Det är inte förrän nu jag på riktigt inser hur stressad jag har varit. 

Inte förrän nu när jag är hemma på dagarna, äter min frukost i lugn och ro. Sitter med min dator och skriver och tar en paus nu och då och leker med Stoffe.

Kontrasten när jag ska åka i väg och göra något är helt jävla SINNESSJUK. Jag pallar den inte. Och det har jag väl egentligen aldrig gjort, men helt enkelt lärt mig leva med en stressnivå som står mig upp i halsen.

Jag tror det är väldigt många som går runt helt omedvetna om vilken stress de kånkar på. Ett tricks som jag lärt mig (som från början egentligen är för hundar men vad fan) är att sätta mig ner, och kan jag inte andas djupt, slappna av, fokusera och känna mig närvarande på ungefär en-två minuter – då är jag stressad. Tar det fem tio minuter är det riktigt illa.

Nu VET jag att det finns yrkesgrupper som har det ÖVERJÄVLIGT när det kommer till stress. En kompis till mig jobbade som kock och för honom krävdes det liksom två timmar och fyra starköl för att komma ner till en nivå där han började känna sig en aning avslappnad.

Frågan är om det är värt det? För vissa människor kanske det helt enkelt inte finns något annat val än att ta ett jobb där stressen härjar runt i kroppen. Men andra människor, chefer och karriärister som flåsar framåt i tillvaron? Jag vet inte. Kanske finns det massvis med folk där ute som är 1000 gånger bättre på att hantera stress än jag. Eller så stannar de aldrig upp och känner efter.

Jag blir inte en bättre människa när jag är stressad. Tvärt om, jag blir slarvig, lättirriterad och har svårt att ta in information. Jag blir dålig på allt jag tar mig an. Säg att jag ska skriva en krönika när jag är stressad till exempel. Den kommer ALDRIG bli lika bra som om jag skrivit den i lugn och ro. Dessutom kommer jag efter deadline gå runt och må dåligt över hur jag kunde lämna ifrån mig något så uselt. Dåliga känslor föder dåliga känslor och plötsligt sitter jag där en dag och tycker inte ens att det är roligt att skriva krönikor längre. Och då är ändå att skriva, och speciellt krönikor, något av det allra bästa jag vet.

Det är ju förbannat dumt för alla inblandade.

I fjol var jag nykter ett halvt år. Det var verkligen behövligt för mig. Den ångest jag får av bakfylla är inte av den här världen. Förutom regelrätt ångest så börjar jag också tvivla på mig själv. Jag känner att jag är värdelös och ful (man blir ju heller inte så där vidare värst vacker av fylla nej). I mitt huvud går jag igenom hur mycket jag har druckit dagen innan säkert 100 gånger. Jag räknar på när jag borde ha slutat dricka och tänker mycket på vad alkoholen gjort för skada i min kropp. Jag får lätt minnesluckor, inte flera timmars blackouts som jag kunde ha i tonåren, men vem jag pratat med om vad är ibland rätt luddigt.

Länge kände jag själv innerst inne att jag förlorat kontrollen över mitt drickande, men samtidigt omgav jag mig med människor som skrattade och slätade över mitt problem med att säga ”vem fan har kontroll över sitt drickande?”, ”du är väl inte värre än någon annan, du har bara sämre bakfyllor”, ”du måste helt enkelt bli bättre på att hantera din dagen-efter-ångest, det är inget mer med det”. Men där innerst inne längtade jag bara efter att sluta. Jag var så jävla less på alkoholen och vad den gjorde med mig. Jag fattade bara inte hur jag skulle kunna sluta. Jag kollade upp olika AA-möten men jag vågade aldrig gå.

Vändningen kom i somras när jag hittade boken ”Äntligen full kontroll – lär dig behärska ditt alkoholintag” av Allen Carr. Allen Carr är en självhjälpsförfattare som mest är känd för sin Sluta röka-bok (Äntligen ickerökare!). Titeln på boken om alkohol är lite missvisande, för det handlar inte om att kontrollera intaget, det handlar om att sluta dricka helt. Det är svårt att förklara en hel bok på några rader, men i korta drag handlar det om att inse att alkohol är ett förrädiskt gift som gör att vi bara vill ha mer och mer, samtidigt som det sakta men säkert förstör oss. Och poängen är att inte se sig själv som ett offer för att man inte får dricka utan i stället glädjas över att slippa hälla i sig skiten.

Ja, det funkade för mig, under ett halvt år längtade jag inte det minsta lilla efter att dricka. Inte när jag gick på fester eller när jag och gick ut och åt tillsammans med någon, inte på hela semestern! Sedan fick jag i julas för mig att det var trevligt att dricka vin igen. Men faktum är att jag snart ska läsa om den där boken, så jävla värt är det inte att dricka. Missförstå inte, jag ÄLSKAR effekten efter två glas vin. Hur jag orkar hålla intresset uppe och går igång i diskussioner. Hur alla positiva känslor förstärks och lugnet som sänker sig i kroppen. Men efteråt blir också slö, orolig och jag orkar inte yoga på helgerna.

När jag var deppig kände jag mig alltid sorgsen när det började kännas som vår i luften. I år är första året på många år som jag känner hur jag verkligen vill ut och känna hur det känns med solen i ansiktet. Till och med Stoffe, som inte har varit det minsta förtjust i varken regn eller snö, levde upp ute på gräsmattan i morse.

När jag ju är ute på gården i Enskede och leker med Stoffe så känns det så himla ORIMLIGT att jag en gång i tiden övervägde att köpa en svindyr lägenhet på Södermalm med asfalterad innergård. Jag var på riktigt ledsen när jag förlorade budgivningen (hade inte råd att betala 2,2 miljoner för 35 kvadrat). Mamma tröstade och sa bara ”att det inte var menat”. Haha, alltså NEJ det var verkligen inte menat! Tack alla högre makter för att det inte blev så.

Mest gillar Stoffe ändå att ligga nära i soffan. Jisses vad det känns varmt i hjärtat när jag ser honom och Christian vila bredvid varandra. Hå, hå, ja, ja. Knappt så jag orkar vara kvar i rummet.

Det finns stunder i tillvaron som är lite lite förmer än andra. Det här är mina sju favoriter.

1. När Christian står i köket och lagar mat och jag sitter på köksbänken och dricker ett glas vin och vet att vi har hela kvällen framför oss då vi kan sitta i lugn och ro och äta och prata och umgås. Kanske är diskmaskinen i gång och vi lyssnar på Frank Sinatra. Jag blir fan tårögd när jag tänker på hur fint och tryggt det är.

2. När jag på morgonen efter att jag har yinyogat drar duntäcket från sängen över mig och lägger mig i shavasana, stilla vila, på yogamattan. Sedan ligger jag där och känner av varenda förnimmelse och sensation, ofta känns det som små välbehagsrysningar åker fram och tillbaka i kroppen.

3. När jag druckit ett glas vin och kommer att tänka på en vän och hela kroppen liksom fylls av vad som känns som gränslös kärlek till den människan.

4. När jag är på väg längs den lilla stigen som går från vår lägenhet till tunnelbanan och känner i hela kroppen att det jag ska göra är någonting roligt och lustfyllt. Till exempel gå på en yogaklass.

5. När jag på eftermiddagen kring 15-tiden kommer ihåg att kaffe existerar och fixar mig en kopp med ytspänning.

6. När köket är iordningställt och ingen disk ligger framme och allt är torkat och skinande. Den tillfredsställelsen, det är nästan så man hör en liten, liten änglakör sjunga från sopskåpet.

7. Att ligga på kökssoffan hemma på Åland när hela min familj är samlad. Eller att vara i Värmland och se när hela Christians familj gör saker och har roligt tillsammans.

Det här är en kul idé om man som jag ibland får obehagliga krypningar i kroppen av grå vardag.

Vi bestämde oss för att ha världsätarvecka här hemma. Det gick till så här: vi valde ut sju länder och åt en rätt som förknippas med varje land. Och så här festligt blev det.

Måndag: Tyskland, panerad ost och tartarsås.

Tisdag: Ryssland, borsjtj.

Onsdag: Thailand, pad thai.

Torsdag: USA, ost- och baconburgare.

Fredag: Argentina, empanadas.

Lördag: Spanien, paella.

Söndag: Marocko, citronkycklinggryta.

Snart är det dags för en ny världsätarvecka. Den här gången skulle det kännas kul att inte ha lika givna länder och rätter. Tipsa gärna om ni har någon trevlig och bra rätt på lager!

Det är så löjligt lätt att hamna i det dåliga träningssamvetet. För mig i alla fall.

Som i morse, jag hade bestämt mig för att gå en morgonpromenad, eventuellt springa lite mellan varven. Men så är jag så trött och Stoffe (valpen) har vaknat två gånger under natten. Dessutom är täcket gosigt och varmt medan det är frost utanför fönstret. Det känns helt orimligt att motivera att jag ska dra på träningsskorna och utsätta mig för kylan där ute. Samtidigt vet jag att en promenad/springrunda kommer att påverka resten av min dag. Jag kommer att vara piggare, gladare och ha mer ork. Ja, jag betvivlar inte att ni inte varit i samma situation.

Det som följer är så typiskt och dumt: i stället för att bestämma mig för att jag ligger kvar i sängen och njuter av extratimmen så kan jag inte somna om, för det dåliga samvetet maler i huvudet. Jag är alldeles för trött för att röra mig fysiskt – men psyket verkar inte ha några problem med att ta några rundor.

I sådana här situationer har jag förstått att man bara ska göra – inte fundera. För hjärnan är en jävla slöfock. Den vill inte göra någonting! Den vill helst såsa bort framför Netflix en hel eftermiddag. Och den tycker förmodligen att de är en bra idé med Billys panpizza i dag igen.

Det handlar om att ha tilltro till kroppen. Kroppen vill röra sig! Det är det den är till för! Som barn agerade de flesta på kroppen, hjärnan hade inte mycket att säga till om. Sedan blev vi vuxna, satte oss ner och började lägga all tillit till hjärnan. Hjärnan får ta alla viktiga beslut. 

Men så här är det ju: Kroppen kommer att tycka att det är kallt utomhus på morgonen, men den kommer att gå och den kommer också att orka springa en bit (förmodligen längre än vad hjärnan tror att kroppen orkar). Kroppen kommer att göra hjärnan gladare resten av dagen – medan allt hjärnan vill göra är att inaktivera kroppen så den blir hängigare och hängigare.

Vilken jävla idiot till hjärna.

Alltså jisses. Jag drack inte bara ett utan kanske tre glas vin för mycket i går. Är i dag helt skör och blödig och har skaffat ett TV 4 premium-konto så jag ska kunna titta på Hundcoachen.

Sitter alltså i sängen och bölar åt duktiga hundar som lär sig att inte skälla när det ringer på dörren.

Han är så härlig hundcoachen Fredrik Steen. Så tydlig och sympatisk och rak. Jag har en del att lära av honom. Inte bara när det kommer till att bli en bra hundägare – utan också som människa. Jag har väldigt svårt att säga nej.

Jag säger ja till saker även om det skriker nej inombords. Ofta handlar det om helt vanliga saker som till exempel att ta en fika med någon. Sedan har jag så fruktansvärt svårt att skilja på om det här är ett likadant motstånd som uppstår när jag till exempel ska gå och träna. Att jag kommer att uppskatta att ta den där fikan när jag väl är där. Det gör jag ju allra oftast! Så varför skriker det då nej?

Så här kan förvirrat kan det vara:

En släkting hör av sig och vill träffas en lördagseftermiddag och ta en fika för det var ”så länge sen sist”. Jag tycker om den här släktingen men jag känner ändå att jag inte vill. Jag vill använda min lördag till annat. Eftersom jag har så svårt att säga nej så säger jag ja. Jag åker i väg, fikar och har jättetrevligt och är glad efteråt och hade jag fått välja i efterhand så hade jag inte velat ha fikan ogjord.

Jag fattar inte det där!! Det gör mig så fruktansvärt splittrad för jag vet inte vad jag ska lyssna på. Vad vill jag EGENTLIGEN? Det låter kanske som ett löjligt litet problem, men det här var faktiskt en av de största bidragande orsakerna till att jag hamnade i en livskris med efterföljande depression. Så ja.

Så jäkla kul är det ju inte.

När jag var yngre kunde jag gå och lägga mig i sängen på kvällarna, tänka på exakt vilken tid jag ville vakna och vakna då. Det fungerade inte alla gånger, men chansen ökade om jag skulle göra någonting roligt dagen därpå.

Min relationen till sömnen är aningen mer komplicerad nu. Min hjärna har alltid fungerat som bäst på morgonen, som nu klockan 06. Tankarna är klara, helt befriade från oro och ältande.

Ändå vill min kropp ofta sova länge. Gärna till 11-12 på helgerna. Det finns ju ett litet problem där, för det anses inte riktigt rumsrent att ligga och dra sig till klockan 12. Det var okej när man var tonåring men inte nu i vuxen ålder. När jag är på besök hos folk blir jag liksom tvungen att ställa väckarklockan för att slippa skammen över att raggla upp sömndrucken och förvirrad vid lunchtid. Kanske därför jag så sällan är på besök över huvud taget. Fattar heller inte människor som vill planera in saker klockan 10 på lördagsmorgnar? Bara: Är du helt jävla galen? Ska jag behöva släpa mig upp i ottan på helgen?

Jag gjorde ett test för att se om jag är en morgon eller kvällsmänniska. Hamnade i något ingenmansland. Så klart. Ingen ordning och reda alls.

Att ha en valp innebär att vara hemma. Inget fel med det. Jag älskar att vara hemma. Men nu är verkligen varje kväll en hemmakväll. Vi har roat oss med att äta och youtuba och se på Melodifestivalen.

Christian svängde hastigt och lustigt ihop ”något av allt” i fredags. Sparris, mozarella och tomat, korv, baguette, halloumi, kräftstjärtar och egen majonäs. Sedan tittade vi igenom halva youtube.

I går var det Melodifestival!

Jag lagade en moussaka från Lotta Lundgrens ”Om jag var din hemmafru”. Min tolkning av hennes recept får 3 svaga plus. Den såg aningen festligare ut än vad den smakade (ja, jag hade tomatkvistarna kvar bara för att det var så på bilden i kokboken).

Vi tippade Melodifestivalen och jag vann. Sedan drack vi vin till 01, vilket var alldeles försent med tanke på att Stoffe tyckte att det var en bra idé att starta dagen med lite härligt umgänge vid 05.30.

Jag går inte och yogar regelbundet på någon studio. När jag började yoga var jag medlem på Sats och gick i första hand på Lena Järpstens pass. Kan VERKLIGEN rekommendera henne om du är Satsmedlem och bor (eller är på besök) i Stockholm, hon är helt jävla underbar, men se till att boka i tid, det är rusning till hennes pass!

När jag nu började frilansa tänkte jag att det var lika bra att säga upp mitt Satskort eftersom min ekonomiska framtid är rätt oviss (har ingen riktig aning om pengarna kommer att trilla in som de ska).

I stället yogar jag hemma. Vi bor rätt litet, 40 kvadrat, så det blir en aning trångt, men det går!

Jag ”investerade” i en ny matta ( för 749 spänn). Den är ekologisk (doftar mycket av naturgummit), men kostar ju en slant, MEN greppet du får på den är inte i närheten av vad man får av halkiga mattor du köper på Stadium.

Sedan förra veckan har jag yinyogat. Det hela är en väldigt stillsam historia. Yinyoga innebär att man håller positionerna mellan 3 till 5 minuter, det blir alltså någon form av långdraget stretchpass.

Jag är väldigt ovig, men just därför är den här yogaformen bra, för stelheten liksom ”släpper” när man håller ställningarna så länge. Jag ställer timern på mobilen och så ligger eller sitter jag och andas så djupt jag bara orkar. Det gör ontskönt, men jag har alltid varit förtjust i den känslan. Jag använder boken ”Vila dig i form med yinyoga” (Magdalena Mecweld) för att veta vilka ställningar som är bra för vad. Det är en väldigt elegant bok, med pedagogiska texter och bilder. Trodde aldrig i livet att jag skulle bli någon människa som yogar efter en bok. Men se hur snabbt livet kan förändras!