Jag försöker för mycket. Det är det som är problemet. Tankarna rusar.
Jag har den här känslan i kroppen som jag haft så många gånger tidigare i livet: det är någonting med mig som är annorlunda. Varför connectar jag inte med människor? Varför är jag inte bara easy going och skrattar och äter glass?
Varför går jag bara runt och är tyst och inte vet vad jag ska säga till någon för vad jag än skulle komma på att säga egentligen ju är totalt jävla ointressant?
Varför känns det så viktigt att människor måste förstå mig på djupet innan vi kan bli vänner? Kan det inte bara få vara enkelt?
Sånt tänker jag på. Mycket.
Vi mediterar två gånger om dagen och jag glider iväg i tankarna hela tiden.
Jag trodde att min största utmaning här skulle bli det fysiska. Att jag inte klarar att stå på huvudet utan en vägg, typ.
Men det är inget problem. Min största utmaning är huvudet. Att bara vara. Stilla tankarna. Även om allt är nytt, människorna, landet och utbildningen. Att bara vara i det.
Det är min största utmaning.

Jag läste någonting fint i går kväll, om rädsla. Att det är som mörker. Mörker är egentligen inget, bara avsaknad av ljus. Därför är det omöjligt att kämpa mot mörkret, det enda vettiga är att tillföra ljus.
På samma vis är rädslor ingenting annat än frånvaro av kärlek. Det är inte värt att kriga mot rädslorna, tillför bara kärlek i stället.
Mamma brukar alltid säga: ”välj själv, rädsla eller kärlek?”
Men jag har aldrig riktigt fattat. Tydligen behövde jag släpa mig till Indien för att insikten skulle falla på plats.

Vilken otrolig kraft det finns i att bara göra saker! Inte fundera så jävla mycket. Bara göra. Jag har oroat mig min beskärda del för den här utbildningen, att folk här skulle äta amatöryogautövare som mig till frukost (nu är ju det en HELT orimlig tanke eftersom de är vegetarianer och veganer men jag tänkte väl att de i alla fall skulle skratta åt mig). Det fanns så många om och hur och tänk om.
Trams! Det blev ju såklart jättebra.
Oftast är det bäst att följa känslan och låta huvudet mala på med sina rädslor.
Nu blir det en FEST av klyschor här men livet är så himla kort! Om jag lever och har hälsan, hur många år har jag kvar? 50? 40? Vad vill jag hinna med på de åren?
När jag tänker så brukar det bli betydligt lättare att få någonting gjort.

Jag skrev den här texten ett par dagar efter att yogalärarutbildningen börjat, men ja, internet har varit väldigt svajigt och så där. Här är den i alla fall:

Första dagen på den här utbildningen och vi vandrade upp på ett berg för att sitta i tystnad tillsammans och bara se solen gå ner över Goa. Jag har liknande känslor i kroppen som när jag började frilansa: jag känner bara att ALLA människor borde få uppleva det här fantastiska jag upplever nu. Och sen får jag ytterligare en gång i livet påminna mig om att det här är min dröm. Vi drömmer alla om olika saker och det fina är att även om du och jag hade exakt samma dröm och mål så skulle slutresultaten vara vitt skilda. Bättre ur någon betraktares ögon och sämre ur någon annans. Just därför tror jag att det är så viktigt att förverkliga sina drömmar, för just det du kommer att göra komma ingen någonsin kunna göra på exakt samma sätt som du. Oavsett om det handlar om att öppna en restaurang, skriva en bok eller bygga en miniatyrstad av knappnålar.

Jag har varit i Indien i en vecka nu. Det är intensivt och känslomässigt påfrestande. Jag kastas mellan att vara ledsen och irriterad till att vara mitt i ett lyckorus. Vi yogar minst 90 minuter om dagen och mediterar minst 20 minuter.
I går kväll sprang jag gråtande och illamående från middagen. Resten av natten har varit en orgie i feber, kräkningar och hallucinationer.
I dag kom en indisk läkare (ängel) och gav mig två sprutor och medicin. Nu kan jag stå på bena igen.
Läraren här säger att det beror på fullmånen, den är så stark här och rör upp känslostormar.
Och så kan det väl kanske vara.
Eller så var det räkorna från gårdagens lunch.

Jag tänker ibland att jag kanske inte ska skriva så mycket om mitt kärleksliv. Det är ju egentligen privat. Men jag har aldrig riktigt förstått de där gränserna. Personligt och privat? Vad är ens det?

Nåväl. Vi får se hur det blir. Här är i alla fall en text om förälskelse:

I en månad i sträck hade jag gråtit. Inte gått ut och träffat människor, bara gått långa promenader med hunden. Suttit på bänkar och stirrat med tom blick framför mig.

Det är märkligt att vara ledsen när det är mitt i sommaren. Solen gassar och skrattande människor går med badhanddukar över axlarna.

Jag ville aldrig att det skulle ta slut. Men ibland blir livet inte alls som man vill.

Nu är sommaren på väg att bli höst och vi sitter fyra personer på en uteservering vid Nytorget. Jag äter en tysk rätt jag inte ens kunde uttala namnet på (”späschl?”, ”spezl?”). Jag känner inte mannen som sitter bredvid mig, men jag vet att han är speciell.

Jag säger till honom att han har bra hår. Han skrattar lite. Jag vet inte om jag ska tolka det som bra eller dåligt.

När vi skiljs åt vill jag så gärna ge honom en kram men jag vågar inte.

Egentligen var jag trött på allt vad relationer heter. Så där som man är efter ett smärtsamt uppbrott.

Men jag tänker för mig själv att om han hör av sig så är det meningen.

Jag tänker på honom varje dag de första veckorna.

Tiden går och bilden av honom suddas ut. Tankarna upptas av helt andra saker. Jobb. Vänner. Jag anmäler mig till flera intressanta kurser. Försöker lära mig stå på huvudet.

Två månader senare, sent en fredagskväll, får jag ett mejl.

Det är lördagskväll i januari och jag är fortfarande pirrig i magen när jag ringer på hemma hos honom. Jag har ännu ingen aning om vad han brukar laga till middag på vardagskvällarna eller vad han lyssnar på för musik när han är glad. Jag har inte ens sett alla hans kläder.

Jag sitter på en stol och tittar på när han lagar mat och känner att jag aldrig känt mig så mycket jag som när jag är med honom.

På kvällen somnar han före mig. Jag stryker med fingrarna över håren på hans arm och tänker att verkligheten så sällan är som jag tror. Den där uppslitande separationen som då, i somras, var det värsta som kunde hända hade uppenbarligen en mening. Jag kunde bara inte se det då.

Egentligen var det inte slutet på någonting. Det var en process jag behövde gå igenom för att öppna upp för någonting nytt.

Vi sitter på en restaurang i Gamla stan. Jag kan knappt behärska mig. Det är så mycket jag vill veta, så många frågor jag vill ställa. När grät du senast? Vad ångrar du mest i livet? Tycker du om pesto? Hur kan ditt hår alltid vara så perfekt? Vad vill du göra om tio år? Vilken var den senaste låten du lyssnade på? Är du rädd för att dö?

Jag gör mitt bästa för att vara närvarande i stunden. Jag vill helst frysa tiden. Alltid vara så här förälskad som jag är nu.

Samtidigt kan jag inte låta bli att stundtals vara realitisk. Det kommer inte alltid att vara så här. Det kommer att komma en tråkig vardag. Jobbtrötthet och tjafs om mat. Det kommer att komma svackor. Det gör det för alla förr eller senare, sägs det.

Just exakt nu känns bara så osannolikt att det skulle hända oss.

Krönika i Aftonbladet Söndag. 

Jag blir så less. Jag vet ju egentligen allt. Jag vet precis hur jag bör leva mitt liv för att jag ska må bra. Ändå gör jag inte det. Inte alla gånger.

Jag har varit sjuk sedan i december. Halsont, trött, hosta, allmänt risig.

Jag utbildar mig till hundinstruktör och hundpsykolog på helgerna. Jag frilansar på heltid. Jag har bara rusat på. Inte lyssnat. För vad är mina symptom annat än kroppens sätt att säga: LUGNA NER DIG. 

Jag var på en konsultation hos en ayurvedaläkare i somras som sa samma sak: LUGNA NER DIG. Du behöver vila. Schemalägg vila framför varje aktivitet du har, annars kommer det aldrig att bli gjort sa han. Och det gjorde jag. I tre veckor.

Så nu sitter jag här i min säng med feber. Feber är signaler från själen om mental överansträngning.

Jag köpte choklad i dag och åt på perrongen tills jag mådde illa. Tuggade blint utan att känna efter. Hetsätningstendenser. Försöka dämpa känslor jag inte vill ha genom att fylla en helt annan plats, magen, med (för mycket) socker. Det har aldrig funkat och det funkade inte i dag heller. Lunkade hem och kände mig så fruktansvärt oändligt ledsen. Trots att allt, verkligen precis allt, i mitt liv just nu är underbart.

Ja, det gör mig less att det blev så här. Jag åker till Indien på torsdag för att utbilda mig till yogalärare. Yogan har varit min räddning den här vintern. När jag känner mig totalt slutkörd så hämtar jag kraften där. Men jag vill inte att yogan ska vara det som håller mig ovanför ytan. Jag vill att det ska vara en del av ett i övrigt balanserat liv. Det är klart att det går upp och ner, men det kan inte hela tiden vara overload.

Så kommer vi till nästa sak jag behöver träna på: att vara snäll mot mig själv. Fan, jag är bara människa. Jag har testat mina gränser för vad jag orkar med lite för länge. Det kommer inte att göra någonting bättre att jag kölhalar mig själv för det. Nu sa kroppen stopp och passligt nog så har jag fem veckor på ett yogacenter framför mig. Som en stor fin gåva från mig själv. Jag hade ingen aning om hur välbehövligt den skulle komma.

Jag frågar mycket frågor om livet. 

Sedan i december har jag varit förkyld, hostat och känt mig så fysiskt slutkörd. Vad är det kroppen försöker säga till mig?

Det kliar mycket i kroppen. Jag kan inte förklara det på något annat sätt. Det känns som att det är en stor förändring på på gång. Vad är det för förändring?

Om en vecka åker jag till Indien för att utbilda mig till yogalärare. Vad kommer den resan att göra med mig? Är det den förändringen jag känner av?

När jag kommer hem är det många lösa trådar som kommer behöva sys ihop, jobbmässigt. Flera fasta uppdrag som går mot sitt slut. Vad är meningen med det? Vad är det jag behöver öppna upp för?

Jag frågar och frågar. Litar på att jag förr eller senare kommer att få de svar jag behöver.

Julia skrev en vänlig kommentar som jag tänkte svara på.

Jag börjar bli rätt less på att det går så upp och ner! Det är en sådan kamp hela tiden och jag börjar bli trött. Hur ska man tänka istället, så man liksom inte ger upp alla nya förändringar? Tack för din blogg, den hjälper massor <3

Senast i går stod jag på tunnelbaneperrongen på väg till yogan och kände mig less. Så förbaskat less på den här värdelösa människan som är jag.

Så skönt det vore, tänkte jag, att bara strunta i allt. Säga upp kontakten med alla som skulle kunna tänkas stoppa mig och sen bara gå all in på det gamla destruktiva livet. Deppa ihop och dricka för mycket, sluta äta och ställa till det för mig själv så allt blir jobbigare så jag kan vältra mig ännu mer i min ångest.

Varför skulle jag ens vilja det? Kanske en sunt funtad människa tänker.

För att det finns kickar i den typen av liv. Även om det oftast är överjävligt så finns det stunder då man känner att man lever i allra högsta grad. För att ta ett exempel: sekunderna före du hånglar med någon du absolut inte borde hångla med, säg din kompis pojkvän, så kommer det ett kolossalt påslag av en vibrerande, elektrisk känsla av LIV som inte uppstår så där till vardags. Men det kommer också med ett bakslag av guds nåde: skuld, ångest, en stark vilja att skada sig själv och kanske till och med självmordstankar.

Julia skriver om en helt annan sak, att inte åta sig för mycket efter att ha gått in i väggen.

Men som jag ser det är det samma lösning: du är värd så mycket mer. 

Jag är värd mycket mer än att ligga i fosterställning och vilja dö för att jag gjort dåliga saker mot mig själv och människor i min omgivning.

Du, Julia, är värd så mycket mer än att bli totalt slutkörd för att du tar på dig för mycket ansvar och ställer upp för varenda en människa bara för att de inte ska bli besvikna.

Självkänsla finns där oavsett yttre faktorer. Det är grunden.

Självkänslan byggs inte upp genom att tänka positivt eller genom att visualisera framtiden. Det handlar om handlingar, tror jag. Kärleksfulla handlingar för sin egen skull.

För mig är det att undvika att dricka mig full för jag vet att det bara leder till ångest, att yoga (nästan) varje dag för att jag vet att det får mig att må bra, att säga nej när jag inte orkar. Till exempel. Men framför allt: att inte ge upp och strunta i alltihop bara för att det kommer en dipp och livet känns motigt. Tryck inte undan några känslor bara för att de är jobbiga. De har dykt upp till ytan för att de behöver kännas. Känn dem. Varenda en. Jag brukar tänka att jag utforskar dem så noggrant det bara går.

Jag har skrivit om tro tidigare. För mig är det jätteviktigt. Tro på att livet bär mig, att allt kommer lösa sig till det bästa, att allt kommer att bli helt fantastiskt. Och alltid, när jag börjar rannsaka det jag redan har och har åstadkommit här i livet så upptäcker jag att det redan är fantastiskt. Att vi ens försöker är fantastiskt. När jag tänker efter är livet i sig helt fantastiskt. Att just dina föräldrar möttes och du kom till jorden där du ska vandra omkring ett begränsat antal år. Räkna inte åren som gått utan det ungefärliga antal som du har kvar och fundera över vad du vill fylla dem med och hur du vill må, läste jag någonstans.

Gå dit det känns lätt. Det som känns lätt är rätt. Så enkelt är det. I teorin i alla fall.

Gudarna ska veta att det finns mycket dåligheter här i världen men i grunden är den alldeles bedårande vacker. Fan, det finns vattenfall, liljekonvaljer, zebror och snötäckta skogar. 

”There’s a sunrise and sunset every day. You can choose to be there for it. You can put yourself in the way of beauty”  är ett vackert citat av Cheryl Strayed. Välj det bästa och finaste för dig. 

Äe inte vet jag, det är så jag tänker, blev det här för flummigt så råder jag dig att helt enkelt ringa en vän i stället.

Jag funderar mycket på stunder då jag levt. Verkligen känt mig levande.

Här kommer några stunder:

* När man såg solnedgången från det immiga bastufönstret på sensommaren. Himlen var orange. Den där förväntan att springa det allra fortaste man kunde på gräsgången, genom den kalla sanden på stranden och ner i vattnet. Det var så klart svinkallt, men jag brydde mig aldrig om sånt när jag var barn.

* Klättra snabbt upp och hoppa från tian utan att ens hinna tänka tanken att det är läskigt.

* Att bara ligga och flyta i vattnet med öronen under vattenytan och titta på himlen i evigheter.

* Den pirriga känslan i magen jag skulle gå och lägga mig och jag visste att det skulle hända någonting roligt dagen efter. Jag hade en förmåga att ställa min inre klocka på den tiden. Om jag sa till mig själv att vakna klockan sju så vaknade jag klockan sju.

* Att i tonåren sitta i en park med en massa vänner och dricka öl medan solen fortfarande var uppe. Veta att precis alla människor som var viktiga just då fanns runt omkring mig. Inte lika kul sen när solen gick ner och det blev kallt och tusen myggor men.

* Att ha varit ute en hel dag på stranden och sen gå hem för att duscha, dra på mig en klänning, dricka ett glas torrt och kallt vitt vin, lyssna på Madonna, sminka mig och gå och röka en cigarett på balkongen och veta att hela kvällen låg framför mig.

* Att cykla jättefort hem till en pojkvän för att jag längtade efter honom så mycket.

* Att stiga upp tidigt en morgon på en grekisk ö och gå till affären och handla frukost, bröd och yoghurt, och mannen i kassan är precis så där glad och charmig som jag vill att han ska vara.

* Sitta ensam på en balkong på en liten ö i Thailand, på kvällen när det är alldeles kolsvart och bara syrsorna hörs, och dricka en stark gin&tonic och tänka att allt, precis allt, hela livet, kommer att ordna sig till det bästa.

* Känslan av att klara att göra chins efter att ha tränat specifikt bara för det i en månad och tidigare alltid trott att det är stört omöjligt. Herregud vilken lycka.

* Att vara totalt avslappnad efter en bra yogaklass och lyssna på en bra låt och det känns som att kroppen tar in musiken med varenda liten cell.

* Varje gång i livet jag har varit med och packat en bil med grillkol, bag-in-box och matkassar för att åka ut i skärgården.

* När en relation som var rätt dålig rätt länge tog slut och jag slutligen kunde sjunka ihop innanför dörren hemma i lägenheten efter att han flyttat, andas ut och konstatera att det var sluttjafsat och bråkat och att jag kunde göra precis vad fan jag ville.