har varit just att jag har möjlighet att skaffa min första egna hund. Det har jag alltid pratat om och vetat att jag vill göra.

Men när vi nu skulle till att faktiskt skaffa en hund så fick jag PANIK. 

Det är inte riktigt samma, men en liknande panik som dyker upp varje gång jag tänker på att skaffa barn.

Så här låter det i huvudet: kommer jag klara av en hund? Kommer den att trivas? Tänk om den inte gör det? Tänk om det visar sig vara en problemhund? Tänk om den bara står och skäller och ylar på nätterna? Tänk om jag råkar sätta mig på den och döda den?

Och så börjar jag plötsligt romantisera all den frihet jag har. Den som jag aldrig utnyttjar men nu plötsligt känner att kanske kommer att bli väldigt viktig för mig i framtiden. För tänk om jag skaffar en hund och jag och Christian vill åka på och festweekends i Berlin ihop och tänk om vi då inte hittar någon som vill vara hundvakt… och TÄNK OM! Allting är ”tänk om, tänk om, tänk om”. Jag lever mig in i en framtid jag inte kan styra över och jag piskar på egen hand upp all panik och oro i kroppen.

Så de senaste veckorna för mig har handlat om att hela tiden ta tillbaka tankarna till nuet. Det är klart att man ska fundera över framtiden när man skaffar en hund. En hund är massvis med jobb i 15 år framöver. Men samtidigt, det går inte att sitta och ha panik över saker som kan hända om ett år då hunden fått någon mystisk sjukdom som inte försäkringen täcker och hur jag då ska lyckas hosta upp 30 000 kronor. Det GÅR inte.

Jag måste koncentrera mig på i dag. För i morgon kommer den här lille killen hem till oss.