Jag är orolig och livet är mest upp-och-ner. Och jag tröstäter. 

I morse var det extremt. Jag gick och tog flera stora bitar mörkchoklad med mintsmak ur skåpet direkt efter frukost.

Förra veckan satte jag mig själv i en så fruktansvärt fånig situation. Jag var bara så ledsen så jag gick rakt ut på gatan för att söka upp ett bageri där jag skulle kunna äta någonting. Vad som helst. Något med socker.

Så hittade jag ett ställe och köpte den allra största kanelbullen de hade.

Problemet var bara att den var genomtorr. Alltså knastertorr. Den var inte ens mjuk i mitten.

Jag satt där med cementbullen och kände mig så … misslyckad. Hur svårt kan det egentligen vara att få i sig någonting med mycket socker?

Hursom.

Att tröstäta är ju verkligen motsägelsefullt: jag mår dåligt så därför ska jag äta någonting som är dåligt för min kropp. Borde det inte vara tvärtom? Jag mår dåligt – därför vill jag äta sånt som är bra för mig?

Det bästa med frilanslivet är ändå att äta frukost i lugn och ro.

Jag har slutat med kaffe (slutade samtidigt som jag la av alkoholen) så jag dricker varmt vatten med citron och färsk ingefära. Och turkisk yoghurt med mango, hallon och blåbär.

Det är aldrig någon stress just den där stunden. Total ro i kroppen trots att jag har massor att göra.

Den här sommaren blev inte riktigt som jag tänkt mig. Jag hade trott att jag skulle ha massvis med tid att skriva klart min bok och ha möjlighet att ta lediga dagar här och där. I stället har jag jobbat och jobbat och jobbat. Det är en lyx att som frilansare att få in så mycket jobb att jag knappt behöver sälja in grejer. Sedan jag började frilansa lägger jag verkligen ner min själ i allt jag skriver. Jag vill inte lämna ifrån mig något halvdant.

Jag älskar det här jobbet men jag har på sistone känt mig nyfiken på om det finns någonting annat jag skulle kunna älska lika mycket. Kanske. Kanske inte. Det är i alla fall spännande att tänka tanken och inte bara låsa mig vid att jag gjort mitt yrkesval för resten av livet.

Jag var ute på jobb med en fotograf i dag som fick ta på sig hobbypsykologrollen. 

Jag förklarade för henne hur fruktansvärt svårt jag tycker att det är att förhandla.

Förhandla med banken, med mäklare, med uppdragsgivare i jobbet. Fy fan alltså, jag är verkligen inte bra. Jag vill alltid komma undan på något sätt.

Jag klarar knappt av att säga till en kompis att jag inte orkar träffas. Hittar på en massa skitursäkter i stället för att bara säga som det är: jag orkar tyvärr inte träffas i dag. Och inte i morgon heller. Och inte i helgen. Men kanske om en månad eller så när jag har mer energi.

Nu sist var det mäklaren. Jag PALLAR inte säga: du jag vet att ditt arvode är alldeles för högt och tänker ta hjälp av någon annan om du inte kan tänka dig att sänka.

Nej för då tror jag att hon kanske känner sig ledsen. Eller så panikar jag över att det ska uppstå någon jobbig situation mellan oss. (Jag känner inte ens henne!!!)

Fotografen sa till mig att det handlar om att gå in i en roll. Skådespela. ”Du kan vara cruella de vil om du känner för det”.

Så nu ska jag testa det på mäklaren.

Så ofta under de senaste åren har jag haft känslan av ”var det här allt”?

Det vardagliga, det mekaniska: äta, sova, titta på tv, gå på restaurang, köpa kläder. Jag har en så stark känsla av att det måste finnas mer. Jag har en stark längtan efter någonting annat. En djupare mening med alltihop. Jag ser mig själv utifrån hur jag håller på. Jag försöker imitera andra människors sätt att bygga upp ett vuxet liv. Det finns inget rimligt svar på varför jag gör det. Jag bara gör för att det ska göras. För att jag inte vet hur jag skulle göra saker och ting på något annat sätt. För att jag är rädd. Rädd för att verkligen börja söka en djupare mening. Rädd för att inte hitta någonting. Rädd för vad folk skulle tycka och rädd för att det bara skulle vara att slösa bort mitt liv på flum och strunt.

Det är en rätt farlig känsla det här, för passar man sig inte kan man lätt hamna fel. I våras höll jag till exempel på att gå med i en sekt. Ha, ha! Jag hade googlat mig fram till någon typ av samtalsgrupper om personlig utveckling för unga vuxna. Jag var nöjd och glad och hade bestämt att jag skulle gå på ett möte dagen därpå. Spänd och förväntansfull på att kanske träffa ”likasinnade”. Så kom Christian och bara: vänta lite här nu … vad är det egentligen för organisation du ska ansluta dig till?

Så visade det sig att det var någon extrem avknoppning av en av de större frikyrkorna.

Jahapp.

Dumdristigt kan jag ändå tänka: fan det kanske vore något ändå. Gå med i någon dåraktig sekt och bara låta mig uppslukas totalt. Ha en tydlig ledargestalt som förklarar meningen med hela skiten och förhoppningsvis köper jag det till slut, efter tillräckligt mycket hjärntvätt. Gå all in på ufon och magi.

Äh jag vet inte. Eller flytta ut till en hydda i skogen, meditera 10 timmar om dagen. Sedan kommer lokaltidningen och gör reportage och jag får jaga efter småungar som försöker elda upp min boning.

Så kanske det blir.

Vi får se.

Hej kom och hjälp mig!

I min lilla anteckningsbok har jag plitat ner hur en kommande lägenhet skulle se ut om jag skulle få bestämma.

I går skrev jag ”du får gärna dyka upp nu”.

Och så i morse gick jag in på Hemnet och sökte planlöst på ”Stockholm” (så ospecificerad sökning att det inte finns) och bara VAD FAN! Där var den ju. Kanske (jag har inte varit på visning än). Men i alla fall precis exakt de sakerna jag önskat: två rum och kök, nära till naturområden, balkong, badkar, luftigt och ljust.

Samtidigt är jag så jävla förvirrad. Ena dagen vill jag ju inte ens bo i Stockholm. Vad ska vi investera i ett nytt boende här för? Kan vi inte bara flytta till Göteborg, Malmö, Köpenhamn, Malaga, Palma, Santorini, Malta, Helsingfors eller någon av de andra 7000 ställena jag fantiserar om att bo.

Kanske är det inte dags riktigt än. Kanske var det därför den här lägenheten dök upp.

Försiktigt börjar jag mer och mer förlita sig på att livet löser saker åt mig. När känslan är rätt så går jag på den och sedan faller resten på plats. Jag ska i alla fall ge det en prövoperiod och har det inte gått käpprätt åt helvete fortsätter jag så.

Nåväl. Jag fick i alla fall saker och ting gjorda efter att jag fick syn på den här drömlägenheten i morse. Det har redan varit en mäklare här och jag har hastigt och lustigt fixat ett lånelöfte. Nu får vi se vad som händer.

Kanske är den där lägenheten inte alls lika härlig i verkligheten som den är på bilderna.

Men jag har svårt att tro att den inte skulle vara det. 

På sistone har det dykt upp förnimmelser av två väldigt starka känslor jag hade förr.

Först och främst: sorgen. Jag kände mig ibland så otroligt sorgsen som barn. En tung känsla. Det gjorde fysiskt ont i hjärtat. Jag minns sena ljumma sommarkvällar som varit otroligt smärtsamma. Fukt i luften och doften av grönskan. Jag bar alltid med mig en medvetenhet om döden. Om det var därför det gjorde ont vet jag inte. Det är väldigt svårt, för att inte säga omöjligt, att ge sig på någon djupare analys av starka känslor som barn. Jag minns också hösten. Den friska luften, gulröda löv som blåste av träden och virvlade omkring på gatan. På väg till skolan med för tunn jacka. Det högg också i hjärtat, men hur skulle jag kunna förklara det då? Jag var ju inte sjuk, jag kände bara en stark sorg.

För det andra: upprymdheten i tonåren. Jag kunde vara på väg till en fest, sitta i en park med mina kompisar eller gå en promenad och plötsligt drabbas av sådana kraftfulla känslor av eufori. Blodet bubblade och rusade i hela kroppen, det kliade i fingrarna, jag var så lycklig på gränsen till hysterisk, varm, glad, uppvarvad, ville skrika rakt ut, dansa, kramas, sjunga. När de här rusen kom höll jag alltid tillbaka. Det var ibland obehagligt, för de kom så kraftfullt och jag visste inte riktigt hur jag skulle hantera dem. Jag var tvungen att lugna ner mig själv för att inte flippa ur totalt. Förmodligen var det tonårshormoner, för det var rätt jävla länge sedan jag kände mig så där on top of the world.

Som jag skrev förra veckan så har jag införskaffat mig en anteckningsbok där jag skriver ner saker och ting. Tanken är väl att jag ska få ner känslor, drömmar och små tacksamhetslistor. Lite ett och annat.

I fredags när jag blev rånad på min telefon så fick jag verkligen uppleva hur viktigt det där skrivandet kan vara.

Jag satt i bussterminalen och kände mig så ledsen, dum, kränkt, tom och arg om vartannat.

Min första tanke var: Nu vore det gott med ett glas vin.

Jag ville alltså döva alla jobbiga känslor med ett glas vin. Precis som många landar efter jobbiga arbetsdagar genom att hälla i sig känsloavtrubbande alkohol.

Min andra tanke var: Synd att jag har hundarna med mig för nu skulle det verkligen sitta fint att gå till Pressbyrån och köpa en massa choklad.

Här ville jag i stället proppa i mig socker för att döva känslorna. Jag har hetsätit en hel del i mitt liv och jag vet att det inte gör saken bättre, tvärtom. Problemet kvarstår och ännu mer ångest adderas efter en orgie i kolhydrater.

Båda dessa två är impulser som jag knappt varit medveten om tidigare. Men nu kom jag på dem (eftersom jag inte dricker längre och inte kunde gå någonstans och köpa choklad på grund av att jag hade hundarna med mig).

I stället för att dricka eller äta tog jag upp min anteckningsbok och skrev ner precis allt jag kände. Det blev osammanhängande och långt, men jag var noggrann med att försöka få ur mig så mycket det bara gick.

När jag skrivit klart läste jag igenom allt. Det som hände sen var som magi. Sakta men säkert började allt det jobbiga rinna av mig. Det tog kanske 15 minuter och sedan kände jag mig löjligt lugn. Lugn och stolt, för jag har aldrig lyckas ta mig ur en känslostorm så där effektivt tidigare. Jag ältade inte ens allt det pratiska som skulle behöva fixas: spärra mitt nummer, försäkring, självrisk, polisanmälan, ny telefon.

Det var en så fruktansvärd lättnad att inte låta händelsen spilla över på mitt mående flera timmar/dagar efteråt. Det var ingen ångest, ingen panik. Bara sinnesro.

Skriva ner känslor alltså. Testa det!

Min iphone blev stulen på tunnelbanan i fredags. Jag var på väg till t-centralen och bussen mot Åland. Jag hade med mig båda hundarna och min väska stod bredvid mig på sätet. Jag vet inte, kanske är jag naiv men jag har så svårt att tro att människor skulle ta saker av andra.

Det känns kränkande att bli bestulen. Mitt hjärta slog så hårt och jag kände mig ledsen och förtvivlad och dum. Dum för att jag inte borde gå omkring med telefonen i ytterfacket på väskan, dum för att jag lurats att titta bort när den här personen låtsades intressera sig för hundarna.

Men på samma gång kände jag tacksamhet. Över att jag för bara några dagar sedan laddat över precis alla bilder och filmer till datorn. Tacksam över att jag ofta synkroniserar min mobil med datorn så alla kontakter finns sparade.

Men också tacksam för att jag nu helt enkelt blir tvungen att bryta mitt rätt osunda mobilanvändande (som jag skrivit om i inlägget smartphonehelvetet). Det blev en tankeställare.

Hur beroende är jag av den där lilla mackapären egentligen? Hur stor roll har jag gett den i mitt liv? Jag har varit rätt less på den rätt länge. Eller snarare less på mitt eviga tvångsmässiga dumscrollande.

Jag vill ju inte scrolla och scrolla. Det ger mig ingenting. Jag vill leva och uppleva. Inte ha näsan i mobilen.

Kanske var det meningen. Kanske var det lika bra att den försvann nu.

Att ta ledigt borde ju vara det lättaste i världen. Ändå satt jag mina första år som anställd och bara ”nej, nej jag behöver ingen semester alls. Det är bra för mig tack men gå ni”. Varför? Jag vet inte riktigt, men det var något som var väldigt svårt med att bara släppa taget och gå på ledigt. 

Förmodligen tyckte jag väl inte att jag var värd det. Att jag behövde vara på jobbet hela tiden för att visa att jag fortfarande dög eller något.

Nu är jag ju förstaårsfrilansare och har i princip ingen riktig semester, samtidigt får jag ta en ledig dag här och var när jag känner att det passar. Gör jag det? Nej. 

Jag sitter liksom hellre inne framför datorn och får få saker gjorda än att bara gå ut – ta lite ledigt – koppla bort – och sedan nästa dag ha fyllt på med energi.

I går fick jag hur som helst nog. Jag hade inte fått något vettigt gjort på hela förmiddagen så jag hörde av mig till Malin och åkte och träffade henne. Jag släppte all prestationsångest och alla jävla borden och bara var. Fikade och pratade. Sedan gick jag till Vitabergsparken med hundarna (jag har min mammas hund Luna här på besök en sväng), åt en glass och promenerade omkring. Det var så härligt och jag mår så mycket bättre i dag.

Det är väldigt osjälvsnällt att inte unna sig lite ledigt.

Jag var aldrig varit någon orolig person förr om åren. Ältande, ja. Oroad? Inte vad jag kan minnas.

Men de senaste åren, något har ju hänt. Och sen Stoffe kom hem till oss: Oj, oj, oj. 

Orosfest var och varannan dag! Jag oroar mig så att Christian tidigare i dag blev tvungen att säga åt mig riktigt ordentligt.

Jag fattar inte hur folk klarar att ha barn. Jag hade förmodligen oroat ihjäl mig. Min mamma var här i dag. Hon har ju fem barn och hon säger åt mig att det bara är att släppa. Det GÅR inte att gå omkring och oroa sig i förebyggande syfte för att någonting kanske har hänt eller kan hända.

Oro är en så lömsk känsla på så vis att ett visst mått av den är ju bara omtänksamt. Men så varvas det upp inombords och plötsligt är man nära ett psykbryt. För jag vill ju bara försäkra mig om att allting är bra. Hela tiden.

Jag minns när jag träffade Christian och jag var så kär att det kändes som att jag skulle gå sönder. Samtidigt var jag så oroad för honom. Det kändes som att allt, hela tillvaron, hängde på en skör tråd. För jag kände inte honom tillräckligt väl och jag kunde inte veta till 100 procent att han inte bara skulle komma hem en dag och säga att han inte var kär längre. Ingen kunde heller garantera att han inte skulle bli överkörd eller misshandlad eller stoppa en köttbit i halsen och dö på lunchen. Så då oroade mig för det. Jättemycket. 

Men jag tänker att det ju gick över. Förhoppningsvis gör det det den här gången också. Men jag verkar vara GANSKA så känslig när det kommer till det här med att ta in en ny individ i mitt liv.