Första gången jag hörde den här dikten var på en yogaklass. 

Det är ord som känns väldigt bra i hjärtat.

Jag tänker att det är sånt som spelar roll den dagen livet ska summeras.

Filmer, böcker, låtar, dikter, naturupplevelser och möten med andra människor som får det att kännas vackert att leva.

”The invitation” 

It doesn’t interest me what you do for a living. I want to know what you ache for and if you dare to dream of meeting your heart’s longing.

It doesn’t interest me how old you are. I want to know if you will risk looking like a fool for love, for your dream, for the adventure of being alive.

It doesn’t interest me what planets are squaring your moon. I want to know if you have touched the centre of your own sorrow, if you have been opened by life’s betrayals or have become shrivelled and closed from fear of further pain.

I want to know if you can sit with pain, mine or your own, without moving to hide it, or fade it, or fix it.

I want to know if you can be with joy, mine or your own; if you can dance with wildness and let the ecstasy fill you to the tips of your fingers and toes without cautioning us to be careful, be realistic, remember the limitations of being human.

It doesn’t interest me if the story you are telling me is true. I want to know if you can disappoint another to be true to yourself. If you can bear the accusation of betrayal and not betray your own soul. If you can be faithless and therefore trustworthy.

I want to know if you can see beauty even when it is not pretty every day. And if you can source your own life from its presence.

I want to know if you can live with failure, yours and mine, and still stand at the edge of the lake and shout to the silver of the full moon, ’Yes.’

It doesn’t interest me to know where you live or how much money you have. I want to know if you can get up after the night of grief and despair, weary and bruised to the bone and do what needs to be done to feed the children.

It doesn’t interest me who you know or how you came to be here. I want to know if you will stand in the centre of the fire with me and not shrink back.

It doesn’t interest me where or what or with whom you have studied. I want to know what sustains you from the inside when all else falls away.

I want to know if you can be alone with yourself and if you truly like the company you keep in the empty moments.

Det här scenariot måste väl ungefär alla känna igen:

Man sitter med någon suddig gammal bild framför sig och bara ”se vad smal jag var där”. 

Jag har också gjort det! Tittat på något gammalt foto från någon semester på spanska solkusten och förargat mig över att jag inte NJÖT mer av min kropp då. För det hade jag ju så klart inte haft vett att göra. Jag hade ju ängslats över min mage och varit orolig att jag glömt att raka benen.

Förra veckan hittade jag en film från 2012. Jag var rätt blek av att bara varit inomhus och jobbat, lite smårund av allt öldrickande, men det spelade ingen roll för det var någonting annat som sken igenom.

Jag var så glad. Det bara skiner ur ögonen. Resten, hur min kropp ser ut och vad jag har för kläder (rätt sjaviga) spelar egentligen ingen roll, jag tror aldrig att jag tidigare sett mig själv och blivit så lycklig.

Det finns inget som är så vackert som människor som mår bra och är glada. Inom kinesisk medicin talas det qi, inom hinduismen om prana: livskraft. 

Det spelar egentligen ingen roll, tycker jag, hur en kropp ser ut, så länge man själv är trygg med den. Är man trygg med den blir den vacker. Älskar man den blir den vacker. Mår man bra blir man vacker. Är man glad blir man vacker.

Det är det som är värt att jobba på om man vill hålla i längden. Kroppen är även om vi vill det eller inte på väg mot rynkor och sämre blodcirkulation. Sämre syn och hörsel. Stelare leder och mindre muskelmassa. Självklart ska man ta hand om den efter bästa förmåga, men det är inte allt.

Jag blev så illa berörd av en artikel i dag om en 50-årig kvinna som vägrat le i 40 år för att slippa rynkor.

Herregud.

Att skratta och le är ju något av de mest grundläggande vi har. Det är ju det som gör oss människor till så fantastiska, härliga och vackra varelser.

Klockan är halv 12 och jag har varit fram och tillbaka till vårdcentralen och svängt.

Jag hade inte tid där i dag. Det är i morgon.

Jag tror att livet ger oss de läxor och lärdomar vi behöver. Om och om igen om det så skulle behövas, tills vi verkligen ska fatta.

Uppenbarligen behöver jag verkligen lära mig läsa mer noggrant. Har under en period slösat en massa extra tid och kraft bara för att jag dykt upp på fel ställen på fel tid, läst fel instruktioner och dessutom fyllde jag i mitt Indienvisum fel TRE gånger bara för att jag läste slarvigt. Hur nu det ens är möjligt.

Fram tills för två år sedan så trodde jag att livet bara hände mig. Jag såg inte några mönster, körde bara på och jag var alltid lika förvånad när det plötsligt gick åt helvete.

Jag tänker på människor som går in i väggen. 

Det är ju inte direkt så att den där väggen bara står där en dag.

Kroppen har ju börjat signalera flera månader, kanske år i förväg att det inte står rätt till. Genom huvudvärk, förkylningar, sömnproblem, trötthet, rastlöshet.

Vad gör vi åt det? Äter mediciner för att dämpa symtomen. Häller i oss kaffe och energidrycker och allt vad det nu är. En period när jag jobbade som kvällreporter på Aftonbladet drack jag fem-sex koppar kaffe, en halvliter cola och åt två koffeintabletter varje dag. Plus en halv rulle ballerinakex där kring 23 för att orka de sista timmarna. Sen undrade jag varför jag började få stora röda utslag i ansiktet! Varför jag inte var pigg trots att jag varit ledig i fyra dagar innan mitt skift började på nytt.

Jag tänker på hur livet skulle kunna levas om det inte trissats upp av den här ständiga hetsen efter mer som speciellt pågår i storstäderna. Om vi la fokus på att må bra och ta hand om varandra i stället för jobb och pengar och allt vad det nu är. Behov som vi skapat. Det är ju bara ett luftslott, egentligen.

Jag känner det så ofta: det kan inte vara rätt. Det kan inte vara det här som är meningen.

Jaja. Hippie at heart.

Jag hoppas att fem veckor i Goa och yogalärarutbildningen kommer att ge mig bättre verktyg för att kunna acceptera det här skeva samhället vi lever i.

Acceptera det som är.

Jag hittade en intressant psykologisk förklaringsmodell som Elizabeth Gilbert (vem annars?) skrivit om.

Dramatriangeln! 

Karpmans dramatriangel handlar om hur vi människor fungerar i destruktiva relationer. Det handlar om alla relationer: till vänner, kollegor, grannar och partners.

För att göra det lite mer förståeligt: en hälsosam relation är en relation där båda parterna mår bra, en win-win-situationen där båda tillåts utvecklas, där man stöttar och uppmuntrar varandra utan något som helst dömande eller konkurrenstänk. Kommunikationen är rak och båda personerna har ett sunt utbyte av varandra.

Allt som inte är en hälsosam relation är en destruktiv relation. Det kanske låter lite överdrivet, men en relation till en annan människa som drar ner dig och inte lyfter dig är trots allt det. Destruktiv.

Så här ser dramatriangeln ut:

Det finns bara ett offer, men egentligen är alla inblandade offer. Jag ska förklara närmare:

Offret: Ni känner säkert alla ett offer. Det är en person som tycker synd om sig själv. Som ser det som att världen motarbetar hen. Känner sig missförstådd. Ett offer ”hamnar” bara i olika dåliga situationer och är oförmögen att ta sig ur dem. Ett offer vill inte heller ta emot någon hjälp. Oj, oj, oj vad många gånger jag varit i den här rollen. Herregud.

Räddaren: En räddare tror att alla behöver hens hjälp. Den säger ”du mår inte bra, men jag är snäll och ska fixa dig”. En sån här person känner dåligt samvete om den inte får gå in och ”rädda” ett offer (och offret vill som bekant inte bli räddat). När en räddare väl får rädda så känner den sig lite bättre, eller i alla fall mer behövd och värdefull som människa. Jag har gått in i ett par av mina relationer i rollen som räddaren och det är påfrestande kan jag rapportera. Det är egentligen bara själviskt och till slut äter det upp en (och man blir … ett offer!).

Förtryckaren: Vill ha rätt. Vill ha makt. Kontroll. Utnyttjar andra. Drivs av ilska och harm. En förtryckare kommer alltid att söka upp offer för att stilla sitt behov av att utöva sin dominans.

Så. Då gäller det ju förstås att få stopp på den här eländiga triangeln. Först och främst handlar det ju om att bli medveten om vilken roll man själv har i en destruktiv relation. Det är otroligt lätt (har jag märkt) att sätta sig och peka ut vilka roller alla andra tar, men inte ta något ansvar för sin egen del i det hela.

Sen handlar om det allra svåraste: att bryta mönstren.

I dramatriangeln när man sig på de andra rollerna. Ett offer behöver en förtryckare för att kunna fortsätta vara offer och en räddare behöver ett offer för att fortsätta rädda.

Så här skulle de nya rollerna kunna se ut:

Låter det här intressant så finns det en bok på ämnet att bryta dramatriangeln och ta sig an nya kraftfullare roller, tyvärr hittar jag den bara på engelska, den heter The power of Ted och är skriven av David Emerald.

Jag fick ett ryck i morse och läste igenom delar av min gamla blogg. Kände ett behov av att förstå mig lite bättre på den personen jag var då. Tycker de här texterna symboliserar det rätt bra. Alltid cynisk, alltid med en tvist, alltid med en ständig vilja att tro på kärleken.

Det var sensommarnatt, ständigt dessa sensommarnätter, och jag satt i en solstol ute på verandan och tittade upp mot himlen. Det var så mörkt att havet inte syntes, bara hördes och han kom och satte sig i stolen bredvid mig.

”Kan det alltid vara så här, snälla kan du lova att ingenting någonsin förändras?” sa jag och den känslan, jag minns den så tydligt, övertygelsen. Jag ville dricka just det vinet, sitta i den stolen, andas den luften, hålla den handen för alltid. Tvångshålla känslan, stänga in den, låsa dörren, kasta nyckeln.

”Jag lovar” sa han och sedan var vi alldeles tysta.

Jag var så säker. Kanske enda gången jag varit riktigt säker.

Eller så var jag bara packad.

—

Det kom ett mejl från en vän.

En sak ska jag säga.

När det känns rätt att investera så ska man göra det högt, typ med allt man har.

Går det åt hell så gör det det, men jag tror att chanserna att lyckas är större ju högre investering man gjort.

Jag tror att det finnas massor att vinna på att bygga en slags grund så snabbt man bara kan, för sedan står man där, och man måste liksom jobba för det som man har för att det är värt så mycket.

Den här våren är det flera av mina vänner som lämnat långa förhållanden bakom sig, och jag har insett att jag oftast är den som de kommer till för råd. 

De har varit med sina killar lika länge, om inte längre än vad jag varit med min, men ändå känns det som att det jag och han har är någonting helt annat. 

Eftersom vi inom loppet av samma tid hunnit flytta ihop, köpa lägenhet, sälja lägenhet, köpa hus, gifta oss, skaffa hund, starta företag…etc etc.

Medan de liksom fortfarande står där i varsin andrahandslägenhet och är rädda att släppa taget.

Så, jag tror att nyckeln är den höga investeringen.

Alla relationer kommer att svaja och gå in i svackor, har man då inget investerat så orkar man inte kämpa.

(Ironin i att att jag följde hennes råd nästan ordagrant och ändå gick det åt helvete).

—

Häromveckan när vi lunchade berättade Lisa en story som jag måste försöka återberätta. Det kan vara något av det mest tragikomiska jag hört när det kommer till kärlek.

Det var sommar och hon och hennes (numera) ex-kille satt på en klippa och tittade ut över havet. Säkert var det någon solnedgång eller kanske uppgång, vattnet låg alldeles stilla och allt var PERFEKT.

Lisa tänkte: Det här tillfället är alldeles för bra för att vara sant, här sitter vi och känner den här otroliga gemenskapen, han och jag. Vi behöver inte ens prata, vi bara VET att det är vi och att vi älskar varandra så ofantligt mycket.

Men för att ändå understryka det faktum hur fantastiskt allting var så ville hon ändå få en bekräftelse. Så hon frågade:

– Du, vad tänker du på?

Hans reaktion var lite märklig. Han vände INTE blicken mot henne utan kisade mot horisonten och så pekade han:

– Ser du öarna där långt borta.

Lisa (gör sig beredd på en vacker liknelse): – Ja?

Han: – Jag fantiserar att jag styr en helikopter som flyger där ovanför och på varje ö släpper jag ner en bomb. (Här lägger han till inlevelsefulla ljudeffekter *booom* *booom* *boooom*). Och öarna bara sprängs en efter en.

Lisa: ….

—

Jag har ju blivit romantikskadad.
Det är bara att konstatera och gå vidare i livet, tänkte jag säga, men det är det ju fan inte alls.
Nej.
För skadan dyker upp och stör titt som tätt.
Rätt ofta nu för tiden om jag ska vara ärlig.
För några veckor sedan packade jag tre IKEA-kassar, eller ja, snarare tryckte frustrerat ner tröjor bland hudkrämer och klackar, och drog från min kille.
Jag har bott hos honom tillfälligt medan min lägenhet renoveras och nu började vi bråka och jag fick nog och jag kan ju inte tala för honom men jag tror nog att han också var rätt less på mitt drällande i hans etta i Hornstull.
Så jag gjorde en väldigt dramatisk och filmisk sorti och inbillade mig att ja, nu lär det väl dröja en sisådär två dagar innan han inser att han inte kan leva eller andas utan mig och skickar 300 nallebjörnar/rosor/post it-lappar med texten ”kom tillbaka”.
”För vadå?” resonerade jag för mig själv – romantikskadad som jag är – ”så hade ju Richard Gere gjort om det här var en romantiskt drama med Julia Roberts”.
Frågan är om Geres karaktär hade nöjt sig med nallebjörnar, nej det är klart, det hade han inte gjort, han hade ringt Manpower och anlitat 500 män i frack som ylat Bryan Adams ”Please forgive me” utanför fönstret. Eller så hade Julia fått en karta och uppdraget att orientera sig runt halva stan för att slutligen hitta en skrynklig lapp med en adress som leder till en väl dold men sjukt mysig restaurang där Gere sitter vid dukat bord med en uppkorkad svindyr vinare framför sig och säger ”kan du någonsin förlåta mig?” (fast på engelska då så klart, men det fattar ni ju).
Men nej. Så blev det ju inte.
Verkligen inte.
Dagarna gick och det var bara tyst. Som om cirkusbröderna Bronnett stod vid min killes öra och viskade ”Och nu får vi be om största möjliga tyssssstnad” dag ut och dag in.
”Men man kan ju inte räkna med att livet ska vara som i en romantiskt drama” tänker du.

Nej, jag vet. Så mycket sjukdomsinsikt har jag, jag fattar att allt jag begär är helt orimligt. Det händer ju inte! I verkliga livet står inte 500 män i frack och skriksjunger utanför fönstret. I den novembergrå verkligheten fick jag dra i väg ett sms och be om att vi skulle ses. I filmen om mig själv fick jag i stället möta honom på Långholmens värdshus och be om ursäkt för att jag bara drog. Säga att jag nog inte klarar mig utan honom, att han är värd så mycket mer än en känslomässigt rubbad människa som överreagerar, dramatiserar och bråkar, att jag hoppas han står ut ändå, att han vill fortsätta vara med mig.
Och i allt det här så slår mig aldrig tanken att det ju faktiskt är upp till mig.
Att det är jag som regisserar filmen om mitt liv. 
Att jag får se till att skapa den där romantiska Richard Gere-historien om jag så gärna vill ha den. 
Ingen annan kommer ju att göra det.
Och sen kan jag bara hoppas på att folk vill spela med mig.
Med risk för att bli hånad och utskrattad för all svulstig romantik.
Men det är väl å andra sidan en risk alla filmskapare får ta.

Förr kunde jag inte det här med att vara ensam. 

Jag njöt inte av ensamheten, jag försökte fly undan den. Sträckkollade på serier, dumsurfade på nätet. Ringde någon, gick och la mig. Vad som helst bara jag inte behövde bara vara. För när jag bara var så kände jag en stress. Och jag var rädd hur illa det skulle kunna kännas om jag bara tillät mig själv att andas och verkligen känna efter. Så jag ville fylla tomheten. Mota bort stressen.

Men med yogan så har jag lärt mig om mig själv. Jag har lärt mig att det inte farligt att känna efter.

Jag har också lärt mig att vara ensam och trivas där. 

Ibland försöker jag ha kvällar där jag inte måste göra någonting. Där jag bara kan vara med mig själv.

Titta på lågan av ett värmeljus så länge det känns bra. Lyssna på en låt och verkligen känna musiken.

Ligga med benen upp längs med väggen och djupandas. Läsa en bok som får mig att må bra. Rökelse, aromaterapi och yinyoga. Ligga bredvid Stoffe och lyssna på när han andas.

Det var sånt här jag ville och längtade efter att göra förr men aldrig kunde förmå mig att göra för stressen inombords var så stark. Innerst inne vet man ju vad man mår bra av och gudarna ska veta att jag mår bra av de här kvällarna.

Jag är så glad att jag hittade hit till slut. 

Jag var ett tyst barn. På så vis att jag ofta svalde gråten. Berättade aldrig för någon hur ont det kändes innerst inne.

Vilken snäll flicka hon är, sa folk.

Men en dag kunde jag inte svälja mer.

Jag blev en arg och destruktiv tonåring.

Det kändes bokstavligt talat som att jag kokade över. Jag slog människor på käften. Skrek till mina vänner och min mamma att de var horor. Svälte mig själv så att någon kille skulle kunna älska mig. Fingrarna och fötterna var blåa. Det var det värt.

Människor runt omkring stod handfallna. Vad i hela fridens namn hade det tagit åt flickan?

Jag blev vuxen och deprimerad. Jag drack mig medvetslös. Googlade självmord. Vissa dagar orkade jag inte upp ur sängen. Andra dagar kunde jag inte sova på grund av all ångest.

Människor tittade på. Stackars flicka, hur kunde det bli så här?

Det kan jag berätta: det blev som det blev för att jag inte pratade. Jag hade låst in allt det onda och kastat iväg nyckeln.

Jag har vuxit upp i ett otroligt skevt samhälle.

Ett samhälle där det är okej att skratta, men börjar någon gråta så är det sällan en jävel som vet vad de ska ta sig till.

Ett samhälle där det trippats på tårna, där vi omsorgsfullt tassat runt ämnen som är jobbiga: död, skilsmässor, sjukdom, självmord, ångest, självskadebeteenden.

Ett samhälle där många lever med en falsk föreställning om att kända och framgångsrika människors liv skulle vara av en annan, bättre kvalité.

Ett samhälle där vi stänger dörrarna om oss så att ingen ska se att vi lider. Uppdaterar Instagram med en härlig semesterbild och gråter när ingen hör.

Som tur är utvecklas mänskligheten hela tiden. Ibland undrar jag om det inte går ett steg fram och två steg tillbaka (förr var vi apor, nu kan vi starta mobbningstrådar på Flashback).

Men långsamt, långsamt börjar det hända någonting.

Vi börjar prata.

Det finns en enorm kraft i att berätta och dela med sig. Forskarna vet det, psykologerna vet det. Alla som någonsin lättat på sitt hjärta vet det.

Det är egentligen väldigt enkelt. Det handlar om att få vara sig själv och accepteras med allt vad det innebär. Med glädje och sorg, skratt och ångest, hälsa och sjukdom, lycka och olycka, kärlek och rädsla.

Alla nyanser av människa.

Krönika för Aftonbladets kampanj #tillräcklig. 

När man har varit deprimerad är det så enkelt att rusa iväg.

Nu är jag frisk! tjoar man till höger och vänster och twittrar om att man slutat äta antidepressiva. Det sista kanske bara är jag. Hur som helst.

Det är så klart jätteviktigt att tro på sig själv. Att man är stark.

Men för den sakens skull är det precis lika viktigt att vara snäll.

Att inse att man varit nere och kravlat i det där svarta hålet och det första man ska göra när man fått lite krafter tillbaka är kanske inte att rusa rakt in i livet och tappa fotfästet. 

Det som har tagit mig många bakslag att inse är: det är viktigt att pausa. 

Det är lika enkelt som det låter: ta en paus. Hämta hem dig själv.

Ta två minuter en gång i timmen eller tio minuter var tredje timme. Tjugo minuter efter att du kommit hem från jobbet. Det är otroligt mycket intryck vi utsätts för varje dag, även om du bara tänker att du går till samma gamla jobb och stirrar på samma gamla människor. Om du inte aktivt praktiserar mindfulness så går hjärnan förmodligen på högvarv med tankar på framtid och dåtid. Var snäll mot den, låt den inte koka över.

Nu måste jag nog även gå in och definiera vad en paus är.

En paus är INTE att stå med kollegor och prata om Ellegalan eller Stefan Löfven. En paus är INTE att scrolla igenom instagram. En paus är inte att köpa tuggummi på Seven eleven.

En paus är att släppa allt. Sitta eller ligga i stillhet och bara vara.

Andas djupa andetag. När du andas djupa andetag så förmedlar du till kroppen: Allt är lugnt, du kan stressa ner nu.

Min favoritpaus, som jag gör i princip varje dag, kommer från yogan och det är att lägga upp benen mot väggen.

Positionen mildrar orolighet, huvudvärk, högt eller lågt blodtryck. I gamla yogaskrifter så sägs det också att den här ställningen bidrar till föryngring, det har jag ingen aning om, men den är väldigt väldigt skön. Speciellt om du som jag brukar ha ont i ryggen.

Ibland är livet bara inte bra.

Ingen tycker livet är bra varje dag.

Ibland är det åt helvete. Ibland vill man bara bo i ett täcke resten av sitt liv. Eller gå i pension. Det finns ändå ingen lust eller ork eller kraft till någonting annat än att dra ner rullgardinen.

Men man måste ju också förr eller senare resa sig därifrån. Och det är vad den här videon handlar om.

Jag tycker han är bra.

Jag var 20 år när jag opererade mina bröst.

Jag hävdade länge att jag gjorde det ”för min skull”. Det gjorde jag inte.

Så här i efterhand låter det nästan absurt. Vad då ”för min skull”?

Skulle jag ha låtit en kirurg skära upp min kropp och pressa in två geléimplantat och försöka sy ihop allt efter bästa förmåga ”för min skull”? Betala 60 000 kronor för en operation med många risker ”för min skull”?

Jag försöker mitt bästa att vara ärlig och sann mot mig själv. Jag har inte alltid varit det.

I dag vet jag att jag inte gjorde operationen ”för min skull”.

Vi lever i en värld där kvinnor historiskt sett behövt utkämpa en kamp mot sig själva. Det har alltid funnits idealbilder för hur en kvinnas kropp ska se ut och hur kvinnor ska vara. Den här normen har haft regionala, sociala och kulturella skillnader. Och genom tiderna har idealbilden och modet förändrats men det har alltid funnits ett budskap: kvinnor duger inte som de är. Kvinnor ska vara tysta. Kvinnor ska vara förnäma. Kvinnor ska veta sin plats. Kvinnor ska vara vilda och galna i sängen men snälla och timida vid middagsbordet.

Budskapet har också varit: Kvinnors kroppar duger inte som de är. De måste snöras åt med korsett eller klämmas in i alldeles för tajta jeans. Kroppen måste bli större eller mindre. Olika kroppsdelar måste bli större och mindre. Ansiktet ska målas om. För att inte tala om håret.

Många kvinnor önskar upprättelse. En del gör det genom att låta allt kroppshår växa, skippa smink och tala vitt och brett, högt och ljudligt om sina feministiska åsikter. Och det är väl okej!

Problemet uppstår när kvinnor börjar se ner på andra kvinnor. När de alltigenom naturella jag-säger-och-gör-vad-fan-jag-vill-kvinnorna dömer ut kvinnor som väljer att raka sina ben och spruta in botox i pannan.

Eller när stilsäkra kvinnor i hellånga fladdriga Acnekappor ser ner på kvinnor som klär sig i vinröda haremsbyxor och uggs á la Britney 2007.

Eller när brasilianskt vaxade-skönhetsjunkies dömer kvinnor som äckliga och ofräscha för att de råkar ha en tvådagarsstubb.

Jag läste en smart kvinnas inlägg om ämnet i går och hon har så rätt i när hon säger att det vi kvinnor EGENTLIGEN säger till varandra är:

Jag är så osäker när det kommer till mig själv att jag nu känner att jag behöver döma dig. 

Vad en kvinna väljer att ha på sig, vad hon väljer att göra med sin kropp och i vissa fall också hur hon är signalerar saker till omgivningen om åsikter, rädslor och behov. Men det är hennes ensak! Hon gör sina val. Du gör dina. Jag gör mina.

Var ärlig mot dig själv. Se vad DU gör först och främst. Är inte du också en del av den här kampen? Varför har du rätt att se ner på andra?

Jag opererade inte mina bröst för ”min egen skull”. Jag opererade dem för samhället. För att det finns idealbilder av hur kvinnor ska se ut och jag kände att mina bröst inte passade in. Jag ser det i dag och jag kan se varför andra väljer att lägga sig under kniven.

Jag har vinglat runt på 12 centimeter höga klackar för att samhället har fått mig att tycka att det är snyggt. Jag rakar benen för att normen säger att det är äckligt med orakade ben. Det är precis så det är.

Som Liz skriver: var ärlig. Var empatisk. Visa vänlighet mot dina systrar.

Om du träffar en kvinna som gått ner i vikt, då är hon fantastisk. 

Om du träffar en kvinna som slutat gå på dieter och omfamnat sina kurvor, då är hon fantastisk.

Om du träffar en kvinna som släpat sig i väg till affären i söndernötta leggings och ett par foppatofflor, då är hon fantastisk. 

Om du träffar en kvinna som plastikopererat sig, då är hon fantastisk. 

För om du är en kvinna och du tagit dig upp ur sängen och gått ut i dag, då är du fantastisk.

Om du valt ut kläder som får dig att känna sig fin, bekväm, säker eller bra, då är du fantastisk. 

Om du fortfarande går omkring och stressen av att bara vara en kvinna på den här jorden inte haft ihjäl dig än: då är du fantastisk.